Axel Waldemarson; Folkpartigruppen
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AXEL WALDEMARSON:
Folkpartigruppen
I föregående nummer av Svensk Tidskrift
skrev redaktör Axel W aldemarson om
centerpartiets riksdagsgrupp. Här följer
nu hans analys av folkpartisterna i
riksdagen. För Gunnar Helen hyser
W aldemarson sympatier, men han
underlåter inte att nämna att talman
Cecilia Hettelbrandt skulle kunna bli vår
första kvinnliga partiledare. Han ägnar
särskilt intresse åt de unga, och inte minst
bör man läsa hans karakteristik av Per
Ahlmark, förr omstridd och nu en kraft
inom gruppen och riksdagen. Men
W aldemarson börjar sin artikel med
Bertil Ohlin: det går inte enligt hans
mening att tala om folkpartiets väl
sammansvetsade riksdagsgrupp utan att
nämna den som skapat dess traditioner.
Ännu 1973 kommer man vid en granskning av folkpartiets riksdagsgrupp inte förbi Bertil Ohlin. Så stor för att inte säga
dominerande betydelse har Ohlin haft,
att gruppen, även sedan Ohlin lämnat
riksdagen, alltjämt präglas av hans insatser. Inte så att han alltjämt skulle dra i
trådarna och falla sin andre efterträdare
– Gunnar Helen – i ämbetet. Men utan
Bertil Ohlins insatser hade folkpartiets
riksdagsgrupp knappast sammansvetsats
till en så arbetsduglig enhet.
Under 1940-talet hade folkpartiet att
övervinna sviterna av de frisinnades splittring i en folkrörelsebetonad partibildning
och ett stadsliberalt parti. Återföreningen
i folkpartiet låg inte fullt ett decennium
tillbaka i tiden. I Stockholm fanns det en
frisinnad och en folkpartiavdelning. Över
valnatten 1948 hade dessutom folkpartiets
andrakammargrupp mer än fördubblats:
från 26 till 57 mandat. Flera av de nyvalda saknade politisk rutin. Några av dem
hade inte ens räknat med att bli valda.
Bertil Ohlin
I det läget fick Bertil Ohlins auktoritet
och samlande gestalt en helt avgörande betydelse. Ehuru icke folkrörelseman hade
han invalts för de frisinnade i Stockholm
i förstakammarvalet 1937. Redan tidigare
hade han emellertid haft en stor förståelse för folkrörelserna. Andra i gruppen hade svårare att umgås över ”gränslinjen”
i partiet; i sina memoarer nämner Ohlin
att ”en så vänlig och hjärtlig människa
som JohnBergvall-för övrigt själv nykterist – hade nog en känsla av främlings- 223
skap i förhållande till en del frikyrkliga”. sakkunskap på en rad viktiga politiska omOhlin nämner även en så framstående råden kunde Ohlin samla gruppen. Det
partivän som Elon Andersson, även den- ville självfallet mycket till för en enskild
ne nykterist, som en av de gruppmedlemmar som hade en kritisk inställning till den
frikyrkliga falangen. Motsättningarna skall
naturligtvis inte förstoras. Med en annan
partiledare än Ohlin efter Rasjön är det
~ock inte säkert att samarbetet löpt så
smidigt och sammansvetsningen med åren
blivit så påtaglig.
När folkpartigruppen samlades till 1949
års riksdag var det alltså med många nykomlingar. Efter valsegern 1948 hade ju
en och annan t o m på allvar föreslagit
litbildningskurser för de mera orutinerade!
Olika former av social-liberalism fanns väl
också representerade. Alla uppskattade inte att en och annan efter valframgången
förklarat, att folkpartiet t o m stod till
vänster om socialdemokratin. Och James
Dickson (m) präglade under denna sin
förekumeniska period uttrycket att det var
egendomligt att människor med skilda
åsikter kunde bilda en meningsriktning. I
många riksdagsvoteringar delade sig också
folkpartiet. Man skall emellertid erinra
sig att det också invalts riksdagsledamöter
för folkpartiet med hög duglighet och en
klar och principfast politisk grundinställning från vilken de inte lät sig rubbas.
Bertil Ohlin var förmodligen den ende
som efter hand kunde forma en alltmer
enhetlig riksdagsgrupp utan att trycka ned
:len personliga ind_ividualitet som alltid varit ett av folkpartiets särtecken. I kraft av
sin ställning som en över hela världen erkänd nationalekonom och med en bred
ledamot för att gå emot Ohlin, allrahelst
om det gällde en fråga på den ekonomiska
politikens fält. Då som nu stod också de
ekonomiska frågorna i förgrunden för de
politiska motsättningarna.
Helt omärkta gick väl inte alla ur den
konfrontationen. Det kan också bli en alltför tung börda att ständigt låta känslan
vika för tyngden av sakargument. Ehuru
icke helt säker på den saken tror jag att
den dualismen utgör en del av vad man
skulle kunna kalla för gåtan Köningsson.
Under ATF-stridens år erinrar jag mig
att Köningsson någon gång nämnde att
”han är ju professorn och jag en vanlig
arbetare”. Här anade man spänningen
mellan kravet på lojalitet mot arbetskamraternas tänkande och nationalekonomens
obönhörligt logiska argumentation.
Utan Bertil Ohlinsinsatser är det knappast troligt att folkpartiet kommit tillbaka
efter de stora valnederlagen 1958 och
1968. Det var i riksdagsgruppen, inte i
partiorganisationen som motståndsviljan
var starkast. Trots den till synes förödande
kraftiga reduceringen av riksdagsgruppen
fungerade den ändå som ett fullgott politiskt instrument.
Gunnar Helen
Det har sagts, att folkpartiets partiorganisation alltför ofta präglats av en visserligen charmfull men knappast effektiv improvisation. Gunnar Helen har otvivelaktigt delat sitt intresse lika mellan riksdags- 224
grupp och partiapparat. Han har tagit till
sin uppgift att få en partiorganisation,
som mera bygger på tilltro till medlemmarnas förmåga att föra ut det politiska
budskapet än rent tekniska hjälpmedel.
Men riksdagsgruppen är fortfarande partiets kraftcentrum. Den arbetar flitigt och
väl och dess medlemmar hör inte till de
tysta i kammaren. Gruppens uppgift är
emellertid ingalunda lätt. Kravet på lojalitet mot mittsamverkan ter sig säkerligen
hämmande för många. Det sätter otvivelaktigt bestämda gränser för agerandet.
Nog förefaller det också som om de för
mittpartierna gemensamma motionerna
främst gagnat centerpartiet. I oppositionen har folkpartiet verkligen hamnat i
mitten mellan centerpartiet och moderaterna.
Gunar Helen har emellertid valt – och
något annat var inte möjligt – att satsa
på mittsamverkan. Han har emellertid inte
bara gjort detta. På ett helt annat sätt än
företrädaren Sven Weden har han samtidigt fört fram trepartialternativet. Det har
skett samtidigt som Helen själv i åtskilliga
avseenden präglat folkpartiets nya program. Av många betraktas det som ett –
om än försiktigt- steg till vänster. Riksdagsgruppens politik ger knappast uttryck
för en sådan inställning. Det är också lite
svårbegripligt att vissa folkpartister så gärna talar om vänsterinriktning. För Helen
och många andra finns den traditionella
anknytningen till en frisinnad vänster. I
dag är emellertid ordet vänster negativt
värdemättat genom de extrema grupperna
i svensk politik. Otvivelaktigt har folkpartiets ledarskikt liksom många av dess
främsta krafter en intellektuell inriktning.
För den grupp som framstår som ideologiskt tongivande är det kanske inte så svårt
att skilja mellan en borgerlig och en socialistisk vänster. De människor den vänder sig till har inte lika lätt att göra en
dialektisk boskillnad mellan den ena och
den andra sortens vänster.
Gunnar Helen har – till skillnad mot
Weden – förmånen att med en frisinnad
tradition från barndomshemmet förena
en liberal grundinställning. Det gör honom bättre skickad att samla och leda riksdagsgruppen. Kanske hade riksdagsgruppens och partiets ställning varit starkare
om den närdemokrati, som tycks ligga i
tiden och som inte minst Gunnar Helen
satsat på, inte undanskymts av dagens bekymmer som arbetslöshet och skattetunga.
De närmaste
Vilka står Helen närmast i riksdagsgruppen? Han lyssnar självfallet – liksom de
andra gruppledarna- till partisekreteraren, i detta fall Carl Tham. Att den politiskt skicklige men ändå omtvistade Olle
Dahlen har hans öra är uppenbart. En
ingalunda oviktig roll tycks den unge Ingemar Mundebo spela. Men det förefaller
att kunna slå gnistor när den viljestarka
Cecilia Nettelbrandt och Gunnar Helen
någon gång tänker olika.
Folkpartiet har en gammal och förnämlig kvinnotradition. Talman Nettelbrandt är emellertid sina företrädare i partiet så olik. Hon framträder mera som accepterad politiker än talesman för någon
kvinnosak. Därtill är hon något för en
kvinnlig riksdagsledamot så unikt som
skatteexpert. Nettelbrandt var den första
kvinnan i ett svenskt partipresidiurn. Hon
är den första kvinnan i talrnanskretsen.
Och det sägs att hon inte alls är främmande för att bli vår första kvinnliga partiledare. När Cecilia Nettelbrandt sveper
fram i riksdagen iklädd den ena eller den
andra kreationen ur sin rikhaltiga garderob, förbinder man henne inte med partiets småfolk eller de frikyrkliga, för vilka
all denna världens flärd stöter mot förkunnelsens ord: förgänglighet, förgänglighet!
Med Helen och Nettelbrandt i ledningen kan man förstå att åtskilliga inom partiet önskade en komplettering med en så
att säga helt vanlig människa. Det gick
oförtjänt ut över Olle Dahlen. Landsmö-
tet i Göteborg valde inrikesutskottets ordförande, värmlänningen Karl-Erik Eriksson i Högvalta till andre vice ordförande.
Med endast sju riksdagar bakom sig har
Eriksson gjort en snabb riksdagskarriär,
och det är inte hans fel att han i mångas
ögon mera framstod som vald i egenskap
av auktionsförrättare i TV-rutan än en
kunnig politiker. Det är synd att Eriksson
på så sätt får stämpeln som ”TV-kändis”,
ty han är inte mindre munvig som agitator
än som auktionist. Men det besvärar onekligen en del av hans partivänner, att Eriksson beskylls att som yrkesauktionist vara
särskilt lämpad som ordförande i det riksdagsutskott, som . sköter utlokalisering av
statliga ämbetsverk och institutioner från
Stockholm. Men nog tillfredsställer han alla anspråk på folklighet!
225
De unga
Tre unga folkpartiriksdagsmän har väckt
både förargelse, sympati och respekt bland
kolleger ur alla partier: Per Ahlrnark, Ola
Ullsten och Jan-Erik Wikström.
Ahlmark var den förste i raden av en
ny typ av politiker i vårt land: akademikern som gick direkt från läroanstalten
till riksdagsarbetet. Många tycker att det
är en tveksam utveckling; det finns väljare
som menar att en riksdagsledamot skall
ha tjänat sitt bröd i ett rejält arbete innan
han eller hon tar itu med att beskatta det
svenska folket. Efter sex riksdagsår börjar
emellertid Ahlmark mera att betraktas
som en dugande riksdagsledarnot än som
ett politikens underbarn. Han vill väl helst
inte kornrna ihåg att det inte var många
år sedan han präntade tesen att folkpartiet
blivit alltmera positivt till högskattepolitiken ju högre skatterna blivit! Men ingen
lär bestrida Ahlrnarks duglighet. Han tillhör de få riksdagsledamöter som inte sterilt fastnat för att bli en s k utskottshäst
och specialiserat sig på något s k jordnära
ting. I det avseendet är Ahlmark en typisk
partiledarpolitiker för vilken inga frågor
är främmande. Men det ringa intresse bå-
de riksdagsledarnöter och väljare ägnar de
konstitutionella frågor gör Ahlmark ett
särskilt gott arbete genom att ständigt
uppmärksamrna dem och den enskildes
rätt när den träds för när.
Ullsten framstår som en mera praktiskt inriktad ledamot än Ahlmark. På så
sätt är han kanske en mera framgångsrik
riksdagsman, dock inte som talare utan genom att bita sig fast vid och envetet driva
l
226
betydelsefulla sakfrågor. I sin kamp mot
utlokaliseringen från Stockholm har han
gjort sig mera förtjänt av partiets tacksamhet än många andra.
Jan-Erik Wikström är de frisinnades
svar på den liberale Ahlmark. Efter många
år i Stockholms stadshus har han äntligen
hamnat i riksdagen. Vältalande och välskrivande har han från sina utgångspunkter samma politiska utförsgåvor som Ahlmark. Han kan mycket väl göra Ahlmark
rangen stridig i framtida uppgörelser om
platser i partiets ledning, alldeles särskilt
om han samtidigt gör en karriär i Missionsförbundet. Men det sägs att man på
sina håll tycker att Wikström satsar för
hårt och målmedvetet på partipolitiken
för att kunna bli ett allmänt omfattat samfuridsnamn.
De andra
Kerstin Aner tillhör de främsta riksdagskvinnorna, även i det politiska livet starkt
präglad av självständighet. Hon tillhör de
nytillskott som partiet trots decimerad
riksdagsgrupp lyckats placera. Betecknande är också att folkpartiet numera – till
skillnad mot 1948 – har en stor kader
dugande och välutbildade politiker att rekrytera sin riksdagsgrupp ur. Några riksdagsledamöter illustrerar detta mycket
väl : Gabriel Romanus – ehuru han bränt
fingrarna en smula på familjepolitiken –
Rolf Wirten, Björn Molin, Birger Möller,
Sven G Andersson i Örebro och David
Wirmark. Av dessa ter sig Molin och Möller som särskilt lovande riksdagsledamöter,
vilka inte bara utgör en tillgång för sitt
parti utan även för riksdagsarbetet i sin
helhet.
Sven Gustafson i Göteborg framstår
alltmer som en äldre gruppmedlem som
fått ordförandeskapet i trafikutskottet efter att tidigare ha varit starkt skattepolitiskt inriktad. Skogs- och jordbrukspolitikern Sven Antby tillhör också veteranerna.
Sigfrid Löfgren är en av de få företagarna
i riksdagen och vice ordförande i finansutskottet. Daniel Wiklund – ordförande i
lagutskottet – är den mest kände nykterhetspolitikern i gruppen.
Till särlingarna hör naturligtvis Sten
Sjöholm i Helsingborg. Det förefaller som
om hans strävan efter publicitet alltför ofta fått gå före omdöme och lojalitet mot
partiet. Den mera beryktade än berömda
motionen om statliga bordeller glömmer
riksdagsgruppen inte i första taget.
Sven Weden lämnar efter 26 riksdagar
den aktiva politiken med årets utgång. Ändå kan det vara på sin plats att ägna honom några rader. Det vore olyckligt om
hans namn i framtiden enbart skulle förbindas med valnederlaget 1968 och den
korta partiledartiden. Som ny riksdagsledamot präglades han av oräddhet. Wedens
sista riksdagsår ansluter sig värdigt härtill.
Han har inte tvekat att ta ställning mot
de vänstergrupper, i vilka han ser ett allvarligt hot mot vårt samhälle. Weden har
alltid väl vårdat sig om försvarets intressen. Om han haft fel som politiker, har
det kanske främst varit genom att säga
sanningar som först senare blivit uppenbara för andra.
Folkpartigruppen
I föregående nummer av Svensk Tidskrift
skrev redaktör Axel W aldemarson om
centerpartiets riksdagsgrupp. Här följer
nu hans analys av folkpartisterna i
riksdagen. För Gunnar Helen hyser
W aldemarson sympatier, men han
underlåter inte att nämna att talman
Cecilia Hettelbrandt skulle kunna bli vår
första kvinnliga partiledare. Han ägnar
särskilt intresse åt de unga, och inte minst
bör man läsa hans karakteristik av Per
Ahlmark, förr omstridd och nu en kraft
inom gruppen och riksdagen. Men
W aldemarson börjar sin artikel med
Bertil Ohlin: det går inte enligt hans
mening att tala om folkpartiets väl
sammansvetsade riksdagsgrupp utan att
nämna den som skapat dess traditioner.
Ännu 1973 kommer man vid en granskning av folkpartiets riksdagsgrupp inte förbi Bertil Ohlin. Så stor för att inte säga
dominerande betydelse har Ohlin haft,
att gruppen, även sedan Ohlin lämnat
riksdagen, alltjämt präglas av hans insatser. Inte så att han alltjämt skulle dra i
trådarna och falla sin andre efterträdare
– Gunnar Helen – i ämbetet. Men utan
Bertil Ohlins insatser hade folkpartiets
riksdagsgrupp knappast sammansvetsats
till en så arbetsduglig enhet.
Under 1940-talet hade folkpartiet att
övervinna sviterna av de frisinnades splittring i en folkrörelsebetonad partibildning
och ett stadsliberalt parti. Återföreningen
i folkpartiet låg inte fullt ett decennium
tillbaka i tiden. I Stockholm fanns det en
frisinnad och en folkpartiavdelning. Över
valnatten 1948 hade dessutom folkpartiets
andrakammargrupp mer än fördubblats:
från 26 till 57 mandat. Flera av de nyvalda saknade politisk rutin. Några av dem
hade inte ens räknat med att bli valda.
Bertil Ohlin
I det läget fick Bertil Ohlins auktoritet
och samlande gestalt en helt avgörande betydelse. Ehuru icke folkrörelseman hade
han invalts för de frisinnade i Stockholm
i förstakammarvalet 1937. Redan tidigare
hade han emellertid haft en stor förståelse för folkrörelserna. Andra i gruppen hade svårare att umgås över ”gränslinjen”
i partiet; i sina memoarer nämner Ohlin
att ”en så vänlig och hjärtlig människa
som JohnBergvall-för övrigt själv nykterist – hade nog en känsla av främlings- 223
skap i förhållande till en del frikyrkliga”. sakkunskap på en rad viktiga politiska omOhlin nämner även en så framstående råden kunde Ohlin samla gruppen. Det
partivän som Elon Andersson, även den- ville självfallet mycket till för en enskild
ne nykterist, som en av de gruppmedlemmar som hade en kritisk inställning till den
frikyrkliga falangen. Motsättningarna skall
naturligtvis inte förstoras. Med en annan
partiledare än Ohlin efter Rasjön är det
~ock inte säkert att samarbetet löpt så
smidigt och sammansvetsningen med åren
blivit så påtaglig.
När folkpartigruppen samlades till 1949
års riksdag var det alltså med många nykomlingar. Efter valsegern 1948 hade ju
en och annan t o m på allvar föreslagit
litbildningskurser för de mera orutinerade!
Olika former av social-liberalism fanns väl
också representerade. Alla uppskattade inte att en och annan efter valframgången
förklarat, att folkpartiet t o m stod till
vänster om socialdemokratin. Och James
Dickson (m) präglade under denna sin
förekumeniska period uttrycket att det var
egendomligt att människor med skilda
åsikter kunde bilda en meningsriktning. I
många riksdagsvoteringar delade sig också
folkpartiet. Man skall emellertid erinra
sig att det också invalts riksdagsledamöter
för folkpartiet med hög duglighet och en
klar och principfast politisk grundinställning från vilken de inte lät sig rubbas.
Bertil Ohlin var förmodligen den ende
som efter hand kunde forma en alltmer
enhetlig riksdagsgrupp utan att trycka ned
:len personliga ind_ividualitet som alltid varit ett av folkpartiets särtecken. I kraft av
sin ställning som en över hela världen erkänd nationalekonom och med en bred
ledamot för att gå emot Ohlin, allrahelst
om det gällde en fråga på den ekonomiska
politikens fält. Då som nu stod också de
ekonomiska frågorna i förgrunden för de
politiska motsättningarna.
Helt omärkta gick väl inte alla ur den
konfrontationen. Det kan också bli en alltför tung börda att ständigt låta känslan
vika för tyngden av sakargument. Ehuru
icke helt säker på den saken tror jag att
den dualismen utgör en del av vad man
skulle kunna kalla för gåtan Köningsson.
Under ATF-stridens år erinrar jag mig
att Köningsson någon gång nämnde att
”han är ju professorn och jag en vanlig
arbetare”. Här anade man spänningen
mellan kravet på lojalitet mot arbetskamraternas tänkande och nationalekonomens
obönhörligt logiska argumentation.
Utan Bertil Ohlinsinsatser är det knappast troligt att folkpartiet kommit tillbaka
efter de stora valnederlagen 1958 och
1968. Det var i riksdagsgruppen, inte i
partiorganisationen som motståndsviljan
var starkast. Trots den till synes förödande
kraftiga reduceringen av riksdagsgruppen
fungerade den ändå som ett fullgott politiskt instrument.
Gunnar Helen
Det har sagts, att folkpartiets partiorganisation alltför ofta präglats av en visserligen charmfull men knappast effektiv improvisation. Gunnar Helen har otvivelaktigt delat sitt intresse lika mellan riksdags- 224
grupp och partiapparat. Han har tagit till
sin uppgift att få en partiorganisation,
som mera bygger på tilltro till medlemmarnas förmåga att föra ut det politiska
budskapet än rent tekniska hjälpmedel.
Men riksdagsgruppen är fortfarande partiets kraftcentrum. Den arbetar flitigt och
väl och dess medlemmar hör inte till de
tysta i kammaren. Gruppens uppgift är
emellertid ingalunda lätt. Kravet på lojalitet mot mittsamverkan ter sig säkerligen
hämmande för många. Det sätter otvivelaktigt bestämda gränser för agerandet.
Nog förefaller det också som om de för
mittpartierna gemensamma motionerna
främst gagnat centerpartiet. I oppositionen har folkpartiet verkligen hamnat i
mitten mellan centerpartiet och moderaterna.
Gunar Helen har emellertid valt – och
något annat var inte möjligt – att satsa
på mittsamverkan. Han har emellertid inte
bara gjort detta. På ett helt annat sätt än
företrädaren Sven Weden har han samtidigt fört fram trepartialternativet. Det har
skett samtidigt som Helen själv i åtskilliga
avseenden präglat folkpartiets nya program. Av många betraktas det som ett –
om än försiktigt- steg till vänster. Riksdagsgruppens politik ger knappast uttryck
för en sådan inställning. Det är också lite
svårbegripligt att vissa folkpartister så gärna talar om vänsterinriktning. För Helen
och många andra finns den traditionella
anknytningen till en frisinnad vänster. I
dag är emellertid ordet vänster negativt
värdemättat genom de extrema grupperna
i svensk politik. Otvivelaktigt har folkpartiets ledarskikt liksom många av dess
främsta krafter en intellektuell inriktning.
För den grupp som framstår som ideologiskt tongivande är det kanske inte så svårt
att skilja mellan en borgerlig och en socialistisk vänster. De människor den vänder sig till har inte lika lätt att göra en
dialektisk boskillnad mellan den ena och
den andra sortens vänster.
Gunnar Helen har – till skillnad mot
Weden – förmånen att med en frisinnad
tradition från barndomshemmet förena
en liberal grundinställning. Det gör honom bättre skickad att samla och leda riksdagsgruppen. Kanske hade riksdagsgruppens och partiets ställning varit starkare
om den närdemokrati, som tycks ligga i
tiden och som inte minst Gunnar Helen
satsat på, inte undanskymts av dagens bekymmer som arbetslöshet och skattetunga.
De närmaste
Vilka står Helen närmast i riksdagsgruppen? Han lyssnar självfallet – liksom de
andra gruppledarna- till partisekreteraren, i detta fall Carl Tham. Att den politiskt skicklige men ändå omtvistade Olle
Dahlen har hans öra är uppenbart. En
ingalunda oviktig roll tycks den unge Ingemar Mundebo spela. Men det förefaller
att kunna slå gnistor när den viljestarka
Cecilia Nettelbrandt och Gunnar Helen
någon gång tänker olika.
Folkpartiet har en gammal och förnämlig kvinnotradition. Talman Nettelbrandt är emellertid sina företrädare i partiet så olik. Hon framträder mera som accepterad politiker än talesman för någon
kvinnosak. Därtill är hon något för en
kvinnlig riksdagsledamot så unikt som
skatteexpert. Nettelbrandt var den första
kvinnan i ett svenskt partipresidiurn. Hon
är den första kvinnan i talrnanskretsen.
Och det sägs att hon inte alls är främmande för att bli vår första kvinnliga partiledare. När Cecilia Nettelbrandt sveper
fram i riksdagen iklädd den ena eller den
andra kreationen ur sin rikhaltiga garderob, förbinder man henne inte med partiets småfolk eller de frikyrkliga, för vilka
all denna världens flärd stöter mot förkunnelsens ord: förgänglighet, förgänglighet!
Med Helen och Nettelbrandt i ledningen kan man förstå att åtskilliga inom partiet önskade en komplettering med en så
att säga helt vanlig människa. Det gick
oförtjänt ut över Olle Dahlen. Landsmö-
tet i Göteborg valde inrikesutskottets ordförande, värmlänningen Karl-Erik Eriksson i Högvalta till andre vice ordförande.
Med endast sju riksdagar bakom sig har
Eriksson gjort en snabb riksdagskarriär,
och det är inte hans fel att han i mångas
ögon mera framstod som vald i egenskap
av auktionsförrättare i TV-rutan än en
kunnig politiker. Det är synd att Eriksson
på så sätt får stämpeln som ”TV-kändis”,
ty han är inte mindre munvig som agitator
än som auktionist. Men det besvärar onekligen en del av hans partivänner, att Eriksson beskylls att som yrkesauktionist vara
särskilt lämpad som ordförande i det riksdagsutskott, som . sköter utlokalisering av
statliga ämbetsverk och institutioner från
Stockholm. Men nog tillfredsställer han alla anspråk på folklighet!
225
De unga
Tre unga folkpartiriksdagsmän har väckt
både förargelse, sympati och respekt bland
kolleger ur alla partier: Per Ahlrnark, Ola
Ullsten och Jan-Erik Wikström.
Ahlmark var den förste i raden av en
ny typ av politiker i vårt land: akademikern som gick direkt från läroanstalten
till riksdagsarbetet. Många tycker att det
är en tveksam utveckling; det finns väljare
som menar att en riksdagsledamot skall
ha tjänat sitt bröd i ett rejält arbete innan
han eller hon tar itu med att beskatta det
svenska folket. Efter sex riksdagsår börjar
emellertid Ahlmark mera att betraktas
som en dugande riksdagsledarnot än som
ett politikens underbarn. Han vill väl helst
inte kornrna ihåg att det inte var många
år sedan han präntade tesen att folkpartiet
blivit alltmera positivt till högskattepolitiken ju högre skatterna blivit! Men ingen
lär bestrida Ahlrnarks duglighet. Han tillhör de få riksdagsledamöter som inte sterilt fastnat för att bli en s k utskottshäst
och specialiserat sig på något s k jordnära
ting. I det avseendet är Ahlmark en typisk
partiledarpolitiker för vilken inga frågor
är främmande. Men det ringa intresse bå-
de riksdagsledarnöter och väljare ägnar de
konstitutionella frågor gör Ahlmark ett
särskilt gott arbete genom att ständigt
uppmärksamrna dem och den enskildes
rätt när den träds för när.
Ullsten framstår som en mera praktiskt inriktad ledamot än Ahlmark. På så
sätt är han kanske en mera framgångsrik
riksdagsman, dock inte som talare utan genom att bita sig fast vid och envetet driva
l
226
betydelsefulla sakfrågor. I sin kamp mot
utlokaliseringen från Stockholm har han
gjort sig mera förtjänt av partiets tacksamhet än många andra.
Jan-Erik Wikström är de frisinnades
svar på den liberale Ahlmark. Efter många
år i Stockholms stadshus har han äntligen
hamnat i riksdagen. Vältalande och välskrivande har han från sina utgångspunkter samma politiska utförsgåvor som Ahlmark. Han kan mycket väl göra Ahlmark
rangen stridig i framtida uppgörelser om
platser i partiets ledning, alldeles särskilt
om han samtidigt gör en karriär i Missionsförbundet. Men det sägs att man på
sina håll tycker att Wikström satsar för
hårt och målmedvetet på partipolitiken
för att kunna bli ett allmänt omfattat samfuridsnamn.
De andra
Kerstin Aner tillhör de främsta riksdagskvinnorna, även i det politiska livet starkt
präglad av självständighet. Hon tillhör de
nytillskott som partiet trots decimerad
riksdagsgrupp lyckats placera. Betecknande är också att folkpartiet numera – till
skillnad mot 1948 – har en stor kader
dugande och välutbildade politiker att rekrytera sin riksdagsgrupp ur. Några riksdagsledamöter illustrerar detta mycket
väl : Gabriel Romanus – ehuru han bränt
fingrarna en smula på familjepolitiken –
Rolf Wirten, Björn Molin, Birger Möller,
Sven G Andersson i Örebro och David
Wirmark. Av dessa ter sig Molin och Möller som särskilt lovande riksdagsledamöter,
vilka inte bara utgör en tillgång för sitt
parti utan även för riksdagsarbetet i sin
helhet.
Sven Gustafson i Göteborg framstår
alltmer som en äldre gruppmedlem som
fått ordförandeskapet i trafikutskottet efter att tidigare ha varit starkt skattepolitiskt inriktad. Skogs- och jordbrukspolitikern Sven Antby tillhör också veteranerna.
Sigfrid Löfgren är en av de få företagarna
i riksdagen och vice ordförande i finansutskottet. Daniel Wiklund – ordförande i
lagutskottet – är den mest kände nykterhetspolitikern i gruppen.
Till särlingarna hör naturligtvis Sten
Sjöholm i Helsingborg. Det förefaller som
om hans strävan efter publicitet alltför ofta fått gå före omdöme och lojalitet mot
partiet. Den mera beryktade än berömda
motionen om statliga bordeller glömmer
riksdagsgruppen inte i första taget.
Sven Weden lämnar efter 26 riksdagar
den aktiva politiken med årets utgång. Ändå kan det vara på sin plats att ägna honom några rader. Det vore olyckligt om
hans namn i framtiden enbart skulle förbindas med valnederlaget 1968 och den
korta partiledartiden. Som ny riksdagsledamot präglades han av oräddhet. Wedens
sista riksdagsår ansluter sig värdigt härtill.
Han har inte tvekat att ta ställning mot
de vänstergrupper, i vilka han ser ett allvarligt hot mot vårt samhälle. Weden har
alltid väl vårdat sig om försvarets intressen. Om han haft fel som politiker, har
det kanske främst varit genom att säga
sanningar som först senare blivit uppenbara för andra.