Är vi européer

TORE SELLBERG:
.. ,
Ar vi europeer?
Bankdirektör Tore Sellberg frågar
sig i denna artikel om svenskarna verkligen vill räknas som europeer. En markant förskjutning i den officiella svenska
inställningen i EEC-frågan har skett på
sistone. Opinionen förefaller ledas av
gatuteaterspelande Dramatenelever, bondeprovinsialister och socialist-nationalister. De ekonomiska argumenten har
hittills dominerat debatten. Ett utvidgat
EEC kommer emellertid att bli ett dynamiskt centrum för samarbete i fråga om
forskning, sociala frågor, kulturyttringar
och samhällsutveckling i vidaste mening.
Sverige har ej råd att stå utanför ett
sådant samarbete.
När opinionen i EEC-frågan förefaller att
ledas av elever från Dramatens elevskola
som spelar s k gatuteater, är det möjligen
en överloppsgärning att försöka säga nå-
got, men Sokrates ansåg som bekant att
det var än värre att upphöra med att argumentera. Detta kanske gäller även idag?
Den markanta glidningen i den svenska
officiella inställningen till EEC-frågan
som skett på sistone kan troligen med fog
sägas vara initierad av gatuteatern i höstas. Ansvaret för den svaga informationen och dåliga debatten får emellertid delas av alla.
Det är få som försökt se allmän-europeiskt på EEC-frågan. De som varit positiva till en anslutning till EEC, har nästan uteslutande anfört ekonomiska argument från en renodlat provinsiell synvinkel. Man har dessutom agerat på ett så-
dant sätt att det framstått som ett livsviktigt intresse för industrin och i synnerhet
storindustrin att Sverige skulle ansluta sig
till EEC. Det är inte konstigt att dylikt
agerande framkallat motaktioner. Hela
uppläggningen är orimlig. Den enda grupp
som ur ekonomisk synpunkt kan vara ointresserad av en EEC-anslutning är just
storindustrin. Den har möjligheter att integrera och kompensera sig för eventuella
marknadssvårigheter. Men vi alla andra
har inte dessa möjligheter. För oss har det
direkta ekonomiska konsekvenser om och
hur en anslutning eller anknytning gestaltar sig.
Nationell självtillräcklighet
Ändå är det orimligt att låta de ekono- 156
miska argumenten från den provinsiella
utgångspunkten helt dominera debatten.
Det är egentligen också något ganska nytt
och otraditionellt för svensk politik. Vi har
inträtt i många organ och organisationer
och deltagit i många aktioner i den klart
uttalade avsikten att befrämja europeiskt
och internationellt samarbete. Vi var t ex
särskilt aktiva vid startandet av EFTA i
den icke dolda avsikten att detta organ
skulle tjäna som brohuvud för inträde i
den Europeiska gemenskapen. Nu förs diskussionen som om vi inte hade något som
helst intresse för europeiskt samarbete
utom möjligen för snöd vinnings skull.
Detta är ett märkligt återfall i nationell
självtillräcklighet och motbjudande materialism. Men det är också en omöjlighet.
Även om vi aldrig så hett önskade föra
denna självtillräckliga politik är våra möjligheter därtill i högsta grad begränsade.
Med eller mot vår vilja kommer vi inte
ifrån det internationella beroendet som i
väsentlig grad just är ett europeiskt beroende. Vi kan inte mäla oss ur dessa sammanhang hur lidelsefullt dramatenelever
och andra insiktsfulla opinionsbildare än
önskar det. Detta har man tidigare klart
insett och demonstrerat insikten en mångfald gånger i praktiskt handlande. Vi deltar aktivt i Europarådet, FN, IMF,
OECD, Klubb 10 m m i full insikt om
att vårt öde är förbundet med Europas.
Vår situation just nu åskådliggör besvä-
rande tydligt detta fasta beroende. Vi befinner oss i ett läge där konjunkturdämpningen skett mycket snabbt – långt snabbare än man väntade för bara några må-
nader sedan och där arbetslösheten ökar
oroväckande. Ändå har vi en mycket hård
penningpolitisk åtstramning, som borde
lättats för 8- 10 månader sedan om man
skulle följt vad de interna konjunkturindikationerna utpekar. Men det har vi helt
enkelt inte haft möjligheter att göra. Vi
är beroende av den internationella utveck·
lingen och har inte frihet att föra en poli·
tik som är anpassad efter det egna konjunkturläget, utom möjligen om vi samtidigt totalreglerar ekonomin.
Djupare sett har vi därför inget val i
egentlig mening. Vi kommer inte ifrån beroendet hur vi än själva väljer, men vi
kommer självfallet att missa en hel del om
vi är ovilliga, reserverade och negativa. Vi
har det så bra relativt sett att vi borde kun·
na tåla att avstå från de rena direkta ekonomiska fördelar en EEC-anslutning skulle
innebära. Men det är väl inte dessa direkta
ekonomiska fördelar som är de intressan·
taste. Dessa kan för övrigt åtminstone delvis uppnås genom ett handelspolitiskt ar·
rangemang av något slag, men vi skall för
allt i världen inte tro att vi i så fall får
dessa förmåner för våra blåa ögons skull.
Socialt och kulturellt samarbete
Det är emellertid konsekvenserna på en
rad andra områden som på lång sikt för·
visso är av större vikt. Ett med hälften av
EFTA-länderna utökat EEC kommer sä·
kerligen, när man nu trampat ur barnskorna, att bli ett dynamiskt centrum för
skapande insatser på alla områden även
om dessa senare är stora och nog så be·
tydelsefulla. Det kommer att bli ett sam·
arbete ifråga om forskning, sociala frågor,
kulturyttringar, samhällsutveckling i vidaste mening, osv. Det är väl tänkbart att
vi för en tid kan ha råd att stå utanför
allt detta, men på längre sikt vore det förvisso högst besvärande.
Detta är ändå bara en del av frågeställningen. Bör vi inte i stället någon gång
fråga oss om vi inte har något att ge Europa, något att bidraga med i detta samarbete, och vill vi verkligen ställa oss utanför möjligheten att vara med att utforma
det framtida Europa? Utan att ett ögonblick falla offer för den nationella hybris
som alltmer gör sig gällande i debatten
tror jag man vågar säga att Sverige ändå
gjort en del speciella inmutningar på vik-·
tiga områden som vi borde ha möjlighet
att berika ett europeiskt samarbete med.
Har vi då inte så mycket samhörighetskänsla kvar att vi vill göra dessa insatser
i samarbete och eventuellt få chansen att
återgälda något av allt det Europa bidragit med till vår egen utveckling?
Vi har med tur och skicklighet hävdat
oss bra på det ekonomiska området, och
för att vara en liten nation är vår vetenskapliga och kulturella ställning numera
också väl hävdad. Tegner kunde dock sä-
kerligen med full rätt förkunna att »blott
barbariet var en gång fosterländskt». Ingen annan än dramatenelever eller likasinnade kan väl förneka att vi står i en stor
ekonomisk, vetenskaplig och kulturell obligation till Europa.
Om man menar allvar med avspänning
och internationellt samarbete, kan ju inte
detta blott gälla de längst bort belägna och
157
mest annorlunda länderna. Det måste väl
ändå i främsta rummet gälla grannarna
och·länder med vilka en ekonomisk, veten·-
skaplig och kulturell gemenskap vuxit fram
sedan sekler. Här utmålas emellertid den
Europeiska gemenskapen som ett reaktionärt monstrum. Det är naturligtvis inte så
att jag tar patenterade vänsterförvridningar på allvar, men även från högt uppsatta
myndighetspersoner får man stundom hö-
ra att vi egentligen är alldeles för »bra»
och för »fina» för att passa i det usla och
efterblivna kontinentaleuropeiska sällskapet. Man får till och med höra att vi
skulle tvingas frångå vår socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, lokaliseringspolitik
och jag vet inte allt vad man räknar upp.
Alla insiktsfulla inser att detta är skärt
nonsens i den mån det inte är medvetna
förfalskningar.
Wernerplanens målsättning
Wernerplanen har utmålats som speciellt
farlig och det skall klart utsägas att den
syftar till ett ingående samarbete på vä-
sentliga ekonomiska områden som kan leda till överstatliga organ och beslut. Om
detta yttersta syfte kommer att realiseras
vet ingen ännu. Men vad man verkligen
beslutade i Bryssel för några veckor sedan
det var »att åstadkomma en tillfredsställande ekonomisk tillväxt, full sysselsättning
och stabilitet inom gemenskapen samt att
undanröja regionala och strukturella olikheter, liksom att förstärka gemenskapens
bidrag till det internationella samarbetet». Jag tycker mig känna igen detta och
har läst praktiskt taget identiska målfor- 158
muleringar i samtliga svenska politiska
partiers program under de senaste 20 åren.
Vad är så avskräckande i att man även
på den europeiska kontinenten går in för
dessa helt konformistiska målsättningar?
Det är oomtvistligt att kompromissbeslutet i Bryssel pekar fram mot ett mera
omfattande ekonomiskt och monetärt samarbete som har till yttersta syftemål en
fullständig ekonomisk och monetär union.
Men vad är det för märkvärdigt i detta?
Romfördraget har dock hela tiden syftat
till en gemenskap som kan och bör utsträckas till allt vidare områden. Nu argumenterar man på det mest hårresande
sätt. I och med Wernerplanen ser det
verkligen ut som det skulle bli ett ganska
vittgående och djupgående samarbete inom den Europeiska gemenskapen. Detta
finner man utgöra vägande skäl för att
skärpa reservationerna i den svenska inställningen. Annars brukar det väl vara
så att när ett samarbete verkligen blir vad
det var avsett att bli, då först är det av intresse att vara med. Här har man helt
vänt på steken och säger att så länge det
inte ·förefaller att bli någonting av samarbetet, då vill vi gärna vara med, men
nu när det verkligen börjar ta form och
innehåll, då vill vi helst stå utanför.
Neutralitetsproblemet
Det är klart att man åberopar alliansfrihet och neutralitet, men det är att stoppa
huvudet i busken. Vi bör förbehålla oss
rätten att själva bestämma vad som är
förenligt med alliansfrihet och neutralitet.
Skulle den Europeiska gemenskapen tvinga
oss till medlemskap i NATO är saken klar.
Men detta har såvitt jag vet inte framkaJ.
tats i något sammanhang. Vi är med i en
rad organisationer vilka det, t ex enligt
den schweiziska tolkningen av begreppet
neutralitet, inte är förenligt att vara med,
så varför skulle vi inte kunna vara med i
en till om vi själva har viljan därtill.
Gör vi för övrigt intryck av att vara
neutrala eller ådagalägger vi en vilja att
vara det? Vi ger råd och förmaningar, tar
ställning och mäter skäppan full till dem
vi vill näpsa och mästra. Den franske ekonomen Jean Parent, som nyligen givit ut
en mycket fin och sympatiskt stämd bok
om Sverige, säger syrligt i anknytning till
resonemang om den svenska neutraliteten:
»Svenskarna tenderar ofta att spela rådgivare och att döma andras handlingar» … »Detta synes ibland irritera de berörda, men i sista ändan utan större fara,
eftersom det mest är munväder. Regeringen och svenska folket vet att även om ordet är fritt, så är deras möjligheter att
manövrera i den aktuella verkligheten
tämligen begränsade.»
Minskad USA-dominans
Utvecklingen inom EEC borde för övrigt
passa vår speciella tappning av neutraliteten som hand i handske. Vår neutralitet
har ju under senare år alltmer kommit
att bli liktydig med USA-fientlighet. Det
finns en faktor som framför andra drivit
fram den större handlingsberedskap till
ökat samarbete som nu gör sig gällande
inom EEC. Det vore överdrivet att säga
att det är USA-fientlighet, men en nära
släktskap finns. Det är framför allt viljan
att göra sig oberoende av USA och isynnerhet USA-dollarn som drivit på samarbetet. En företrädare för kommissionen
säger till Business Week: »Rörelsen mot
ekonomisk och monetär union betyder slutet på amerikansk dominans i Europa».
Det bör klaffa väl med den officiella
159
svenska inställningen. Om de insåg sammanhangen borde det t o m passa många
i den brokiga skara som nu drar i härnadståg mot EEC. Dramatenelever, bondeprovinsialister, vänsterpatrioter, socialistnationalister och hybrissvenskar bör väl inte
ha något emot att USA och dollarkapitalismen blir litet vingklippta!