Det nya Europa tar form

PER JACOB FISCHER:
Det nya Europa tar form
Redaktör Per Jacob Fischer erinrar
i denna artikel om att EEC-kommissionen inte bara omfattar den europeiska
ekonomiska gemenskapen utan även Koloch stålunionen och Euratom. Sjutusen
tjänstemän vid kommissionen arbetar sedan mer än ett årtionde med att fläta samman de sex nuvarande EEC-länderna.
Resultatet har bl a blivit tullunion,
gemensam arbetsmarknad, gemensam
jordbruksmarknad och viss harmonisering av lagstiftningen. Man arbetar för
att förverkliga en fri varuhandel och fri
rörlighet för arbetskraft, kapital och
företagande. Ty EEC pekar mot framtiden. Ej minst är det av intresse att konstatera att EEC-länderna redan i dag
är u-ländernas största kund och köper
fjärdedelen av deras totala export.
I dagarna är det precis tjugo år sedan
man lade den första grundstenen till det
nya Europa som nu håller på att växa
fram. Den 18 april 1951 undertecknade
Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien,
Holland och Luxemburg fördraget om koloch stålunionen (CECA sedermera
ECSC). Därmed skred man från ord till
handling. Arbetet på att förverkliga planerna på en integration av europeiska
länders ekonomi tog sin början.
Det var fransmannen Robert Schuman som lade fram förslaget och med
tanke på den nivå, som den svenska EECdebatten ibland håller sig på, kan det vara skäl att helt kort erinra om hur han
motiverade det. Schuman menade att om
den västeuropeiska kol- och stålproduktionen flätades samman under en gemensam ledning, skulle för det första ett framtida krig mellan Frankrike och Tyskland
inte bara bli »otänkbart utan också materiellt omöjligt». Men samtidigt som man
nådde detta stora politiska mål skulle man
också vinna ekonomiska fördelar. Det
skulle skapas en gemensam bas för de
europeiska ländernas ekonomiska återuppbyggnad, vilket inte bara skulle möjliggöra en snabbare höjning av levnadsstandarden i dessa länder utan också göra
dem mera konkurrenskraftiga gentemot de
båda världsmakternas stormarknader i väst
och öst.
Tre gemenskaper
Många tvivlade på att Robert Schumans
kungstanke någonsin skulle kunna realiseras, men deras tvivel bragtes på skam.
124
Kol- och stålunionen blev en stor framgång, och uppmuntrade härav beslöt de
sex länderna att ta ännu ett stort steg på
den ekonomiska integrationens svåra väg.
Den 25 mars 1957 undertecknade de två
fördragiRom-det ena om en europeisk
ekonomisk gemenskap (EEC), det andra
om en europeisk atomenergigemenskap
(EURATOM).
Dessa tre gemenskaper har numera förts
samman under en hatt. EEC-kommissionen har officiellt blivit »de europeiska gemenskapernas kommission». Våra förhandlingar i Bryssel gäller inte bara förhållandet mellan EEC och Sverige utan
förhållandet mellan alla tre gemenskaperna och vårt land.
EEC är den viktigaste av dessa tre gemenskaper, och denna artikel skall därför
huvudsakligen ägnas åt en kort översikt
av vad som hittills skett inom EEC, vad
man nu håller på med och vilka planer
man välver för framtiden. Egentligen är
det en omöjlig uppgift att ge sig i kast
med en sådan skildring eftersom det rör
sig om en oavlåtligt pågående process, en
aldrig avstannande utveckling på de mest
olika områden. Sjutusen tjänstemän – huvudsakligen i Bryssel och Luxemburg –
arbetar dag för dag sedan mer än ett årtionde på att fläta samman de sex nuvarande EEC-länderna och begagnar sig
därvid av metoder, som hittills sällan eller
aldrig använts i internationellt umgänge.
EEC har sålunda introducerat nya former för ett samarbete mellan och en sammanflätning av suveräna nationer, och
detta är kanske det inte minst märkliga
i sammanhanget. Det »enande» av de europeiska folken, som Napoleon och Hitler
försökte genomföra med våld och som väl
också Stalin hade planer på vid andra
världskrigets slut, genomförs nu fredligt
och frivilligt genom beslut på otaliga sammanträden i lika otaliga kommissioner
och kommitteer.
Med detta dagligen pågående samarbete
har man redan i väsentliga avseenden förverkligat vad Robert Schuman drömde
om. Man har redan nått så långt att »ett
nytt krig mellan europeiska folk upplevs
av oss alla som en orimlighet» som den
svenska regeringen konstaterar i sin deklaration i Bryssel den 10 november. Därmed
har det första stora syftet uppnåtts, vilket
åtminstone i någon mån borde beaktas inte bara av dem som nu på allt sätt försö-
ker nedsvärta EEC utan också i de kretsar
där man ängsligt mot varandra väger fördelar och nackdelar av en svensk anslutning.
Mera konkret uttryckt har strävandena
inom EEC hittills resulterat i en tullunion,
en gemensam arbetsmarknad, en gemensam jordbruksmarknad, en viss harmonisering av lagstiftningen och mycket annat,
som tillsammans är avsett att bilda den
ram, inom vilken en allt djupare gemenskap mellan medlemsländerna skall skapas.
Tullunionen
Tullunionen blev klar den l juli 1968.
Då slopades alla tullar mellan länderna
inom EEC samtidigt som en gemensam
yttre tulltaxa gentemot utomstående länder upprättades. Detta gäller både industri- och jordbruksprodukter och har alltså gått betydligt längre än EFTA, vars
frihandel endast omfattar industrivarorna.
Genom tullunionen har den interna
handeln mellan EEC-länderna naturligtvis fått ett starkt uppsving – för vissa industribranscher anges ökningstal på 300
a400 procent – men viktigare är att den
utgör en förutsättning för den stora gemensamma marknad, som man avser att
skapa. Tullarna var ett av hindren för en
sådan marknad men det finns flera, och
dessa har man ännu inte fått bukt med.
Sedan »tullgränserna» försvunnit har
sålunda »skattegränserna» kommit att utgöra ett av de främsta hindren för ett fritt
varuflöde mellan EEC-länderna beroende
på att dessa lägger skatt på varorna enligt
olika system och av olika höjd. Först 1972
räknar man med att kunna införa en enhetlig »moms» – mervärdeskatt – inom
hela EEC-området. Andra viktiga uppgifter blir att samordna den sanitära kontroll av livsmedel, som varje land upprätthåller vid sina gränser, och att harmonisera lagstiftningen ifråga om kontrollen
av kemikalier.
Fri varuhandel är ett av målen. Fri rörlighet för arbetskraft, kapital och företagande är andra mål. Man har ännu inte
helt nått något av dessa mål, men är oavlåtligt på väg.
Fri arbetsmarknad
Sedan den 15 oktober 1968 råder en fri
arbetsmarknad inom EEC för den övervägande delen av löntagarna. Medborgar- .125
na i ett EEC-land har rätt att söka arbete
i vilket som helst av de andra EEC-länderna, och all diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden såväl ifråga om lö-
neförmåner som andra anställningsvillkor.
Den fria arbetsmarknaden gäller emellertid inte för anställning i offentlig tjänst
och inte heller för sådana yrken, där det
krävs särskilda kompetensvillkor som kan
vara olika i olika länder. Bestämmelserna
om arbetskraftens fria rörlighet gäller endast medborgare i EEC och inte invandrare från utomstående länder.
Upprättandet av en fri arbetsmarknad
har ingalunda lett till någon större överflyttning av arbetskraft från det ena EEClandet till det andra. Rörligheten tvärs
över gränserna har tvärtom varit förvå-
nansvärt liten. Anledningen härtill anses
främst vara att de allra flesta europeiska
löntagare i det längsta drar sig för att flytta till ett annat land med annat språk och
klimat och andra traditioner så länge de
kan få ett tämligen hyggligt betalt arbete
i det egna landet. Även om exempelvis en
fransman skulle få lite bättre betalt i ett
tyskt företag, överger han inte gärna sin
franska hembygd för den sakens skull.
Det enda EEC-land, från vilket arbetskraft i större utsträckning utvandrat till
andra EEC-länder, är Italien, men även
den nordgående strömmen av italienare
börjar nu sina.
Den stora massan av utländska arbetare i EEC-länderna består sålunda inte av
personer som flyttat från ett EEC-land till
ett annat utan av invandrare från länder
utanför EEC – Spanien, Jugoslavien,
126
Grekland, Turkiet, Algeriet och Portugal. Deras invandring har ingenting med
upprättandet av EEC :s fria arbetsmarknad
att göra utan bottnar i samma förhållanden, som lett till att även vårt land sugit
åt sig en hel del utländsk arbetskraft, bl a
från medelhavsländerna.
Sociala förmåner
Men åter till den för EEC-medborgarna
själva förbehållna fria arbetsmarknaden.
Det är klart att arbetskraftens rätt till rörlighet tvärs Över gränserna inom EECområdet skulle bli tämligen illusorisk, om
en arbetstagare som flyttar från ett land
till ett annat därvid skulle gå miste om de
sociala förmånerna i sitt »gamla» hemland.
Man har därför kompletterat bestämmelserna om en fri arbetsmarknad med en
omfattande harmonisering av sociallagstiftningen, så att den inflyttande arbetskraften får samma förmåner som den inhemska ifråga om sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, familjebidrag osv. Det land där
arbetstagaren är anställd svarar för utbetalningen av dylika förmåner – även när
det exempelvis gäller arbetstagarens i hernlandet kvarvarande hustru och barn. Kostnaderna för ålders- och invalidpensioner
bestrids däremot av medlemsstaterna i proportion till den tid som arbetstagaren ifrå-
ga tjänstgjort i landet.
Harmoniseringen av sociallagstiftningen
inom EEC har skett efter principen att
man höjer de sociala förmånerna till den
nivå, som råder inom landet med det bäst
utbyggda socialförsäkringssystemet Motsatsen – en sänkning till den lägsta nivån
– skulle ha varit otänkbar av hänsyn till
den allmänna opinionen, och dessutom har
konkurrensförhållandena spelat en stor
roll. Det ligger ju i företagens intresse att
de inom samtliga EEC-länder belastas med
lika stora sociala utgifter, annars skulle
det inte kunna bli någon konkurrens på
lika villkor mellan dem.
Farhågorna för att en svensk anslutning
till EEC skulle leda till något slags social
nedrustning i vårt land är obefogade. Socialutgifterna i Sverige uppgick 1967 till
18 procent av bruttonationalprodukten,
medan de sex EEC-länderna samrna år redovisade följande siffror: Belgien 16,9,
Frankrike 18,6, Västtyskland 20,8, Italien
17,9, Luxemburg 19,3 och Holland 18,8.
Dessa siffror säger naturligtvis inte hela
sanningen, men de visar dock att skillnaderna i »socialnivå» är tämligen obetydliga.
Gemensam jordbruksmarknad
Ett av de mest märkliga och även mest
omskrivna resultat, som EEC hittills lyckats uppnå, är att man skapat en gemensam jordbruksrnarknad. Vägen dit har
kantats av katastroftillbud av sådan omfattning att de ibland varit nära att äventyra EEC :s fortsatta existens, men fr o m
den l juli 1968 är dock EEC:s gemensamrna jordbruksmarknad ett faktum, i varje
fall ifråga om själva ramen och mekanismen.
EEC :s jordbrukspolitik har i stort sett
samrna syfte som den svenska, och metoderna för att nå detta syfte är också ungefär desamma. Jordbrukarna skall garanteras en skälig levnadsstandard oavsett hur
livsmedelspriserna på världsmarknaden gestaltar sig.
Vid införsel från utomstående länder
till EEC-området tillämpar man ett system med rörliga importavgifter, motsvarande skillnaden mellan EEC:s s k tröskelpris och det lägsta priset på världsmarknaden. De pengar som man på så sätt får
in används dels till stöd åt EEC-jordbrukarnas export till utomstående länder, dels
till reglering av den inhemska EEC-marknaden och dels slutligen till en förbättring
av produktionsvillkoren inom EEC. Inom
ramen för regleringarna är handeln med
jordbruksvaror helt befriad från tullar inom EEC-området.
Systemet ledde snart till en besvärande
överproduktion av en dellivsmedel (smörberget), och det visade sig också att det
skulle krävas betydligt radikalare åtgärder
för att göra jordbruksnäringen rimligt lönsam för det stora flertalet av dess utövare.
EEC:s store jordbruksprofet Sicco Mansholt lade därför fram en plan, som innehåller en rad synnerligen drastiska reformförslag och som till en början väckte
starkt motstånd på många håll. Det förefaller emellertid som om man i stora drag
skulle bli tvungen att följa de riktlinjer
som Mansholt dragit upp. Dessa går ut
på att såväl den odlade arealen som antalet sysselsatta inom jordbruket måste kraftigt minskas samtidigt som större och lönsammare brukningsenheter skapas. Jordbrukare som ger upp sitt yrke skall antingen omskolas och erbjudas annan anställning eller också förtidspensioneras el- 127
ler kompenseras på annat sätt beroende på
vilken åldersgrupp de tillhör.
Efter utgången av den första tolvåriga
grundläggarperioden har EEC förverkligat Romfördragets ursprungliga planer i
tre viktiga avseenden. Man har upprättat
en tullunion, en fri arbetsmarknad kombinerad med harmonisering av sociallagstiftningen och en gemensam jordbruksmarknad. På andra områden har man ännu inte
nått konkreta resultat av samma betydelse
och omfattning. Det gäller exempelvis den
fria rörligheten för kapitalet, etableringsrätten, regionalpolitiken, en gemensam
handelspolitik gentemot utomstående länder, transportväsendet, energiproduktionen, planerna på särskilda så kallade europabolag och en på det hela taget mera
genomtänkt industripolitik.
Vitaminspruta
Hösten 1969 började det gnissla i det stora
integrationsmaskineriet i Bryssel; på område efter område gjorde man inga nämnvärda framsteg. Men då tog sig de ledande statsmännen i de sex EEC-länderna
samman, möttes i Haag i början av december och diskuterade igenom situationen. Resultatet blev en rad initiativ som
syftade till att både fördjupa och utvidga
gemenskapen. Haagmötet krävde en plan
för EEC :s finansiering, en plan för det
framtida utrikespolitiska samarbetet och
en plan för en ekonomisk och monetär
union. Vidare krävdes att ministerrådet
under första halvåret 1970 skulle komma
till klarhet om hur det skulle bli med förhandlingarna med England och de andra
i28
länder som sökt medlemskap eller på annat
sätt ville ordna sitt förhållande till EEC.
Redan tre veckor efter Haagmötet lyckades man nå en överenskommelse om hur
de tre gemenskapernas verksamhet skall finansieras. Efter en successiv övergång skall
EEC från den l januari 1975 ta hand om
alla de importavgifter och tullar, som medlemsländerna nu upptar på importen från
utomstående länder. Om dessa inkomster
inte förslår att täcka EEC:s utgifter skall
resten utfyllas genom bidrag från den mervärdesskatt, som medlemsländerna tar ut.
EEC får alltså en egen budget, vars inkomster inte blir beroende av medlemsländernas årligen återkommande beslut.
Planerna på ett utrikespolitiskt samarbete ’drogs upp i en rapport av chefen för
det belgiska utrikesdepartementets politiska avdelning Etienne Davignon. Ministerrådet har antagit en del av förslagen i denna rapport och beslutat att de sex EECländernas utrikesministrar skall träffas
minst en gång var sjätte månad för att
utbyta informationer och konsultera varandra om aktuella internationella problem. Vid dessa möten bildar utrikesministrarna dock icke ett ministerråd. Det
blir rent mellanstatliga sammanträden som
i varje fall formellt ligger helt utanför
EEC :s verksamhet.
I motsats till Davignonrapporten är
Wernerrapporten om planerna på en ekonomisk och monetär union av utpräglat
federalistisk karaktär, men så har den också utarbetats av en av de ivrigaste federalisterna bland statsmännen inom EEC –
Luxemburgs stats- och finansminister Pierre Werner. Hans förslag går ut på att EEC
under 70-talet skall omvandlas till en fullständig ekonomisk och monetär union av
starkt överstatlig karaktär. Medlemsländernas valutakurser får inte ändras sinsemellan och gentemot utomstående länder skall EEC-valutorna fungera som en
enhetlig valuta.
Men Werners förslag är bara ett betänkande och redan i EEC-kommissionens
förslag till ministerrådet har detta vattnats ur avsevärt. Ministerrådet har sedan
i sin tur spätt ut förslagen ytterligare.
Kvar står nu egentligen endast ett beslut
att man under en treårig första etapp skall
känna sig för genom att etablera ett intimare samarbete ifråga om den ekonomiska politiken, dock utan att inkräkta på
medlemsstaternas nationella bestämmanderätt. Och sen får man se.
EEC och omvärlden
En av de viktigaste följderna av toppmötet i Haag blev att EEC äntligen inledde förhandlingar om medlemskap med
England, Irland, Danmark och Norge
samt överläggningar med de andra EFTAländerna Sverige, Schweiz, Österrike, Finland, Portugal och Island om hur dessa
länders förhållande till ett utvidgat EEC
skulle kunna ordnas.
Men det är inte bara härigenom som
EEC:s utåtriktade verksamhet nu fått en
helt annan fart och omfattning. Vid årsskiftet trädde efter lång försening ett förnyat associationsavtal med 18 afrikanska
stater (huvudsakligen tidigare franska och
belgiska kolonier) i kraft och samtidigt ratificerades ett nytt, ehuru inte lika omfattande associationsavtal med tre tidigare
brittiska kolonier – Kenya, Tanzania och
Uganda.
Det skulle vara mycket att säga om
EEC:s u-landspolitik både i Afrika och
andra världsdelar. Här skall endast påpekas att EEC köper ungefär en fjärdedel
av u-ländernas totala export och är deras
största kund.
Av särskilt intresse är EEC :s medelhavspolitik, bakom vilken man börjar skymta
en alltmera målmedveten vilja att knyta
samman alla länder kring detta den europeiska historiens gamla ödeshav i ett för
alla nyttigt ekonomiskt samarbete. EEC
har sålunda redan träffat olika slag av
associations- och preferensavtal eller står i
begrepp att börja förhandla om sådana
avtal med Spanien, Jugoslavien, Grekland,
129
Turkiet, Libanon, Israel, Egypten, Tunisien, Algeriet, Marocko, Malta och Cypern. I hela medelhavskretsen är det nu
bara Syrien och Libyen som fattas, men
även de kommer kanske med så småningom.
Sammanfattningsvis kan man om EEC :s
fascinerande och mångfasetterade utveckling säga så här: Under den första tolvanga övergångsperioden · konstruerade
EEC de mekanismer som krävs för att skapa den avsedda »gemenskapen». Under
det årtionde som nu följer skall dessa mekanismer användas till att dels fördjupa
gemenskapen, dels utvidga den till nya
medlemsländer och dels slutligen etablera
ett effektivt ekonomiskt samarbete med ett
stort antal länder utanför medlemmarnas
krets.