Gunnar Unger; Storinkvisitorn

GUNNAR UNGER:
Storinkvisitorn
Neue Ziircher Zeitungs Sverigekorrespondent har i ett reportage uttryckt
farhågor för att vårt land kan komma
att förvandlas till den slavstat, som
beskrivs av storinkvisitorn i Dostojevskis
”Bröderna Karamasov”. Ungefär samtidigt
har författaren Sven Delblanc efter
en omläsning av ” Onda andar” utropat
Dostojevski till”en stor revolutionär
mot sin vilja”. Dessa inlägg har föranlett
Gunnar Ungeratt här diskutera
Dostojevskis förhållande till politiken
och den store diktarens utveckling från
dödsdömd ”konspiratör” till övertygad
konservativ.
En vändpunkt, man kanske rent av kan
säga vändpunkten, i Fjodor Dostojevskis
liv inträffade den 22 december 1849. Tillsammans med nitton andra för högförrä-
deri dödsdömda fångar fördes han till
Semjonovtorget, avrättningsplatsen i Petersburg. ”Där”, skriver han i ett brev till
sin mest avhållne bror, ”läste man upp
dödsdomen för oss, lät oss kyssa krucifixet,
bröt sönder våra värjor över våra huvuden
och iförde oss dödsklädema, vita kåpor.
Därefter ställde man tre av oss vid på-
larna för domens verkställande. Man tog
fram tre i taget, jag var i andra omgången och hade alltså inte mer än någon minut kvar att leva …”
I samma ögonblick som fysiljeringsplutonen höjde gevären och lade an mot
fångarna, avbröts exekutionen genom att
en ukas från tsaren upplästes, enligt vilken
de dödsdömda benådats och deras dom
förvandlats till fyra års straffarbete samt
sex års soldattjänst vid ett straffkompani
i Sibirien. Kejsar Nikolaj I lär själv i detalj ha planerat skenavrättningen, genom
vilken han med den för honom typiska
blandningen av despotisk sadism och makabert sinne för humor ville statuera ett
exempel. Dostojevski tyckte sig i andanom
ha dött och blivit pånyttfödd.
Hur hade han kommit därhän? Det var
om man så vill en efterskörd till dekabristupproret 1825 och en efterklang av februarirevolutionen 1848. Den 23 april 1849
klockan fyra på morgonen – den klassiska timmen för dödsfall, självmord och arresteringar – väcktes Dostojevski av en
polispatrull med en häktningsorder. Hans
böcker och papper togs i beslag, själv fördes han till en isoleringscell i Peter Paulsfästningen, ökänd förvaringsplats för högförrädare, där han hölls inspärrad i åtta
månader. Två av hans olyckskamrater
blev vansinniga, en tredje sökte beröva sig
livet. Dostojevski har berättat att han
kände det som om han befunnit sig innesluten i en klocka, ur vilken luften sögs
ut med en pump, men med beundransvärd själsstyrka lyckades han bibehålla
sin psykiska balans och uppehålla sin skaparvilja och skaparkraft.
Anklagelse och försvar
Hans isolering avbröts endast av långvariga pinande förhör. Vad anklagades han
för? Han hade tillhört en krets av unga
intellektuella, som brukade sammanträffa
för att diskutera upphävandet av livegenskapen och mildrandet av censuren. I denna krets hade Dostojevski dels läst upp ett
öppet brev (från den radikale kritikern
Belinskij till den konservative diktaren Gogol) som av myndigheterna ansågs brottsligt, dels varit närvarande då någon annan läste upp en berättelse, som också ansågs brottslig. Det var summan av hans
förbrytelser.
Dostojevski försvarade sig med värdighet : ”… Kan man anklaga mig för att
jag allvarligt reflekterar över den nuvarande krisen, denna kris under vilken det
olyckliga Frankrike stönar och bryts itu
och för att jag betraktar denna kris som
en historisk nödvändighet, ett övergångstillstånd som slutligen kommer att leda
till en bättre tid? Jag har talat om cen- 259
suren och dess oproportionerliga stränghet
… Jag var harmsen, ty jag kände att det
här hade uppstått ett missförstånd, som
framkallar en spänd, vansklig situation.
Jag var bedrövad över att skriftställaryrket i vår tid förnedras genom mörk misstänksamhet och författaren, redan innan
han skrivit något, av censuren betraktas
som en given fiende till regimen . . . I ett
så spänt läge kan litteraturen näppeligen
existera. Hela litteraturgenrer måste försvinna, exempelvis satiren och tragedin
. .. Jag var harmsen, jag bönföll att man
snarast möjligt måtte undanröja detta
missförstånd, jag älskar litteraturen och
kan inte stå likgiltig inför dessa frågor,
jag vet att litteraturen är ett uttryck för
nationens liv. Utan diktkonst kan ett samhälle inte existera och jag nödgades se
den dö bort …”
Det är som om man hörde någon av
dagens stora ryska diktare tala. Dostojevskis öde blev dock trots allt bra mycket
mildare än deras och fick ett helt annat
förlopp.
Under rättegången mot de för högförrä-
deri anklagade förhördes 232 personer.
Tjugotvå av de häktade överlämnades till
krigsrätten. Av dessa dömdes som framgått tjugo, bland dem alltså Dostojevski,
till döden. Serlan benådningen förkunnats,
smiddes hans fötter fast i fem kilo tunga
järnkedjor och han fördes under poliseskort i släde till Sibirien. Under åren 1850
-54 avtjänade Dostojevski sitt tukthusstraff på fängelset i Omsk. 1852 blev han
till följd av gott uppförande befriad från
fotbojorna. I februari 1854 frigavs han
260
från fängelset och placerades som menig
soldat vid ett sibiriskt regemente i Semipalatinsk. I oktober 1856 befordrades han
till fänrik och 1859 entledigades han ur
armen, vilket betydde att han kunde återvända till Petersburg och friheten. De
återstående drygt tjugo åren av sitt liv –
han dog 1881 -tillbringade han omväxlande i hemlandet och på resor i Europa.
Han räknades snart som en av Rysslands
största författare vid sidan av Turgenjev
och Tolstoj och hyllades som sådan entusiastiskt vid Pusjkin-jubileet 1880. Kulminationen av ödets ironi nåddes när den en
gång dödsdömde revolutionären, den en
gång i kedjor smidde tukthusfången, av
kejsar Alexander II – som år 1861 upphävt livegenskapen – inbjöds till hovet
för att läsa högt för tsarfamiljen ur sina
skrifter och bibringa de unga storfurstarna
humana ideer!
En ny livsåskådning
Varför blev då skenavrättningen på Semjonovtorget en vändpunkt, eller rättare
vändpunkten i Dostojevskis liv, varför blev
han då i mer än en bemärkelse pånyttfödd? Det var inte bara därför att han
från och med nu helt skulle komma att
ägna sig åt dikten, utan sidoblickar på
någon annan form av idepolitisk verksamhet än den rent skönlitterära. Det var inte
heller bara därför att han från och med
nu skulle komma att finna sin egen högst
personliga stil, sådan den börjar utformas i ”Döda huset” och ”Anteckningar
från ett källarhål” och sådan den utvecklas till mästerskap från och med ”Brott
och straff”. Det var också i lika hög eller
kanske högre grad därför att han från och
med nu börjar utveckla den konservativa
samhällsåskådning, som är en del av den
allmänna livsåskådning, vilken sätter sin
prägel på hans mogna verk.
Ingen med någon kännedom om Dostojevski kan finna minsta inslag av opportunism i denna förvandling, eller bättre
uttryckt utveckling, hos en f d ”revolutionär”. Är det nämligen någonting som är
Dostojevski totalt främmande så är det
opportunism. Men under de mörka åren i
Sibirien kommer Dostojevski till klarhet
om att det är människan med sina oföränderliga drifter och oförytterliga egenskaper som är det primära och de av henne skapade, skiftande samhällsformerna- ”system” och ”strukturer” – som är det
sekundära, att det är i människosjälen och
ingen annanstans man kan finna svaret på
sina frågor och att människosjälen är förlorad i en värld utan Gud, en värld utan
kärlek, utan nåd och utan normer. Eller
som han formulerar sin trossats : om Gud
inte finns är allt tillåtet. Den utgör grunden till den konservativa samhällssyn han
först polemiskt formulerat i ”Onda andar” och sedan med oöverträffat, upphöjt
lugn och medlidsam klarhet i berättelsen
om storinkvisitorn i ”Bröderna Karamasov”.
Revolutionär mot sin vilja?
En av våra bästa författare, Sven Delblanc, har nyligen efter att ha läst om
”Onda andar” – av alla böcker – funnit
att Dostojevski är plebejisk och ”i grunden” progressiv, ja att han blev ”en stor
revolutionär emot sin vilja”. Hans häpnad kan inte annat än delas av en vidare
läsekrets. För att börja med det mindre
viktiga: var Dostojevski verkligen så plebejisk? Delblanc vill gärna själv utge sig
för att vara plebej, men hur därmed än
må förhålla sig, verkar det en smula förhastat när han vill innesluta Dostojevski
i sitt brödraskap. Dostojevskis far var lasarettsläkare med egen tjänstebostad och
privatpraktik vid sidan av sjukhusarbetet
och kunde utan vidare räknas till de välbärgade. Han hade fyra hästar och sju
tjänare och köpte en lantegendom, där familjen tillbringade ferierna. Han blev f ö
mördad av sina missnöjda livegna – en
tilldragelse som gjorde ett outplånligt intryck på Dostojevski och som går igen i
”Bröderna Karamasov”. Dostojevski själv
utbildades i en gosspension i Moskva och
därefter i en militär ingenjörsskola i Petersburg. Han blev officer innan han inblandades i den famösa ”konspirationen”
och småningom övergick att helt ägna
sig åt sitt författarskap. Enligt samtida
vittnesbörd klädde han sig elegant, bar
oftast en svart kostym av fint utländskt
tyg, skjortor av holländskt linne och på
huvudet en cylinderhatt.
Nej, med den vedertagna bilden av en
plebej stämmer knappast bilden av Dostojevski. För att emellertid fortsätta med
det mera viktiga : var Dostojevski sådan
han framträder framför allt i ”Onda andar” verkligen så progressiv att han ”blev
en stor revolutionär mot sin vilja”? Faktum är att när Dostojevski skrev ”Onda
261
andar” var hans politiske lärofader den
ryktbare juristen professor Konstantin
Pobjedonetsev, lärare till såväl kejsar
Alexander III som kejsar Nikolaj II. Dennes konservatism var järnhård. Vid sidan
därav förefaller till och med den obarmhärtiga bödelsfilosofi, som Joseph de
Maistre låter sitt alter ego utveckla när
skymningsljuset faller över Nevan i ”Les
Soin!es de S :t Petersbourg”, nästan human. Pobjedonetsevs råd sökte Dostojevski under långa tider en gång i veckan och
för hans visdom har den store diktaren
uttryckt sin djupa respekt.
Vad speciellt ”Onda andar” beträffar
har Dostojevski, som Delblanc också nämner, kallat den en ”reaktionär pamflett”.
Delblanc fäster sig vid att Dostojevski med
godmodig satir avhånar överklassens tomma frasliberalism och opportunistiska tillmötesgående gentemot de unga radikalerna. Men det är ju just därför att överklassen omisstänksamt, ja ofta nog omedvetet ställer sig till förfogande för den
nihilism som Dostojevski bekämpar. I denna nihilism ser Dostojevski, med all rätt,
det ondas inkarnation: der Geist der stets
verneint, den som vill förödelsen för dess
egen skull och därför lierar sig med brottet.
Dostojevski avskydde av hela sitt hjärta
sin tids terroristiska revolutionärer och var
en trogen anhängare av tsaren och den ortodoxa kyrkan. Av hans egna anteckningsböcker framgår med full evidens att ”Onda andar”, denna ljungande stridsskrift
mot nihilismen, är frukten av hans fasa för
en kommande rysk revolution. Men det
som gör boken högintressant, alla dess ar- 262
tistiska ofullkomligheter till trots – rent
konstnärligt kommer den inte ens i närheten av ”Idioten” eller ”Bröderna Karamasov” – är att den icke blott riktar sig
mot samtidens ryska revolutionärer utan
mot den totalitära stat, som Dostojevski
med profetisk skarpblick ser dessa revolutionärer bereda vägen för.
Den gudlösa staten
Det märkliga med ”Onda andar” ligger
alltså mindre i dess litterära förtjänster än
i det faktum att boken tack vare Dostojevskis visionära klarsyn nästan är mer aktuell i dag än när den skrevs för hundra
år sedan. Dostojevski blickar in i framtiden och varseblir den gudlösa stat, där på
andra sidan nihilismens revolution staten
förvandlats till gud och nått sin fulländning i dagens kommunistiska diktaturer,
inte minst i själva Sovjetunionen. Där spionerar – för att citera ”Onda andar” –
varje medlem av samhället på någon annan och är skyldig att rapportera. ”Envar
tillhör alla och alla tillhör envar. Alla är
slavar och i slaveriet är de jämlika. I nödfall förtal och mord, men huvudsaken är
jämlikhet.” Dock, ”slavar måste ha ledare”
och därför blir den nya statens motto för
medborgarna: ”Fullständig lydnad, fullständig avsaknad av personlighet.” Om
detta är en reaktionär pamflett, skriver
Delblanc, är det en heder att vara reaktionär. På den punkten, men också bara
på den kan man hålla med honom.
I den mån kontrarevolutionären Dostojevski kan kallas revolutionär är han det i
samma mening som Solsjenitsyn och alla
dennes olycksbröder bland dagens ryska
intellektuella. Det är i förhållande till en
kommunistisk diktatur av typ Sovjetunionen som Dostojevski kan sägas vara revolutionär, inte i förhållande till sitt eget
Ryssland. Detta återspeglas också med all
önskvärd tydlighet i den växlande behandling Dostojevski rönt av Sovjetunionens
litterära smakdomare alltsedan revolutionen. På 20-talet upphöjdes han som en av
den ryska prosans största mästare, på 30-
talet fördömdes han som främmande för
den sociala realismen, under kriget togs
han till nåder som nationalist och slavofil, efter kriget föll han på nytt i onåd som
reaktionär och bigott. För närvarande sö-
ker man framhålla hans litterära förtjäns·
ter och i möjligaste mån blunda för hans
politiska fel.
Den mest sublima sammanfattningen av
sin samhällssyn eller rättare världsåskådning har Dostojevski givit i Ivan Karamasovs ”poem” om storinkvisitorn. Det utspelas på 1500-talet i autodafeernas Sevilla.
där kardinalen och storinkvisitorn, en nittioårig gubbe, just låtit fängsla den främling som på torget uppväckt ett dött barn
ur dess kista. Poemet består av den monolog storinkvisitorn håller inför den tigande fången, en monolog i vilken gubben
förebrår Honom att Han motsatte sig den
store anden som en gång talade med Honom i öknen, ”den fruktansvärde och kloke anden, självförintelsens och icke-varats
ande.” storinkvisitorn säger: ”avgör själv
vem som hade rätt, Du eller han som frå-
gade Dig den gången. Intet har någonsin
varit mer outhärdligt för människan och
det mänskliga samhället än frihet. Hade
Du förvandlat stenarna i den kala och
glödheta öknen till bröd, skulle mänskligheten ha följt Dig som en ädel och lydig
boskapshjord, ehuru ständigt darrande för
att Du skulle ta Din hand ifrån dem och
Ditt bröd icke skulle finnas till för dem.
Men Du ville inte beröva människan friheten och avböjde erbjudandet, ty vad är
det för frihet om lydnaden köps med bröd,
tänkte Du. Du invände att människan lever icke av bröd allenast, men vet Du att
just i detta jordiska bröds namn skall jordens ande resa sig mot Dig och kämpa
mot Dig och besegra Dig …”
Och i monologens höjdpunkt heter det:
”Vet Du också att det skall förflyta århundraden och mänskligheten kommer att
förkunna med sin vishets och vetenskaps
tunga att det inte finns brott och alltså
ej heller synd, det finns bara hungriga.
’Giv dem att äta, så kan du också begära
dygd av dem!’ det är vad som står på den
fana som de skall höja mot Dig och som
skall förgöra Ditt tempel . . . O, aldrig,
aldrig skall de stilla sin hunger utan oss!
Ingen vetenskap skall ge dem bröd så
länge de är fria, men det kommer att sluta
med att de bär fram sin frihet för våra fötter och säger till oss : ’Gör oss hellre till
slavar, men giv oss att äta.’ De skall slutligen själva förstå att frihet och tillräckligt
med jordiskt bröd för alla inte är tänkbart
samtidigt, ty aldrig, aldrig skola de förstå
att dela sinsemellan.”
Perspektiv på Sverige
Det är ett fruktansvärt citat och ett fruk- 263
tansvärt perspektiv. Kanske finns det inte
någonstans i världslitteraturen en mer
genial och skrämmande vision av hur
människor frivilligt och tacksamt accepterar ett totalitärt tyranni än i Dostojevskis
”Storinkvisitom”, som direkt måste ha inspirerat både Huxleys ”Sköna nya värld”
och Orwells ”1984”. Det egendomliga och
uppseendeväckande är, att just detta citat
aktualiserats i samband med utvecklingen
i Sverige och icke av hysteriker som Roland Runtford eller Lennart Hane utan
av en trankil och realistisk schweizare i
skepnad av Neue Ziircher Zeitungs Sverigekorrespondent. Efter att ha analyserat
vissa sekularistiska tendenser i dagens
svenska samhälle slutar denne skribent sitt
reportage med att framhålla att till vilka
yttersta konsekvenser den i Sverige beträdda vägen kan leda och vilka möjligheter den svenska livshållningen rymmer
har Dostojevski för snart hundra år sedan
förutsagt just med de ovan åberopade ord
han lagt i storinkvisitorns mun.
Skulle storinkvisitorn verkligen nalkas
Sverige? I så fall är det hög tid att vi hejdar honom.
Det skulle dock vara att ej göra Dostojevski rättvisa om man utelämnade epilogen till Ivan Kararnasovs ”poem”. storinkvisitorn avslutar sin långa monolog med
att säga till främlingen att Han nästa dag
skall få se en lydig hjord som på gubbens
minsta vink skall störta fram för att samla
glödande kol till Hans bål. ”I morgon skall
jag bränna Dig. Dixi.” Men fången svarade honom inte och fångens tystnad tryckte honom. Han hade iakttagit hur fången
264
hela tiden lyssnat till honom och sett honom rakt i ögonen, genomträngande och
stilla, uppenbarligen utan att vilja invända
något. Den gamle ville att Han skulle säga
honom något, om också bittert och hemskt.
Men Han gick plötsligt under tystnad fram
till den gamle och kysste honom stilla på
hans blodlösa, nittioåriga läppar. Och det
var hela svaret. Den gamle ryckte till, det
skälvde i hans mungipor; han gick fram
till dörren, öppnade den och sade till Honom : ”Gå och kom icke mer tillbaka …
kom aldrig, aldrig mer … över huvud ta·
get!” Och han släppte ut Honom på sta·
dens mörka torg.
Fången gick. –
Medmänsklighet och medlidande, bro·
derskap och barmhärtighet, försoning och
förlåtelse ger ”plebejen” Dostojevskis kon·
servatism dess adelsmärke.