Per Elvius; Att vara apotekare

PER ELVIUS:
Att vara apotekare
I Svensk Tidskrifts serie ”Att vara”
skriver apotekare Per Elvius, apotekschef
på ett apotek i Stockholms förorter. H an
hann med att vara apotekare enligt den
gamla ordningen, som innehavare av
ett apoteksprivilegium, innan det nya
Apoteksbolaget bildades och apoteksväsendet förstatligades. Härmed följde
naturligtvis ett ökat antal centrala tjänster,
regionkontor och annat som veterligen
varken förbättrat läkemedlen eller deras
distribution till allmänheten. Bolaget
torde med sina höga personalkostnader ha
svårt att gå ihop. En sparsamhetskampanj går i dag ut över personalen,
och osäkerheten bland denna förstärks
genom att ansökningar och tillsättningar
inte längre sker offentligt. För allmänheten
bör det vara av intresse att veta, att man
planerar ett datasystem- vad annars?
– i vars minne alla av allmänheten
gjorda läkemedelsinköp skall lagras!
År 1963 tillsattes den senaste och av allt
att döma sista i en lång rad av utredningar, som alla sysslade med organisationen av läkemedelsförsörjningen i allmänhet och apoteken i synnerhet. Innan enmansutredaren Rune Lönngren, numera
styrelseordförande i Apoteksbolaget AB,
hunnit framlägga sitt slutbetänkande, träf.
fades efter ett halvt års mangling en så
kallad frivillig överenskommelse mellan
ledningen för Apotekarsocieteten och representanter för staten. Därigenom avskaf.
fade man för all framtid det gamla systemet med personliga privilegier för apoteken. Uppgörelsen innebar bland annat att
man gemensamt skulle bilda ett bolag för
apotekens drift, där staten skulle stå för
två tredjedelar av aktiekapitalet och Apotekarsocieteten genom en för ändamålet
bildad stiftelse för den återstående tredjedelen. Utredningsuppdraget kunde nu
raskt slutföras, och betänkandet publicerades cirka en månad efter överenskommelsen.
En särdeles välsmakande morot, tidigare
djupfryst, tycks ha använts i förhandlingarna, nämligen pensionsfrågan. Man kan
nog utan överdrift säga, att denna med flit
missköttes under ett antal år. Medanövriga
personalgruppers pensionsförhållanden sedan länge var reglerade på ett tillfredsställande sätt, framlades det ena förslaget för
pensionering av apoteksinnehavare mer
verklighetsfrämmande än det andra, tydligen i avsikt att förhala hela frågan. Det
visade sig nämligen senare att man snabbt
och effektivt kunde lösa den, vilket bland
annat medförde en höjning av pensionsnivån med 10 000 kr per år.
Under sommaren och hösten 1970 tillsattes så ett antal ledande befattningar i
bolaget. Flertalet av befattningshavarna
tillträdde sin tjänst omedelbart före eller i
samband med årsskiftet 1970-71, där det
inte helt enkelt rörde sig om en fortsättning av gammal anställning vid apotekens
centrala administration. För tillskyndarna
av omorganisationen var det naturligtvis
bråttom med genomförandet. En lång
organisationstid skulle säkerligen i det
senare uppkomna kärva ekonomiska klimatet ha ytterligare försvårat bolagets
start, ja kanske till och med omintetgjort
den. Att det nya systemet fungerat så bra
som det trots allt gjort, med den i mitt
tycke alldeles för korta uppbyggnadstiden,
torde utan tvekan bero på den inneboende
styrkan i det gamla apoteksväsendet.
Den nya ställningen
Först måste jag göra några kommentarer
till rnin egen ställning. Min utnämning till
apoteksinnehavare ägde rum efter överenskommelsen, och jag hann med att driva
mitt apotek med tillhörande filialapotek
under precis 12 månader.
Varje innehavare av personligt privilegium på apotek erbjöds vid övergången att
bli chef för det egna apoteket, och detta
erbjudande antogs till nära 100 %. Även
de dåvarande filialapoteksföreståndarna
erbjöds samma möjlighet att bli förordnade som chefer på sina gamla platser. övrig
personal fick också vissa garantier för fortsatt anställning.
Vid övergången indelades de gamla apo- 199
teksprivilegierna i grupper efter omsättningen under åren 1966-1968, inklusive
eventuella filialapotek. Inom varje grupp
uträknades så en medelinkomst, som skulle
ligga till grund för den erbjudna lönen i
det enskilda fallet. Resultaten är inte alltid
så generösa som man kanske vill inbilla sig.
För egen del kan jag konstatera, att min
nuvarande lön ungefär motsvarar vad jag
väntat mig då jag övertog apoteket men
att den 1973 är mindre än den lön jag
skulle haft, om jag fått min nuvarande
tjänst efter Apoteksbolagets bildande. Då
hör ändå till historien, att min lön är uppräknad med cirka 5 % som ersättning för
det filialapotek, som öppnades 1969 och
som alltså ej kunnat påverka rörelsen
under de tre aktuella åren. I gengäld är
min pensionsrätt bättre än den som tillkommer motsvarande nyutnämnd apotekschef och mina arbetsförhållanden är friare,
så länge det nu varar.
Under 1970 gav det egna apoteket trots
frånvaron av möjligheter att vidta några
som helst bokslutsdispositioner, som kan
förvilla bedömningen, ett betydligt bättre
resultat, men det har delvis sina orsaker i
förhållanden som jag avser att återkomma
till.
Apoteksbolaget
Apoteksbolaget är ett av landets största
detaljhandelsföretag av mångfilialkaraktär
och har en årlig omsättning i storleksordningen 1,5 miljarder. Verksamheten bedrivs vid ungefär 600 apotek av olika storlek samt ett antal läkemedelsförråd av
enklare karaktär.
200
Geografiskt är bolaget indelat i sju regioner, som sammanfaller med sjukvårdsregionerna. För samordning av verksamheten finns 7 regionkontor, vardera under
ledning av en regionchef (apotekare).
Organisatoriskt är regionkontoret en utflyttad del av bolagets huvudkontor. Den
sammanhållna delen av detta är uppdelad
i sex sektorer (direktionsområden), vilkas
chefer tillsammans med verkställande direktören utgör bolagets direktion. I princip är bolagets verksamhet i hög grad
decentraliserad, och apotekschefen svarar
direkt under direktionen för apotekets
drift.
I det gamla systemet arbetade man i allt
större utsträckning med ”apotekskoncerner”. Dessa var ofta av så ansenlig storlek,
att de blev ekonomiskt betungande för den
enskilde innehavaren av ett moderapotek
med ett varierande antal filialer. Till
moderapotekets uppgifter hörde då även
att tillhandahålla filialapotekens behov
av extra personal vid semestrar, sjukdom
och dylikt, samt att för hela koncernen
sköta de flesta kontorsgöromålen.
En centralisering av vissa delar av den
så kallade extemporetillverkningen är naturligtvis nödvändig på grund av de allt
mer skärpta kraven på hygien vid sådan
verksamhet. Specialutrustningen härför är
mycket kostsam. Man kan jämföra med de
skärpta krav, som undan för undan trätt i
kraft för livsmedelsområdet.
I det nya systemet är formellt alla apotek självständiga och likvärda, men de
gamla banden skalllikaväl fungera, i varje
fall tills nya bindningar etablerats. Den
gamle innehavaren har fortfarande en hel
del skyldigheter att öva tillsyn över sin
gamla filial och att ansvara för att den
fungerar tillfredsställande. Den före detta
filialchefen i sin tur är även tvungen att
vid behov rådfråga och begära hjälp av
sin oftast äldre och mera erfarna kollega.
Här ligger en av svårigheterna i det nya
systemet, och konsekvenserna har ej heller
uteblivit. Ett ökat ansvar för vissa apotekschefer, utsträckt till att gälla även andra
apotek än det egna, kunde tänkas få konsekvenser för lönesättningen för berörda
chefer. I samband med den åtstramning
som skett bland annat på personalsidan
har emellertid apotekschefens befogenheter väsentligt inskränkts. En ledigbliven
befattning får för närvarande inte återbesättas utan regionchefens medgivande, och
apotekschefen har i praktiken inte fritt val
av medarbetare, eftersom det första kompetenskravet för närvarande är innehav av
fast anställning i Apoteksbolaget.
Det sista året blev för det gamla apo·
teksväsendet ett av de allra bästa genom
tiderna. Till en del berodde väl detta på
de prishöjningar, som genomfördes 1970
för att via överskottsmedlen tillföra fonden
för reglering av läkemedelspriserna tillräckligt mycket pengar, så att det skulle
räcka till startkapital för det nya bolaget.
I ett sista desperat försök att tömma fonden hade man ett par år tidigare genomfört vissa prissänkningar med den tydliga
avsikten att detta kapital ej skulle finnas
tillgängligt.
Apoteksbolaget hade oturen att starta
sin verksamhet under ovanligt ogynnsam·
ma omständigheter. Redan under det
första året råkade det ut för betydande
ekonomiska svårigheter. Den verkliga förlusten under det enda hittills redovisade
verksamhetsåret torde i praktiken uppgå
till betydligt större belopp än det som
redovisats i verksamhetsberättelsen. En hel
del fonderade medel, som fanns i det
gamla apoteksväsendet, torde ha förbrukats utan att det i detalj framgår av siffrorna.
Den vikande konjunkturen med stor
arbetslöshet och betydande ekonomisk försiktighet på såväl företagarhåll som i enskild och statlig verksamhet bidrog naturligtvis. Det har vid flera tillfällen tidigare
visat sig, att – hur underligt det än låter
– även apotekens verksamhet är känslig
för konjunkturerna. I viss mån kan det väl
också ses som en naturlig reaktion efter
den språngvisa uppgång i apotekens omsättning, som blev en följd av att femtonkronorsreformen genomfördes 1968. Den
centrala organisationen har också utbyggts
i sådan grad, att den enligt vissa källor
kostar i runt tal 10 miljoner kronor mera
per år än Apatekarsocietetens gamla topporganisation. Detta kan delvis förklaras av
att mycket centralt arbete, som utfördes av
apoteksinnehavare vid sidan av det ordinarie arbetet och ersattes på traktamentsbasis, numera utföres av avlönade tjänstemän.
Personalens villkor
På personalsidan har det under det senaste
året hettat till ordentligt. Lönekostnaderna är i ett så personalintensivt arbets- 201
område som apotek givetvis betydande och
utgör näst efter varuinköpen den största
utgiftsposten.
Under trycket av de pressade ekonomiska förhållandena som redan lett till
tvenne prishöjningar, skall numera ett besparingsprogram genomföras.
Uppkomna vakanser skall ej återbesättas, vilket innebär att i runt tal l 000
apotekstekniker eller 500 receptarier inte
kan anställas. I praktiken råder också
sedan något år ett nästan totalt anställningsstopp. Denna situation är naturligtvis
på intet sätt unik för apoteksbranschen,
men den är anmärkningsvärd, därför att
man ännu så sent som i slutet av 1960-talet
ständigt arbetade med ett mycket besvärligt personalunderskott.
I dag råder det motsatta förhållandet,
men resultatet för den enskilde blir i stort
sett detsamma, då man genom kortare eller
längre, hittills frivillig utlåning har försökt
reducera det personalöverskott, som kan
tänkas ha uppstått på sina håll. Detta gäller i dag i lika hög grad för apoteksteknikerna, vilket har medfört en pressad atmosfär på arbetsplatserna, där man numera är mycket osäker om tryggheten. Den
stora tillförsikt för framtiden, som präglade personalförbunden och framför allt
Apoteksteknikerförbundet, då uppgörelsen om apoteken först publicerades, verkar
i dag vara som bortblåst.
Situationen på personalsidan har medfört att man blivit tvungen att till en del
införa helt nya grunder vid tillsättandet av
vakanta tjänster. En platslista utsändes till
apoteken varje vecka, och all annonsering
202
i fackpressen har upphört, utom för befordringstjänster och apotekschefstjänster.
Det är alltså mycket svårt för en nyexaminerad eller av annan orsak arbetslös att
över huvud taget få veta var platser finns,
men det spelar mindre roll, då chansen
att få anställning för närvarande är ytterst minimal.
Litet tillspetsat skulle man kunna säga
att det finns några speciella meriter, som
man skall ha för att vid anställning eller
befordran slå ut alla andra spekulanter:
för det första att befinna sig inom Apoteksbolagets grindar, det vill säga ha fast
anställning, vidare att befinna sig på den
arbetsplats, där den lediga tjänsten är inrättad, eller att befinna sig på en arbetsplats, där personalen bedöms vara för
stor och där man genom att befordra
en anställd kan åstadkomma en personalminskning. En kombination av ovanstå-
ende meriter borde vara oslagbar. I de
yttersta av dessa dagar har som ytterligare
merit för sökande av anställning på nyinrättat förortsapotek angetts, att fast
anställning i stockholmsområdet ger företräde.
Befordringssituationen har dock i vissa
avseenden förbättrats och normaliserats,
speciellt genom inrättandet av flera befordringstjänster för apotekstekniker och
receptarier. En viss uppmjukning av spelreglerna synes också tillämpad vid tillsättande av apotekschefer, där i ett par fall
även utifrån kommande sökande kunnat
komma ifråga. Dessa har då givetvis varit
synnerligen kvalificerade.
Tidigare var ansökan till apoteksprivilegium en offentlig handling, och vem som
ville kunde alltså ta reda på vilka som sökt
och vilka ansökshandlingar som åberopades. Efteråt kunde man få ett begrepp om
hur de i ansökningshandlingarna redovisade meriterna bedömts i de instanser,
som hade med ärendet att göra. I dag –
i dessa personaldemokratins och insynens
tidevarv – är allting i kraft av Apoteksbolagets ställning som aktiebolag helt undandraget insyn utom för några få utvalda.
En rådgivande nämnd finns visserligen
inrättad med J stort sett samma uppgifter
som den gamla apotekarbefordringsnärnnden, men resultatet redovisas endast i myc·
ket summariska tabeller, som omfattar
långa tidsperioder.
Apoteken och allmänheten
För allmänheten har den nya verksamhetsformen väl endast märkts i mindre
grad, men en genomgående försämring av
servicen i storstadsområdena kan säkert
förväntias.
I såväl det gamla apoteksväsendet som
i Apoteksbolaget har förutsatts, att överskottsapotek och förlustapotek skall balansera varandra, så att det totala resultatet
blir i stort sett plus minus noll. Det har
dock märkts vissa tankegångar i den riktningen, att förlustapotek inte skulle tolen~?-
ras i storstadsregionerna. I Stockholms
innerstad har hittills två apotek nedlagts
liksom ett läkemedelsförråd i de södra förorterna, vilket väckt en del lokal opposi·
tion. I gengäld har ett antal nya apotek
hunnit öppnas i de nyanlagda förortsom·
rådena, men flertalet av dessa var planerade redan under det gamla systemet.
I dag avgör apoteksbolagets styrelse frå-
gan om inrättande eller nedläggande av
apotek, medan tidigare Kungl Maj :t hade
avgörandet beträffande självständiga apotek och medicinalstyrelsen, senare socialstyrelsen, kunde besluta om filialapotek
och läkemedelsförråd. En fördel med det
nya systemet torde kunna bli att en framställning om nytt apotek kan tänkas bli
snabbare behandlad. Remittering till olika
organisationer och myndigheter behövs ej
isamma utsträckning som förr. Men även
här gäller det att insynen för utomstående,
dit jag i detta sammanhang räknar även
personalorganisationerna, är helt obefintlig.
Glesbygdernas läkemedelsförsörjning
kornmer väl antagligen att förbättras. Patienterna behöver ej längre själva betala
transportkostnader för medicin, om avståndet till närmaste apotek uppgår till
minst 20 km. Men en sådan sak hade
säkert gått lika bra att genomföra i det
gamla systemet, eftersom en utjämning
apoteken emellan av över- och underskott
fanns inbyggd i det så kallade avgiftssystemet
Ett dataterminalsystem skall så små-
ningom införas på åtminstone alla större
apotek, och försök skall påbörjas på 10
platser. Här kommer allt skrivarbete, all
taxering, all debitering av Riksförsäkringsverket och ovriga kreditkunder att ske.
Centralenheten kommer även att styra
varuinköpen och ge underlag för en vittomfattande statistik på gott och ont. Varje
medborgares samtliga medicininköp, varje
203
läkares förskrivningar och varje expedition
av ett bestämt läkemedel kommer att lagras i maskinens minne!
En skicklig manöver, som måhända inte
var utan betydelse då det gällde att skapa
förutsättningarna för att tvinga fram bildandet av Apoteksbolaget, var införandet
av den så kallade femtonkronorsreformen.
Därigenom ökade Riksförsäkringsverkets
andel av apotekens omsättning med ens
från en knapp tredjedel till nära hälften.
Som en följdverkan har vi kanske en viss
överkonsumtion eller i vart fall ett överuttag av läkemedel, som rimligtvis inte
borde ha överraskat någon.
Vi tycker ju själva inom branschen, att
det var ett avgörande och till sina verkningar för framtiden revolutionerande beslut som togs i och med överenskommelsen
i september 1969. Men de flesta människor
har nog märkt mycket litet av det hela,
och för dem är det tydligen helt ointressant vem som äger apoteken.
Som ett undantag och en extra krydda
i tillvaron måste jag betrakta den äldre
farbror, som i telefon utgöt sin galla över
mig en av de första dagarna i januari 1971
och hotade mig med både socialstyrelsen
och Apoteksbolagets styrelse. Han hade
nämligen fått betala den från årsskiftet
förhöjda momsen på en beställning av
homeopatika, som han gjort före årsskiftet, men som hämtades ut på nyåret.
Hans kommentar slutade med orden att
det med anledning av förstatligandet ”ju
skulle bli så kamratligt och trevligt på
apoteken”!