Frank Bjerkholt; Europa i uppbrott
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANK BJERKHOLT:
Europa i uppbrott
Ju mindre ett land baserar sin säkerhet
på ett militärt försvar, desto mer blir det
beroende av dominerande stormakters
vilja. Detta gäller för de nordiska staterna, men också för hela Västeuropa.
Europa är, skriver redaktör Frank Bjerkholt i sin från norskan översatta artikel,
nu delat i två delar. Sovjetunionen vill
väl inte annektera men väl dominera
också den fria delen. V ad detta skulle
innebära, kan man avläsa i Östeuropa, där
den påbörjade avspänningen förenas med
en åtstramning i kulturpolitiken: ingenting är farligare för en diktatur än en fri
utväxling av ideer. Europa står inför ett
val, men dess självbestämmanderätt kan
ännu hävdas.
En ny epok har inletts i Europa, drygt 25
år efter det senaste världskriget. Jaltakonferensens delning av kontinenten i två
delar är ett faktum. Detta har tydligast
blivit visat genom att DDR allmänt erkänts, vilket kan leda till att den tidigare
konfrontationen kan avlösas av samexistens och ömsesidigt accepterande av varandras intressen i öst och väst. USA :s och
USSR :s nya rustnings- och handelsavtal
visar ytterligare att en ny period har inletts.
Men det är en illusion att tro att vi därmed går in i en problemfri period. Europa står i verkligheten inför en ny och allvarlig prövning. Frågan gäller vad slags
Europa som skall växa fram ur den nya
och lugnare situationen. Vilka ideer och
värden skall bli tongivande? Under det
kalla kriget var problemställningen klar.
Det var diktaturen, som stod emot demokratien. Tecknet på västerns vilja att försvara sina värden låg i den konkreta och
lätt synliga militära beredskapen. När det
militära hotet nu tycks vara eliminerat,
kan man lätt tro, att öst-väst-problemet
är ur världen.
I verkligheten är det som skett bara att
konfrontationen har flyttats över till ett
annat plan. Det är naturligtvis ett enormt
framsteg, att faran för krig har blivit
mindre och kanske kan elimineras. Men
den västeuropeiska livsstilen, och västeuropeisk demokrati och uppgift i världen är
därmed icke säkrade.
Vad Sovjetunionen nu tar sikte på –
efter att ha kommit fram till överenskommelse med USA om likvärdighet och öm- 122
scsidig respekt för varandras intressen och
områden – är att skapa ett alleuropeiskt
system, där den blir den dominerande
maktfaktorn. Sovjetunionen önskar medbestämmanderätt i allt som angår Europa, inklusive inom de västeuropeiska länderna.
Sovjetunionens säkerhetskrav
Sovjetunionen önskar inte fysiskt kontrollera flera länder. Den är knappast intresserad av att föra in flera länder bakom
järnridån. Det är problematiskt nog att
kontrollera östblocket som det är. Ett undantag är Jugoslavien, som Moskva menar hör till Bresjuev-doktrinens område,
eftersom det är kommunistiskt. Denna
doktrin går ju ut på att ett land, som en
gång kommit med i »den kommunistiska
gemenskapen», aldrig skall kunna lämna
denna och att det är en »brodersplikt» att
hindra detta.
Den säkerhet, som Sovjetunionen behö-
ver, har den redan förvärvat. Det skedde
genom fysisk annektering av de baltiska
staterna, av halva Polen och en del av
Rumänien. Nästa säkerhetszon utgöres av
Östeuropa, som genom Warszawa-pakten
står under direkt och permanent kontroll
från Moskva. En förutsättning för avtalen
med USA är dock att inte flera länder
dras in i detta block.
Men Sovjetunionen föreställer sig också
en tredje cirkel, som omfattar resten av
Europa. De västeuropeiska länderna skall
ta hänsyn till Moskvas önskemål, när de
utformar sin politik. Finland är exemplet,
därav uttrycket »finlandisering» av kontinenten. Det konkreta försöket att få till
stånd en sådan europeisk ordning är den
nu aktuella säkerhetskonferensen, som från
sovjetisk sida just nu tar sikte på att skaffa
USSR medinflytande i alla europeiska angelägenheter. Detta skulle vara den tredje
och avslutande faktorn i de”t sovjetiska sä-
kerhetssystemet i väster.
Det är just av denna anledning som
Moskva ställer sig fientligt till en västeuropeisk samling i EEC. Ty en sådan
federation i väster skulle kunna vara i
stånd att föra en oberoende politik och
bli en politisk motvikt till Sovjet. Moskva
skulle icke då bli det dominerande centrum i vår del av världen. Det skulle i
stället bli Bryssel. En sådan konkurrens är
just allt annat än »finlandisering» och alltså icke önskad.
En speciell aspekt på den alleuropeiska
ordningen efter sovjetisk modell är att ländernas säkerhet (bortsett från Sovjetunionens egen) ses som en biprodukt till avspänningen. Säkerheten behöver inte längre basera sig på militär beredskap – hotet
är ju reducerat. Säkerheten är en följd av
att landet i fråga inte för en politik som
man ogillar i Moskva. Detta, som man
kan kalla en politiskt baserad säkerhet, är
ju en viktig sida av den finska situationen.
Och det ligger i sakens natur att ju mindre ett land baserat sin säkerhet på ett militärt försvar, dess mer blir det beroende
av den dominerande stormaktens vilja.
Inför ett val
Så länge NATO-alliansen består, tycks
inte den alleuropeiska aspekten väcka några bekymmer. Men NATO är under revision. Till följd av Nixon-doktrinen måste
nu de europeiska länderna allt mera finansiera sitt eget försvar. USA vill komma fram till en ny struktur för samarbetet, som lättar de amerikanska bördorna.
Detta förutsätter europeiskt samarbete på
det politiska planet, såväl utrikes- som försvarspolitiskt.
Västeuropa står därför inför ett val.
Det kan basera sig på en alleuropeisk ordning och därmed slippa undan med ett
billigare försvar. Men detta medför reducerad politisk handlingsfrihet och begränsat deltagande i världens affärer. Eller
också skall Europa medvetet ta sikte på
att skapa en ram omkring sin egen livsstil
och sin egen uppgift i världen, oavhängigt
av supermakterna. Detta kräver politisk
samling, bl a med militärt ansvar för sä-
kerheten.
I vilken av dessa två riktningar det bär
iväg är i dag ovisst. Utbyggnaden av EEC
till ett politiskt organ går mycket sakta.
Västtyskland står och väger mellan den
gamla integrationspolitiken, som Adenauer
drog upp, och den nya östpolitiken, som
har rötter i den tyska traditionsrika
»Drang nach Osten» – men nu i nya
former. Den alleuropeiska aspekten skulle
passa tyskarna ganska bra. Storbritannien
vill konsolidera den västeuropeiska positionen, och när nu landet är nyomvänt
till Europatanken, kan man vänta att det
prioriterar västeuropeisk integration framför alleuropeiska experiment.
Frankrike är inne i en stark utveckling
mot en industriell stormaktsposition, och
123
detta kan fresta landet till att i fortsättningen vilja spela den gaullistiska solorollen inom ett alleuropeiskt system. Men
den starka Europaorienteringen i den politiska centern i landet, som tycks spela en
större roll under den eftergaullistiska perioden, gör att man kan räkna med en
mera integrationsvillig fransk Europapolitik. Dessa centerkretsar i Frankrike menar
att intet vare sig litet eller stort europeiskt
land i dag kan bevara sin oavhängighet
annat än som medlem av en västeuropeisk
allians.
I Norden dras man tydligen mot det
alleuropeiska alternativet. Det kan avläsas
av ländernas försvarsbudgeter, som är
starkt sjunkande. Föreställningen om att
avspänning också innebär säkerhet är en
illusion, som tycks falla i god jord hos
skandinaverna. Norden befinner sig dessutom i den speciella situationen, att även
om med EEC som ram utvecklas ett västeuropeiskt centrum, som tar ledningen i
de europeiska frågorna i konkurrens med
Sovjetunionen, kommer de nordiska länderna (utom Danmark) att stå utanför
detta centrum och i varje fall vara hotade
av »finlandisering».
Europa och världen
Det europeiska valet är icke bara en fråga
om säkerhet. Det är på samma gång en
fråga om att spela en roll i världssamhället. Inom den alleuropeiska ramen skulle
Västeuropa vara en marginalfaktor, underordnad USSR och USA. Om EEC däremot blir en politisk enhet, kan Europa bli
en faktor på det internationella planet
124
och i stånd att forma kontinenten utifrån
europeiska traditioner och ideer, det vill
säga först och främst föreställningen om
människans frihet och ansvar. Europa
skulle gå i spetsen för att skapa en ny typ
av samhälle, som skulle vara globalt användbart, ett alternativ till det kommunistiska kollektivet och det amerikanska konkurrenssamhället.
Det som ser ut som lugn och avspänning
i Europa är i verkligheten signalen till en
långsiktig idepolitisk uppgörelse med verkningar på alla plan. Sovjets och kommunismens chans ligger i att vi i väst inte tar
vår uppgift, vår mission och våra ideer
allvarligt. Möjligheten av att vi skulle vara idemässigt på offensiven gör Moskva
ängsligt. Där fruktar man ideologisk konkurrens, vilket kommer till uttryck i den
negativa hållningen till det västliga förslaget om att den europeiska säkerhetskonferensen skulle sörja för fri utväxling av
människor och ideer mellan öst och väst.
Därför har avspänningen paradoxalt nog
fört till en betydande åtstramning av de
östeuropeiska regimernas kulturpolitik. De
är rädda att avspänningen skall försvaga
diktaturens grepp.
Det amerikanska problemet
På det psykologiska planet är situationen
mindre gynnsam för en västeuropeisk samling. De västliga samfunden har nämligen
kommit att tvivla på sin egen förträfflighet. Utifrån den ekologiska problemställningen frågar man sig vad frihet är. Skillnaden mellan de olika politiska formerna
av regimer har blivit otydligare. Det är
nödvändigt att komma till ny klarhet och
medvetande om vad det västeuropeiska
samfundet står för och vilket samhälle det
tar sikte på att skapa. Det är i detta sammanhang värt att lägga märke till att den
nordiska välfärdsstaten har förlorat mycket
av sitt anseende i världen. Socialister från
Mitterand till Lee Kuan Yew undanber
sig dess byråkratisering och moraliska upplösning. Vad Europa nu nödvändigtvis
måste skapa är ett samfund med balanserad ekonomisk tillväxt, decentralisering
och ökad medbestämmanderätt för den
enskilda individen. Varken den sovjetiska
statssocialismen eller den amerikanska liberalismen är ägnad att möta dessa krav
på ett tillfredsställande sätt. Men förutsättningarna finns i den europeiska traditionen.
En annan psykologisk faktor, som gör
sig gällande och som favoriserar den sovjetiska konkurrensen, är den ökade antiamerikanism som existerar i Enropa, särskilt på grund av Vietnam. Det är anmärkningsvärt att se förändringen sedan
Koreakriget, då de flesta europeer understödde den amerikanska interventionen.
Det är samma sak som USA gjort i Vietnam, men nu tar europeerna avstånd. Lika anmärkningsvärt är det att de som protesterat mot amerikanernas bomber inte
tycks ha några svårigheter att acceptera
den nordvietnamesiska invasionen i SydVietnam och kommunisternas grymheter
mot befolkningen i söder. En sådan mental splittring mellan Europa och USA kan
leda till konkret och praktisk splittring.
Det skulle natuPligtvis göra det lätt för
Sovjet att genomföra sm alleuropeiska
plan.
Europeerna, inte minst vi i Norden som
är mest utsatta, måste därför noga överväga vår ställning i världen och komma
125
fram till vad vi vill. Bl a bör vi fråga oss
varför försöket att säkra Sydvietnams
självbestämmanderätt gör oss till fiender
till USA. Ty också i Norden är det ju
självbestämmanderätten det gäller.
Europa i uppbrott
Ju mindre ett land baserar sin säkerhet
på ett militärt försvar, desto mer blir det
beroende av dominerande stormakters
vilja. Detta gäller för de nordiska staterna, men också för hela Västeuropa.
Europa är, skriver redaktör Frank Bjerkholt i sin från norskan översatta artikel,
nu delat i två delar. Sovjetunionen vill
väl inte annektera men väl dominera
också den fria delen. V ad detta skulle
innebära, kan man avläsa i Östeuropa, där
den påbörjade avspänningen förenas med
en åtstramning i kulturpolitiken: ingenting är farligare för en diktatur än en fri
utväxling av ideer. Europa står inför ett
val, men dess självbestämmanderätt kan
ännu hävdas.
En ny epok har inletts i Europa, drygt 25
år efter det senaste världskriget. Jaltakonferensens delning av kontinenten i två
delar är ett faktum. Detta har tydligast
blivit visat genom att DDR allmänt erkänts, vilket kan leda till att den tidigare
konfrontationen kan avlösas av samexistens och ömsesidigt accepterande av varandras intressen i öst och väst. USA :s och
USSR :s nya rustnings- och handelsavtal
visar ytterligare att en ny period har inletts.
Men det är en illusion att tro att vi därmed går in i en problemfri period. Europa står i verkligheten inför en ny och allvarlig prövning. Frågan gäller vad slags
Europa som skall växa fram ur den nya
och lugnare situationen. Vilka ideer och
värden skall bli tongivande? Under det
kalla kriget var problemställningen klar.
Det var diktaturen, som stod emot demokratien. Tecknet på västerns vilja att försvara sina värden låg i den konkreta och
lätt synliga militära beredskapen. När det
militära hotet nu tycks vara eliminerat,
kan man lätt tro, att öst-väst-problemet
är ur världen.
I verkligheten är det som skett bara att
konfrontationen har flyttats över till ett
annat plan. Det är naturligtvis ett enormt
framsteg, att faran för krig har blivit
mindre och kanske kan elimineras. Men
den västeuropeiska livsstilen, och västeuropeisk demokrati och uppgift i världen är
därmed icke säkrade.
Vad Sovjetunionen nu tar sikte på –
efter att ha kommit fram till överenskommelse med USA om likvärdighet och öm- 122
scsidig respekt för varandras intressen och
områden – är att skapa ett alleuropeiskt
system, där den blir den dominerande
maktfaktorn. Sovjetunionen önskar medbestämmanderätt i allt som angår Europa, inklusive inom de västeuropeiska länderna.
Sovjetunionens säkerhetskrav
Sovjetunionen önskar inte fysiskt kontrollera flera länder. Den är knappast intresserad av att föra in flera länder bakom
järnridån. Det är problematiskt nog att
kontrollera östblocket som det är. Ett undantag är Jugoslavien, som Moskva menar hör till Bresjuev-doktrinens område,
eftersom det är kommunistiskt. Denna
doktrin går ju ut på att ett land, som en
gång kommit med i »den kommunistiska
gemenskapen», aldrig skall kunna lämna
denna och att det är en »brodersplikt» att
hindra detta.
Den säkerhet, som Sovjetunionen behö-
ver, har den redan förvärvat. Det skedde
genom fysisk annektering av de baltiska
staterna, av halva Polen och en del av
Rumänien. Nästa säkerhetszon utgöres av
Östeuropa, som genom Warszawa-pakten
står under direkt och permanent kontroll
från Moskva. En förutsättning för avtalen
med USA är dock att inte flera länder
dras in i detta block.
Men Sovjetunionen föreställer sig också
en tredje cirkel, som omfattar resten av
Europa. De västeuropeiska länderna skall
ta hänsyn till Moskvas önskemål, när de
utformar sin politik. Finland är exemplet,
därav uttrycket »finlandisering» av kontinenten. Det konkreta försöket att få till
stånd en sådan europeisk ordning är den
nu aktuella säkerhetskonferensen, som från
sovjetisk sida just nu tar sikte på att skaffa
USSR medinflytande i alla europeiska angelägenheter. Detta skulle vara den tredje
och avslutande faktorn i de”t sovjetiska sä-
kerhetssystemet i väster.
Det är just av denna anledning som
Moskva ställer sig fientligt till en västeuropeisk samling i EEC. Ty en sådan
federation i väster skulle kunna vara i
stånd att föra en oberoende politik och
bli en politisk motvikt till Sovjet. Moskva
skulle icke då bli det dominerande centrum i vår del av världen. Det skulle i
stället bli Bryssel. En sådan konkurrens är
just allt annat än »finlandisering» och alltså icke önskad.
En speciell aspekt på den alleuropeiska
ordningen efter sovjetisk modell är att ländernas säkerhet (bortsett från Sovjetunionens egen) ses som en biprodukt till avspänningen. Säkerheten behöver inte längre basera sig på militär beredskap – hotet
är ju reducerat. Säkerheten är en följd av
att landet i fråga inte för en politik som
man ogillar i Moskva. Detta, som man
kan kalla en politiskt baserad säkerhet, är
ju en viktig sida av den finska situationen.
Och det ligger i sakens natur att ju mindre ett land baserat sin säkerhet på ett militärt försvar, dess mer blir det beroende
av den dominerande stormaktens vilja.
Inför ett val
Så länge NATO-alliansen består, tycks
inte den alleuropeiska aspekten väcka några bekymmer. Men NATO är under revision. Till följd av Nixon-doktrinen måste
nu de europeiska länderna allt mera finansiera sitt eget försvar. USA vill komma fram till en ny struktur för samarbetet, som lättar de amerikanska bördorna.
Detta förutsätter europeiskt samarbete på
det politiska planet, såväl utrikes- som försvarspolitiskt.
Västeuropa står därför inför ett val.
Det kan basera sig på en alleuropeisk ordning och därmed slippa undan med ett
billigare försvar. Men detta medför reducerad politisk handlingsfrihet och begränsat deltagande i världens affärer. Eller
också skall Europa medvetet ta sikte på
att skapa en ram omkring sin egen livsstil
och sin egen uppgift i världen, oavhängigt
av supermakterna. Detta kräver politisk
samling, bl a med militärt ansvar för sä-
kerheten.
I vilken av dessa två riktningar det bär
iväg är i dag ovisst. Utbyggnaden av EEC
till ett politiskt organ går mycket sakta.
Västtyskland står och väger mellan den
gamla integrationspolitiken, som Adenauer
drog upp, och den nya östpolitiken, som
har rötter i den tyska traditionsrika
»Drang nach Osten» – men nu i nya
former. Den alleuropeiska aspekten skulle
passa tyskarna ganska bra. Storbritannien
vill konsolidera den västeuropeiska positionen, och när nu landet är nyomvänt
till Europatanken, kan man vänta att det
prioriterar västeuropeisk integration framför alleuropeiska experiment.
Frankrike är inne i en stark utveckling
mot en industriell stormaktsposition, och
123
detta kan fresta landet till att i fortsättningen vilja spela den gaullistiska solorollen inom ett alleuropeiskt system. Men
den starka Europaorienteringen i den politiska centern i landet, som tycks spela en
större roll under den eftergaullistiska perioden, gör att man kan räkna med en
mera integrationsvillig fransk Europapolitik. Dessa centerkretsar i Frankrike menar
att intet vare sig litet eller stort europeiskt
land i dag kan bevara sin oavhängighet
annat än som medlem av en västeuropeisk
allians.
I Norden dras man tydligen mot det
alleuropeiska alternativet. Det kan avläsas
av ländernas försvarsbudgeter, som är
starkt sjunkande. Föreställningen om att
avspänning också innebär säkerhet är en
illusion, som tycks falla i god jord hos
skandinaverna. Norden befinner sig dessutom i den speciella situationen, att även
om med EEC som ram utvecklas ett västeuropeiskt centrum, som tar ledningen i
de europeiska frågorna i konkurrens med
Sovjetunionen, kommer de nordiska länderna (utom Danmark) att stå utanför
detta centrum och i varje fall vara hotade
av »finlandisering».
Europa och världen
Det europeiska valet är icke bara en fråga
om säkerhet. Det är på samma gång en
fråga om att spela en roll i världssamhället. Inom den alleuropeiska ramen skulle
Västeuropa vara en marginalfaktor, underordnad USSR och USA. Om EEC däremot blir en politisk enhet, kan Europa bli
en faktor på det internationella planet
124
och i stånd att forma kontinenten utifrån
europeiska traditioner och ideer, det vill
säga först och främst föreställningen om
människans frihet och ansvar. Europa
skulle gå i spetsen för att skapa en ny typ
av samhälle, som skulle vara globalt användbart, ett alternativ till det kommunistiska kollektivet och det amerikanska konkurrenssamhället.
Det som ser ut som lugn och avspänning
i Europa är i verkligheten signalen till en
långsiktig idepolitisk uppgörelse med verkningar på alla plan. Sovjets och kommunismens chans ligger i att vi i väst inte tar
vår uppgift, vår mission och våra ideer
allvarligt. Möjligheten av att vi skulle vara idemässigt på offensiven gör Moskva
ängsligt. Där fruktar man ideologisk konkurrens, vilket kommer till uttryck i den
negativa hållningen till det västliga förslaget om att den europeiska säkerhetskonferensen skulle sörja för fri utväxling av
människor och ideer mellan öst och väst.
Därför har avspänningen paradoxalt nog
fört till en betydande åtstramning av de
östeuropeiska regimernas kulturpolitik. De
är rädda att avspänningen skall försvaga
diktaturens grepp.
Det amerikanska problemet
På det psykologiska planet är situationen
mindre gynnsam för en västeuropeisk samling. De västliga samfunden har nämligen
kommit att tvivla på sin egen förträfflighet. Utifrån den ekologiska problemställningen frågar man sig vad frihet är. Skillnaden mellan de olika politiska formerna
av regimer har blivit otydligare. Det är
nödvändigt att komma till ny klarhet och
medvetande om vad det västeuropeiska
samfundet står för och vilket samhälle det
tar sikte på att skapa. Det är i detta sammanhang värt att lägga märke till att den
nordiska välfärdsstaten har förlorat mycket
av sitt anseende i världen. Socialister från
Mitterand till Lee Kuan Yew undanber
sig dess byråkratisering och moraliska upplösning. Vad Europa nu nödvändigtvis
måste skapa är ett samfund med balanserad ekonomisk tillväxt, decentralisering
och ökad medbestämmanderätt för den
enskilda individen. Varken den sovjetiska
statssocialismen eller den amerikanska liberalismen är ägnad att möta dessa krav
på ett tillfredsställande sätt. Men förutsättningarna finns i den europeiska traditionen.
En annan psykologisk faktor, som gör
sig gällande och som favoriserar den sovjetiska konkurrensen, är den ökade antiamerikanism som existerar i Enropa, särskilt på grund av Vietnam. Det är anmärkningsvärt att se förändringen sedan
Koreakriget, då de flesta europeer understödde den amerikanska interventionen.
Det är samma sak som USA gjort i Vietnam, men nu tar europeerna avstånd. Lika anmärkningsvärt är det att de som protesterat mot amerikanernas bomber inte
tycks ha några svårigheter att acceptera
den nordvietnamesiska invasionen i SydVietnam och kommunisternas grymheter
mot befolkningen i söder. En sådan mental splittring mellan Europa och USA kan
leda till konkret och praktisk splittring.
Det skulle natuPligtvis göra det lätt för
Sovjet att genomföra sm alleuropeiska
plan.
Europeerna, inte minst vi i Norden som
är mest utsatta, måste därför noga överväga vår ställning i världen och komma
125
fram till vad vi vill. Bl a bör vi fråga oss
varför försöket att säkra Sydvietnams
självbestämmanderätt gör oss till fiender
till USA. Ty också i Norden är det ju
självbestämmanderätten det gäller.