Dagens frågor

Dagens frågor
Arets finansplan
Under 1970 avslöjade verkligheten ganska bruta]t, att det är. långt ifrån så väl ställt med
samhällsekonomien i vårt land som finansministern ex professo wrje år vill låta påskina
i sin presentation av budgeten. Den kraftiga
avtappningen av valutareserven bar oförtydbart vittne om hur det i själva verket stod till.
Produktionens och exportens behov har satts
åt sidan till förmån för konsumtionen. Den betydliga överskattningen av samhällsresurserna
har lett till en alltför hastig, av statsmakterna
stimulerad standardhöjning. Vi tenderar att leva över våra tillgångar.
Det har varit omöjligt för finansministern
att i årets statsverksproposition bortse från denna allvarliga sida av .utvecklingen. Alltför sent
har det gått upp för regeringen att större andel
av samhällets ekonomiska avkastning måste
ställas till näringslivets förfogande för produktiva ändamål, att importen måste betalas med
export och att även den offentliga sektorn måste ta hänsyn till begränsningen i våra resurser.
Ett tecken på de krafter som hittills legat
bakom utvecklingen är·att, såsom uppges i propo:sitionen, anslagsäskandena från statsmyndigheterna uppgick till inte mindre än 9 miljarder. Detta har av finansministern nerprutats
till 5,3 miljarder. I själva verket innebär detta ett afrånkomligt reformstopp. Huvuddelen
av·sistnämnda summa motsvarar nämligen automatiska kostnadsökningar, beroende på förut
av statsmakterna fattade beslut. Ändå torde
ökningen av de sammanlagda statsutgifterna
bli något sådant som 11 %, en siffra som bör
betraktas mot bakgrund av den beräknade ökningen av bruttomitionalprodukten om 3 %
mot 4% under 197Q.
Den åtstramning, varom talas, sker således
via beskattningen. Den nyligen beslutade reformen av de statliga inkomst- och kapitalskatterna påstås ju komma att innebära, inte
en höjning utan bara en omfördelning av skattebördorna. Hur det föl’håller sig härmed får
vi se framdeles. Enligt propositionen blir det
genom de indirekta skatterna som den privata konsumtionen skall pressas tillbaka. Prishöjningarna under slutet av förra och början
av detta år ger besked om verkningarna. Eftersom meningen är att statens lånebehov skall
kraftigt begränsas, avser finansministern att
utgifterna i stort sett skall täckas med de höjda inkomsterna.
För små och medelstora inkomster blir
skärpningen av de indirekta skatterna tillsammans med de betydande höjningarna av kommunal utdebitering säkerligen mycket kännbar, trots .föreslagna höjda transfereringar via
statskassan till inkomstsvaga grupper och barnfamiljerna. Härtill kommer den fortskridande
försämringen av penningvärdet, vars storlek
inte kan förutses. I den preliminära nationalbudgeten har man beräknat, att de enskilda
hushållen får nöja sig med en real inkomstökning 1970-1971 på 1,1 % mot 3,3% under
närmast föregående budgetår.
Att k!ommunalskatterna, som även de till
väsentlig del beror på beslut som fattats av regering och riksdag, oroar finansministern är
tydligt. Det är bara något sent att först nu
kräva, att centrala beslut, som medför kostnader för kommunerna, skall noggrant prövas
också med hänsyn till sina finansierings- och
skattekonsekvenser på kommunsidan. Så har
icke veterligen skett hittills.
I vad mån den skisserade finanspolitiken
kommer att främja produktion och export
återstår att se. Den lättnad av kreditmarknaden som avses bli följden av det minskade
statliga upplåningsbehovet skall enligt förslaget komma den ur valutasynpunkt viktiga industriella sektorn till godo. Förhoppningar
fästs också vid en föreslagen utbyggnad av
Investeringsbankens utlåningsmöjligheter. Därtill skall maskin- och liknande investeringar
främjas med ett särskilt investeringsavdrag om
10 %. Däremot är finansministern inte villig
att ,frisläppa investeringsfonderna för annat
än lokaliserings- och regionalpolitiska syften.
Dessutom har företagen belastats med en höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften på
lönekostnader från l till 2 %. På sakkunnigt
håll inom näringslivet ställer man sig tvivlan·
de till möjligheterna att med nu antydda begränsade åtgärder skapa tillräcklig stimulans
åt produktion och export. Lyckas inte detta,
och förbättras inte handelsbalansen på andra
vägar, blir läget minst sagt bekymmersamt.
Annonsskatten
Man kan gå till eftervärlden på olika sätt. Hr
Sträng löper för närvarande risken att förvärva det något tvivelaktiga slag av ryktbarhet
som tillkommer uppfinnare av originella beskattningsformer. Den romerske kejsaren Vespasianus’ minne är som bekant hugfäst mindre genom det sätt på vilket han redde upp
Roms affärer efter Nero än genom den skatt
han lade på stadens offentliga avträden. Klagomål över att en dylik finanspolitik vore väl
drastisk lär kejsaren ha bemött med att hålla
upp ett kopparmynt och uttala den odödliga
repliken: ”det luktar inte”.
Hr Sträng bör nog tänka sig för innan han
driver igenom annonsskatten – eljest kan hans
gäming som rikshushållare också komma att
träda i skymundan inför minnet av en odiös
skatt.
Det aviserade förslaget om en 10 %-ig beskattning av pressens annonser är nämligen så
destruktivt till sina verkningar och ger ett så
obetydligt tillskott till statskassan att hela tanken är obegriplig. Hr Sträng skulle få in 120
milj – ge pressen tillbaka 30 milj i presstöd
och öka statens annonsering med 10 milj. Nettot på affären – 80 milj – kan lämpligen jämföras med budgetens ca 50 000 milj. För en
sådan vinning offrar hr Sträng inte bara sitt
eget anseende – en förlust som han själv får
bära – utan också, och vida värre, ett oumbärligt värde i en demokrati, nämligen den offentliga debattens nyansering. Räcker det inte
med statsmonopolet Sveriges Radio?
En kör av tidningar, varav många socialdemokratiska, har redan upplyst att en dylik
skatt blir ett dråpslag mot de tidningar, som
inte har en fast grundad ledande ställning
7
inom sitt spridningsområde. Dessa upplagemässigt och elronomiskt svaga tidningar skulle få uppleva en än mera markant annonsförlust till redan övermäktiga konkurrenter och
därmed hotas till själva sin existens. Men de
behövs för att den offentliga informationen
och debatten – inte minst inom det allt viktigare kommunala området – skall fungera. I
en tid då alla kräver fördjupad demokrati,
mera medinflytande, mera informationer, bättre kontakt mellan det allmännas organ och
de enskilda männislrorna, i en sådan tid skulle
själva grundvalen för demokratin, det fria ordet, försvagas – för att staten skall vinna 80
milj. Om hr Sträng absolut måste ha dessa
pengar, går det väl ändå att finna besparingsmöjligheter eller former för inkomstökningar,
som inte får så desaströsa följder.
Märkligast av allt är ju att skatteförslaget
bara läggs fram som ett kallt diktat. En så
ingripande åtgärd på ett så känsligt område
borde åtminstone ha föregåtts av utredning, remisser och parlamentariska överläggningar.
Frågan om reklamens beskattning överhuvudtaget borde för övrigt först ha lösts i princip.
Finansministern kan vara övertygad om att
även många inom den socialdemokratiska
pressen känner sig djupt kränkta över att inte
sådana hänsyn tagits. I hela den attityd till
pressen som hr Sträng ger uttryck åt i förslaget och i sina egna korthuggna betyganden att det – oavsett all kritik – skall genomföras, ligger en föraktfull underskattning av
publicisternas stora uppgifter och deras egen
ansvarskänsla i ett samhälle med fri opinionsbildning.
Den nya krigsfaran
Av de gamla kämparna som var med i förgrunden under andra världskriget finns inte
längre många kvar. Som statschefer återfinner
man bara två, general Franco och marskalk Tito. Båda har den bakgrunden att de tidigt
kunnat sätta sig i spetsen för diktaturer. Det
ligger i sådana statsbildningars natur att dik- 8
tatorn snabbt och hårdhänt gör sig av med all
uppdykande opposition. Skulle han inte angripa problemet på detta sätt, vore hans tid snart
ute. Just så har dessa två militära diktatorer
förfarit. Om bådas välde trots detta snart fö-
refaller att vara slut, beror förhållandet på
den obarmhärtiga Tiden. Båda är numera
gamla, i 80-årsåldern.
General Franco har länge förberett sitt avskedstagande, fastän det förefaller att ha uppskjutits. Med kyrkans hjälp har han utsett den
blivande regenten. Hur det går när denne en
dag skall taga över, är ej lätt att veta. Den
baskiska frihetsrörelsen, ett ännu för några år
sedan otänkbart antal strejker, reaktionen mot
domstolsförhandlingarna i Burgos, allt detta
och mera därtill visar att under ytan i Spanien
förekommer konvulsioner som en dag kan bryta ut.
I marskalk Titos Jugoslavien har det till det
yttre varit lugnt, men också där finns rörelser
som utlandet dock haft mera svårt att registrera. När Tito på sin tid bröt med Stalin, var
detta en handling som ingen kommunistledare kunnat förlåta, vilka milda ord som än yttrades när Tito under tövädrets tid åter besökte Moskva. I Tjeckoslovakien slogs en opposition ned med våld, därför att dess exempel
började smitta. I Jugoslavien har länge funnits en från Moskva stödd kommunistisk rörelse som sökt undergräva förtroendet till Tito.
Den har inte lyckats, men då Tito lämnar ledningen kommer räkningens dag. Detta är nå-
got som marskalken själv lär vara väl underkunnig om.
Även formerna för en sådan uppgörelse kan
skönjas. stridigheter, framprovocerade av en
kommunistisk femtekolonn, kan utbryta. Man
skulle kunna tro att de kinestrogna kommunisterna i Albanien, vilka i åratal överöst marskalk Tito med smädelser, skulle finna tillfället lämpligt att ingripa i mån av förmåga.
Men en sådan utveckling är numera ej särskilt trolig. Albanien kommer nämligen också
att råka i en besvärlig situation om Tito går
undan, och detta vet man i Tirana.
Hotet mot Jugoslavien kommer nu från Bulgarien, och eftersom detta land är den mest
trogna satellitstat som Moskva har, också från
Sovjetunionen. Bulgarien har på senare tid aktualiserat frågan om Makedonien. Visserligen
har man försäkrat att man ej framfört några
krav på nya gränser, men just denna försäkran visar att gränsfrågan varit och är aktuell.
Skulle oroligheter uppstå i Jugoslavien, kan
man föreställa sig att kommunistiska broderfolk rycker över gränsen för att skydda förföljda minoriteter. Samtidigt når man lätt
fram till Medelhavet medan man, i förbifarten, praktiskt taget inringar Albanien.
Enligt Bresjnevdoktrinen är sådana aktioner
tillåtna för Sovjetunionen för att bevara kommunistiska stater mot imperialistiska anslag.
Det finns anledning att hålla detta i minnet.
Sovetunionens under många år visade önskan
att kunna få en hamn vid Medelhavet med
säkrade landförbindelser utan att besväras av
genomfarten genom Bosporen skulle i givet
fall kunna tillfredsställas – på helt ideologiska
grunder.
Polens affärer
För den som iakttagit den ekonomiska utvecklingen i Polen under de senaste åren kom de
stora kravallerna i de polska kuststäderna ej
som någon överraskning. Snarare väntade man
sig att något skulle hända. Landets ekonomiska ställning har förvärrats från år till år.
Knappheten på konsumtionsvaror har blivit
större, priserna har stigit, reallönerna minskat
och den allmänna standarden sjunkit med
större hastighet än i något annat satellitland.
Ansvarig för den ekonomiska utvecklingen
har naturligtvis varit Gomulka och hans regering. Inom denna har den ekonomiske experten varit Boleslaw Jaszczuk, som utbildats i
Sovjetunionen. Häri kan man se en fingervisning. Polsk ekonomi har anpassats efter den
sovjetiska, men det är tydligt att de polska
intressena inte satts i främsta rummet.
Det är paradoxalt att kravaller, som har
sin yttersta orsak i livsmedelspriserna, skall
behöva utbryta i ett sådant land som Polen.
Där finns alla naturliga förutsättningar för en
god jordbruksproduktion. Ännu mera paradoxalt kan det sägas vara, att bristerna kommit som en följd av den agrarpolitik som kallats liberal. Polen är visserligen ett av de satellitländer, som inte påtvingats en jordbrukskollektivisering. Fortfarande tillhör omkring
80% av jordbruksarealerna självständiga bönder, och blott omkring 20 % har utgjorts av
sovchoser, vilka därtiU i stor utsträckning mottagit statliga subventioner. Men det fritt drivna jordbruket har ej lämnat tillfredsställande
resultat. Jordbruket har levt och lever under
regleringar, som sträcker sig från möjligheterna att köpa redskap till skyldigheten att sälja
produkter till av staten fastlagda priser. Om
staten, för att nämna ett exempel, strikt reglerar handeln med konstgödsel, vilken gjorts
dyr och svåråtkomlig, har den en möjlighet
att utöva det tvång på produktionen som annars skulle skett genom en kolchosorganisation.
Jordbrukslandet Polen har numera ett behov av livsmedelsimport. Resultaten har blivit prishöjningar, som gått långt över lönerna.
I själva verket har de enda som kunnat dra
nytta av situationen varit bönderna, som producerat vad de själva behövt och som inskränkt sina av staten begärda leveranser till
det minimum som befunnits nödvändigt. Jordbruket i Polen har ~tagnerat.
Kravallerna började i tre hamnstäder,
Gdansk, Gdynia och Szczecin. I dessa tre stä-
der finns betydande skeppsvarv, vilka till stor
del arbetar för sovjetisk räkning. Detta bidrog
till att göra demonstrationerna generande för
den polska regeringen. De påverkade direkt
leveranserna till Sovjetunionen. Regeringens
försäkran att upploppen leddes av huliganer
och ligister är alldeles inte övertygande. Demonstrationen riktade sig i första hand mot
partibyggnaderna, inte mot polisstationerna.
Kommunistpartiet gjordes ansvarigt för de
ökade levnadskostnaderna: detta är bakgrunden till vad som hände.
——
9
Gomulka tvingades avgå och hans ekonomiminister med honom. Nya män, givetvis
godkända i Moskva, trädde in. Den nye partiledaren Gierek har visat sig vara en skicklig
administratör under sin tid som partiledare i
Schlesiens industridistrikt. De nya män, som
han tagit med sig, förefaller vara unga teknokrater. Vad de skall kunna uträtta vet man
ännu inte. Det mest oroväckande inslaget i
regeringen är den nye säkerhetsrninistern, f d
polischefen general Moczar, en man som inte
står främmande för gammaldags terrormetoder. Mera som en kuriositet kan nämnas, att
en aktiv general numera också ingår i politbyrån, ehuru blott som suppleant. Det är Polens överbefälhavare, general Jeruzalski, som
lär stå den nuvarande militärledningen i Sovjetunionen nära. Vänskapen mellan Jeruzalski och marskalk Jakubovskij påstås ha grundlagts under ockupationen av Tjeckoslovakien
1968.
Av naturliga skäl
När tvåkammarriksdagen i höstas åtskildes,
sattes punkt för en av den svenska statsrättshistoriens stora perioder. Strax dessförinnan
hade denna riksdag inlett ett nytt skede inom
det kanske mest komplicerade området av
vår lagstiftning, nämligen fastighetsrätten, genom att antaga en ny jordabalk.
Man kan förmoda att de av riksdagens ledamöter, som haft att speciellt arbeta med
denna uppgift, drog en suck av lättnad då
de skildes från sitt värv. Propositionen omfattade sju böcker, tillhopa över 2 000 sidor.
Deras mödor lär icke ha blivit mindre av att
lagtexterna i den under våren framlagda
propositionen delvis sammanföll med höstens
– varvid höstpropositionerna företedde åtskilliga förändringar i förhållande till vad regeringen under våren föreslagit svenska folkets
valda ombud. Tredje lagutskottet tycks med
någorlunda jämnmod ha funnit sig i att behandla olika textförslag i samma lag – Kungl
lO
Maj :t hade inte bekymrat sig om att taga
tillbaka sitt första.
Men så inträffade något, som satte sinnena
i brand även i ett tålmodigt lagutskott, som
fått vänja sig vid mycket – bl a en utskottssekreterare, som uppträdde såsom ivrigt polemiserande regeringsombud. Utskottet fick en
oväntad vägledning genom att det under utskottsarbetet gavs klara anvisningar av vad
som förväntades av dess lagstiftningsinsats.
Från Allmänna förlaget utkom Jordabalken
med kommentar och förord av en av justitieministerns närmaste medarbetare, närmare bestämt rättschefen i justitiedepartementet,
Hans-Olov Stark. Utskottet fick till och med
uppleva att förlagsreklamen med något av
oskuldens öppenhjärtighet betecknade lageditionen som: »Den nya jordabalken. . . som
riksdagen har antagit vid 1970 års riksdag …».
Det är inte ofta så behjärtade initiativ
till allmänhetens fromma skådas, som att en
rättschef, därtill i justitiedepartementet, utger
en lagtext med kommentar innan utskottsarbetet med lagen är avslutat, än mindre riksdagen tagit ställning. Utgivaren måtte ha haft
en känsla att hans initiativkraft krävde någon
motivering. I förordet till lageditionen förklaras nämligen orsaken till att boken utgivits
på ett så tidigt stadium: »Detta har ansetts
försvarligt med hänsyn till att de förändringar
i förslagen som kan komma att ske under
riksdagsbehandlingen av naturliga skäl måste
bli föga ingripande. Ändringarna kommer antagligen inte att göra denna framställning
mindre användbar.»
En av utskottsledamöterna, hr Tobe, fann
rättschefens företagsamhet så anmärkningsvärd att han påtalade saken i en fråga till
justitieministern. Hr Geijer gick i skyddsställning bakom tryckfrihetsförordningens stadgande om att det står var och en fritt att utge
tryckt skrift. Visste hr Geijer inte om att hans
rättschef i bästa samarbete med statens eget
förlag planerade en grov kränkning av riksdagens värdighet? Eller tyckte hr Geijer att
det gjorde detsamma?
Det tyckte inte tredje lagutskottet. Det
riktade skarp protest till talmanskonferensen
mot att en av justitiedepartementetschefstjänstemän, innan riksdagen antagit en lag, utger en
kommentar till lagen. Talmanskonferensen beslöt lägga det från utskottet inkomna protokollsutdraget till handlingarna »med instämmande i vad där anförts». Den socialdemokratiske talmannen hr Allard och tredje lagutskottets socialdemokratiska ledamöter är all heder
värda för att de slog vakt om riksdagens anseende.
Vad »rättschefen» hr Stark beträffar bör
han numera kunnat konstatera att den parlamentariska situationen i enkammarriksdagen
gör det mindre naturligt att driva en nitälskan
om den rättssökande allmänhetens upplysning alltför långt.
~ HoPPAs H~ti ~R
Pq G6fT BuMöR!
Utarifiir chefens dö”rr