Fakta om EEC

ERIK BRAUNERHIELM:
Fakta om EEC
Den som följt EEC-debatten vet hur
svår den är att föra, om man inte bara
vill komma med känsloladdade argument.
Det går inte att med klara siffror belysa
fördelar och nackdelar, skriver direktör
Erik Braunerhielm i Sveriges Industriförbund. Här har han emellertid på ett
översiktligt sätt samlat faktiska uppgifter,
som den svenska statsledningen givetvis
känner väl till men som sällan kommer
fram. Särskilt ett förhållande förefaller
inte nog kunna understrykas. Om vi ej
kommer med i EEC, eller om vi kommer
med i en alltför svag form, får vi ingen
medbestämmanderätt när besluten inom
EEC utformas. M en vi måste ändå rätta
oss efter vad som blivit bestämt, ty sådan
är verkligheten. Det fordras starka insatser
av regeringen för att vi nu skall komma
med på ett betryggande sätt.
Det är en svårighet i EEC-debatten, att
det inte går att med klara siffror belysa
fördelar och eventuella nackdelar för Sveriges ekonomiska utveckling av en anslut·
ning till den gemensamma marknaden.
Det finns för det första ingen allmänt er·
känd metod att mäta verkningarna av
marknadsbildningar med utgångspunkt
från enbart statistiska data. Alltför många
och olika faktorer kan spela in- konjunkturer, ändringar i efterfrågeelasticiteten,
psykologiskt betingade förväntningar om
marknadsutvecklingen etc – för att man
skall kunna leda i bevis att förskjutningar
i handelsströmmarna uteslutande beror på
tullar och andra gränshinder.
I en utmärkt studie, »Sveriges utrikeshandel under 1960-talet», ger emellertid
Kommerskollegium några slående belägg
för hur starkt vår handel dock influerats
av blockbildningarna. Kollegiet har bl a
roat sig med att undersöka hur Sveriges
andel i EEC:s respektive EFTA:s import
av hel- och halvfabrikat utvecklat sig under perioderna 1953-61 och 1962-68. Det
visar sig då, att värdet av den svenska exporten till EEC 1968 blev 1,3 miljarder
kronor lägre än den skulle ha blivit om
trenden från 1953-61 hade fortsatt obruten. Däremot blev exporten till EFTA
800 miljoner kronor högre än den skulle
ha blivit enligt den tidigare trenden. Givetvis är detta till stor del en lek med siff.
ror, men det utgör ändå ett indicium på
hur vår handel skulle påverkas på kort
sikt, om vi fick tullfrihet i EEC.
EEC lågtullområde
Det har ofta hävdats att EEC :s tullar numera är relativt betydelselösa. Det är också riktigt, att när de tullsänkningar, som
blev resultatet av Kennedy-förhandlingarna, slutgiltigt genomförts den l januari
1972 har EEC kommit ner till ungefär den
tullnivå, där Sverige låg förut (vårt land
sänker ju också sina tullar) . EEC har
ma o blivit ett utpräglat lågtullområde.
Naturligtvis exporterar Sverige också
många varor, som är relativt okänsliga för
tullhinder. Men i dagens hårda internationella konkurrens spelar dock ett tullpå-
slag om 5- 10% eller kanske lägre en avsevärd roll, i synnerhet när det gäller standard- och stapelvaror. Inom några svenska industribranscher anses således tullfriheten vara det viktigaste momentet i anslutningen till Europamarknaden.
Man måste också komma ihåg att det inte bara är fråga om att utverka tullfrihet
i de nuvarande EEC-länderna utan också
om att bevara den tullfrihet som vi hittills
åtnjutit inom ramen för EFTA. Till
EFTA-länderna går dock 43% av Sveriges export. Textil- och konfektionsindustrierna har sina viktigaste exportmarknader i Norden och Storbritannien, och en
förlust av dessa marknader skulle sannolikt få omedelbara konsekvenser för sysselsättningen inom branschen. Flera andra
industrigrenar är också starkt beroende av
EFTA-handeln, såsom bilindustrin, vissa
delar av verkstadsindustrin och träindutrin.
De beräkningar, som Kommerskollegium framlagt, ger emellertid ingen klarhet
om hur mycket vår totalhandel kommer
att öka vid en anslutning till den gemen- 131
samma marknaden. Delvis kanske resultatet bara blir en omläggning av vår export
till EEC från EFTA eller andra områden i
världen. Ekonomerna är dock ense om att
stora marknader har en handelsskapande
effekt, och det visar även kollegiets siffror. Men dessutom finns det naturligtvis
ett kapacitetstak för hur mycket vi kan
expandera vår produktion och utförsel
på kort sikt.
Att delta i stormarknaden
Det är just här som kärnpunkten ligger.
Sverige ansluter sig inte till Europamarknaden enbart för att få bättre villkor för
den handel, som vi bedriver idag. Syftet
är fastmera att vi genom att bygga ut och
omstrukturera vår produktionsapparat
skall kunna tillvarata alla de möjligheter
till stordrift och specialisering som den
större marknaden med 280 miljoner konsumenter erbjuder.
Hur stora vinstema av den anpassningen blir är idag omöjligt att säga. Det kommer mycket att bero på hur aktiva företagen själva är. Det beror vidare på hur de
svenska myndigheterna agerar. Och i hög
grad beror det på vilket avtal vi får med
EEC.
Det avtal, som reglerar Sveriges deltagande i den gemensamma marknaden
måste ge de svenska företagen samma möjligheter att utnyttja integrationens fördelar som konkurrentema i de andra länderna. Romfördraget syftar just till att skapa
så gynnsamma förutsättningar som möjligt
för företagens anpassning till stormarknå.dsförhållandena. Fördraget vill tillförf32
säkra alla företag lika Konkurrensvillkor
och förhindra att något land eller något
företag skaffar sig otillbörliga förmåner på
övrigas bekostnad. Fördraget gör det möjligt att undanröja sådana skillnader i medlemsländernas lagstiftning och administrativa praxis, som utgör hinder mot handeln
och foretagsamarbetet. Man vill garantera
lika tillgång till produktionsresurser. Genom samarbetet mellan regeringarna skall
medlemsländerna med förenade resurser
kunna främja den teknologiska utvecklingen ooh ekonomiska tillväxten.
Det är i detta samarbete, som Sverige
vill deltaga. Om·vi begränsar omfattningen av vårt avtal med EEC kan detta innebära att vårt näringsliv går miste om
garantier om likabehandling, som EECländernas företag fått genom Romfördraget.
Skulle Sverige nöja sig med ett tullfrihetsavtal, wm inte förutser samarbete på
något annat område, kommer vi inte att
få likabehandling ens för vår varuexport.
Den Europeiska gemenskapen hoppas att
redan under 70-talet kunna slopa all gränskontroll mellan medlemsländerna, så att
människor, pengar och varor kan röra sig
absolut obehindrat över de gamla gränserna. För att detta skall bli möjligt räcker
det inte med att slopa tullarna. Man måste vidta en hel rad andra harmoniseringsåtgärder, bl a en sammanjämkning av de
indirekta varuskatterna. Antalet tulltjänstemän är antagligen fortfarande lika stort
som när Romfördraget trädde i kraft. De
uppbär inte längre tullavgifter men i stället
momsen, eftersom denna är olika i de skilda länderna. Vill inte Sverige delta i detta harmoniseringsarbete måste emellertid
tullkontrollen upprätthållas i full omfattning mellan oss och Gemenskapen med allt
vad det innebär av byråkrati och förseningar.
Om formen för vårt avtal med EEC inte
blir en tullunion utan endast ett frihandelsområde tillkommer dessutom allt
krånglet med ursprungscertifikat och dylikt för vår export till Europamarknaden,
liksom antagligen många av de snedvridningsrisker, som vi redan haft besvärande
erfarenheter av från EFTA.
Tullarna är inte allt
Tullarna är emellertid inte det enda eller
ens det viktigaste hindret för de flesta
branscherna. För läkemedelsindustrin spe·
lar exempelvis tullarna en mindre roll i
jämförelse med olika importländers kontroll- och säkerhetsbestämmelser för medicinska preparat och möjligheterna för att
få sådana preparat godkända för försäljning av· de nationella myndigheterna.
EEC~kommissionen har funnit att det inom Gemenskapens medlemsländer existerar 22 000 olika bestämmelser berörande
tillverkning och handel med läkemedel. I
Frankrike accepteras i praktiken enbart
sådana läkemedel, som tillverkats inom
landet. EEC :s myndigheter är nu i full
färd med att samordna alla dessa bestämmelser för att med bibehållen säkerhet
skapa förutsättningar för en friare handel.
Eventuellt kan man komma fram till ett
gemensamt kontrollsystem. Om Sverige inte är med i samarbetet skulle det kunna
betyda att exempelvis norska och brittiska
läkemedel i framtiden skulle behandlas
som inhemska produkter inom Gemenskapen medan svenska läkemedel fortfarande
skulle betraktas som utländsk importvara.
Ett annat exempel av liknande slag:
EEC söker samordna upphandlingspolitiken så att, om exempelvis tyska staten
skall göra ett större inköp, den även måste beakta anbud från Frankrike och Storbritannien. Kommer svenska anbud att
behandlas på samma sätt?
Kommer vidare samma konkurrensregler att gälla för den svenska marknaden
som för Gemenskapen? Detta är ett vä-
sentligt spörsmål bl a för järn- och stålindustrin. Enligt fördraget om Kol- och
Stålunionen är nämligen prisdiskriminering mellan olika köpare förbjuden. Däremot förekommer det att stålverken inom
den gemensamma marknaden dumpar
överskottsproduktion i utomstående länder. Hittills har Sverige haft en importtull
på stål att sätta emot. Om vi emellertid
ingår ett tullavtal med Gemenskapen utan
att bli infogade i Kol- och Stålunionens
marknadssystem skulle vi upphäva vårt
tullskydd men alltjämt vara utsatta för de
europeiska stålverkens dumpning. Såsom
fördraget om Kol- och Stålunionen är
konstruerat är det svårt att se hur denna
fråga skall kunna lösas utan att Sverige
blir fullvärdig medlem av Kol- och Stålumonen.
Raden av frågor kan förlängas. Kommer företagen att få tillgång till det kapital som behövs för att klara anpassningen till Europamarknaden? Hur kommer
133
Sverige att bevaka sina intressen när det
gäller den europeiska regleringen av fraktmarknaden? Hur bevakar vi våra intressen i lokaliseringspolitiskt hänseende?
Dessa frågor är allvarliga. Varje svaghet i vårt avtal med EEC, som gör det
svårt att förutse omfattningen av samarbetet eller leder till sämre konkurrensvillkor för den svenska industrin, kan
minska de svenska företagens benägenhet
och förmåga att göra stora och riskfyllda
investeringar i Sverige. Om vårt avtal med
EEC inte skulle förutse samma behandling
av svensk industri som exempelvis den som
brittisk, dansk eller norsk industri får, är
riskerna högst påtagliga att våra exportföretag förlägger en större del av sin verksamhet utomlands än annars skulle ha varit fallet.
Sverige – Europas Norrland
Det kan här vara på sin plats att något
söka reda ut begreppen rörande den wenska industrins utlandsinvesteringar. Det är
fullt klart att dessa investeringar kommer
att fortsätta och t o m att accelerera vare
sig Sverige kommer in i EEC eller ej. Om
svenska företag skall kunna växa i storlek
och slagkraft – och det måste de om de
skall behålla sin lönsamhet – finns det inte alltid utrymme nog inom Sveriges gränser. Inte minst arbetsmarknadssituationen
här hemma lägger hinder i vägen, och en
stor del av expansionen måste därför fortsätta utomlands. Ofta talar också produktions- och marknadsmässiga skäl för. en
förläggning närmare de stora kundmarknaderna på den europeiska »kontinenten».
134
Om vi kommer in i den gemensamma
marknaden bortfaller däremot ett av de
skäl, som hittills varit det vanligaste för
svenska industrietableringar i EEC, nämligen att kringgå EEC:s tullmur. Försvinner tullarna kan det för många industrier
bli lättare att ligga kvar i Sverige.
Den stora frågan är istället om det blir
tillräckligt lockande att investera i Sverige om vi ställs utanför EEC eller får ett
alltför begränsat avtal. I debatten har det
talats mycket om risken av att Sverige
skulle bli ett Europas Norrland. Den risken är avgjort betydligt större, om Sverige ställs utanför ett utvidgat EEC än om
vi kommer med.
Sannolikt drabbas de mindre företagen
betydligt hårdare än de större. storföretagen har i regel redan dotterbolag inom den
gemensamma marknaden. De har möjligheter att fortsätta sin expansion och integration i Europa utan att den svenska regeringen kan göra något nämnvärt för att
hindra dem, om den till äventyrs vill det.
De mindre företagen med sina begränsade resurser kommer däremot att få bära
nackdelarna av sämre konkurrensvillkor,
knappa kapitalresurser, mindre rörlighet
och av att de i samarbetet i Europa alltid
kommer att betraktas och behandlas som
outsiders.
Riskerna av ett ofullständigt avtal med
EEC kommer sannolikt inte att uppenbara
sig genast. Till en början kommer tullfriheten att medföra ett betydande uppsving
i vår utrikeshandel. Så länge konjunkturerna är goda går säkert allting ganska
bra. Men om konjunkturerna kraftigt försämras eller Gemenskapen eljest råkar i
knipa kan dess skyddsåtgärder komma att
drabba även oss, om vi saknar tillräckliga
garantier om likabehandling. Farligast blir
detta om vårt avtal inte får formen av en
tullunion utan blott ett frihandelsområde,
där vi har andra tullar och importregle·
ringar än EEC. Avskärmar sig då det ut·
vidgade EEC gentemot lågprisimporten
kommer hela denna import att vräkas in
på vår marknad i mycket större utsträck·
ning än idag.
Allt detta vet regeringen. Det var där·
för som regeringen i sin deklaration i
Bryssel den 10 november förra året begär·
de ett omfattande avtal med i princip
samma materiella garantier som Romfördraget och likaledes höll möjligheten till
medlemskap öppen. Det är så mycket mera förvånande, att regeringen sedermera
gjort en serie uttalanden, som inte kan
undgå att rubba tilltron till Sveriges för·
handlingsvilja och försvaga vår förhandlingsposition.
Medbestämmande
Förhandlingsbilden kompliceras nämligen
ytterligare av det förhållandet, att EEC
sagt ifrån att det land, som icke åtar sig
medlemskapets fulla förpliktelser, inte heller kan få delta i beslutsprocessen på ett
sätt som kan påverka Gemenskapens ut·
veckling. Förklaringen härtill är enkel. Det
har varit svårt nog att nå enighet mellan
sex länder i de omfattande frågor, som
Gemenskapen hittills haft att ta ställning
till. Det kommer att bli ännu svårare mellan tio medlemmar. Det blir helt enkelt
omöjligt att föra enhetsverket vidare, om
Gemenskapen dessutom i varje fråga måste inhämta en rad associerade länders medgivande. Därför kommer samarbetet normalt sett att gå så till, att medlemsländerna först fastlägger den politik som de önskar följa, varefter de associerade tillfrågas,
om de kan ansluta sig eller ej. I bästa fall
kan den associerade då säga nej, och då
blir det inget samarbete av. Ett så konstruerat avtal riskerar att bli så oöverskådligt i sina konsekvenser, att det icke
ger företagen ett tillräckligt planeringsunderlag.
I vissa fall kan man inte heller tillåta
de associerade att göra avsteg från de i
Bryssel fattade besluten. Man kan ju inte
gärna låta dem vägra att acceptera beslutade tulländringar, får då uppstår hål
i tullmuren. Men är det å andra sidan
tänkbart för något land att delta i en tullunion utan att ha medinflytande över tullpolitiken? Kan vi avstå från medinflytande på andra områden? Exempelvis jordbrukspolitiken med dess nästan dagliga beslut om ändrade importavgifter, riktpriser
etc?
Naturligtvis kan frågan om medbestämmanderätten lösas tekniskt, om fantasin
135
och den goda viljan räcker till. Men EEC
har knappast någon anledning att visa en
speciell generositet gentemot Sverige och
har väl inte heller tid att ensamt tänka ut
fiffiga lösningar.
Det ligger således frestande nära för
EEC att ge Sverige samma behandling som
Finland, Österrike och Schweiz. Det skulle bli ett den minsta gemensamma nämnarens avtal – ett frihandelsavtal som kanske inte ens omfattade hela varuområdet.
Därmed skulle Sverige också avstå från
varje möjlighet att påverka den framtida
ekonomisk-politiska utvecklingen i Europa.
Vi skulle visserligen därmed bevara vår
självständighet, men endast skenbart. Vårt
beroende av den ekonomiska utvecklingen
i Europa är nämligen så stort, att vi ändå
i efterhand måste anpassa oss till de åtgärder som EEC vidtar för att frigöra handeln och det ekonomiska utbytet. Men dessa åtgärder har då kanske utformats på ett
sätt som är främmande för våra förhållanden och som kräver en besvärlig omställning av vår egen politik.
Det fordras mycket starka insatser av
vår regering och våra förhandlare för att
undvika en så snöplig utgång av våra förhandlingar.