Matti Häggström; Om hungerstrejker
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
hungt;rstrejker
Diverse utomparlamentariska aktioner,
bl a hungerstrejker, har väckt betydande
uppmärksamhet på senare tid. statsminister Olof Palme lovade före 1970 års val
sysselsättningsskapande åtgärder i den
norrländska byn Stora Blåsjön. Efter valet föreföll det som om löftet skulle svikas.
På grund härav företogs en omfattande
kollek.tiv matvägran i byn. En liknande aktion ägde nyligen rum i Dorotea i protest
mot att denna kommun skall sammanslås
med två andra.
Det är inte svårt att känna sympati för
de strejkande. I dessa och åtskilliga andra
fall är bakgrunden den enskilde individens
eller små gruppers känsla av vanmakt och
hjälplöshet gentemot en hjärtlös och centraliserad maktapparat. Medborgarna vill
inte finna sig i att staten tar över allt mer
inflytande på deras bekostnad.
Detta hindrar dock inte att ahionerna
som sådana är högst betänkliga. Blir de
framgångsrika, kan hela det demokratiska
systemet skadas.
Man kan inte komma ifrån en känsla a\’
obehag inför denna exhibitionism i svält.
Gatans parlament har fått en motsvarighet i magens parlament. Sådana övningar
gör ett makabert intryck med tanke på att
halva mänskligheten befinner sig i samma båt som de hungerstrejkande, ehuru
högst ofrivilligt.
Vidare stärks inte de sakliga motiveringarna därför att man vägrar att äta.
Argumenten blir inte innehållsrikare för
att magen är tom. Det finns, eller borde
åtminstone finnas, andra och mera smakliga sätt att vinna gehör för sina politiska
krav.
Även om statsmakterna till äventyrs
skulle vilja det, kan de inte falla undan för
strejkaktioner av detta slag, särskilt inte
när de får karaktären av ren utpressning.
Gör som vi vill annars svälter vi, åtminstone tills läkarna säger stopp! En smidig
lösning av en konflikt försvåras eller omöjliggörs om myndigheternas kompromissvilja framstår som undfallenhet. Då kan
en ren inflation i svältuppvisningar uppstå. Gör bara tankeexperimentet att alla
som tröttnat på våra groteskt höga skatter
satte igång att på stående fot och fastande
mage ge eftertryck åt sina krav. Det enda
goda ett sådant handlande möjligen kunde föra med sig vore att vår handelsbalans
förbättrades till följd av alla de livsmedel
vi då skulle tvingas exportera.
Hungerdemonstrationer och liknande
spektakel skulle naturligtvis aldrig arrangeras om inte massmedia tjänstvilligt ger
publicitet åt dem. Det fanns en tid då
snart sagt varje demonstration i Stockholm sorgfälligt rapporterades i TV. Sedan TV omsider slutade med sin beskäftiga uppmärksamhet av dessa pseudohändelser reducerades också demonstrationernas antal. Man ansåg dem inte längre mö-
dan värda.
221
Reportage från hungerstrejker kan lätt
bli självändamål, ett frosseri i detaljer om
de agerandes digestion och peristaltik. Här
krävs en inte alltid enkel balansgång mellan att tillfredsställa behovet av en allsidig och rättvisande information och samtidigt att undvika att fungera som PR-organ åt de svältande.
Hungerstrejkerna är ofta symptom på
att någonting gått snett i samhällsutvecklingen. De skall inte förhärligas. Lämpligast stoppar man dem genom att eliminera orsakerna, d v s genom att decentralisera mera makt och inflytande från staten
till kommuner och enskilda. Det i sin tur
kräver en ny regering. Det har även strejkledaren från Stora Blåsjön, Erland Eriksson, insett. Trots det fysiska obehag han
underkastade sig för att påverka den socialdemokratiska regeringen, trodde många
att han när det kom till kritan stödde denna. Det gjorde han inte, vilket är lätt att
förstå. Han har nu öppet engagerat sig i
centerpartiet inför den förestående valstriden. Eftersom krigen enligt Napoleon
vinns av soldaterna med de bästa magarna, vill man hoppas att hr Eriksson inte
fick några varaktiga fysiska men av sin
matstrejk.
M atti H äggström
Diverse utomparlamentariska aktioner,
bl a hungerstrejker, har väckt betydande
uppmärksamhet på senare tid. statsminister Olof Palme lovade före 1970 års val
sysselsättningsskapande åtgärder i den
norrländska byn Stora Blåsjön. Efter valet föreföll det som om löftet skulle svikas.
På grund härav företogs en omfattande
kollek.tiv matvägran i byn. En liknande aktion ägde nyligen rum i Dorotea i protest
mot att denna kommun skall sammanslås
med två andra.
Det är inte svårt att känna sympati för
de strejkande. I dessa och åtskilliga andra
fall är bakgrunden den enskilde individens
eller små gruppers känsla av vanmakt och
hjälplöshet gentemot en hjärtlös och centraliserad maktapparat. Medborgarna vill
inte finna sig i att staten tar över allt mer
inflytande på deras bekostnad.
Detta hindrar dock inte att ahionerna
som sådana är högst betänkliga. Blir de
framgångsrika, kan hela det demokratiska
systemet skadas.
Man kan inte komma ifrån en känsla a\’
obehag inför denna exhibitionism i svält.
Gatans parlament har fått en motsvarighet i magens parlament. Sådana övningar
gör ett makabert intryck med tanke på att
halva mänskligheten befinner sig i samma båt som de hungerstrejkande, ehuru
högst ofrivilligt.
Vidare stärks inte de sakliga motiveringarna därför att man vägrar att äta.
Argumenten blir inte innehållsrikare för
att magen är tom. Det finns, eller borde
åtminstone finnas, andra och mera smakliga sätt att vinna gehör för sina politiska
krav.
Även om statsmakterna till äventyrs
skulle vilja det, kan de inte falla undan för
strejkaktioner av detta slag, särskilt inte
när de får karaktären av ren utpressning.
Gör som vi vill annars svälter vi, åtminstone tills läkarna säger stopp! En smidig
lösning av en konflikt försvåras eller omöjliggörs om myndigheternas kompromissvilja framstår som undfallenhet. Då kan
en ren inflation i svältuppvisningar uppstå. Gör bara tankeexperimentet att alla
som tröttnat på våra groteskt höga skatter
satte igång att på stående fot och fastande
mage ge eftertryck åt sina krav. Det enda
goda ett sådant handlande möjligen kunde föra med sig vore att vår handelsbalans
förbättrades till följd av alla de livsmedel
vi då skulle tvingas exportera.
Hungerdemonstrationer och liknande
spektakel skulle naturligtvis aldrig arrangeras om inte massmedia tjänstvilligt ger
publicitet åt dem. Det fanns en tid då
snart sagt varje demonstration i Stockholm sorgfälligt rapporterades i TV. Sedan TV omsider slutade med sin beskäftiga uppmärksamhet av dessa pseudohändelser reducerades också demonstrationernas antal. Man ansåg dem inte längre mö-
dan värda.
221
Reportage från hungerstrejker kan lätt
bli självändamål, ett frosseri i detaljer om
de agerandes digestion och peristaltik. Här
krävs en inte alltid enkel balansgång mellan att tillfredsställa behovet av en allsidig och rättvisande information och samtidigt att undvika att fungera som PR-organ åt de svältande.
Hungerstrejkerna är ofta symptom på
att någonting gått snett i samhällsutvecklingen. De skall inte förhärligas. Lämpligast stoppar man dem genom att eliminera orsakerna, d v s genom att decentralisera mera makt och inflytande från staten
till kommuner och enskilda. Det i sin tur
kräver en ny regering. Det har även strejkledaren från Stora Blåsjön, Erland Eriksson, insett. Trots det fysiska obehag han
underkastade sig för att påverka den socialdemokratiska regeringen, trodde många
att han när det kom till kritan stödde denna. Det gjorde han inte, vilket är lätt att
förstå. Han har nu öppet engagerat sig i
centerpartiet inför den förestående valstriden. Eftersom krigen enligt Napoleon
vinns av soldaterna med de bästa magarna, vill man hoppas att hr Eriksson inte
fick några varaktiga fysiska men av sin
matstrejk.
M atti H äggström