Jämlikheten och SACO-konflikten

INGVAR HORGBY:
Jämlikheten och SACO-konflikten
En av dem, som drabbades av regeringens lockout mot lärarna, var lektor
Ingvar Horgby. Han skriver här om hur
en medlem av SACO ser på den uppkomna situationen. Regeringen har själv
gett tjänstemännen strejkrätt, i jämlikhetens namn. Men när de utnyttjar
sina rättigheter, behandlas de på ett
annat sätt än andra medborgargrupper.
Den lagliga strejken fördöms som omoralisk, medan olagliga strejker bemötts med
tystnad. Olika grupper i samhället har
mätts med olika mått. Men tjänstemännens organisationer har skyldigheter
mot sina medlemmar att vaka över
dessas egenintresse. Akademikerna har
ännu inte över lag förstått detta, men
de måste själva skaffa sig mera civilkurage och slåss för sina åsikter, och
de måste se till att också oppositionspartierna får mera råg i ryggen. Det
finns ingen anledning för akademiker att
ha dåligt samvete för att de vårdar sig
om sina intressen, menar han.
Innan tjänstemännen fick strejkrätt utgjorde de inte någon självständig maktfaktor i samhället. De var ett solidariskt
organ till utförande av den lagliga styrelsens beslut. Deras moraliska integritet och
oberoende av olika påtryckningsgrupper
garanterades av oavsättligheten och den
säkra och någorlunda rimliga lönen. Gav
staten sina tjänare dålig lön drabbade
skammen inte tjänstemännen utan arbetsgivaren staten.
Tjänstemännens yrkesstolthet betingades av att de maktägande ställde speciella
krav på dem och mötte dem med speciellt
förtroende. Förtroendet sveks inte. Den
svenska byråkratiens höga moraliska och
intellektuella standard var en viktig, och
mycket förbisedd, förutsättning för det sociala reformarbetets lyckliga och fredliga
genomförande. Denna yrkesstolthet har
under de sista årens »Gleichschaltung»
setts inte som en förutsättning för effektivt samhällsarbete utan som en privilegierad grupps högfärd.
Efterkrigstidens ideer om rättvisa, likhet och jämlikhet förde till att tjänstemännen fick strejkrätt. Olikheten i anställningsvillkor mellan olika löntagare ansågs strida mot dessa ideer. I överensstämmelse med jämlikhetstankarna genomfördes reformen att tjänstemännen fick strejkrätt. SACO liksom SR har emellertid ofta
haft svårt att bland sina medlemmar ersätta den gamla tjänstemannaideologien,
medvetandet om den primära plikten att
fullgöra ålagda arbetsuppgifter, med tidsenlig egoistisk gruppsolidaritet. (Några få
SACO-anslutna har p g av en annan form
192
av osjälviskhet, solidaritet med folket (=
rörelsen), tagit avstånd från den egna organisationens löneyrkanden. Deras medborgardygd har belönats med uppmärksammande i den socialdemokratiska partipressen.)
Regeringens konflikt med SACO kan
således ses som en (järn-) likhets- och rättvisetänkandets konsekvens. Tjänstemännen
skall inte avskiljas från andra grupper genom speciella anställningsvillkor, vilka
skulle kunna ge anledning till uppfattningen att arbetet för vissa kategorier människor skulle kunna betecknas som ett kall –
en uppfattning av arbetet, som inte passar socialistiska ideer.
Jämlikheten i praktiken
Nu biter sig jämlikhetsormen 1 sm egen
stjärt. Tjänstemännen utnyttjar, med en
viss tveksamhet – fortfarande är anakronismen, tanken på arbetet som en plikt
och ett kall, att räkna med – sin rätt till
stridsåtgärder. Nu är det den ekonomiska
aspekten av jämlikheten som aktualiseras
av arbetsgivaren- regeringen mot SACO:s
krav, som bygger på den organisatoriska
likhet med andra grupper, som tjänstemännen fått och som berättigar akademikerna att använda strejkvapnet.
I regeringens kamp för jämlikhetsideens
genomförande visar det sig att både den
och den socialdemokratiska opinionen, så-
dan den yttrar sig i partipressen, företrä-
der en uppfattning som gör markant skillnad mellan människor av olika kvalitet.
Av SACO-anslutna bör enligt regeringen
krävas så mycket samhällsanda att de avstår från att bruka sin lagliga rätt till
stridsåtgärder i en situation, när de redan
utsatts för reallöneförsämringar, vilka hotar att bli kraftiga – och detta under en
tid då andra, mera »normala» yrkesgrupper, fått tillgodoräkna sig kraftiga reallö-
neförbättringar. Det är ett mått av osjälviskhet som finansministern för något år
sedan ansåg omöjligt att kräva av någon
grupp! Samtidigt betraktas de högavlönade gruvarbetarnas vilda strejk, som avsåg
att höja deras löner till den tidigare nivån
av relativ löneöverlägsenhet över andra
LO-grupper, med överseende och förstå-
else. Den lagliga strejken för att åstadkomma bibehållen reallön (eller rättare:
liten reallönesänkning i stället för stor),
fördöms, men den vilda strejken för att
återställa löneskillnader fördöms inte. Resultatet av den vilda strejken blev ju också att de strejkandes krav i allt väsentligt
uppfylldes. På SACO-anslutna ställs markant högre moraliska krav än på gruvarbetarna.
Att olika anspråk på samhällssolidaritet
kan ställas på gruvarbetare och akademiker sammanhänger med att gruvarbetarna
räknas till »folket» och därför har en
good-will, som akademikerna givetvis inte har. I de västerländska demokratierna
tävlar de stora partierna om »folkets»
gunst och har ingen lust att säga obehagliga sanningar. ·
För grupper, som hör till »folket», ges
i realiteten dispens från laglydnad i fackliga frågor, medan det av akademikerna,
som inte tillhör »folket», krävs att de inte
skall uröva sina lagliga rättigheter. Det
servila kryperiet har inte försvunnit i demokratierna, men det har ändrat karaktär och objekt.
Makten i en demokrati
En garanti för individens rättssäkerhet i
de västerländska demokratierna är den
maktfördelning och den konkurrens, som
råder mellan olika grupper. I Sverige utgör arbetsmarknadens organisationer
maktblock i samverkan med och i opposition mot regering och riksdag. Om regeringen krossar en organisation ändras
maktbalansen. Förr, före jämlikhetens inbrott, betroddes regeringen med ansvaret
för tjänstemännens ekonomiska villkor.
Nu måste tjänstemännen själva tillvarata
sina intressen, och det regerande partiet
kan tillgodose sina väljares intressen och
genomföra sina visioner utan att hindras
av ansvaret för sina tjänares arbetsvilliOr. Om tjänstemännen inte haft konflikträtt är det möjligt, ehuru inte sannolikt,
att även regeringen Palme tvekat att bita
huvudet av Skarn utan försökt förhindra
tjänstemännens reallöneförsämring. Nu
;atsar regeringen allt för att åstadkomma
:nte blott en reallönesänkning utan jäm•äl en kraftig sådan.
I våra dagars Sverige utgör organisationerna en del av överheten. De är inte
ideella organisationer utan intresseorganisationer. Gruppegoismen att tillvarata
medlemmarnas intressen är således en social plikt. Det är en stor organisation
ovärdigt att inte tillvarata sina medlemmars intressen. Att stillatigande godta reallönesänkningar, i efterkrigstidens situa- 19~
tion av stadigt stigande levnadsstandard
för majoriteten av svenska folket, kan givetvis inte anses vara förenligt med nå-
gon grupps välförstådda egenintresse. Att
kräva något sådant är att hota organisationens existens.
Det är möjligt att SACO besegras (vilket inte är någon skam för en organisation). Plikten mot medlemmarna, och därmed mot det svenska samhället, kräver då
att stridsberedskapen är bättre nästa gång.
Lydnad mot överheten kan inte nog inskärpas som en social plikt. Men att en
organisation i avtalsförhandlingar godtar
regeringens dekret, som realiter innebär
att organisationen frånkänns existensberättigande som intresseorganisation, kan
denna lydnadsplikt inte innebära. Ty organisationerna hör själva till den lagliga
överheten och de får inte undandra sig sitt
ansvar för samhällsutvecklingen, speciellt
i den mån den berör de egna medlemmarnas intressen, genom att falla undan
för en regerings krav.
Den vilken som student och lärare under 50- .och 60-talen vid diskussioner om
akademikernas organisationsfrågor uttryckte belåtenhet med det rådande systemet riskerade att bli kallad högfärdig och
reaktionär av progressiva studentkamrater
och kolleger. Ett historiskt studium av diskussionen kring dessa frågor skulle vara
av intresse. Måhända skulle en sådan undersökning visa, att de som nu hävdar det
orättfärdiga i akademikernas stridsåtgärder ofta nog är samma personer, som på
40-, 50- och 60-talen pläderade för en organisering av akademikerna.
194
Tjänstemännen och partierna
Det var kanske olyckligt att tjänstemännen i fråga om rättigheter blev jämställda
med andra yrkesgrupper. En vacker tradition, ämbetsmannatraditionen, förlorade
därmed sin »Sitz im Leben». Det ligger i
begreppet tradition att den, en gång död,
inte går att väcka till nytt liv, även om
man så skulle vilja. I varje fall kan akademikerna inte lätteligen återfå förtroendet för och tilltron till regeringen Palme,
som hetsar den egna väljaropinionen mot
akademikerna och ger SACO ett exempellöst förolämpande bemötande under på-
gående avtalsförhandlingar. Motsatsen –
en långsiktig och tålmodig »operation
övertalning» – borde varit naturlig, eftersom låglöneprofilen måste gå ut över
SACOoch SR.
Vi har f n den situationen i Sverige att
representanter för det svenska Establishment, den speciella socialgrupp utanför
och ovanför socialgrupperna, som Kurt
Samuelsson talar om i »Från stormakt till
välfärdsstat», förebrår yrkesgrupper, hö-
rande till socialgrupp ett och två, för
egoism, när dessa grupper genom lagliga
stridsåtgärder söker värna om sina reallö-
ner. Det kan inte förvåna att de i självförsvar tillgriper argumenta ad hominem:
krav på att regeringsmedlemmar och andra jämlikhetsivrare sopar rent för egen
dörr först. Vi har redan genom fackföreningspress och dagstidningar fått viss kunskap om lönevillkoren för den ekonomiska
utjämningens ideologer. Om jämlikhetsdemagogien skall dominera den politiska
debatten även i fortsättningen kommer vi
utan tvekan att få detaljerade informationer om avståndet mellan de maktägandes egna ekonomiska villkor och tjänstemännens, dessa tjänstemän, av vilka de i
jämlikhetens namn kräver ett godtagande
av lönesänkningar.
I en artikel i GHT 13/2 av fil mag Gösta Johansson har oppositionspartiernas
ståndpunkt till den pågående lönenivelleringen efterfrågats. Om t ex mittenpartierna ställer sig bakom denna politik skulle
enligt artikeln saken vara klar: SACO och
andra höglöneförbund måste ge upp kampen.
Det är ett felaktigt resonemang. Oppositionspartiernas uppträdande i dessa frå-
gor betingas säkerligen till stor del av vetskapen om att dessa organisationer finns
och att de inte stillatigande tänker finna
sig i regeringens (ensidiga – den gäll~r
inte LO-grupperna!) lönenivelleringspolitik. Det är tvärtom viktigt att organisationerna utnyttjar sina möjligheter att
hindra regeringens planer i detta avseende.
Ett arbete måste göras: fakta i målet
måste bli kända, de egna ståndpunkterna
måste framställas och de måste försvaras
utan fruktan för de politiska partiernas
synpunkter. Det är inte SACO och SR
som skall få råg i ryggen av partierna, det
är SACO och SR som skall ge partierna
kurage.
En egenskap måste finnas hos höglöneorganisationernas medlemmar: en viss
okänslighet för opinionstryck. Courage de
son opinion saknas tyvärr hos många akademiker.
En samvetsfråga
Den engelske politiske kåsören Malcolm
Muggeridge har i februarinumret av Der
Monatskrivit en artikel om vad han kallar
den stora liberala dödslängtan. Denna
morbida drift har präglat många konstnä-
rer, författare och intellektuella, vilka för
sin existens varit beroende av det västerländska samhällets liberala tänkesätt och
institutioner. Deras dödsdrift tar sig uttryck i angrepp på just dessa tänkesätt
och institutioner. Under mellankrigstiden
manifesterade den sig bl a i sympati för
den stalinistiska diktaturen.
Det finns inget samvete utom det dåliga samvetet säger Heidegger och uttrycker
därmed den radikala kristendomens människouppfattning. Väl förenlig med, ja en
förutsättning för denna den konstanta
skuldkänslans etik är tanken, att åtgärder
i stats- och samhällslivet inte får motiveras av dåligt samvete. I politiken för det
till självuppgivelse, den dödslängtan som
Muggeridge talar om.
De västerländska kulturradikalerna har
i liberalt nit avskaffat det privatmoraliska
samvetet. Ett pseudo-samvete rumsterar i
stället i politiken, nu när det äkta samve- 195
tet inte får tala i etiken. (Man kan iakttaga detta fenomen i den litteratur som
bäst avslöjar det andliga klimatet: memoarlitteraturen. Den idealtypiske moderne memoarförfattaren är försedd med ett
högljutt socialt samvete. Samtidigt talar
han utan skamkänslor och med vällust så
illa som möjligt om sina forna vänner.
Han älskar mänskligheten och föraktar
människorna. )
Karakteristiskt nog är det överklasspersoner som mest plågas av det dåliga samvetet i politiken. Akademikern från socialgrupp tre vet att såväl lektorn som kroppsarbetaren är sin lön värd. En sund yrkesstolthet bland akademiker kan bli konsekvensen av den breddade rekryteringen
till de akademiska yrkena. Det vore inte
den minsta moraliska vinsten av ståndscirkulationen.
Regeringen måste efter tjänstepliktslagens tillkomst mötas med än mer markant
och stridsberedd misstro. Även för tjänstemännen helt nya stridsformer får övervägas. Det finns möjligheter till verkningsfull obstruktion inom lagens råmärken,
även sedan förhandlingsrätten blivit en
chimär.