Om pressfriheten
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
pressfriheten
Så blev det alltså en annonsskatt till sist.
När det såg som mörkast ut fanns hr Hedlund att tillgå, även om han tog bra betalt
för sina tjänster. Det hindrar inte att produkten av denna kohandel blivit föga
smaklig.
Syftet med att beskatta dagstidningarnas annonsintäkter är att bra publikationer – för det mesta moderata och liberala – skall bekosta mindre framgångsrika,
som regel socialdemokratiska och centerpartistiska. Regeringen verkar i sin proposition tämligen omedveten om grundorsakerna till att vissa dagstidningar går hyfsat medan andra har svårt att överleva.
Man är måhända.generad över socialdemokratiska tidningars alla misstag under
årens lopp, väl jä~förbara med dem som
på sistone begåtts av vissa statliga företag under överinseende av industriminister
Krister Wickman. Självkritiken är bannlyst, och roten till det onda tillåts även
framdeles frodas fritt.
En bra bild av hur man från regeringshåll ser på företagsamhet i dagstidningsbranschen får man om man lyssnar till
statsrådet Carl Lidbom. I ett tal någon
dag före presentationen av annonsskatten
kritiserade han de låga prenumerationsavgifter som vissa tidningar håller. De
kunde gott höja priserna, menade han.
Man förstår hr Lidbom fullständigt. Det
går självfallet inte för sig att fria företags
produkter är billiga till konsumenternas
fromma. Låga priser är en styggelse för
varje sann socialist. Prisstoppsbeslutet fattades ju mitt i valrörelsen och skall naturligtvis inte tas bokstavligt.
Det går en röd ideologisk tråd mellan
den nu genomtrumfade annonsskatten och
regeringspartiets handlande på flera andra områden, exempelvis lönepolitikens.
Där har man som bekant målmedvetet
drivit den linjen att duktiga och alltså
någorlunda välbetalda arbetstagare, särskilt offentliganställda sådana, skall klämmas åt. Deras privata standard skall sänkas år från år. Det är betydligt viktigare
än att hjälpa de sämst avlönade. På så
fis vill regeringen praktisera sin solidaritetstanke.
Ungefär likadant är det med annonslkatten. Man kan dock medge att omsorgen om de sämst ställda, d v s de socialdemokratiska tidningsföretagen, av partipolitiska skäl här förefaller något mera välutvecklad. Men den principiella attityden
mot framgångsrika människor och välskötta företag är densamma. Redan deras existens utgör en ideologisk hädelse i
jämlikhetens förlovade land.
Man vågar, måhända överoptimistiskt,
hoppas att pressfriheten skall överleva
även den kommande pärsen. Men nog får
den avsevärt sämre klimatförhållanden.
Detta beror bl a på att annonsskatten på
sikt kan få till följd att \”issa tidningar
riskerar att gå under, alltså i direkt motsats till propositionens avsikt.
177
Detta kanske likväl går att klara på
något sätt. Bara det också blir möjligt att
komma tillrätta med vissa yngre socialdemokraters uttalade förakt mot samma
pressfrihet. Detta manifesterades på ett
otäckt vis vid ett SSU-möte i Karlskoga
för en tid sedan. Den moderata Karlskoga
Tidning och den liberala Nerikes Allehanda hade någon månad i förväg inbjudits
till sammankomsten. På denna fick
emellertid en socialist i toleransens intresse
igenom förslaget att journalisterna från de
båda tidningarna – en av dem tidigare
aktiv i SSU-sammanhang – skulle köras
ut. Därigenom skulle den socialdemokratiska Karlskoga-Kuriren få ensamrätt på
materialet från mötet. Den unge tidningsstormaren kallade de båda borgerliga tidningarna för »Kuriren-mördarna». Skälet
härtill var att dessa enligt upplagorna,
d v s läsarnas åsikter, är så bra att de
alltför framgångsrikt konkurrerar med
Karlskoga-Kuriren.
Eftersom SSU-mötets huvudtalare, riksdagsman Tage Erlander, har ett briljant
huvud skakade han på detta. Att åtskilliga avlidna socialdemokratiska publicister
vände sig i sma gravar får man också
utgå ifrån.
Matti Häggström
Så blev det alltså en annonsskatt till sist.
När det såg som mörkast ut fanns hr Hedlund att tillgå, även om han tog bra betalt
för sina tjänster. Det hindrar inte att produkten av denna kohandel blivit föga
smaklig.
Syftet med att beskatta dagstidningarnas annonsintäkter är att bra publikationer – för det mesta moderata och liberala – skall bekosta mindre framgångsrika,
som regel socialdemokratiska och centerpartistiska. Regeringen verkar i sin proposition tämligen omedveten om grundorsakerna till att vissa dagstidningar går hyfsat medan andra har svårt att överleva.
Man är måhända.generad över socialdemokratiska tidningars alla misstag under
årens lopp, väl jä~förbara med dem som
på sistone begåtts av vissa statliga företag under överinseende av industriminister
Krister Wickman. Självkritiken är bannlyst, och roten till det onda tillåts även
framdeles frodas fritt.
En bra bild av hur man från regeringshåll ser på företagsamhet i dagstidningsbranschen får man om man lyssnar till
statsrådet Carl Lidbom. I ett tal någon
dag före presentationen av annonsskatten
kritiserade han de låga prenumerationsavgifter som vissa tidningar håller. De
kunde gott höja priserna, menade han.
Man förstår hr Lidbom fullständigt. Det
går självfallet inte för sig att fria företags
produkter är billiga till konsumenternas
fromma. Låga priser är en styggelse för
varje sann socialist. Prisstoppsbeslutet fattades ju mitt i valrörelsen och skall naturligtvis inte tas bokstavligt.
Det går en röd ideologisk tråd mellan
den nu genomtrumfade annonsskatten och
regeringspartiets handlande på flera andra områden, exempelvis lönepolitikens.
Där har man som bekant målmedvetet
drivit den linjen att duktiga och alltså
någorlunda välbetalda arbetstagare, särskilt offentliganställda sådana, skall klämmas åt. Deras privata standard skall sänkas år från år. Det är betydligt viktigare
än att hjälpa de sämst avlönade. På så
fis vill regeringen praktisera sin solidaritetstanke.
Ungefär likadant är det med annonslkatten. Man kan dock medge att omsorgen om de sämst ställda, d v s de socialdemokratiska tidningsföretagen, av partipolitiska skäl här förefaller något mera välutvecklad. Men den principiella attityden
mot framgångsrika människor och välskötta företag är densamma. Redan deras existens utgör en ideologisk hädelse i
jämlikhetens förlovade land.
Man vågar, måhända överoptimistiskt,
hoppas att pressfriheten skall överleva
även den kommande pärsen. Men nog får
den avsevärt sämre klimatförhållanden.
Detta beror bl a på att annonsskatten på
sikt kan få till följd att \”issa tidningar
riskerar att gå under, alltså i direkt motsats till propositionens avsikt.
177
Detta kanske likväl går att klara på
något sätt. Bara det också blir möjligt att
komma tillrätta med vissa yngre socialdemokraters uttalade förakt mot samma
pressfrihet. Detta manifesterades på ett
otäckt vis vid ett SSU-möte i Karlskoga
för en tid sedan. Den moderata Karlskoga
Tidning och den liberala Nerikes Allehanda hade någon månad i förväg inbjudits
till sammankomsten. På denna fick
emellertid en socialist i toleransens intresse
igenom förslaget att journalisterna från de
båda tidningarna – en av dem tidigare
aktiv i SSU-sammanhang – skulle köras
ut. Därigenom skulle den socialdemokratiska Karlskoga-Kuriren få ensamrätt på
materialet från mötet. Den unge tidningsstormaren kallade de båda borgerliga tidningarna för »Kuriren-mördarna». Skälet
härtill var att dessa enligt upplagorna,
d v s läsarnas åsikter, är så bra att de
alltför framgångsrikt konkurrerar med
Karlskoga-Kuriren.
Eftersom SSU-mötets huvudtalare, riksdagsman Tage Erlander, har ett briljant
huvud skakade han på detta. Att åtskilliga avlidna socialdemokratiska publicister
vände sig i sma gravar får man också
utgå ifrån.
Matti Häggström