Kontrollen av statsföretagen
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Kontrollen av statsföretagen
I en tid då den socialdemokratiska regeringen alltmer brutalt och självtillräckligt
driver sin politik med verkligheten som
fiende, finns det dessbättre fortfarande
röster på den socialdemokratiska sidan,
som det ibland är värt att lyssna till.
Nr 2/1971 av den socialdemokratiska
idetidskriften Tiden innehöll en ledare på
temat: »Mot en socialistisk välfärdsstat»,
som inte var mindre intressant för att den
var lågmäld i tonfallen. I ledaren ställdes
frågan om problemen:». . . den ekonomiska och sociala jämlikheten, inflytandet för
de anställda i näringslivet, målsättningen
för hela socialvården, den internationella
solidariteten . . . kan lösas på ett från socialistisk synpunkt tillfredsställande sätt inom ramen för vår kapitalistiska blandekonomi». Den kapitalistiska välfärdsstaten
utdömes framför allt därför att i ett så-
dant samhälle är marknadens köpkraft och
icke människornas behov produktionens
ledstjärna.
Vid närmare studium av artikeln blir
det klart att kärnfrågan för tidskriften är
huruvida man »inom ramen för vårt produktionssystem kan förverkliga den långtgående målsättningen att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning skall läggas i hela folkets händer».
Tiden erkänner att det »totalsocialiserade
samhället inte är någon lösning», vilket får
betecknas som en viktig principdeklaration från det hållet.
Eftersom den liberala marknadsekonomien sätter definitiva gränser för samhällsomdaningen i socialistisk riktning, anser tidskriften emellertid att socialdemokratien »står vid eller närmar sig i snabb
takt ett ideologiskt vägskäl, där det inte
så mycket gäller att välja en av de befintliga vägarna utan att staka ut en ny, som
leder till målet».
Den punkt i Tidens verklighetsbeskrivning av det kapitalistiska välfärdssamhället, som i första hand uppfordrar till protest, är naturligtvis påståendet att det i
detta samhälle är marknadens köpkraft
och icke människornas behov som är produktionens ledstjärna. Det känns något
enformigt att behöva erinra om att människornas efterfrågan på marknaden av
varor och tjänster fungerar som ett signalsystem utvisande deras behov, att något
bättre system hittills icke uppfunnits och
att det är detta som i grunden styr produktionen i det kapitalistiska samhället.
Ett sådant system är just en av metoderna
att lägga bestämmanderätten över produktionen i hela folkets händer.
Frågan hur vi skall kunna skapa ett
samhälle med större inflytande för de enskilda människorna i produktionslivet torde lika mycket intressera de andra demokratiska partierna som socialdemokraterna. När nu Tiden uppfordrar till en diskussion på bred front inom arbetarrörelsen av dessa och liknande frågor, borde
det därför förhoppningsvis inte uppfattas
som förmätet av utomstående att blanda
sig i debatten.
Den som föredrager den liberala marknadsekonomien som grund, därför att den
enligt hans uppfattning garanterar den
ekonomiska tillväxt, som är förutsättningen för ökad social och ekonomisk utjämning, och som tror att marknadsekonomiens sätt att fungera utan större svårigheter kan humaniseras ytterligare genom
partiella r.eformer, kan bidraga med en
frågeställning, som hittills på ett märkligt
sätt nonchalerats av socialdemokratiska
debattörer, för att inte tala om vår socialdemokratiska regering. Den frågeställningen gäller det medborgerliga inflytandet i
våra statsföretag. Folktribunen Bosse
Ringholm har en aktie i ettvart av 41 enskilda företag och hår alltså laglig rätt att
infinna sig på bolagsstämmorna för att
ställa frågor och göra kritiska kommentarer. Till vilka statliga bolagsstämmor har
han laglig rätt att komma?
En central fråga i samband med kraven
på ökat ·medborgarinflytande i produktionssystemet är i själva verket hur medborgarna skall -få insyn och inflytande ·i
statens egna företag. · Givetvis kan detta
problem icke.lösas i bystämmornas – eller
som det nu för tiden heter – stormötenas
tecken. Men man kan väl tänka sig poli~
tiskt valda församlingar av förtroendemän, inför vilka de statliga företagen vore skyldiga att redovisa sitt fögderi och
som avgjorde frågorna om ansvarsfrihet
för förvaltningen. Om ansvarsfrihet icke
beviljades skulle fråga om åtal för försummelse i tjänsten föreligga. Med en expansion av det statliga företagandet aktualiseras alltmer ett rättsligt ansvar vid sidan
av det politiska. Systemet kan differentieras genom att riksdagen utser förtroende- 167
·män för de riksviktiga statsföretagen, me;-
dan landsting och kommunalfullmäktige
finge-göra det för de föt:etag·som väsentligen berör länet eller den egna kommunen.
Kombineras ett sådant system med skärpta
krav på offentlig redovisning av företagets
verksamhet och ekonomiska resultat, skuLle medborgarna på ett helt annat sätt ii.t;l
nu kunna anse sig ha insyn och medinflytande i företag, som de juridiskt sett redan
äger.
Sannolikt skulle vi också slippa.något av
den administrativa och ekonomiska van~
skötsel, som alltför oft~ uppenbaras inom
den statliga företagssektorn. Medvetandet
om att den egna förvaltningen kommer
att bli ingående och kritiskt granskad av
en »bolagsstämma» av förtroendemän,
som har möjlighet att offentliggöra sina
iakttagelser, borde ·kunna få.en·,hälsosam
effekt på de statliga företagsledarna. För
närvarande kan de riskera skattebetalarnas· medel i det trygga medvetandet att
har man bara -rätt partibok eller eljest står
väl till hos de politiska makthavarna så reder det sig alltid med den egna ställningen. Går det illa för företaget, kan den ansvarige på goda grunder hoppas att· det
inte blir upptäckt i första taget och i vart
fall räkna med en förlåtande inställning
från den lilla krets av politiker ur det egna partiet, som får veta vad som händer
och som prövar ansvarsfrågan. Det är här
medborgarkritiken måste sätta in.
I en tid då den socialdemokratiska regeringen alltmer brutalt och självtillräckligt
driver sin politik med verkligheten som
fiende, finns det dessbättre fortfarande
röster på den socialdemokratiska sidan,
som det ibland är värt att lyssna till.
Nr 2/1971 av den socialdemokratiska
idetidskriften Tiden innehöll en ledare på
temat: »Mot en socialistisk välfärdsstat»,
som inte var mindre intressant för att den
var lågmäld i tonfallen. I ledaren ställdes
frågan om problemen:». . . den ekonomiska och sociala jämlikheten, inflytandet för
de anställda i näringslivet, målsättningen
för hela socialvården, den internationella
solidariteten . . . kan lösas på ett från socialistisk synpunkt tillfredsställande sätt inom ramen för vår kapitalistiska blandekonomi». Den kapitalistiska välfärdsstaten
utdömes framför allt därför att i ett så-
dant samhälle är marknadens köpkraft och
icke människornas behov produktionens
ledstjärna.
Vid närmare studium av artikeln blir
det klart att kärnfrågan för tidskriften är
huruvida man »inom ramen för vårt produktionssystem kan förverkliga den långtgående målsättningen att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning skall läggas i hela folkets händer».
Tiden erkänner att det »totalsocialiserade
samhället inte är någon lösning», vilket får
betecknas som en viktig principdeklaration från det hållet.
Eftersom den liberala marknadsekonomien sätter definitiva gränser för samhällsomdaningen i socialistisk riktning, anser tidskriften emellertid att socialdemokratien »står vid eller närmar sig i snabb
takt ett ideologiskt vägskäl, där det inte
så mycket gäller att välja en av de befintliga vägarna utan att staka ut en ny, som
leder till målet».
Den punkt i Tidens verklighetsbeskrivning av det kapitalistiska välfärdssamhället, som i första hand uppfordrar till protest, är naturligtvis påståendet att det i
detta samhälle är marknadens köpkraft
och icke människornas behov som är produktionens ledstjärna. Det känns något
enformigt att behöva erinra om att människornas efterfrågan på marknaden av
varor och tjänster fungerar som ett signalsystem utvisande deras behov, att något
bättre system hittills icke uppfunnits och
att det är detta som i grunden styr produktionen i det kapitalistiska samhället.
Ett sådant system är just en av metoderna
att lägga bestämmanderätten över produktionen i hela folkets händer.
Frågan hur vi skall kunna skapa ett
samhälle med större inflytande för de enskilda människorna i produktionslivet torde lika mycket intressera de andra demokratiska partierna som socialdemokraterna. När nu Tiden uppfordrar till en diskussion på bred front inom arbetarrörelsen av dessa och liknande frågor, borde
det därför förhoppningsvis inte uppfattas
som förmätet av utomstående att blanda
sig i debatten.
Den som föredrager den liberala marknadsekonomien som grund, därför att den
enligt hans uppfattning garanterar den
ekonomiska tillväxt, som är förutsättningen för ökad social och ekonomisk utjämning, och som tror att marknadsekonomiens sätt att fungera utan större svårigheter kan humaniseras ytterligare genom
partiella r.eformer, kan bidraga med en
frågeställning, som hittills på ett märkligt
sätt nonchalerats av socialdemokratiska
debattörer, för att inte tala om vår socialdemokratiska regering. Den frågeställningen gäller det medborgerliga inflytandet i
våra statsföretag. Folktribunen Bosse
Ringholm har en aktie i ettvart av 41 enskilda företag och hår alltså laglig rätt att
infinna sig på bolagsstämmorna för att
ställa frågor och göra kritiska kommentarer. Till vilka statliga bolagsstämmor har
han laglig rätt att komma?
En central fråga i samband med kraven
på ökat ·medborgarinflytande i produktionssystemet är i själva verket hur medborgarna skall -få insyn och inflytande ·i
statens egna företag. · Givetvis kan detta
problem icke.lösas i bystämmornas – eller
som det nu för tiden heter – stormötenas
tecken. Men man kan väl tänka sig poli~
tiskt valda församlingar av förtroendemän, inför vilka de statliga företagen vore skyldiga att redovisa sitt fögderi och
som avgjorde frågorna om ansvarsfrihet
för förvaltningen. Om ansvarsfrihet icke
beviljades skulle fråga om åtal för försummelse i tjänsten föreligga. Med en expansion av det statliga företagandet aktualiseras alltmer ett rättsligt ansvar vid sidan
av det politiska. Systemet kan differentieras genom att riksdagen utser förtroende- 167
·män för de riksviktiga statsföretagen, me;-
dan landsting och kommunalfullmäktige
finge-göra det för de föt:etag·som väsentligen berör länet eller den egna kommunen.
Kombineras ett sådant system med skärpta
krav på offentlig redovisning av företagets
verksamhet och ekonomiska resultat, skuLle medborgarna på ett helt annat sätt ii.t;l
nu kunna anse sig ha insyn och medinflytande i företag, som de juridiskt sett redan
äger.
Sannolikt skulle vi också slippa.något av
den administrativa och ekonomiska van~
skötsel, som alltför oft~ uppenbaras inom
den statliga företagssektorn. Medvetandet
om att den egna förvaltningen kommer
att bli ingående och kritiskt granskad av
en »bolagsstämma» av förtroendemän,
som har möjlighet att offentliggöra sina
iakttagelser, borde ·kunna få.en·,hälsosam
effekt på de statliga företagsledarna. För
närvarande kan de riskera skattebetalarnas· medel i det trygga medvetandet att
har man bara -rätt partibok eller eljest står
väl till hos de politiska makthavarna så reder det sig alltid med den egna ställningen. Går det illa för företaget, kan den ansvarige på goda grunder hoppas att· det
inte blir upptäckt i första taget och i vart
fall räkna med en förlåtande inställning
från den lilla krets av politiker ur det egna partiet, som får veta vad som händer
och som prövar ansvarsfrågan. Det är här
medborgarkritiken måste sätta in.