Erik Anners; Grundlagen, folket och etablissemangen
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ERIK ANNERS:
Grundlagen, folket och etablissemangen
Med sin majestätiska bok: ”Sverige 1972,
Försök till en lidelsefri betraktelse” ställde sig
professor Stig Strömholm i en klass för sig
som idepolitisk debattör här i Sverige. Nu har
han kommit med ytterligare ett arbete av stort
politiskt intresse: ”Grundlagen, folket och
etablissemangen” (Norstedts). Han säger själv
att den ”utgör ett försök i elfte timmen att
fästa uppmärksamheten på några väsentliga
principfrågor i samband med den pågående
grundlagsrevisionen”.
Så sällan som det är möjligt att beslå Stig
Strömholm med ej fullt korrekta uppgifter
kan jag inte neka mig nöjet att påpeka två
felaktigheter i hans programdeklaration. För
det första har boken kommit i tolvte timmen.
Så starkt som partierna nu är bundna vid alla
kompromisser kring grundlagsreformen lär utsikterna till ändringar vara små. Boken skulle
ha kommit för två år sedan. Dock är det en
tröst att den finns. En eventuell ny regering
har all anledning att med eftertanke studera
hans analys av det svenska författningslivets
problematik liksom hans mångfald av konkre-·
ta reformförslag. Ty här har vi den andra felaktigheten. Boken innehåller mycket mer än
vad författaren med något av ett rekord i
akademisk understatement lovar. En så klarläggande undersökning av vårt författningsliv
och en så stringent genomförd linje i författningsfrågan i syfte att vidareutveckla den
svenska statsrätten i sann demokratisk anda
har icke presenterats på årtionden. Läsaren
kan bara säga sig att det är stor skada att
Stig Strömholm inte varit engagerad i arbetet
på den nya författningen.
Hans stilkonst är som vanligt oöverträffad.
Eller vad sägs om följande:
”Grundlagsförslaget innebär, det förefaller
oomtvistligt, en låt vara huvudsakligen formell politisering av riksstyrelsen och den offentliga verksamheten. ’Regeringen’ framstår
som riksdagsmajoritetens organ och utses av
denna; myndigheterna ’lyder under regeringen’ ( lO kap 4 §). Även om det blott är fråga
om former och ’optik’ kan det starkt ifrågasättas, om detta inte innebär ett lika onödigt
som långt steg mot ett system där statsapparaten uppfattas som den politiska majoritetens
organ. Detta kan inte gärna ha varit avsikten.
Den svenska staten – eller bättre: riket –
är och måste vara något annat än en apparat
i tjänst hos den grupp av politiker och deras
anhängare som i tre eller sex eller fyrtio år
innehar den politiska makten. Den tillhör alla.
Ville man ge grundlagen bredast möjliga
förankring bland folket, förefaller det självklart att man borde tillvarata alla möjligheter
att betona neutraliteten, upphöjdheten över
partierna, hos alla de organ som företräder
riket och utgör dess permanenta icke-politiska
’apparat’. Det är en illusion att tro, att politikerkåren, eller t o m den kanske svaga majoritetens politiker, skulle ha förutsättningar
att skapa lojalitet mot och solidaritet med
samhällsmakten som sådan. Det ter sig oroväckande för framtiden att man valt att ’politisera’ i stället för att ’neutralisera’ så mycket
som möjligt av den allt viktigare offentliga
sektorn. Det vittnar om en viss självöverskattning och brist på realitetskänsla hos politikerna – i en tid då ’pamparnas’ möjlighet att
företräda breda intressen ifrågasätts och utgör
ett kärkommet ämne för demokratifientliga
gruppers bearbetning – att de inte söker tillvarataga det värde som ligger i att institutioner eller åtminstone beteckningar ’lyfts ut’ ur
den politiserade sektorn.”
Denna ”neutralisering” av den offentliga
sektorn anser Stig Strömholm vara ett viktigt
komplement till parlamentarismen. Han har
så rätt. Det är också på den punkten han kommer med särskilt intressanta förslag. De kan ej
redovisas här, överhuvudtaget ej det överflö-
dande rika tankeinnehållet i hans arbete. En
recensent får stanna vid att livligt uppmana
både meningsfränder och motståndare till Stig
Strömholms värdekonservatism att kasta sig
över boken. Den torde stimulera varje politiker till begrundan.
rl
ERIK ANNERS:
Grundlagen, folket och etablissemangen
Med sin majestätiska bok: ”Sverige 1972,
Försök till en lidelsefri betraktelse” ställde sig
professor Stig Strömholm i en klass för sig
som idepolitisk debattör här i Sverige. Nu har
han kommit med ytterligare ett arbete av stort
politiskt intresse: ”Grundlagen, folket och
etablissemangen” (Norstedts). Han säger själv
att den ”utgör ett försök i elfte timmen att
fästa uppmärksamheten på några väsentliga
principfrågor i samband med den pågående
grundlagsrevisionen”.
Så sällan som det är möjligt att beslå Stig
Strömholm med ej fullt korrekta uppgifter
kan jag inte neka mig nöjet att påpeka två
felaktigheter i hans programdeklaration. För
det första har boken kommit i tolvte timmen.
Så starkt som partierna nu är bundna vid alla
kompromisser kring grundlagsreformen lär utsikterna till ändringar vara små. Boken skulle
ha kommit för två år sedan. Dock är det en
tröst att den finns. En eventuell ny regering
har all anledning att med eftertanke studera
hans analys av det svenska författningslivets
problematik liksom hans mångfald av konkre-·
ta reformförslag. Ty här har vi den andra felaktigheten. Boken innehåller mycket mer än
vad författaren med något av ett rekord i
akademisk understatement lovar. En så klarläggande undersökning av vårt författningsliv
och en så stringent genomförd linje i författningsfrågan i syfte att vidareutveckla den
svenska statsrätten i sann demokratisk anda
har icke presenterats på årtionden. Läsaren
kan bara säga sig att det är stor skada att
Stig Strömholm inte varit engagerad i arbetet
på den nya författningen.
Hans stilkonst är som vanligt oöverträffad.
Eller vad sägs om följande:
”Grundlagsförslaget innebär, det förefaller
oomtvistligt, en låt vara huvudsakligen formell politisering av riksstyrelsen och den offentliga verksamheten. ’Regeringen’ framstår
som riksdagsmajoritetens organ och utses av
denna; myndigheterna ’lyder under regeringen’ ( lO kap 4 §). Även om det blott är fråga
om former och ’optik’ kan det starkt ifrågasättas, om detta inte innebär ett lika onödigt
som långt steg mot ett system där statsapparaten uppfattas som den politiska majoritetens
organ. Detta kan inte gärna ha varit avsikten.
Den svenska staten – eller bättre: riket –
är och måste vara något annat än en apparat
i tjänst hos den grupp av politiker och deras
anhängare som i tre eller sex eller fyrtio år
innehar den politiska makten. Den tillhör alla.
Ville man ge grundlagen bredast möjliga
förankring bland folket, förefaller det självklart att man borde tillvarata alla möjligheter
att betona neutraliteten, upphöjdheten över
partierna, hos alla de organ som företräder
riket och utgör dess permanenta icke-politiska
’apparat’. Det är en illusion att tro, att politikerkåren, eller t o m den kanske svaga majoritetens politiker, skulle ha förutsättningar
att skapa lojalitet mot och solidaritet med
samhällsmakten som sådan. Det ter sig oroväckande för framtiden att man valt att ’politisera’ i stället för att ’neutralisera’ så mycket
som möjligt av den allt viktigare offentliga
sektorn. Det vittnar om en viss självöverskattning och brist på realitetskänsla hos politikerna – i en tid då ’pamparnas’ möjlighet att
företräda breda intressen ifrågasätts och utgör
ett kärkommet ämne för demokratifientliga
gruppers bearbetning – att de inte söker tillvarataga det värde som ligger i att institutioner eller åtminstone beteckningar ’lyfts ut’ ur
den politiserade sektorn.”
Denna ”neutralisering” av den offentliga
sektorn anser Stig Strömholm vara ett viktigt
komplement till parlamentarismen. Han har
så rätt. Det är också på den punkten han kommer med särskilt intressanta förslag. De kan ej
redovisas här, överhuvudtaget ej det överflö-
dande rika tankeinnehållet i hans arbete. En
recensent får stanna vid att livligt uppmana
både meningsfränder och motståndare till Stig
Strömholms värdekonservatism att kasta sig
över boken. Den torde stimulera varje politiker till begrundan.
rl