Tore Sellberg; Sammanbrott för sysselsättningspolitiken
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TORE SELLBERG :
Sammanbrott för sysselsättningspolitiken
Den rekordhöga arbetslösheten är en
olycka_. skriver bankdirektör Tore Sellberg,
och de åtgärder som vidtagits för att
motarbeta den är närmast förtvivlade och
krampaktiga. Dock är felet uppenbart:
den förda ekonomiska politiken. Arbetslösheten är självförvållad, och den
bottnar i jämlikhetspolitik och i skattepolitik. R egeringen har inte velat se hur
verkligheten ser ut. M en om den fulla
sysselsättningens politik skall kunna
restaureras, fordras det att herrarna i
Riksbanken och i kanslihuset förändrar
sig och erkänner det otillräckliga i den
envisa politik som regeringen nu för.
Straffet för denna har inte uteblivit, men
det är de arbetslösa som får lida
bestraffningen, skriver författaren.
Vi har nu i över två år haft rekordhög
arbetslöshet samt flera personer i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbi{dning
än någonsin. Räknar man samman de
arbetslösa och de som på något sätt är
engagerade genom AMS försorg, kommer
man tilllångt över 200 000 personer. Detta
betyder att 5-6 % av arbetsstyrkan saknar möjlighet att få jobb på marknaden.
I realiteten har vi därför haft 5-6 %
arbetslöshet i över två år. Detta är skrämmande siffror och de borde, isynnerhet
mot bakgrund av allt skryt om full sysselsättning och nu senast om arbete åt alla,
tjäna som ordentliga alarmklockor i den
ekonomiska debatten.
Vi har denna höga arbetslöshet trots att
regeringen sedan ett och ett halvt år kommit med det ena sysselsättningsstödjande
paketet efter det andra. Det ligger inte så
litet av förtvivlan och krampaktighet över
detta att ideligen presentera nya former
av stödåtgärder. Härigenom har vi fått
ett nätverk av stöd, rabatter, avdrag och
subventioner av en brokighet och mångfald som snart ingen totalt förmår överblicka. Sålunda kan bl a följande provkarta på åtgärder anges: Ökat bostadsbyggande, ökat offentligt byggande, ökade
statsbidrag till kommunala beredskapsarbeten, 20 % investeringsavdrag för industrins maskininvesteringar, höjning av
statsbidragen till miljövårdsinvesteringar,
stöd till lagerinvesteringar genom rena
subventioner och rätt att utnyttja investeringsfonderna, tidigareläggning av statliga
och kommunala industribeställningar, ökade bostadstillägg, extra pension till folk- 194
pensionärer, ökning av privatfinansierade
småhus, ytterligare höjning av statsbidragen till miljövårdsinvesteringar, utvidgad
användning av investeringsfonderna för
byggnadsinvesteringar, stimulans för tidigareläggning av småhus- och barnstugebyggande, kraftig ökning i flera omgångar
av anslagen till beredskapsarbeten, ökat
stöd för utbildning och sociala beredskapsarbeten, förhöjt skatteavdrag för företagens maskininvesteringar, nytt avdrag för
industrins och jordbrukets byggnadsinvesteringar, ytterligare utvidgning av beredskapsarbetena samt förlängning av regeringens rätt att nedsätta energiskatten.
Hur mycket allt detta kostar är inte
möjligt att ange utan ingående forskningar. Det är dock mycket stora och
snabbt växande belopp. Vad som kallas
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik
drar drygt 4 mdr kr och under rubriken
transfereringar till företag upptas ca 2,7
mdr kr. Härvid bör det dock vara fråga
om vissa dubbelräkningar. Men därutöver
förekommer utgifter för konjunkturstimulans under en rad andra utgiftstitlar, och
desutom bör ju även de uteblivna inkomsterna genom avdrag och rabatter inräknas.
Resultat som uteblivit
Det är sålunda svindlande summor det rör
sig om. Likväl skulle troligen ingen seriös
iakttagare ha något att invända mot denna
miljardrullning om den hade haft avsedd
effekt. Arbetslösheten är en så svår hemsökelse, att det lidande och den skada som
vållas helt enkelt inte kan mätas i pengar.
Det djupt tragiska är emellertid att verkligt betydande resultat uteblivit. Det är
dock troligt att det skulle ha varit ännu
värre om inte alla dessa åtgärder satts in,
men detta kan knappast tjäna som kriterium vid bedömningen av resultatet. Det
avgörande är självfallet i stället om man
lyckats med att bekämpa arbetslösheten så
att man uppnått ett godtagbart tillstånd
på arbetsmarknaden. Detta har man utifrån alla rimliga krav helt misslyckats
med.
Det var väl nämligen inte detta man
menade med ekonomisk politik för full
sysselsättning? Ambitionerna var väl en
gång avsevärt högre? Inte betydde full
sysselsättning, enligt tidigare läsarter, ihållande hög arbetslöshet, ständigt växande
skaror inom beredskapsarbeten, utbildning,
arkivarbeten, skyddade verkstäder, av
AMS timpengsbetalda inom industrin
m m. Detta påminner bra mycket mera om
20- 30-talets nödhjälpsinsatser, trots att
själva begreppet ”nödhjälp” är avskaffat.
Det är dock uppenbart, att det ur såväl
social som humanitär och ekonomisk synpunkt är motiverat med åtgärder av ovannämnda slag. Det är inte detta som ifrågasätts. Det är omfattningen och tidslängden
som bör diskuteras. Det är obestridligt att
de flesta människor önskar ett rejält jobb.
Innehavet av ett sådant är som regel avgö-
rande för hela livssituationen. Detta kan
inte ersättas med aldrig så välmenande
åtgärder. Långvarig arbetslöshet är en förbannelse. Oviss arbetsmarknadsutbildning,
främmande beredskapsarbete, arkivarbete
m m upplevs oftast som deprimerande.
Hur väl vi än tar hand om de arbetslösa,
s
t
r
l
f
t
r
f
har vi inte löst problemet så länge vi inte
skaffat dem jobb i marknaden. Det är i
denna mening det är berättigat att tala om
att politiken för full sysselsättning lidit
sammanbrott.
Det kan i vissa avseenden vara svårare
att driva full sysselsättningspolitik nu än
under 60-talet. Alldeles säkert är dock
detta inte. Sålunda har t ex den internationella konjunkturdämpningen denna
gång varit lindrigare än 1967-68. Men
även om det skulle vara svårare är detta
inget försvar, knappast ens en ursäkt. Politiken för full sysselsättning skall ju inte
bara fungera när det är vackert väder.
Den skall också klara påfrestningar. Annars är det meningslöst att tala om den
som en medveten politik.
Felet: den ekonomiska politiken
Det svåra misslyckandet med sysselsättningspolitiken måste därför i allt väsentligt
bero på en felaktig ekonomisk politik. En
granskning av denna politik ger också vid
handen att en ganska radikal omläggning
skett. Under hela efterkrigstiden har man
som målsättning för den ekonomiska politiken haft full sysselsättning, balans i betalningarna med utlandet och prisstabilitet
Det har dock aldrig rått något tvivel om
att den fulla sysselsättningen prioriterats
främst bland dessa målsättningar. Här
tycks en betydelsefull förändring ha ägt
rum. Under de senare åren har otvivelaktigt både balans, eller snarare överskott
i utrikesbetalnipgarna, och en oklar men
ändå tydlig jämlikhetssträvan satts framför den fulla sysselsättningen.
195
De stora underskotten i betalningsbalansen och den snabba avtappningen av valutareserven under 1969 och 1970 var
onekligen alarmerande. Det var därför
befogat att inrikta politiken på att återställa balans i utrikesbetalningarna. Man
kan dock ifrågasätta om detta skulle göras
så eftertryckligt, att den interna efterfrå-
gan pressades helt i botten, och därigenom
åstadkomma stagnation och hög arbetslöshet. Om man drev denna drastiska politik
1971 borde man i alla fall, när man blivit
bönhörd över hövan, haft god tid att
ändra politiken 1972. Men därav blev
intet. Dessutom kan det i hög grad ifrågasättas, om det är det enda eller mest intelligenta sättet att komma till rätta med ett
betalningsbalansproblem att driva en så
depressiv politik, att den ekonomiska tillväxten helt upphör och produktionsresurserna i stor omfattning friställs.
Den icke närmare definierade jämlikhetspolitiken kom framför allt till uttryck i
1971 års skattereform, men också i statens
misslyckade inhopp för att söka styra lönepolitiken 1971. De nya statsskatterna i
kombination med rekordstora kommunalskattehöjningar innebar ett förlamande
grepp över hela den svenska ekonomin.
Den interna efterfrågan sjönk 1971 med
över 2 %, och både den privata konsumtionen och bruttonationalprodukten sjönk
tillika. Det borde inte varit svårt att förutse detta. Det var också många som
gjorde det, men de förblev ropande röster
i öknen. En så drastisk skattepolitik, där
genomsnittliga löneinkomsttagare drabbas
av 60 % marginalskatt och där högre in- 196
komsttagare får en ytterligare dramatisk
skärpning av redan rekordhöga skatter,
skulle även under en högkonjunktur haft
markanta depressiva effekter. Nu sammanföll skattereformen med en redan påbörjad
konjunkturdämpning, vilket heller inte var
svårt att förutse. Effekten blev i det närmaste katastrofal.
En självförvållad politik
Den sedan mer än två år utomordentligt
nedslående ekonomiska situationen i Sverige, med praktiskt taget ekonomiskt stillestånd och hög arbetslöshet, är därför i allt
väsentligt självförvållad. Det fanns åtminstone några procents ursäkt för politiken
på betalningsbalans- och valutaområdet,
men att hitta något förmildrande för genomförandet av ett sådant skatteförslag
vid den valda tidpunkten överstiger min
förmåga. Att dessutom denna olyckliga
politik kom att sammanfalla med andra
omständigheter, som berodde på tidigare
politiskt-ekonomiska försyndelser, bidrog i
hög grad till att ytterligare förvärra situationen.
Vi fick 1971 kraftiga nedgångar i både
bostadsbyggande och kommunala investeringar. Detta är i viss mån omständigheter
men också konsekvenser av tidigare politik,
och konsekvenserna borde kunnat förutses. Det var inte märkvärdigt att kommuninvesteringarna skulle svikta efter alla
år av överexpansion. Det var inte heller
konstigt att det inträffade just 1971. Större
delen av kommunsammanslagningsreformuner, som skulle sammanslås med större,
men skulle då inträffa och de mindre komhade forcerat sina investeringar för att få
färdigt projekten och få slut på pengarna
innan de miste möjligheten att själva bestämma. Att även bostadsbyggandet skulle
falla tillbaka borde ha förutsetts. Det
snabbt stigande antalet outhyrda lägenheter i nyproducerade hus gav tillräckligt
tydliga signaler. Nu framhålls det i finansplanen ursäktande att Sverige inte i likhet
med många andra länder kunde utnyttja
bostadsbyggandet och offentliga investeringar för att motverka konjunkturdämpningen. Det är på sitt sätt riktigt, men det
innebär samtidigt ett erkännande av att
man redan skjutit bort krutet innan fienden infann sig. I stället för att ha den
politik för full sysselsättning, som vi i Sverige så länge skrävlat om, nödgas vi alltså
erkänna att remedierna för denna politik
redan förbrukats när de bäst skulle behövas.
Om det nu verkligen förhåller sig så att
det på grund av strukturella och andra
omständigheter är mera komplicerat än
tidigare att föra en fullsysselsättningspolitik, borde man dra lärdom av detta och
inte ytterligare försvåra uppgiften för sig
med motstridande målsättningar, vilket
man på ett markant sätt gjort. Man borde
väl också dra den lärdomen, att det kan
komma surt efter om man gör som under
60-talet: forcerar fram alla reformer på
alla områden på en och samma gång. Det
hade onekligen varit bra att ha haft nå-
got stort och resurskrävande att ta till i
den bedrövliga situation landet befunnit
sig i de senaste två åren. Nu har man bara att beklaga att detta saknas.
å
a
e
t
Framtiden och regeringen
Om den fulla sysselsättningens politik skall
kunna restaureras, krävs det att herrarna
i Riksbanken och kanslihuset inte får utveckla sig till fullständiga gnomer. Det
krävs också att sysselsättningen sätts framför jämlikheten. Därutöver måste inses och
erkännas, att man inte kan driva fullsysselsättningspolitik mot företagen, utan det
måste ske med företagen. Företagen måste
sålunda ges möjligheter till lönsam verksamhet; sedan må det avvika från en suddig jämlikhetsuppfattning hur mycket som
helst. Man borde också klart erkänna, att
verkligheten de två senaste åren givit en
lika klar som smärtsam demonstration av
den selektiva politikens otillräcklighet.
Den har i stort sett lett till ett osystematiskt plotter både på arbetsmarknadsområ-
det och företagsområdet. Subventioner,
avdrag, rabatter och bidrag är snart av
den omfattningen att inget företag kan
vara utan stöttor av något slag om det inte
skall betrakta sig som diskriminerat. Det
är heller snart ingen som kan tänka sig
197
företa något nytt utan att först noggrant
undersöka vilka bidrag och förmåner som
kan erhållas. Detta måste i längden vara
ohållbart. Vi kan inte leva på att ha händerna i varandras fickor. Landet behöver
i hög grad en företagsamhet som kan stå
för sig själv.
Regeringen har med en istadighet, som
borde ägnats ett bättre ändamål, hårdnackat motsatt sig varje tanke på att föra en
mera generellt stimulerande ekonomisk
politik. Detta kan knappast bero på annat
än idiosynkrasier och fördomar. Några rationella skäl för den envisa vägran har inte
presterats. Straffet för denna envetenhet
har inte uteblivit, men det är tyvärr främst
de arbetslösa som får lida bestraffningen.
Fördomar och falsk prestige bör inte längre få utgöra hinder för en verklig fullsysselsättningspolitik. Det kan vara svårt nog
ändå utan denna irrationella belastning.
För det är väl inte meningen att vi skall
uppge den fulla sysselsättningspolitiken för
några tillfälliga opinionsdunster från några hundratal mediaförledda skränfockar?
Sammanbrott för sysselsättningspolitiken
Den rekordhöga arbetslösheten är en
olycka_. skriver bankdirektör Tore Sellberg,
och de åtgärder som vidtagits för att
motarbeta den är närmast förtvivlade och
krampaktiga. Dock är felet uppenbart:
den förda ekonomiska politiken. Arbetslösheten är självförvållad, och den
bottnar i jämlikhetspolitik och i skattepolitik. R egeringen har inte velat se hur
verkligheten ser ut. M en om den fulla
sysselsättningens politik skall kunna
restaureras, fordras det att herrarna i
Riksbanken och i kanslihuset förändrar
sig och erkänner det otillräckliga i den
envisa politik som regeringen nu för.
Straffet för denna har inte uteblivit, men
det är de arbetslösa som får lida
bestraffningen, skriver författaren.
Vi har nu i över två år haft rekordhög
arbetslöshet samt flera personer i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbi{dning
än någonsin. Räknar man samman de
arbetslösa och de som på något sätt är
engagerade genom AMS försorg, kommer
man tilllångt över 200 000 personer. Detta
betyder att 5-6 % av arbetsstyrkan saknar möjlighet att få jobb på marknaden.
I realiteten har vi därför haft 5-6 %
arbetslöshet i över två år. Detta är skrämmande siffror och de borde, isynnerhet
mot bakgrund av allt skryt om full sysselsättning och nu senast om arbete åt alla,
tjäna som ordentliga alarmklockor i den
ekonomiska debatten.
Vi har denna höga arbetslöshet trots att
regeringen sedan ett och ett halvt år kommit med det ena sysselsättningsstödjande
paketet efter det andra. Det ligger inte så
litet av förtvivlan och krampaktighet över
detta att ideligen presentera nya former
av stödåtgärder. Härigenom har vi fått
ett nätverk av stöd, rabatter, avdrag och
subventioner av en brokighet och mångfald som snart ingen totalt förmår överblicka. Sålunda kan bl a följande provkarta på åtgärder anges: Ökat bostadsbyggande, ökat offentligt byggande, ökade
statsbidrag till kommunala beredskapsarbeten, 20 % investeringsavdrag för industrins maskininvesteringar, höjning av
statsbidragen till miljövårdsinvesteringar,
stöd till lagerinvesteringar genom rena
subventioner och rätt att utnyttja investeringsfonderna, tidigareläggning av statliga
och kommunala industribeställningar, ökade bostadstillägg, extra pension till folk- 194
pensionärer, ökning av privatfinansierade
småhus, ytterligare höjning av statsbidragen till miljövårdsinvesteringar, utvidgad
användning av investeringsfonderna för
byggnadsinvesteringar, stimulans för tidigareläggning av småhus- och barnstugebyggande, kraftig ökning i flera omgångar
av anslagen till beredskapsarbeten, ökat
stöd för utbildning och sociala beredskapsarbeten, förhöjt skatteavdrag för företagens maskininvesteringar, nytt avdrag för
industrins och jordbrukets byggnadsinvesteringar, ytterligare utvidgning av beredskapsarbetena samt förlängning av regeringens rätt att nedsätta energiskatten.
Hur mycket allt detta kostar är inte
möjligt att ange utan ingående forskningar. Det är dock mycket stora och
snabbt växande belopp. Vad som kallas
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik
drar drygt 4 mdr kr och under rubriken
transfereringar till företag upptas ca 2,7
mdr kr. Härvid bör det dock vara fråga
om vissa dubbelräkningar. Men därutöver
förekommer utgifter för konjunkturstimulans under en rad andra utgiftstitlar, och
desutom bör ju även de uteblivna inkomsterna genom avdrag och rabatter inräknas.
Resultat som uteblivit
Det är sålunda svindlande summor det rör
sig om. Likväl skulle troligen ingen seriös
iakttagare ha något att invända mot denna
miljardrullning om den hade haft avsedd
effekt. Arbetslösheten är en så svår hemsökelse, att det lidande och den skada som
vållas helt enkelt inte kan mätas i pengar.
Det djupt tragiska är emellertid att verkligt betydande resultat uteblivit. Det är
dock troligt att det skulle ha varit ännu
värre om inte alla dessa åtgärder satts in,
men detta kan knappast tjäna som kriterium vid bedömningen av resultatet. Det
avgörande är självfallet i stället om man
lyckats med att bekämpa arbetslösheten så
att man uppnått ett godtagbart tillstånd
på arbetsmarknaden. Detta har man utifrån alla rimliga krav helt misslyckats
med.
Det var väl nämligen inte detta man
menade med ekonomisk politik för full
sysselsättning? Ambitionerna var väl en
gång avsevärt högre? Inte betydde full
sysselsättning, enligt tidigare läsarter, ihållande hög arbetslöshet, ständigt växande
skaror inom beredskapsarbeten, utbildning,
arkivarbeten, skyddade verkstäder, av
AMS timpengsbetalda inom industrin
m m. Detta påminner bra mycket mera om
20- 30-talets nödhjälpsinsatser, trots att
själva begreppet ”nödhjälp” är avskaffat.
Det är dock uppenbart, att det ur såväl
social som humanitär och ekonomisk synpunkt är motiverat med åtgärder av ovannämnda slag. Det är inte detta som ifrågasätts. Det är omfattningen och tidslängden
som bör diskuteras. Det är obestridligt att
de flesta människor önskar ett rejält jobb.
Innehavet av ett sådant är som regel avgö-
rande för hela livssituationen. Detta kan
inte ersättas med aldrig så välmenande
åtgärder. Långvarig arbetslöshet är en förbannelse. Oviss arbetsmarknadsutbildning,
främmande beredskapsarbete, arkivarbete
m m upplevs oftast som deprimerande.
Hur väl vi än tar hand om de arbetslösa,
s
t
r
l
f
t
r
f
har vi inte löst problemet så länge vi inte
skaffat dem jobb i marknaden. Det är i
denna mening det är berättigat att tala om
att politiken för full sysselsättning lidit
sammanbrott.
Det kan i vissa avseenden vara svårare
att driva full sysselsättningspolitik nu än
under 60-talet. Alldeles säkert är dock
detta inte. Sålunda har t ex den internationella konjunkturdämpningen denna
gång varit lindrigare än 1967-68. Men
även om det skulle vara svårare är detta
inget försvar, knappast ens en ursäkt. Politiken för full sysselsättning skall ju inte
bara fungera när det är vackert väder.
Den skall också klara påfrestningar. Annars är det meningslöst att tala om den
som en medveten politik.
Felet: den ekonomiska politiken
Det svåra misslyckandet med sysselsättningspolitiken måste därför i allt väsentligt
bero på en felaktig ekonomisk politik. En
granskning av denna politik ger också vid
handen att en ganska radikal omläggning
skett. Under hela efterkrigstiden har man
som målsättning för den ekonomiska politiken haft full sysselsättning, balans i betalningarna med utlandet och prisstabilitet
Det har dock aldrig rått något tvivel om
att den fulla sysselsättningen prioriterats
främst bland dessa målsättningar. Här
tycks en betydelsefull förändring ha ägt
rum. Under de senare åren har otvivelaktigt både balans, eller snarare överskott
i utrikesbetalnipgarna, och en oklar men
ändå tydlig jämlikhetssträvan satts framför den fulla sysselsättningen.
195
De stora underskotten i betalningsbalansen och den snabba avtappningen av valutareserven under 1969 och 1970 var
onekligen alarmerande. Det var därför
befogat att inrikta politiken på att återställa balans i utrikesbetalningarna. Man
kan dock ifrågasätta om detta skulle göras
så eftertryckligt, att den interna efterfrå-
gan pressades helt i botten, och därigenom
åstadkomma stagnation och hög arbetslöshet. Om man drev denna drastiska politik
1971 borde man i alla fall, när man blivit
bönhörd över hövan, haft god tid att
ändra politiken 1972. Men därav blev
intet. Dessutom kan det i hög grad ifrågasättas, om det är det enda eller mest intelligenta sättet att komma till rätta med ett
betalningsbalansproblem att driva en så
depressiv politik, att den ekonomiska tillväxten helt upphör och produktionsresurserna i stor omfattning friställs.
Den icke närmare definierade jämlikhetspolitiken kom framför allt till uttryck i
1971 års skattereform, men också i statens
misslyckade inhopp för att söka styra lönepolitiken 1971. De nya statsskatterna i
kombination med rekordstora kommunalskattehöjningar innebar ett förlamande
grepp över hela den svenska ekonomin.
Den interna efterfrågan sjönk 1971 med
över 2 %, och både den privata konsumtionen och bruttonationalprodukten sjönk
tillika. Det borde inte varit svårt att förutse detta. Det var också många som
gjorde det, men de förblev ropande röster
i öknen. En så drastisk skattepolitik, där
genomsnittliga löneinkomsttagare drabbas
av 60 % marginalskatt och där högre in- 196
komsttagare får en ytterligare dramatisk
skärpning av redan rekordhöga skatter,
skulle även under en högkonjunktur haft
markanta depressiva effekter. Nu sammanföll skattereformen med en redan påbörjad
konjunkturdämpning, vilket heller inte var
svårt att förutse. Effekten blev i det närmaste katastrofal.
En självförvållad politik
Den sedan mer än två år utomordentligt
nedslående ekonomiska situationen i Sverige, med praktiskt taget ekonomiskt stillestånd och hög arbetslöshet, är därför i allt
väsentligt självförvållad. Det fanns åtminstone några procents ursäkt för politiken
på betalningsbalans- och valutaområdet,
men att hitta något förmildrande för genomförandet av ett sådant skatteförslag
vid den valda tidpunkten överstiger min
förmåga. Att dessutom denna olyckliga
politik kom att sammanfalla med andra
omständigheter, som berodde på tidigare
politiskt-ekonomiska försyndelser, bidrog i
hög grad till att ytterligare förvärra situationen.
Vi fick 1971 kraftiga nedgångar i både
bostadsbyggande och kommunala investeringar. Detta är i viss mån omständigheter
men också konsekvenser av tidigare politik,
och konsekvenserna borde kunnat förutses. Det var inte märkvärdigt att kommuninvesteringarna skulle svikta efter alla
år av överexpansion. Det var inte heller
konstigt att det inträffade just 1971. Större
delen av kommunsammanslagningsreformuner, som skulle sammanslås med större,
men skulle då inträffa och de mindre komhade forcerat sina investeringar för att få
färdigt projekten och få slut på pengarna
innan de miste möjligheten att själva bestämma. Att även bostadsbyggandet skulle
falla tillbaka borde ha förutsetts. Det
snabbt stigande antalet outhyrda lägenheter i nyproducerade hus gav tillräckligt
tydliga signaler. Nu framhålls det i finansplanen ursäktande att Sverige inte i likhet
med många andra länder kunde utnyttja
bostadsbyggandet och offentliga investeringar för att motverka konjunkturdämpningen. Det är på sitt sätt riktigt, men det
innebär samtidigt ett erkännande av att
man redan skjutit bort krutet innan fienden infann sig. I stället för att ha den
politik för full sysselsättning, som vi i Sverige så länge skrävlat om, nödgas vi alltså
erkänna att remedierna för denna politik
redan förbrukats när de bäst skulle behövas.
Om det nu verkligen förhåller sig så att
det på grund av strukturella och andra
omständigheter är mera komplicerat än
tidigare att föra en fullsysselsättningspolitik, borde man dra lärdom av detta och
inte ytterligare försvåra uppgiften för sig
med motstridande målsättningar, vilket
man på ett markant sätt gjort. Man borde
väl också dra den lärdomen, att det kan
komma surt efter om man gör som under
60-talet: forcerar fram alla reformer på
alla områden på en och samma gång. Det
hade onekligen varit bra att ha haft nå-
got stort och resurskrävande att ta till i
den bedrövliga situation landet befunnit
sig i de senaste två åren. Nu har man bara att beklaga att detta saknas.
å
a
e
t
Framtiden och regeringen
Om den fulla sysselsättningens politik skall
kunna restaureras, krävs det att herrarna
i Riksbanken och kanslihuset inte får utveckla sig till fullständiga gnomer. Det
krävs också att sysselsättningen sätts framför jämlikheten. Därutöver måste inses och
erkännas, att man inte kan driva fullsysselsättningspolitik mot företagen, utan det
måste ske med företagen. Företagen måste
sålunda ges möjligheter till lönsam verksamhet; sedan må det avvika från en suddig jämlikhetsuppfattning hur mycket som
helst. Man borde också klart erkänna, att
verkligheten de två senaste åren givit en
lika klar som smärtsam demonstration av
den selektiva politikens otillräcklighet.
Den har i stort sett lett till ett osystematiskt plotter både på arbetsmarknadsområ-
det och företagsområdet. Subventioner,
avdrag, rabatter och bidrag är snart av
den omfattningen att inget företag kan
vara utan stöttor av något slag om det inte
skall betrakta sig som diskriminerat. Det
är heller snart ingen som kan tänka sig
197
företa något nytt utan att först noggrant
undersöka vilka bidrag och förmåner som
kan erhållas. Detta måste i längden vara
ohållbart. Vi kan inte leva på att ha händerna i varandras fickor. Landet behöver
i hög grad en företagsamhet som kan stå
för sig själv.
Regeringen har med en istadighet, som
borde ägnats ett bättre ändamål, hårdnackat motsatt sig varje tanke på att föra en
mera generellt stimulerande ekonomisk
politik. Detta kan knappast bero på annat
än idiosynkrasier och fördomar. Några rationella skäl för den envisa vägran har inte
presterats. Straffet för denna envetenhet
har inte uteblivit, men det är tyvärr främst
de arbetslösa som får lida bestraffningen.
Fördomar och falsk prestige bör inte längre få utgöra hinder för en verklig fullsysselsättningspolitik. Det kan vara svårt nog
ändå utan denna irrationella belastning.
För det är väl inte meningen att vi skall
uppge den fulla sysselsättningspolitiken för
några tillfälliga opinionsdunster från några hundratal mediaförledda skränfockar?