Lennart Löfgren; Att vara officer

LENNART LÖFGRI?.N:
Att vara officer
Man skulle inte tro att många skulle
söka sig till officersyrket i dag, men i
själva verket är det eftersökt. Detta
framhåller översten l gr Lennart Löfgren
i denna artikel i Svensk Tidskrifts serie
”Att vara” . H an tillhör armen, och det
är naturligt att hans erfarenheter är
hämtade därifrån. Han pekar på yrkets
avigsidor: de oändliga utredningarna
som sedan nonchaleras, vänsterextremisternas verksamhet mot vilken officerarna
behöver mycket mer stöd från regeringen,
formaliseringen och centraliseringen.
Men han framhåller också dess ljusa
sidor: den grundliga och omväxlande
utbildningen, de många möjligheterna,
den goda viljan hos de allra flesta att
göra det bästa även under en motståndets
tid som den nuvarande. Han ser trots
allt med optimism på framtiden.
Skulle man vara alldeles korrekt borde rubriken egentligen lyda ”Att vara regementsofficer”. Ty den l juli i fjol fick
krigsmakten ett nytt tjänsteställningssystem. Det var då underbefälen blev plutonsofficerare, underofficerarna blev kompaniofficerare och officerarna blev regementsofficerare. De allra flesta fick nya
grader; sergeanten blev fänrik, fänriken
blev löjtnant, kaptenen blev major och
majoren blev överstelöjtnant för att nu ta
några exempel. Och det var då som regementenas skräddare sydde på nya gradbeteckningar för brinnande livet och det blev
litet rörigt i största allmänhet på förbanden, när de flesta helt plötsligt stod där
med nya titlar och grader.
Förvisso har förändringens vind också
i andra hänseenden blåst över vår krigsmakt, och det här med tjänsteställningssystemet är ju bara en del av allt det nya.
Eftersom det för den icke initierade kan
vara svårt att hänga med i svängarna använder jag i fortsättningen benämningen
officer i den gamla, hävdvunna bemärkelsen. Tilläggas bör att författaren tillhör
armen och att förhållandena inom denna
försvarsgren därför främst behandlas.
”Det finns många yrken i armen” står
det på omslaget till armens senaste rekryteringsbroschyr, där tre unga brunbrända
kortklippta män i ledig fritidsklädsel ler
mot varandra. På sidan l kan vi sedan
läsa Olof Palmes ord om att ”vår utrikespolitik kräver ett starkt försvar”, ett uttalande som dock inte är särskilt förenligt
med det sista försvarsbeslutet.
Bläddrar vi vidare i rekryteringsbroschy- 266
ren fram till avsnittet om regementsofficeren står bl a följande: ”Regementsofficer
– akademisk utbildning och betalt under
tiden. Regementsofficerare är ledare och
lärare. Alla läser därför bl a sociologi och
pedagogik. Många dessutom matematik
eller olika språk. Han planerar och leder
utbildningen inom sitt ansvarsområde samt
undervisar både befäl och värnpliktiga.
Han måste därför kunna samarbeta inte
bara med sina närmaste kolleger utan också med representanter för skolor, industrier, näringsliv och forskning. Och det finns
stort utrymme för hans speciella intressen
och kunskaper, om han exempelvis är ekonom, administratör eller tekniker. Han har
ett ansvarsfullt jobb. Och han kan avancera långt. Han får inga studieskulder.
Tvärtom. Han får betalt under studietiden. Direkt efter gymnasieskolans 3- eller
4-åriga linjer.”
Stämmer då officerens vardag med vad
som sägs på rekryteringsbroschyrens glättade papper? Ja, nog gör det så och visst
finns det många yrken i yrket så att säga.
Lärare och ledare har väl officeren alltid
varit, även om betingelserna för yrkets utövande givetvis radikalt förändrats i takt
med tiden. Själv gjorde jag rekryten som
studentbeväring vid Jämtlands Fältjägare
i Östersund 1939 utan en tanke på att ägna
mig åt officersbanan. Men så kom kriget,
framtiden var oviss och så blev det som
det blev. Jag blev kvar i armen och jag
vill genast säga, att jag aldrig ångrat valet
av yrke. När jag nu – mer än 30 år efteråt – jämför hur rekryten har det idag
och hur vi hade det 1939 kan jag förstås
konstatera att skillnaden är himmelsvid.
Men vi for inte illa av den med våra dagars mått mätt hårda disciplinen och vi
lärde oss mycket på kort tid.
När jag ser tillbaka på hur officerare
och övrigt befäl bedrev vår utbildning på
I 5, kan jag konstatera att den var myc·
ket effektiv. Det klagas idag på att utbildningen inte är tillräckligt effektiv.
Jag är inte alls säker på att den kritiken
på alla punkter är berättigad. Mycket görs
dock för att åstadkomma en förbättring.
Det hör liksom till att man skall klaga på
förhållandena när man gör sin militär·
tjänst, så även på effektiviteten. I varje
fall när man utfrågas av opinionsunder·
sökare.
Utbildningen
I dagens yrkesutbildning talas det allt mer
om nödvändigheten av att ha praktik, att
ha ”stått på verkstadsgolvet”, att veta hur
det egentligen går till där nere på gräsrotsnivån. Kanske tänker man då inte på
att officeren alltid har börjat sin yrkesut·
övning som en man i ledet, och samma är
för övrigt fallet också med övriga befälskategorier. Efter den grundläggande utbildningen tillsammans med ”vanliga”
rekryter följer aspirantskola och därefter
krigsskolan på Karlberg, innan officersexamen avläggs efter normalt dryga tre
års utbildning. Under den tiden har skolutbildningen varvats med trupptjänst, en
utbildningsgång som sedan återkommer
flera gånger under karriären.
Denna växling mellan trupptjänst, skolor, lärar- och stabstjänst, som pågår långt
upp i graderna, är något av ett styrkebälte. Man blir inte fastlåst i en befattning,
man vidgar sina vyer på mer än ett sätt
och man skaffar sig en erfarenhet som är
nyttig för såväl en själv som för trupp
och andra underlydande. Mycket av charmen i yrket ligger, enligt mitt förmenande,
just i denna omväxling, även om en och
annan måhända tycker att den obligatoriska vidareutbildningen är betungande.
Två år efter officersexamen följer truppslagsskola, och efter ytterligare fyra års
trupptjänst är det dags för den sista obligatoriska utbildningen, Militärhögskolans
allmänna kurs om ungefär 8 månader. Den
kursen leder bl a till befattningar som
kompanichef i fred och bataljonschef i
krig. Därutöver finns en rad kurser av
varierande längd för specialister i t ex
granatkastar-, sambands- och motortjänst.
För toppskiktet på den allmänna kursen
följer så Militärhögskolans högre kurser.
De är tvååriga med en undervisning på
hög nivå i mer än en bemärkelse och utgör
förberedelser för tjänstgöring vid förband,
skolor, staber och förvaltningar i fred och
krig. Ur de högre kursernas elit utväljs
sedan de blivande generalstabsofficerama
,-id armen liksom officerare avsedda för
högre befattningar vid de övriga försvarsgrenarna. Det är alltså ingen överdrift att
påstå att den svenska officerskåren får en
utomordentligt grundlig utbildning. De
som innehar toppbefattningar som förbandschefer ocli motsvarande och högre
har verkligen fått visa vad de duger till
på skolor och under praktisk tjänsteutövning i en omfattning som knappast före- 267
kommer inom annan statlig tpnst. Det
förhållandevis stora antalet utländska elever vid Militärhögskolan visar, att vår
högre stabsutbildning och tekniska utbildning har gott internationellt anseende.
Den hårda gallringen för de blivande
officerarna börjar redan första sommaren.
Många vill ägna sig åt yrket, och därför
sållas åtskilliga bort redan före eller under aspirantskolan. De flesta förbanden
har en mycket god rekrytering idag – och
har haft det under flera år. Jag tror att det
inte bara beror på det allmänt kärva arbetsmarknadsläget utan på att många
ungdomar väljer yrket – inte av idealitet, den tiden är nog förbi – utan därför
att det har så mycket att bjuda sin utövare. Det är intressant att konstatera att
– i varje fall inom armen – många, vilka
tänkt sig bli reservare eller värnpliktiga
officerare, under utbildningens gång hör
sig för om möjligheterna att gå över ”på
stat”.
U!redningarnas tid
Tillströmningen till officersyrket är alltså
idag mycket god. Samtidigt kan man inte
undgå att märka att utvecklingen på senare år medfört bekymmer för den militära verksamheten såväl på högsta som
lägsta nivå. Allmänna Försvarsföreningens
tidskrift ”Vårt Försvar” skriver bl a så här
på ledarplats i nr 1/1973. ”En stor ”atmosfärförändring” har på senare år skett beträffande vårt totalförsvar. Man behöver
inte gå långt tillbaka i tiden för att märka den. Vi kan nöja oss med att gå till
läget före hösten 1966 för att finna en
268
helt annan attityd till vårt totalförsvar.
Förändringen har varit snabb. Att försvaret skulle kompenseras för den reella prisoch lönestegringen ifrågasattes 1965 av
ingen. Erfarenheterna av den dittills tilllämpade utvecklingsprocenten (2,5 %) för
teknisk utveckling var goda och principen
ansågs självklar. Att en överensstämmelse
måste råda mellan målsättning och resurser var alla eniga om. Regler för ordning
och disciplin var entydiga och respekterades. Varken freds- eller fältdisciplinen var
i farozonen. Sabotageverksamhet och liknande verksamhet riktad mot försvaret var
något som överhuvud taget inte förekom.
Att arbeta inom totalförsvaret ansågs som
hedervärt.”
Trots att åtskilligt av positivt värde också skett inom försvaret under senare år har
man, menar Vårt Försvar, hamnat i nå-
got som kan liknas vid en krissituation som
inte enbart rör det ekonomiska läget utan
även innefattar ”den tilltagande negativa
tonen mot försvaret”.
Det är inte särskilt optimistiska tongångar detta, och det skall inte förnekas
att problemen inom försvaret idag är
många. 1972 års försvarsbeslut kastade ju
omkull all rationell planering, och det är
signifikativt för hur regeringen idag skö-
ter försvarspolitiken att ÖB och försvarsgrensstaberna ännu inte hunnit utvärdera
försvarsbeslutets konsekvenser! Tvåhundra
(200!) manårs arbete utfört av högt kvalificerade officerare fick bokstavligen kastas i papperskorgen när regeringen med
kommunisternas hjälp drev igenom ett
försvarsbeslut, vars kostnadsram låg så
långt under de tidigare givna direktiven
att det inte fanns något reellt underlag
för vilka konsekvenserna skulle bli. Man
tvingas nu till drastiska nedskärningar för
att få debet och kredit att gå ihop. Utbildningstiden kortas av för dem som gör sin
grundutbildning, repetitionsutbildningen
måste också skäras ned eller helt ställas
in för somliga förband, materielens livslängd måste utökas för att nämna några
exempel.
Samtidigt som dessa ambitionssänkningar skall verkställas tas mycken kvalificerad arbetskraft i anspråk för utredningar
av olika slag. Krigsmakten har i modem
tid verkligen blivit utsatt för en ingående
genomlysning utöver de rationaliseringar
som skett – och sker – fortlöpande i
”egen regi”. Under 1972 berörde 17 statliga utredningar försvaret. Av dessa behandlade ett 10-tal grundläggande organisatoriska frågor. Riksrevisionsverket arbetar f n med sex projekt, och Försvarets
rationaliseringsinstitut har ett 20-tal pågå-
ende projekt samt anmäler deltagande i
ytterligare knappt tjugo. Lägger man till
detta att försvarets myndigheter själva
håller på med drygt 80 projekt, att årskostnaderna för rationaliseringsarbetet
inom försvaret går upp till 30 miljoner
kronor och att omkring 300 personer arbetar med detta kan väl ingen undgå att
konstatera att utredningsraseriet är ett faktum! Hur många timmar som läggs ned
av officerare vid staber – i viss utsträck·
ning också vid förband – för att förse
detta otal utredningar med underlag för
undersökningar vågar jag inte uttala mig
om. Men det är lätt att förstå att de måste vara många, och det underlättar sannerligen inte arrnechefens, general Alrngren,
vällovliga ambitioner att föra över personal från stabs- och förvaltningstjänst till
trupptjänst. Det skulle utan tvekan vara
välgörande om öB :s uttalande om att
”långtgående ambitionssänkningar måste
godtas” korn att gälla också detta våldsamma utredande. Och det är ju inte med
böcker och papper vi skall slåss när allt
kommer omkring.
Jag har uppehållit mig vid detta därför
att jag är övertygad om att många s k
rationaliseringar leder till minskad tillfredsställelse i arbetet bl a till följd av
ökad centralisering och formalisering. De
militära cheferna får inte bli byråkrater
och portföljbärare utan måste fylla krigets
krav på ledare. Överhuvud taget finns det
risk för att befälet genom arbetstidsreglering, tjänstgöringslistor och allt vad det
är som tillkornmit den ”fackliga vägen”
börjar känna sig mera som tjänstemän än
som militära chefer. Främst hos en del av
de yngre, som så att säga vuxit upp med
de nya förhållandena, föreligger viss benä-
genhet till ”ansvar upphör” i och med att
8-timmarsdagen är över. Men det skall villigt erkännas att man även ser utomordentligt fina exempel på motsatsen, för att
nu inte tala om det minst sagt uppoffrande arbete, som under krigsförbandsövningarna – eller repetitionsövningarna som
man sade förut – läggs ned av det krigsplacerade befälet och inte minst då de som
kompanichefer placerade reservofficerarna. Till syvende och sist är det ändock
269
krigets krav som måste styra utbildningen
och den militära verksamheten överhuvudtaget. Varje chef måste kunna fatta beslut, ta ansvar inte minst om sina underlydande och handla efter lägets krav.
Förändringens vind
Den förändringens vind som blåst och
blåser även över Sverige har självfallet
också satt sin prägel på den militära miljön, kanske mest ändå på verksamheten
vid förbanden. Förr i tiden var det exempelvis inte tal om medinflytande i form
av förbandsnämnder med regementschef
jämte representanter för förbandet och
soldaterna vid samrna bord eller ett så-
dant påfund som t ex värnpliktsriksdagar. Detta innebar dock inte att det var
ett dåligt förhållande mellan befäl och
trupp, tvärtom. Personalvård är verkligen
ingenting nytt, även om en del tycks vilja
påstå det.
Demokratiseringsprocessen har medfört
vissa problem, även om de inte alls är så
stora som en del vill göra gällande. Alldeles självklart måste den militära verksamheten – inom rimliga gränser – anpassas till utvecklingen i samhället i övrigt. Men eftersom krigets krav och det
fullständiga lydnadskravet måste prägla
utbildningen kan inte medinflytandet drivas hur långt som helst. De allra flesta
värnpliktiga begriper detta och inser att
detta är den enda framkornliga vägen. Tyvärr har det ju blivit så på senare år, att
ett fåtal men desto mera högljudda värnpliktiga – i regel långt ut på vänsterkanten – bedrivit en verksamhet som
270
medfört en hel del trassel. Ett gott stöd
på den punkten har dessa haft i kvällspressen och TV i första hand.
Och visst kan vänsterextremisterna på
förbanden, trots att de är få, ställa till
besvär. Den masssjukanmälan som i vintras lamslog utbildningen vid ett mellansvenskt regemente är väl det mest flagranta exemplet härpå, en händelse som
kan betecknas som en av den svenska
krigsmaktens svartaste dagar på lång, lång
tid. Att sedan 1973 års värnpliktsriksdag
uttalade sin solidaritet med de ”sjuka”
soldaternas agerande är en skam och ett
tecken på omognad, som bör stämma försvarsdepartement och försvarsstab till eftertanke. Befälet vid förbanden upplever
idag en brist på stöd från politikernas och
regeringens sida, som är minst sagt beklaglig.
Sabotageverksamheten vid förbanden
är en olustig företeelse, och antalet sabotage har sedan 1968 ökat från 6 till 45
under 1971. Spridningen av anonyma
flygblad och tidningar av typ ”Fotfolket”
har också ökat de senaste åren. Avsikten
med de här till utformning och språkbruk
ytterst motbjudande alstren torde vara
att utså misstro mellan befäl och värnpliktiga. Jag har dock den bestämda uppfattningen att det övervägande flertalet
soldater tar avstånd från dessa vedervärdiga p-rodukter.
Eftersom man vet att verksamheten leds
bl a från vissa studentkretsar i Lund och
Umeå, som inte drar sig för att sprida
lögner av närmast ärerörigt slag om officerarna, blir man beklämd över den brist
på kunskaper och moral som dessa akademiker besitter.
Svårigheterna i framtiden
Trots de negativa sidorna fungerar samarbetet mellan värnpliktiga och befäl i allmänhet bra, ja t o m mycket bra. Förbandsnämnderna är ett gott stöd för regementscheferna, och överhuvudtaget har
ju dagens värnpliktiga många möjligheter
att föra fram sina synpunkter utan att för
den skull nämnder skall finnas på alla
möjliga håll. Men det är nödvändigt och
viktigt att försvarsministern och regeringen inte bara tar avstånd från den vänsterstyrda och för utbildning och trivsel i flera fall starkt försvårande verksamheten
utan också ger förbandscheferna medel
att ingripa på ett effektivt sätt, så att ordning och disciplin åter sätts i högsätet.
Även i skolan behövs en bättre information om försvaret som samhällsfunktion. Mycket skulle vinnas om eleverna
gavs en saklig upplysning om varför \i
har ett försvar och vilka förpliktelser detta medför för medborgarna i vårt land.
Utan dessa förutsättningar och utan en
positiv medverkan från truppen, där bl a
självverksamhet måste till i större omfattning, blir inte utbildningsresultatet vad
man har rätt att vänta. Alla har ett gemensamt ansvar, men det är märkligt hur
lätt kverulanterna glömmer bort att även
de värnpliktiga är skyldiga att lojalt bidra till ett gott resultat.
Man skulle kunna frestas tro att de svå-
righeter, som idag onekligen finns ute på
förbanden, skulle medföra att gålusten
hos befälet har minskat. Mitt intryck är
att så inte är fallet. Det är å andra sidan
alldeles nödvändigt att freds- och fältdisciplinen stärks och att utbildningen,
som bl a öB framhållit, görs än hårdare
för att respekten för försvaret skall ökas
såväl utåt som inåt. Att försvaret upplever något av en motvind just nu inte bara
ekonomiskt har i många fall sporrat officerare och övrigt befäl till krafttag. Svå-
271
righeterna är till för att övervinnas menar man, försvarsbeslutet ser man som en
utmaning. Så länge den svenska officerskåren har den inställningen finns ingen
anledning att se pessimistiskt på framtiden. Att vara officer idag är inget lätt
jobb, men genom sin mångsidighet är det
ett yrke som har alla förutsättningar att
locka vår moderna sunda ungdom.