Den orosfyllda avtalsrörelsen
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den orosfyllda avtalsrörelsen
Strandning, vild strejk, medlingskornmission – det har varit nyckelorden i de hittills avverkade manövrerna av detta års
avtalsrörelse, som gör ett alltmera makabert intryck. Medlingskornmissioner är när
detta skrivs tillsatta för stora delar av den
statliga och kommunala sektorn. På den
enskilda har LO och SAF intensifierat förhandlingarna, men en strandning och
medlingskommission torde vara att vänta.
Det nya året kom till med hotet om en
vild polisstrejk hängande över sig, en konflikt som först i sista stund kunde avvärjas. Man frågar sig om de förnämliga traditioner som utformats på den svenska arbetsmarknaden under en följd av år och
som väckt stor och berättigad beundran
utomlands nu helt är på väg att kollapsa,
eller om dagens förhandlare är mindre ansvarsfyllda än sina företrädare. Eller är
det så att själva systemet med den fria förhandlingsrätten är moget att ersättas med
en statlig aktivitet på löneområdet, vilket
LO-chefen Arne Geijer emellanåt hotat
med.
Vilda strejker har visserligen förekommit länge, men de fick en lika braskande
som oförtjänt reklam i vissa massmedia
under gruvstrejken. Skälen till sådana aktioner kan i och för sig vara fullt begripliga. Men på grund av bl a aningslösa TVprogram och framgångsrika resultat kom
de vilda strejkerna att upplevas som en
facklig arbetsmetod, lika acceptabel som
andra konfliktåtgärder. Det var djupt
olyckligt att denna utveckling ägde rum.
Man vill livligt – ehuru måhända fåfängt
– hoppas att vi i årets avtalsförhandlingar
skall förskonas från det sabotage av det
fria förhandlingssystemet som de vilda
strejkerna utgör.
Om detta skall ske beror på hur de fackliga organisationerna klarar sina organisationsdemokratiska problem. Men också på
någonting annat. De vilda strejkerna vid
gruvfälten, elektrikernas vilda strejk i januari i år, hotet om en vild polisstrejk –
allt är åtminstone delvis en proteströrelse,
riktad mot LO:s solidariska lönepolitik.
Låglöneproblemet är inte enbart en fråga
om att höja de absolut sett lägsta lönerna.
Även en nominellt sett hygglig inkomst
kan mycket väl vara låg i förhållande till
de arbetsuppgifter löntagaren har. Ingen
av de ovannämnda grupperna, än mindre
exempelvis de SACO-anslutna socionomerna eller de TCO-anslutna sjuksköterskorna, är nämligen låglönetagare i den
bemärkelsen att deras löner ligger lägst
bland landets inkomsttagare.
Detta hindrar naturligtvis inte att en
fortsatt satsning på de lägst avlönade är
motiverad och att Statens avtalsverks låglöneinitiativ var en klok åtgärd. Men jämsides härmed måste även grupper som nominellt sett har t o m relativt hög lön få
sina krav beaktade och förutsättningslöst
prövade. Det förefaller tyvärr som om
varken Avtalsverket eller Kommunförbunden har detta klart för sig.
Löneutvecklingen de senaste åren har
gått emot akademiker och högre tjänstemän i offentlig tjänst, där löneglidningen
är obefintlig. Till följd av denna kan
emellertid LO:s låglönesatsningar inte bli
så framgångsrika som man hoppats. Så
länge LO:s höglöneförbund formellt accepterar låglönesatsningen men samtidigt
öppet deklarerar att man tar skadan igen
genom löneglidningen, kommer man knappast att kunna åstadkomma någon större
utjämning av inkomsterna inom LO-kollektivet.
Problemen är betydande, och det är inte
många som tror att den pågående lönerörelsen kan avslutas utan konflikter –
vilda eller inte. Medlingskommissionerna
får ett besvärligt arbete. De måste klara
av vad yrkesförhandlarna som vanligt
misslyckats med.
Det går dock inte att skylla den besvärliga avtalssituationen enbart på förhandlarna. Den övervägande delen av skulden
till att det blivit som det nu är på svensk
arbetsmarknad ligger hos politikerna, i
första hand givetvis hos det maktägande
partiet.
Man må förfasa sig över de bud som
löntagarorganisationerna gått ut med i avtalsrörelsen. De överstiger många gånger
om det tillgängliga standardutrymmet.
Men orsaken till budens höjd ligger – förutom i snedvridningar i tidigare uppgö-
relser – i regeringens ekonomiska politik.
Vi har de senaste åren haft ständiga
prishöjningar, vilka urholkat köpkraften
hos de lönehöjningar som åstadkommits.
Till detta kommer den skattereform som
5
trädde i kraft vid årsskiftet och som innebär höjda marginalskatter för stora grupper av löntagare och som långt ifrån gynnar två tredjedelar av befolkningen, vilket hr Sträng förutskickade. Ytterligare
en faktor är den betänkliga skatteutveckling som ägt rum inom kommunerna – i
exempelvis Stockholm ökade socialdemokraterna med hr Mehr i spetsen skatten
med 2,50 för att fira återkomsten till makten.
Resultatet har blivit att arbetsmarknadens parter inte längre litar på att regeringen är i stånd att föra en nlgorlunda
förnuftig ekonomisk politik. Den klarar inte av inflationsproblemen. Det är i vetskap
om detta – och i beaktande av förlidna
års pris- och skatteutveckling – som man
trissar upp löneyrkandena.
Just nu står arbetsmarknadens parter
längre ifrån varandra än någonsin. Så lär
varje avtalsrörelse bli i fortsättningen, om
regeringen inte lär sig att moderera sina
anspråk på skattebetalarna. Vad som
framdeles måste krävas – alldeles oavsett
om årets avtalsrörelse kan ros i hamn utan
konflikter eller inte – är att regeringen för
en ekonomisk politik som begränsar prisoch skattehöjningarna och ger arbetsmarknadsorganisationerna någonting annat än
inflationskronor att förhandla om.
Strandning, vild strejk, medlingskornmission – det har varit nyckelorden i de hittills avverkade manövrerna av detta års
avtalsrörelse, som gör ett alltmera makabert intryck. Medlingskornmissioner är när
detta skrivs tillsatta för stora delar av den
statliga och kommunala sektorn. På den
enskilda har LO och SAF intensifierat förhandlingarna, men en strandning och
medlingskommission torde vara att vänta.
Det nya året kom till med hotet om en
vild polisstrejk hängande över sig, en konflikt som först i sista stund kunde avvärjas. Man frågar sig om de förnämliga traditioner som utformats på den svenska arbetsmarknaden under en följd av år och
som väckt stor och berättigad beundran
utomlands nu helt är på väg att kollapsa,
eller om dagens förhandlare är mindre ansvarsfyllda än sina företrädare. Eller är
det så att själva systemet med den fria förhandlingsrätten är moget att ersättas med
en statlig aktivitet på löneområdet, vilket
LO-chefen Arne Geijer emellanåt hotat
med.
Vilda strejker har visserligen förekommit länge, men de fick en lika braskande
som oförtjänt reklam i vissa massmedia
under gruvstrejken. Skälen till sådana aktioner kan i och för sig vara fullt begripliga. Men på grund av bl a aningslösa TVprogram och framgångsrika resultat kom
de vilda strejkerna att upplevas som en
facklig arbetsmetod, lika acceptabel som
andra konfliktåtgärder. Det var djupt
olyckligt att denna utveckling ägde rum.
Man vill livligt – ehuru måhända fåfängt
– hoppas att vi i årets avtalsförhandlingar
skall förskonas från det sabotage av det
fria förhandlingssystemet som de vilda
strejkerna utgör.
Om detta skall ske beror på hur de fackliga organisationerna klarar sina organisationsdemokratiska problem. Men också på
någonting annat. De vilda strejkerna vid
gruvfälten, elektrikernas vilda strejk i januari i år, hotet om en vild polisstrejk –
allt är åtminstone delvis en proteströrelse,
riktad mot LO:s solidariska lönepolitik.
Låglöneproblemet är inte enbart en fråga
om att höja de absolut sett lägsta lönerna.
Även en nominellt sett hygglig inkomst
kan mycket väl vara låg i förhållande till
de arbetsuppgifter löntagaren har. Ingen
av de ovannämnda grupperna, än mindre
exempelvis de SACO-anslutna socionomerna eller de TCO-anslutna sjuksköterskorna, är nämligen låglönetagare i den
bemärkelsen att deras löner ligger lägst
bland landets inkomsttagare.
Detta hindrar naturligtvis inte att en
fortsatt satsning på de lägst avlönade är
motiverad och att Statens avtalsverks låglöneinitiativ var en klok åtgärd. Men jämsides härmed måste även grupper som nominellt sett har t o m relativt hög lön få
sina krav beaktade och förutsättningslöst
prövade. Det förefaller tyvärr som om
varken Avtalsverket eller Kommunförbunden har detta klart för sig.
Löneutvecklingen de senaste åren har
gått emot akademiker och högre tjänstemän i offentlig tjänst, där löneglidningen
är obefintlig. Till följd av denna kan
emellertid LO:s låglönesatsningar inte bli
så framgångsrika som man hoppats. Så
länge LO:s höglöneförbund formellt accepterar låglönesatsningen men samtidigt
öppet deklarerar att man tar skadan igen
genom löneglidningen, kommer man knappast att kunna åstadkomma någon större
utjämning av inkomsterna inom LO-kollektivet.
Problemen är betydande, och det är inte
många som tror att den pågående lönerörelsen kan avslutas utan konflikter –
vilda eller inte. Medlingskommissionerna
får ett besvärligt arbete. De måste klara
av vad yrkesförhandlarna som vanligt
misslyckats med.
Det går dock inte att skylla den besvärliga avtalssituationen enbart på förhandlarna. Den övervägande delen av skulden
till att det blivit som det nu är på svensk
arbetsmarknad ligger hos politikerna, i
första hand givetvis hos det maktägande
partiet.
Man må förfasa sig över de bud som
löntagarorganisationerna gått ut med i avtalsrörelsen. De överstiger många gånger
om det tillgängliga standardutrymmet.
Men orsaken till budens höjd ligger – förutom i snedvridningar i tidigare uppgö-
relser – i regeringens ekonomiska politik.
Vi har de senaste åren haft ständiga
prishöjningar, vilka urholkat köpkraften
hos de lönehöjningar som åstadkommits.
Till detta kommer den skattereform som
5
trädde i kraft vid årsskiftet och som innebär höjda marginalskatter för stora grupper av löntagare och som långt ifrån gynnar två tredjedelar av befolkningen, vilket hr Sträng förutskickade. Ytterligare
en faktor är den betänkliga skatteutveckling som ägt rum inom kommunerna – i
exempelvis Stockholm ökade socialdemokraterna med hr Mehr i spetsen skatten
med 2,50 för att fira återkomsten till makten.
Resultatet har blivit att arbetsmarknadens parter inte längre litar på att regeringen är i stånd att föra en nlgorlunda
förnuftig ekonomisk politik. Den klarar inte av inflationsproblemen. Det är i vetskap
om detta – och i beaktande av förlidna
års pris- och skatteutveckling – som man
trissar upp löneyrkandena.
Just nu står arbetsmarknadens parter
längre ifrån varandra än någonsin. Så lär
varje avtalsrörelse bli i fortsättningen, om
regeringen inte lär sig att moderera sina
anspråk på skattebetalarna. Vad som
framdeles måste krävas – alldeles oavsett
om årets avtalsrörelse kan ros i hamn utan
konflikter eller inte – är att regeringen för
en ekonomisk politik som begränsar prisoch skattehöjningarna och ger arbetsmarknadsorganisationerna någonting annat än
inflationskronor att förhandla om.