Gunnar Unger; Edvin Adolphson berättar
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
GUNNAR UNGER:
Edvin Adolphson berättar
Det gavs en tid då den fåkunnige förmodligen
skulle inskränkt sig till att säga om Edvin
Adolphson att det inte finns någon skådespelare i Sverige, som kan yttra vårt nationella
valspråk ”Fy faen!” mera kärnfullt och eftertryckligt än han.
Att det emellertid finns åtskilligt mer att
säga om Adolphson framgår – även för den
som till äventyrs inte sett ”Hemsöborna” och
”Markurells” i TV – av hans nyligen utkomna berättelse ”om sitt liv med fru Thalia, fru
Filmia och andra fruar”. Om författaren
ursäktar, skulle man vilja påstå att det är en
överraskande sympatisk bok. Epitetet överraskande är naturligtvis orättvist, men Adolphson
har i någon mån sig själv och sin skådespelartalang att skylla. Han har så ofta på scen och
film framställt de mest övertygande knölar,
ah han till slut ingått i allmänna medvetandet
som inkarnationen av ett råskinn.
Så mycket mera tillfredsställande är det att
konstatera att man i boken träffar en gentleman. Adolphson är ingen teoretiker, knappast
någon intellektuell, och man skall inte vänta
sig att finna honom filosoferande över teaterns
eller filmens konstnärliga problem. Men han
har sunt förnuft och sunt omdöme, och han
berättar om sina upplevelser med kamrater
och vänner på ett både lärorikt och underhållande sätt. Det finns angenämt lite av histrionisk självbespegling och koketteri och nästan
ingenting av självömkan och bitterhet i boken.
Den är skriven med gott humör, ett humör
som inte minst tar sig uttryck i stor generositet
mot kolleger. Förgäves skall man leta efter
taktlösheter, indiskretioner och insinuationer.
Adolphson har ju själv schavotterat i nyckelromaner, men har helt motstått frestelsen att
revanschera sig. Det gör ett strongt intryck.
En av de få personer han uttalar sig öppet
kritiskt om är Olof Molander – nota bene
som teaterchef; som regissör har han endast
lovord för honom – men på den punkten
torde enigheten i skådespelarkretsar varit så
gott som obruten. Det uppskakande avsnittet
om Gösta Ekmans sista år måste anses motive·
rat som en varning till dagens ungdom och
en maning till de narkotikabekämpande in·
stanserna i vårt samhälle, låt vara att Adolph·
son tycks glömma att Ekman under denna tid
åstadkom några av sina största rollprestationer.
Bland det mest intressanta i boken är för·
fattarens engagerade redogörelse för skåde·
spelarkårens sociala förhållanden. Som konser·
vativ skribent har man ibland retat sig på
Adolphsons medverkan i socialdemokratisk
valpropaganda. Man förstår den bättre efter
att ha läst hans bok. När han gjorde sina för·
sta lärospån i Norrköpings Arbetarförenings
lilla teatertrupp var svenska skådespelare i
alltför många fall ett rättslöst proletariat, och
så förblev de långt in på 30-talet. Att en ut·
veckling till det bättre skedde redan innan tea·
tern fick del av Välfärdssverige beror till inte
oväsentlig del på Adolphsons egna energiska
insatser i Svenska Teaterförbundet, Djurgårds·
mässan, TSO etc.
Edvin Adolphsons politiska radikalism –
om man så kan kalla den – hindrar honom
inte från att i fräna ordalag vända sig mot ”en
ohöljd indoktrinering gjord av kvasiidealister
utan talang, vilka för länge sedan avsatt både
Shakespeare och Strindberg till förmån för sin
egen grupprappakalja”. Och han slutar sin
bok med att framhålla för de unga teater·
revolutionärerna, att om det är en ”döende”
form av teater han representerat, är han glad
att han fick vara med om att utöva den –
innan den dog.
Det är en glädje som delas av läsaren.
Adolphsons bok väcker till liv många tack·
samma minnen från glansperioder i svensk tea·
ter och film, som delvis lånat sin glans av för·
fattaren själv. {EdV’in Adolphson berättar.
Bonniers)
GUNNAR UNGER:
Edvin Adolphson berättar
Det gavs en tid då den fåkunnige förmodligen
skulle inskränkt sig till att säga om Edvin
Adolphson att det inte finns någon skådespelare i Sverige, som kan yttra vårt nationella
valspråk ”Fy faen!” mera kärnfullt och eftertryckligt än han.
Att det emellertid finns åtskilligt mer att
säga om Adolphson framgår – även för den
som till äventyrs inte sett ”Hemsöborna” och
”Markurells” i TV – av hans nyligen utkomna berättelse ”om sitt liv med fru Thalia, fru
Filmia och andra fruar”. Om författaren
ursäktar, skulle man vilja påstå att det är en
överraskande sympatisk bok. Epitetet överraskande är naturligtvis orättvist, men Adolphson
har i någon mån sig själv och sin skådespelartalang att skylla. Han har så ofta på scen och
film framställt de mest övertygande knölar,
ah han till slut ingått i allmänna medvetandet
som inkarnationen av ett råskinn.
Så mycket mera tillfredsställande är det att
konstatera att man i boken träffar en gentleman. Adolphson är ingen teoretiker, knappast
någon intellektuell, och man skall inte vänta
sig att finna honom filosoferande över teaterns
eller filmens konstnärliga problem. Men han
har sunt förnuft och sunt omdöme, och han
berättar om sina upplevelser med kamrater
och vänner på ett både lärorikt och underhållande sätt. Det finns angenämt lite av histrionisk självbespegling och koketteri och nästan
ingenting av självömkan och bitterhet i boken.
Den är skriven med gott humör, ett humör
som inte minst tar sig uttryck i stor generositet
mot kolleger. Förgäves skall man leta efter
taktlösheter, indiskretioner och insinuationer.
Adolphson har ju själv schavotterat i nyckelromaner, men har helt motstått frestelsen att
revanschera sig. Det gör ett strongt intryck.
En av de få personer han uttalar sig öppet
kritiskt om är Olof Molander – nota bene
som teaterchef; som regissör har han endast
lovord för honom – men på den punkten
torde enigheten i skådespelarkretsar varit så
gott som obruten. Det uppskakande avsnittet
om Gösta Ekmans sista år måste anses motive·
rat som en varning till dagens ungdom och
en maning till de narkotikabekämpande in·
stanserna i vårt samhälle, låt vara att Adolph·
son tycks glömma att Ekman under denna tid
åstadkom några av sina största rollprestationer.
Bland det mest intressanta i boken är för·
fattarens engagerade redogörelse för skåde·
spelarkårens sociala förhållanden. Som konser·
vativ skribent har man ibland retat sig på
Adolphsons medverkan i socialdemokratisk
valpropaganda. Man förstår den bättre efter
att ha läst hans bok. När han gjorde sina för·
sta lärospån i Norrköpings Arbetarförenings
lilla teatertrupp var svenska skådespelare i
alltför många fall ett rättslöst proletariat, och
så förblev de långt in på 30-talet. Att en ut·
veckling till det bättre skedde redan innan tea·
tern fick del av Välfärdssverige beror till inte
oväsentlig del på Adolphsons egna energiska
insatser i Svenska Teaterförbundet, Djurgårds·
mässan, TSO etc.
Edvin Adolphsons politiska radikalism –
om man så kan kalla den – hindrar honom
inte från att i fräna ordalag vända sig mot ”en
ohöljd indoktrinering gjord av kvasiidealister
utan talang, vilka för länge sedan avsatt både
Shakespeare och Strindberg till förmån för sin
egen grupprappakalja”. Och han slutar sin
bok med att framhålla för de unga teater·
revolutionärerna, att om det är en ”döende”
form av teater han representerat, är han glad
att han fick vara med om att utöva den –
innan den dog.
Det är en glädje som delas av läsaren.
Adolphsons bok väcker till liv många tack·
samma minnen från glansperioder i svensk tea·
ter och film, som delvis lånat sin glans av för·
fattaren själv. {EdV’in Adolphson berättar.
Bonniers)