Brita Nordström; Skall familjen krossas
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BRITA NORDSTRÖM:
Skall familjen krossas?
För några år sedan startade Brita
Nordström Familjekampanjen som en
protest mot att samhället vill dirigera alla
mödrar till arbetsmarknaden och överta
allt ansvar för barnens vårdnad. Sedan
dess har hon oförtrutet arbetat vidare för
att sprida kännedom om hur olika
socialdemokratiska lagförslag på familjeområdet beskär den enskilda individens
valfrihet och leder till en utradering av
det gamla familjebegreppet. Hennes i vår
utgivna bok ”Skall familjen krossas”
behandlar liksom denna artikel de tre
stora betänkanden som framlagts det
senaste året av familjelagssakkunniga,
familjepolitiska kommitten och barnstugeutredningen. Det sägs nu klart ifrån
inte bara i socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift utan även i
dessa utredningars betänkande att vi skall
fråntagas rätten att själva vårda och fostra
våra barn i hemmet, konstaterar Brita
Nordström.
Omdaningen av vårt samhälle fortgår i en
alltmer accelererad takt. På snart sagt varje område har utredningar arbetat och avlämnat sina betänkanden på löpande
band. Så har också varit fallet på det familjepolitiska området. Under det sista
året har tre stora betänkanden framlagts,
Familjelagssakkunnigas betänkande Familj och äktenskap. l, Familjepolitiska
kommittens Familjestöd, samt Barnstugeutredningens Förskolan.
Dessa betänkanden diskuteras i den allmänna debatten alltid var för sig. Detta
är fel. De griper så in i varandra att man
endast genom att behandla dem samtidigt
kan skapa en rättvisande bild av deras juridiska, ekonomiska och sociala betydelse
för vårt framtida familjeliv.
Familj och äktenskap
Detta anges också av familjelagssakkunniga som (SOU 1972: 41 sid 62) säger:
”Det kan också visa sig att en mera ändamålsenlig väg att nå ett uppsatt mål erbjuder sig inom ett annat område av samhällelig reglering än inom äktenskapslagstiftningen …. Reformen bör också i görligaste mån samstämmas med de mål och
möjligheter som är av primär betydelse
för familjen, exempelvis arbetsmarknad,
social- och familjepolitik, utbildningsvä-
sende och familjebeskattning.”
När detta skrivs ligger regeringens förslag till ändringar i giftermålsbalken hos
riksdagens lagutskott. Förslaget är endast
ett delförslag och omfattar icke de ekonomiska bestämmelserna i samband med
äktenskap och skilsmässa. Många remiss- 248
instanser har varit kritiska mot brådskan
att genomföra ett delförslag. Så anser t ex
LO att förslaget inte bör göras till föremål för lagstiftning förrän familjelagssakkunniga helt slutfört sitt utredningsuppdrag, så att remissinstanserna kan överblicka konsekvenserna av lagstiftningen i
dess helhet. Våra nordiska grannländer
har också genom Nordiska rådet framställt
önskemål om hänsynstagande till det nordiska samarbetet även på äktenskapsrättens område. Härtill svarar statsrådet Lidbom att Sverige inte kan invänta en gemensam nordisk lagstiftning på detta område, eftersom våra grannländer ännu inte deklarerat vilka politiska mål som skall
ligga till grund för en sådan lagstiftning.
Detta har däremot vi gjort.
Vilka politiska mål skall då ligga till
grund för den nya svenska familjelagstiftningen? Lagen ”skall motverka att det
uppstår ett alltför starkt inbördes ekonomiskt beroende mellan makarna”. Ansvaret för barnen skall alltmer överföras på
samhället. Strävan är att göra individen
alltmer självständig gentemot familjemedlemmar och alltmer beroende av samhället.
Denna målsättning deklareras mycket
klart i socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift ”Familjen i framtiden”.
Där sägs t ex på sid 35: ”Familjen har
alltifrån sitt ursprung varit en sammanhållen ekonomisk enhet. De förändringar
i samhället, som industrialiseringen och
möjligheten att bestämma över fortplantningen har medfört, har inte i grunden
ändrat familjen som en institution där familjemedlemmarna är ekonomiskt beroende av varandra. Detta förhållande försvårar en radikal förändring av rådande
könsroller. Det försvårar också reformsträ-
vanden inom arbetsliv och utbildningsvä-
sende. På det sättet har familjelagstiftningen bidragit till att konservera förhållanden som vi av olika skäl är angelägna
om att förändra.” På sista sidan sägs vidare: ”Vad vi kräver i vårt program är helt
enkelt ett socialistiskt samhälle; ett samhälle där makten över produktionen ligger i arbetstagarnas händer, där alla vuxna människor deltar i samhällets produktion och där samhället tar ett solidariskt
ansvar för barnens vård…. . Vårt familjepolitiska program är den plattform, från
vilken vi skall kämpa för en socialistisk
familjepolitik och ett socialistiskt samhälle.”
Hur skall detta uppnås? Eftersom familjelagssakkunniga inte kommer med den
ekonomiska delen av sin utredning förrän
om c :a 3 år, kan vi här bara ana hur denna kommer att gestaltas på grundval av
vad som i första delen sagts om att individens självständighet skall sättas före den
nuvarande gemenskapen i äktenskapet. Bestämmelserna kommer att utgå ifrån att
båda makarna är .ekonomiskt självständiga, alltså att båda är yrkesarbetande på
heltid.
Familjestöd
De ekonomiska och sociala förhållandena
för familjen har redan nu behandlats ay
familjepolitiska kommitten i dess betänkande Familjestöd (SOU 1972: 34). Som
de flesta utredningar har också denna socialdemokratisk majoritet. Samtliga borgerliga ledamöter har lämnat vittgående
reservationer. Huvudlinjen och målsättningen i Familjestöd är dock densamma
som den som redovisas i socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift. I direktiven, som gavs 1965 av dåvarande
statsrådet Lindström, sägs bl a:
”Allmänna barnbidrag bör även i fortsättningen bilda stommen i konsumtionsstödet åt barnfamiljerna ….
Vidare bör frågan om införandet av ett
vårdbidrag prövas …
I sitt arbete har de sakkunniga att beakta det direkta samband, som råder mellan stödet till barnfamiljerna och skattesystemets utformning.”
Direktiven lämnar alltså fältet fritt för
ett utformande av stödet så att detta bibehåller eller rentav stärker barnfamiljernas
valfrihet.
Vi skall dock i fortsättningen se hur den
röda tråden i betänkandet icke är människors valfrihet eller hänsynen till barnen
utan K vinnans ställning på arbetsmarknaden och Byggandet av nya daghem.
Vad beträffar skattesystemets utformning vet vi alla, att detta tar ytterst ringa
hänsyn till hur många som skall leva på
inkomsten. Det är endast förvärvsavdraget (minskat till 2 000 kronor) och det s k
hemmafruavdraget på l 800 kronor som
något tar hänsyn till den minskade skattekraften för familjer med barn eller hemarbetande make. Allt ”stöd” läggs över på
bidrag. Detta är mycket förmånligt ur de
styrandes synpunkt. De kan på så sätt di- 249
rigera människors sätt att leva och alltså
snabbare nå de uppsatta politiska målen.
Moderskapspenningen skall förvandlas
till föräldrapenning och utgå till den av
föräldrarna, som är hemma och tar hand
om det nyfödda barnet. Minimibeloppet
höjs. En god reform som befrämjar valfriheten! I den fortsatta diskussionen ser
vi dock att det mte var valfriheten
som skulle främjas. Kommitten diskuterar nämligen lämpligheten att förlänga
den tid när föräldrapenning skall utbetalas till ett år. Man enar sig dock om
en maximering av tiden till 8 månader av
följande skäl (sid 249): ”Det bör i det
sammanhanget beaktas att en förlängning
av ersättningstiden i föräldraförsäkringen
lätt kan leda till att utbyggnaden av spädbarnsavdelningar på daghemmen fördröjs
och att tillsynsmöjligheterna därigenom
försämras för de barn vilkas båda föräldrar förvärvsarbetar. Mot en alltför kraftig
förlängning av tiden talar hänsyn till kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Erfarenheterna får visa om fäderna i stor utsträckning kommer att utnyttja sin rätt att
avlösa modern under havandeskapsledigheten. Får detta stor omfattning behöver
en förlängning av ersättningstiden inte ge
anledning till så allvarliga farhågor.”
Är inte detta ganska cyniskt både mot
barnet och föräldrarna? För att stimulera till ökad utbyggnad av spädbarnsplatser
på daghemmen och av hänsyn till kvinnans ställning på arbetsmarknaden bortser
man helt från barnets bästa och från biologiska förutsättningar (t ex amning).
Av liknande skäl säger kommitten nej
250
till vårdbidrag. På sid 237 sägs följande:
”Kommitten har inte kunnat finna att det
finns någon säker grund för påståenden
att det i en viss ålder generellt är bäst för
barnen att föräldrarna är hemma resp att
föräldrarna förvärvsarbetar. Ett tillsynsstöd som upphör vid en viss ålder skulle
kunna medföra risker för en långsammare
utbyggnadstakt i fråga om samhällets barntillsyn.” Här nonchalerar kommitten helt
medicinskt sakkunniga, t ex Sveriges Lä-
karförbund och Stockholms Läns Psykiska Barn- och Ungdomsvård. Dessa framför i sina remissyttranden till Barnstugeutredningen åsikten att daghemsvård av
barn under 3 år icke sker med utgångspunkt från barnens bästa utan av hänsyn
till föräldrarnas yrkesarbete. Små barn
måste få möjlighet att knyta nära känslomässiga band med en eller två vårdare
för att inte skadas i sin känslomässiga utveckling. Detta kan inte ske på en barnstuga med många och skiftande vårdare.
En undersökning redovisad i Barnstugeutredningens betänkande visar också att
infektionsrisken är mycket stor för de
minsta barnen. Barn under 3 år på daghem är infektionsfria endast halva tiden.
Det har på sistone framförts krav på
indexreglerade barnbidrag. Detta säger
kommitten nej till med bl a följande motivering (sid 244) : ”Om exempelvis barnbidragen vore indexreglerade, skulle en
prishöjning med 10% medföra att kostnaderna för allmänna barnbidrag skulle
öka med drygt 200 milj kr. Det bör stå
statsmakterna fritt att i ett sådant läge
använda detta belopp (liksom ev tillgängliga resurser i övrigt för ökat familjestöd)
på det sätt man finner lämpligast utan en
automatisk låsning till just barnbidragen.
Härvid bör inte enbart kontantstödet utan
även behovet av en snabb utbyggnad av
samhällets barntillsyn kunna beaktas.”
Hellre än att ens bibehålla barnbidragens
värde vill man ha möjlighet att använda
pengarna till en snabb utbyggnad av samhällets barntillsyn! Nog syns det vilken
fålla vi skall in i!
Kommitten diskuterar även möjligheten
att helt avskaffa förvärvsavdraget och i
stället ge ett motsvarande – eller bättre
– stöd genom bidrag och service (s 228).
Då skulle också finnas skäl att ompröva
l 800-kronorsavdraget (hemmafruavdraget), anser kommitten. Genom att slopa
förvärvsavdraget och hemmamakeavdraget och i stället sänka förätdraavgifterna
eller helt slopa dem för daghemsvården
blir i framtiden daghemsvård den enda
ekonomiska möjligheten för familjerna.
Med ekonomiskt tvång (höga skatter och
dirigerande bidragsformer) uppnås så de
politiska målen.
Förskolan
Enligt Barnstugeutredningens betänkande
(Förskolan, del 2, SOU 1972: 27 ) skall
förskola vara benämning på både nuvarande daghem och lekskola. Förskolan skall
alltså omfatta barn från 6 månaders ålder till skolåldern. Varje förskola föreslås omfatta 52 barn, varav en småbarnsgrupp på högst 12 och två syskongrupper
på vardera 20 barn från 3 t o m 6 år.
Heltidsförskola blir = nuvarande daghem
och deltidsförskola = nuvarande lekskola.
Deltidsförskolan integreras i heltidsförskolan. Dock får deltidsbarn högst uppgå till
1/3 av samtliga barn i förskolan. Förskola
för alla 6-åringar genomförs som ett obligatorium för kommunerna från 1975.
Kommunerna åläggs att utföra ”rullande”
förskolplaner med översyn vart femte år.
Däri skall hela behovet av förskolor (6 må-
nader-6 år) redovisas. I nya bostadsområden med minst 200 lägenheter skall antalet förskolplatser motsvara full behovstäckning i varje skede av utbyggnaden.
För att kommunerna skall få statsbidrag
måste vissa minimikrav på byggnad och
tomt uppfyllas. Så skall heltidsförskolans
byggnad ha en miniroiyta på 12 m2 per
plats och tomten 50 m2
per plats.
Vad kostar förskaleplatsen? Byggnadskostnaden för lokalerna beräknas till mellan 12 000 och 15 000 kronor per plats
(sid 606). Till detta kommer kostnad för
tomt och iordningställande av utelekplats.
Drifts- och räntekostnader per plats och
år går på mellan 12 000 och 22 400 kronor beroende på barnets ålder. Därifrån
avgår föräldraavgift, för närvarande i medeltal 2 500 kronor per plats och år. En
förskaleplats för en 2-åring (den dyraste
åldern) kostar alltså skattebetalarna 20 000
kronor per år enbart i driftskostnader!
Kostnaden för förskalevård av alla barn
från 1’2 års ålder till skolåldern skulle i enbart driftskostnader belöpa sig till 12 miljarder kronor om året (s 482). Detta bör
jämföras med kostnaden för alla barn,
som går de första 6 åren i grundskola, och
251
som kostar 3,5 miljarder per år. Förskola
för alla barn (6 mån-6 år) skulle alltså
kosta tre och en halv gång så mycket som
hela låg- och mellanstadiet.
Är detta realistiskt? Naturligtvis inte.
Det bör vara självklart att familjestö-
det utarbetas på realistisk bas. Det bör
också fördelas så att största möjliga valfrihet ges åt familjerna själva, så att stödet
blir rättvist vare sig den ena eller den andra vårdreformen väljs för barnen. Människorna måste få bibehålla sin frihet att
bestämma livsform för sig och sin familj.
Bidragslinjen ger valfrihet endast om vårdbidraget följer barnet och inte som nu –
och enligt förslaget – vårdformen. Dessutom måste den förälder som väljer att
själv fostra och vårda sina barn tillförsäkras AT P-poäng för de vårdande åren.
Det är bara 7 % av alla gifta kvinnor
med barn under lO år som önskar förvärvsarbeta på heltid även om barntillsynen kan ordnas (Kvinnan i Sverige i statistisk belysning sid 51). Svenska folket
önskar alltså inte den pågående familjesocialiseringen. De flesta vill fortfarande
själva vårda och fostra sina barn i hemmet. Våra makthavare har tidigare inte
klart vågat deklarera att denna rättighet
skall fråntagas oss. Detta sägs nu klart
ifrån, inte bara i socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift utan även i de
förslag som framlagts i ovan berörda betänkanden.
Får vi efter höstens val en fortsatt socialdemokratisk regering är människors urgamla rättighet att själva fostra sina barn
en chimär i vårt land.
Skall familjen krossas?
För några år sedan startade Brita
Nordström Familjekampanjen som en
protest mot att samhället vill dirigera alla
mödrar till arbetsmarknaden och överta
allt ansvar för barnens vårdnad. Sedan
dess har hon oförtrutet arbetat vidare för
att sprida kännedom om hur olika
socialdemokratiska lagförslag på familjeområdet beskär den enskilda individens
valfrihet och leder till en utradering av
det gamla familjebegreppet. Hennes i vår
utgivna bok ”Skall familjen krossas”
behandlar liksom denna artikel de tre
stora betänkanden som framlagts det
senaste året av familjelagssakkunniga,
familjepolitiska kommitten och barnstugeutredningen. Det sägs nu klart ifrån
inte bara i socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift utan även i
dessa utredningars betänkande att vi skall
fråntagas rätten att själva vårda och fostra
våra barn i hemmet, konstaterar Brita
Nordström.
Omdaningen av vårt samhälle fortgår i en
alltmer accelererad takt. På snart sagt varje område har utredningar arbetat och avlämnat sina betänkanden på löpande
band. Så har också varit fallet på det familjepolitiska området. Under det sista
året har tre stora betänkanden framlagts,
Familjelagssakkunnigas betänkande Familj och äktenskap. l, Familjepolitiska
kommittens Familjestöd, samt Barnstugeutredningens Förskolan.
Dessa betänkanden diskuteras i den allmänna debatten alltid var för sig. Detta
är fel. De griper så in i varandra att man
endast genom att behandla dem samtidigt
kan skapa en rättvisande bild av deras juridiska, ekonomiska och sociala betydelse
för vårt framtida familjeliv.
Familj och äktenskap
Detta anges också av familjelagssakkunniga som (SOU 1972: 41 sid 62) säger:
”Det kan också visa sig att en mera ändamålsenlig väg att nå ett uppsatt mål erbjuder sig inom ett annat område av samhällelig reglering än inom äktenskapslagstiftningen …. Reformen bör också i görligaste mån samstämmas med de mål och
möjligheter som är av primär betydelse
för familjen, exempelvis arbetsmarknad,
social- och familjepolitik, utbildningsvä-
sende och familjebeskattning.”
När detta skrivs ligger regeringens förslag till ändringar i giftermålsbalken hos
riksdagens lagutskott. Förslaget är endast
ett delförslag och omfattar icke de ekonomiska bestämmelserna i samband med
äktenskap och skilsmässa. Många remiss- 248
instanser har varit kritiska mot brådskan
att genomföra ett delförslag. Så anser t ex
LO att förslaget inte bör göras till föremål för lagstiftning förrän familjelagssakkunniga helt slutfört sitt utredningsuppdrag, så att remissinstanserna kan överblicka konsekvenserna av lagstiftningen i
dess helhet. Våra nordiska grannländer
har också genom Nordiska rådet framställt
önskemål om hänsynstagande till det nordiska samarbetet även på äktenskapsrättens område. Härtill svarar statsrådet Lidbom att Sverige inte kan invänta en gemensam nordisk lagstiftning på detta område, eftersom våra grannländer ännu inte deklarerat vilka politiska mål som skall
ligga till grund för en sådan lagstiftning.
Detta har däremot vi gjort.
Vilka politiska mål skall då ligga till
grund för den nya svenska familjelagstiftningen? Lagen ”skall motverka att det
uppstår ett alltför starkt inbördes ekonomiskt beroende mellan makarna”. Ansvaret för barnen skall alltmer överföras på
samhället. Strävan är att göra individen
alltmer självständig gentemot familjemedlemmar och alltmer beroende av samhället.
Denna målsättning deklareras mycket
klart i socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift ”Familjen i framtiden”.
Där sägs t ex på sid 35: ”Familjen har
alltifrån sitt ursprung varit en sammanhållen ekonomisk enhet. De förändringar
i samhället, som industrialiseringen och
möjligheten att bestämma över fortplantningen har medfört, har inte i grunden
ändrat familjen som en institution där familjemedlemmarna är ekonomiskt beroende av varandra. Detta förhållande försvårar en radikal förändring av rådande
könsroller. Det försvårar också reformsträ-
vanden inom arbetsliv och utbildningsvä-
sende. På det sättet har familjelagstiftningen bidragit till att konservera förhållanden som vi av olika skäl är angelägna
om att förändra.” På sista sidan sägs vidare: ”Vad vi kräver i vårt program är helt
enkelt ett socialistiskt samhälle; ett samhälle där makten över produktionen ligger i arbetstagarnas händer, där alla vuxna människor deltar i samhällets produktion och där samhället tar ett solidariskt
ansvar för barnens vård…. . Vårt familjepolitiska program är den plattform, från
vilken vi skall kämpa för en socialistisk
familjepolitik och ett socialistiskt samhälle.”
Hur skall detta uppnås? Eftersom familjelagssakkunniga inte kommer med den
ekonomiska delen av sin utredning förrän
om c :a 3 år, kan vi här bara ana hur denna kommer att gestaltas på grundval av
vad som i första delen sagts om att individens självständighet skall sättas före den
nuvarande gemenskapen i äktenskapet. Bestämmelserna kommer att utgå ifrån att
båda makarna är .ekonomiskt självständiga, alltså att båda är yrkesarbetande på
heltid.
Familjestöd
De ekonomiska och sociala förhållandena
för familjen har redan nu behandlats ay
familjepolitiska kommitten i dess betänkande Familjestöd (SOU 1972: 34). Som
de flesta utredningar har också denna socialdemokratisk majoritet. Samtliga borgerliga ledamöter har lämnat vittgående
reservationer. Huvudlinjen och målsättningen i Familjestöd är dock densamma
som den som redovisas i socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift. I direktiven, som gavs 1965 av dåvarande
statsrådet Lindström, sägs bl a:
”Allmänna barnbidrag bör även i fortsättningen bilda stommen i konsumtionsstödet åt barnfamiljerna ….
Vidare bör frågan om införandet av ett
vårdbidrag prövas …
I sitt arbete har de sakkunniga att beakta det direkta samband, som råder mellan stödet till barnfamiljerna och skattesystemets utformning.”
Direktiven lämnar alltså fältet fritt för
ett utformande av stödet så att detta bibehåller eller rentav stärker barnfamiljernas
valfrihet.
Vi skall dock i fortsättningen se hur den
röda tråden i betänkandet icke är människors valfrihet eller hänsynen till barnen
utan K vinnans ställning på arbetsmarknaden och Byggandet av nya daghem.
Vad beträffar skattesystemets utformning vet vi alla, att detta tar ytterst ringa
hänsyn till hur många som skall leva på
inkomsten. Det är endast förvärvsavdraget (minskat till 2 000 kronor) och det s k
hemmafruavdraget på l 800 kronor som
något tar hänsyn till den minskade skattekraften för familjer med barn eller hemarbetande make. Allt ”stöd” läggs över på
bidrag. Detta är mycket förmånligt ur de
styrandes synpunkt. De kan på så sätt di- 249
rigera människors sätt att leva och alltså
snabbare nå de uppsatta politiska målen.
Moderskapspenningen skall förvandlas
till föräldrapenning och utgå till den av
föräldrarna, som är hemma och tar hand
om det nyfödda barnet. Minimibeloppet
höjs. En god reform som befrämjar valfriheten! I den fortsatta diskussionen ser
vi dock att det mte var valfriheten
som skulle främjas. Kommitten diskuterar nämligen lämpligheten att förlänga
den tid när föräldrapenning skall utbetalas till ett år. Man enar sig dock om
en maximering av tiden till 8 månader av
följande skäl (sid 249): ”Det bör i det
sammanhanget beaktas att en förlängning
av ersättningstiden i föräldraförsäkringen
lätt kan leda till att utbyggnaden av spädbarnsavdelningar på daghemmen fördröjs
och att tillsynsmöjligheterna därigenom
försämras för de barn vilkas båda föräldrar förvärvsarbetar. Mot en alltför kraftig
förlängning av tiden talar hänsyn till kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Erfarenheterna får visa om fäderna i stor utsträckning kommer att utnyttja sin rätt att
avlösa modern under havandeskapsledigheten. Får detta stor omfattning behöver
en förlängning av ersättningstiden inte ge
anledning till så allvarliga farhågor.”
Är inte detta ganska cyniskt både mot
barnet och föräldrarna? För att stimulera till ökad utbyggnad av spädbarnsplatser
på daghemmen och av hänsyn till kvinnans ställning på arbetsmarknaden bortser
man helt från barnets bästa och från biologiska förutsättningar (t ex amning).
Av liknande skäl säger kommitten nej
250
till vårdbidrag. På sid 237 sägs följande:
”Kommitten har inte kunnat finna att det
finns någon säker grund för påståenden
att det i en viss ålder generellt är bäst för
barnen att föräldrarna är hemma resp att
föräldrarna förvärvsarbetar. Ett tillsynsstöd som upphör vid en viss ålder skulle
kunna medföra risker för en långsammare
utbyggnadstakt i fråga om samhällets barntillsyn.” Här nonchalerar kommitten helt
medicinskt sakkunniga, t ex Sveriges Lä-
karförbund och Stockholms Läns Psykiska Barn- och Ungdomsvård. Dessa framför i sina remissyttranden till Barnstugeutredningen åsikten att daghemsvård av
barn under 3 år icke sker med utgångspunkt från barnens bästa utan av hänsyn
till föräldrarnas yrkesarbete. Små barn
måste få möjlighet att knyta nära känslomässiga band med en eller två vårdare
för att inte skadas i sin känslomässiga utveckling. Detta kan inte ske på en barnstuga med många och skiftande vårdare.
En undersökning redovisad i Barnstugeutredningens betänkande visar också att
infektionsrisken är mycket stor för de
minsta barnen. Barn under 3 år på daghem är infektionsfria endast halva tiden.
Det har på sistone framförts krav på
indexreglerade barnbidrag. Detta säger
kommitten nej till med bl a följande motivering (sid 244) : ”Om exempelvis barnbidragen vore indexreglerade, skulle en
prishöjning med 10% medföra att kostnaderna för allmänna barnbidrag skulle
öka med drygt 200 milj kr. Det bör stå
statsmakterna fritt att i ett sådant läge
använda detta belopp (liksom ev tillgängliga resurser i övrigt för ökat familjestöd)
på det sätt man finner lämpligast utan en
automatisk låsning till just barnbidragen.
Härvid bör inte enbart kontantstödet utan
även behovet av en snabb utbyggnad av
samhällets barntillsyn kunna beaktas.”
Hellre än att ens bibehålla barnbidragens
värde vill man ha möjlighet att använda
pengarna till en snabb utbyggnad av samhällets barntillsyn! Nog syns det vilken
fålla vi skall in i!
Kommitten diskuterar även möjligheten
att helt avskaffa förvärvsavdraget och i
stället ge ett motsvarande – eller bättre
– stöd genom bidrag och service (s 228).
Då skulle också finnas skäl att ompröva
l 800-kronorsavdraget (hemmafruavdraget), anser kommitten. Genom att slopa
förvärvsavdraget och hemmamakeavdraget och i stället sänka förätdraavgifterna
eller helt slopa dem för daghemsvården
blir i framtiden daghemsvård den enda
ekonomiska möjligheten för familjerna.
Med ekonomiskt tvång (höga skatter och
dirigerande bidragsformer) uppnås så de
politiska målen.
Förskolan
Enligt Barnstugeutredningens betänkande
(Förskolan, del 2, SOU 1972: 27 ) skall
förskola vara benämning på både nuvarande daghem och lekskola. Förskolan skall
alltså omfatta barn från 6 månaders ålder till skolåldern. Varje förskola föreslås omfatta 52 barn, varav en småbarnsgrupp på högst 12 och två syskongrupper
på vardera 20 barn från 3 t o m 6 år.
Heltidsförskola blir = nuvarande daghem
och deltidsförskola = nuvarande lekskola.
Deltidsförskolan integreras i heltidsförskolan. Dock får deltidsbarn högst uppgå till
1/3 av samtliga barn i förskolan. Förskola
för alla 6-åringar genomförs som ett obligatorium för kommunerna från 1975.
Kommunerna åläggs att utföra ”rullande”
förskolplaner med översyn vart femte år.
Däri skall hela behovet av förskolor (6 må-
nader-6 år) redovisas. I nya bostadsområden med minst 200 lägenheter skall antalet förskolplatser motsvara full behovstäckning i varje skede av utbyggnaden.
För att kommunerna skall få statsbidrag
måste vissa minimikrav på byggnad och
tomt uppfyllas. Så skall heltidsförskolans
byggnad ha en miniroiyta på 12 m2 per
plats och tomten 50 m2
per plats.
Vad kostar förskaleplatsen? Byggnadskostnaden för lokalerna beräknas till mellan 12 000 och 15 000 kronor per plats
(sid 606). Till detta kommer kostnad för
tomt och iordningställande av utelekplats.
Drifts- och räntekostnader per plats och
år går på mellan 12 000 och 22 400 kronor beroende på barnets ålder. Därifrån
avgår föräldraavgift, för närvarande i medeltal 2 500 kronor per plats och år. En
förskaleplats för en 2-åring (den dyraste
åldern) kostar alltså skattebetalarna 20 000
kronor per år enbart i driftskostnader!
Kostnaden för förskalevård av alla barn
från 1’2 års ålder till skolåldern skulle i enbart driftskostnader belöpa sig till 12 miljarder kronor om året (s 482). Detta bör
jämföras med kostnaden för alla barn,
som går de första 6 åren i grundskola, och
251
som kostar 3,5 miljarder per år. Förskola
för alla barn (6 mån-6 år) skulle alltså
kosta tre och en halv gång så mycket som
hela låg- och mellanstadiet.
Är detta realistiskt? Naturligtvis inte.
Det bör vara självklart att familjestö-
det utarbetas på realistisk bas. Det bör
också fördelas så att största möjliga valfrihet ges åt familjerna själva, så att stödet
blir rättvist vare sig den ena eller den andra vårdreformen väljs för barnen. Människorna måste få bibehålla sin frihet att
bestämma livsform för sig och sin familj.
Bidragslinjen ger valfrihet endast om vårdbidraget följer barnet och inte som nu –
och enligt förslaget – vårdformen. Dessutom måste den förälder som väljer att
själv fostra och vårda sina barn tillförsäkras AT P-poäng för de vårdande åren.
Det är bara 7 % av alla gifta kvinnor
med barn under lO år som önskar förvärvsarbeta på heltid även om barntillsynen kan ordnas (Kvinnan i Sverige i statistisk belysning sid 51). Svenska folket
önskar alltså inte den pågående familjesocialiseringen. De flesta vill fortfarande
själva vårda och fostra sina barn i hemmet. Våra makthavare har tidigare inte
klart vågat deklarera att denna rättighet
skall fråntagas oss. Detta sägs nu klart
ifrån, inte bara i socialdemokratiska kvinnoförbundets programskrift utan även i de
förslag som framlagts i ovan berörda betänkanden.
Får vi efter höstens val en fortsatt socialdemokratisk regering är människors urgamla rättighet att själva fostra sina barn
en chimär i vårt land.