Sigfrid von Engeström; Familjelagstiftning
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SIGFRID VON ENGESTRöM:
Familjelagstiftning
Familjelagssakkunnigas betänkande med
förslag om radikala förändringar i den
svenska äktenskapslagstiftningen har
rönt skarp kritik. Professor emeritus
Sigfrid von Engeström har i sin
artikel åter granskat och kritiserat
detta betänkande – det kan knappast
göras för mycket. Om regeringen helt
hade godtagit de slutsatser, som de
sakkunniga kommit till, hade det inte
bara rört sig om en reform på samlevnadens område utan om en revolution. Även med de ändringar som
regeringen gjort, har det svenska
förslaget visat sig vara för radikalt
för de övriga nordiska länderna.
Men så sent som på Nordiska rådets
möte i Oslo i februari framgick det,
att regeringen var villig att offra det
nordiska samarbetet och driva igenom
sin lagstiftning.
Det har framkallat viss kritik i nordiska
kretsar, att Sverige gått till en radikalise·
ring av sin familjelagstiftning utan att
kontakta grannländerna. Statsrådet Lid·
bom har försvarat tillvägagångssättet med
att Sverige har en annan utvecklingstakt
på vissa områden än grannländerna, vilka
inte anser sig mogna för såmma reformer.
Får man döma efter Familjelagssakkunni·
gas betänkande I (SOU 1972: 41), skulle
huvudsakligen utvecklingstakten i fråga
om kvinnornas yr·kesarbete vara avgörande
härvid. Kvinnornas ekonomiska självständighet anses öka omloppshastigheten i fa.
miljebildningarna. Lagstiftningen bör då
inte sacka efter. Det förefaller tveksamt,
om denna omständighet gör en reform så
brådskande, att det nordiska samarbetet
måste offras.
Det mest revolutionerande i nämnda
betänkande är inte de framlagda lagförslagen utan det ideprogram, som betänkandet innehåller. C J L ALmqvists ”Det
går an” har genom de sakkunniga fått officiell sanktion.
Enligt de direktiv, som utformades av
dåvarande justitieministern Herman Kling
vid utseendet av de sakkunniga, har en
viktig uppgift för deras arbete varit att
klargöra lagstiftningens neutralitet visavi
olika former av sexuell samlevnad. Det
traditionella, livsvariga äktenskapet får inte ges något företräde, även om man räJk.
nar med att tillsvidare flertalet i Sverige
kommer att bilda familj i äktenskapets
form. Men lagstiftningen skall acceptera
faktiskt förefintliga sexuella relationer.
Dess uppgift begränsas till att anvisa utvägar för lösning av uppkommande problem på olika plan, särskilt rörande de
ekonomiska fönhållandena. Genom denna
ståndpunkt kommer de sakkunniga – och
Sverige – i viss motsättning till den uppfattning om familj-en, som uttalas i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I
Europarådets utformning av arti1kel 16 i
deklarationen heter det, att de stater, som
undertecknar överenskommelsen, skall ”i
ekonomiskt, rättsligt och socialt hänseende
skydda familjelivet genom sociala förmå-
ner och familjebidrag, ’skattepolitiska åtgärder” etc. Enligt de Klingska direktiven
får man inte ge äktenskapet något företräde.
Den neutrala inställningen
Den fullständiga neutraliteten är emellertid enligt de sakkunniga inte möjlig att
förverkliga. Den skulle innebära, att samma bestämmelser gällde för äktenskap och
fria förbindelser, vilket vore orimligt. Det
är tillräckligt, om speciallagstiftningen för
äktenskapet inte ”skapar onödiga svårigheter eller olägenheter” för ogifta samlevande.
I själva verket är neutraliteten till sitt
omfång mycket begränsad. För parter, som
sammanbor och har eller haft barn tillsammans, föreslås, att de gemensamt skall
kunna få vårdnaden om eventuella barn
samt att vid föl’bindelsens upplösning den,
om bäst behöver bostaden, skall tillerkännas företräde. Liknande bestämmelser fö-
reslås inte för sammanboende utan barn
eller för parter; som har barn, men inte
sammanbor. De sakkunniga anser också
127
uteslutet att skänka lagens hägn åt polygama förbindelser, fastän sådana förekommer i alla samhällskla<.>ser. Något sådant
skulle betyda en fullständig ändring av
äktenskapets begrepp, säger man. Men
den uppfattning om exklusiviteten och beständigheten i det äktenskapliga förhållandet, vilken ligger till grund för monogamien, tar de sakkunniga avstånd ifrån. Argumentet väger därför inte så tungt. Deras
inställning till polygamien har dock betydande konsekvenser. Fasthålles den, upprives teorien om äktenskapslagstiftningens
neu~ralitet visavi olika sexuella samlevnadsformer. Tillika evkännes, att äktenskapet är ett .livsvarigt exklusivt förhållande
mellan två. Det mesta av de sakkunnigas
principprogram blir därigenom ogiltigförklarat. Skall de sakkunnigas principer tilllämpas, leder det till lagskydd även åt
polygamien.
Proklamationen av neutraliteten har i
själva verket ett mycket begränsat syfte,
nämligen som inklädnad eller motivering
för förklaringen, att ”samlevnad i äktenskapsliknande former” utan vigsel är en
”socialt godtagbar företeelse”. Detta åter
är en moralisk sanktion, som skulle falla
helt utanför det moraliskt neutrala programmet.
Familjens funktioner
Genom en analys i gängse ·sociologisk terminologi av familjens funktioner kommer
de sakkunniga fram till att dessa kan fullgöras oberoende av vigsel. På mindre lärd
svenska betyder detta, att man kan föda
barn, ha gemensamt hushåll och gå på bio
128
ihop utan att vara gifta. Naturligtvis har
de sakkunniga rätt i att det innehåll, som
kontrahenterna ger sitt samliv, har större
betydelse än den juridiska formen för detta, vem som äger vad osv. Men skillnaden
gäller inte enbart den juridiska formen.
Det faktum, som de saJcliunniga meddelar,
att antalet skilsmässor i ,de fria förbindelserna procentuellt är tio gånger större än i
lagfästa äktenskap, tyder på en mera
strukturell olikhet. Bortser man från de
samlevnadsformer, då skattelagstiftning
m m gör det svårt eller omöjligt för kontrahenter, som eljest velat gifta sig, att ingå lagfäst äktenskap, karakteriseras den
fria fövbindelsen som regel av att den icke
uppbäres av en fast föresats om beständighet. Det framgår av en opinionsundersökning, som betänkandet återger. Mer eller
mindre tänker man om sin kärlek som
Jenny Jäger i Per Wästbergs Jordmånen:
”Jag vet, att det vi har är till låns, men
det är roligt att låna det”. I analysen av
familjens emotionella funktion heter det:
”Gemenskapen måste upplevas som bestående och den måste ta sig uttryck i
hänsyn, ansvarskänsla och solidaritet, om
den känslomässiga funktionen skall kunna
fyllas”. Om de sakkunniga är övertygade
härom, ter det sig något säreget att rubricera skillnaden mellan äktenskap och fri
förbindelse som en juridisk formalitet.
De sakkunniga förmodar, att det livsvariga älktenskapet uppkom på grund av
kvinnans behov av försörjning genom
mannen, särskilt i samband med barnafö-
dandet. Det finns inget historiskt underlag för en sådan förmodan. Det ä-r föga
sannolikt, att mannen genom årtusenden
jorden runt skulle ha funnit sig i att bära
det äktenskapliga oket, om han inte själv
hade haft något intresse av det. Men hypotesen tjänar de sakkunniga som underlag för profetian, att det livsvariga äktenskapet skall komma att trängas tillbaka,
när kvinnan genom yrkesavbete vunnit
ekonomiskt oberoende. Då framtidens samhälle i vidgad omfattning beräknas ta
hand om barnen och preventivtekniken
möjliggör kontroll av barnalstringen, har
samhället enligt de sakkunniga inte längre
ekonomiskt intresse av att ”kanalisera
sexualitetens yttringar till familjen”. Denna har ju tidigare haft till uppgift att bereda män och kvinnor lägenhet att tillfredsställa sina sexuella behov ”med minsta möjliga sociala störningar”. Denna behovstillfredsställelse tillerkännes nu avgjord prioritet framför de band av personlig tillgivenhet och trohet, som tidigare ansetts utmärka äktenskapet. Då gud Eros
är en lätt-vingad gestalt, blir relationerna
obeständiga.
Enligt de sakkunniga bör samhället tillhandahålla olika regelsystem för ”socialt
godtagbar” sexuell samlevnad. Ett av dessa är älktenskapet. Det borde vara självklart, att äktenskapslagen då klargör det
för äktenskapet, till skillnad från fria förbindelser, karakteristiska, nämligen att
”man och hustru äro skyldiga varandra
trohet och bistånd”, som det står i gällande Giftermålsbalk. Då de sakkunniga vill
slopa denna punkt, innebär det en total
ändring i äktenskapets begrepp. Om kontrahenterna inte tar vigseln som en tom
ceremoni, ger de därvid varandra trohetslöften: att älska varandra ”i nöd och
lust”. Det torde vara ganska få, som anser
det värdefullt och riktigt, att kontrahenter, vilkas äktenskap gått ohjälpligt sönder, genom rent yttre tvång hålls bundna
rid varandra. Trohetslöftet har ändå mening. Däri uUryckes det fasta uppsåtet att
efter förmåga söka övervinna påfrestningar i äktenskapet och avlägsna allt, som utgör ett hot mot kärleken. Även på detta
område gäller väl, att det inte – som ordspråket säger- ”är tillfället, som gör tjul’en”, utan tjuven, dvs tjuvaktigheten, som
skapar tillfället. Ser man på en mors omvårdnad om ett barn, skall man upptäcka,
att hennes många gånger triviala omsorger förgylles genom medvetandet om plikt
och ansvar. Denna mycket allmänmänskliga företeelse har betydelse också för äktenskapet.
Hemmet och barnen
För testningen av en princip kan det vara
rärdefullt att tänka den allmänt genomförd. Hur kommer människotypen att på-
l’erkas, om stabila hem blir en sällsynthet
och om de hem, som finns, enligt Sorokins prognos blir ”en nattparkering för
huvudsakligen sexuella relationer”? Kommer fäder att i framtiden kunna instämma
med en av livet gynnad medlem av Svenska Akademien: ”Det vill jag säga dig, att
det enda här i livet, som inte är en besvikelse, det är barnen”. Vilka blir de psykologiska verkningarna, om moderskärleken sättes på svältkost? Är det tänkbart
att barn, som ej ägt stabila hem, skall kun- 129
na säga med Erik Gustaf Geijer om föräldrarna: ”Minnet av den lyckliga fläck,
som deras hulda vård helgade, ligger som
ett solsken i mitt bröst”. De sakkunniga
syns anse, att framtidens älskande skall ha
som ledstjärna Ellen Keys paroll att – i
kärleken – offra andras lycka för sin
egen. Beständig kärlek i äktenskapet betraktas som psykologiskt orimlig och utan
etiskt värde, i varje fall icke en plikt.
Kommer inte alienationen att stegras oerhört, om framtida generationer skall vara
utestängda från upplevelsen av en kärlek,
som man litar på, såvida de inte överväldigas av kärlekens ”credo quia absurdum”?
Samhällets resurser att utan en fullständig omstrukturering överta huvudansvaret
för barnens vård och fostran lämnas av de
sakkunniga utan beaktande. Det vore också värt en prövning, om karaktärsfostran i
koMektivhem har utsikter att nå bättre resultat än den nuvarande grundskolan. Det
skulle inte heller varit ur vägen, om de
sakkunniga skänkt någon uppmärksamhet
åt betoningen av hemuppfostrans betydelse i den senaste ryska äktenskapslagstiftningen. Hemmahustruns jämställdhet
med mannen klargöres där genom uttrycklig bestämmelse, att hon skall ha samma
andel i hemmets tillgångar, som om hon
yrkesarbetat.
Äktenskapets historia torde bekräfta, att
etiska och emotionella faktorer haft en avgörande betydelse för hemmens stabilitet.
Påfrestningarna i gamla tiders hem var av
annan art men sannolikt inte mindre än
den moderna tidens. Ett brev från Heloi:se
130
till hennes älskare, den snillrike Abaelard
(på 1100-talet) angående eventuellt äktenskap dem emellan ger bjärt belysning
däråt. Om det livsvariga äktenskapet bestått genom årtusendena under de mest
skiftande kulturella förhållanden, finns
knappast någon anledning att bedöma den
moderna tidens villkor som så revolutionerande unika, att äktenskapets historia måste gå in i en helt ny epok.
På de flesta områden av lagstiftningen
gör sig etiska synpunkter, öppet eller fördolt, gällande, t ex i kravet på social rättvisa. Bara om man bestrider värdet för individerna och samhället av stabila hem,
kan man underlåta att ge största möjliga
stöd åt fast familjebildning.
Som en slutvinjett och tankeställare må
här återges några ord av Per Edvin Sköld
om hans mor, en tegelbruksarbetares hustru: »Hon var för oss hemmets härd, som
gav vila och värme och livade våra sinnen. Så var det, när barnen voro små
och familjen ännu var samlad. Så blev
det, sedan vi en efter en flugit ut. Fast hon
var en sjukling, än vilande i sin säng, än
sittande i sin soffhörna med stickstrumpan
i knäet, samlades vi kring henne. Hon lyste upp för var och en som kom, och hennes kärlek band oss samman. Det gör hon
än i dag mer än tjugo år efter det hennes
blick för alltid slocknat. För oss sitter hon
fortfarande i sin soffhörna, och vi samlas
alltjämt kring henne”.
Familjelagstiftning
Familjelagssakkunnigas betänkande med
förslag om radikala förändringar i den
svenska äktenskapslagstiftningen har
rönt skarp kritik. Professor emeritus
Sigfrid von Engeström har i sin
artikel åter granskat och kritiserat
detta betänkande – det kan knappast
göras för mycket. Om regeringen helt
hade godtagit de slutsatser, som de
sakkunniga kommit till, hade det inte
bara rört sig om en reform på samlevnadens område utan om en revolution. Även med de ändringar som
regeringen gjort, har det svenska
förslaget visat sig vara för radikalt
för de övriga nordiska länderna.
Men så sent som på Nordiska rådets
möte i Oslo i februari framgick det,
att regeringen var villig att offra det
nordiska samarbetet och driva igenom
sin lagstiftning.
Det har framkallat viss kritik i nordiska
kretsar, att Sverige gått till en radikalise·
ring av sin familjelagstiftning utan att
kontakta grannländerna. Statsrådet Lid·
bom har försvarat tillvägagångssättet med
att Sverige har en annan utvecklingstakt
på vissa områden än grannländerna, vilka
inte anser sig mogna för såmma reformer.
Får man döma efter Familjelagssakkunni·
gas betänkande I (SOU 1972: 41), skulle
huvudsakligen utvecklingstakten i fråga
om kvinnornas yr·kesarbete vara avgörande
härvid. Kvinnornas ekonomiska självständighet anses öka omloppshastigheten i fa.
miljebildningarna. Lagstiftningen bör då
inte sacka efter. Det förefaller tveksamt,
om denna omständighet gör en reform så
brådskande, att det nordiska samarbetet
måste offras.
Det mest revolutionerande i nämnda
betänkande är inte de framlagda lagförslagen utan det ideprogram, som betänkandet innehåller. C J L ALmqvists ”Det
går an” har genom de sakkunniga fått officiell sanktion.
Enligt de direktiv, som utformades av
dåvarande justitieministern Herman Kling
vid utseendet av de sakkunniga, har en
viktig uppgift för deras arbete varit att
klargöra lagstiftningens neutralitet visavi
olika former av sexuell samlevnad. Det
traditionella, livsvariga äktenskapet får inte ges något företräde, även om man räJk.
nar med att tillsvidare flertalet i Sverige
kommer att bilda familj i äktenskapets
form. Men lagstiftningen skall acceptera
faktiskt förefintliga sexuella relationer.
Dess uppgift begränsas till att anvisa utvägar för lösning av uppkommande problem på olika plan, särskilt rörande de
ekonomiska fönhållandena. Genom denna
ståndpunkt kommer de sakkunniga – och
Sverige – i viss motsättning till den uppfattning om familj-en, som uttalas i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I
Europarådets utformning av arti1kel 16 i
deklarationen heter det, att de stater, som
undertecknar överenskommelsen, skall ”i
ekonomiskt, rättsligt och socialt hänseende
skydda familjelivet genom sociala förmå-
ner och familjebidrag, ’skattepolitiska åtgärder” etc. Enligt de Klingska direktiven
får man inte ge äktenskapet något företräde.
Den neutrala inställningen
Den fullständiga neutraliteten är emellertid enligt de sakkunniga inte möjlig att
förverkliga. Den skulle innebära, att samma bestämmelser gällde för äktenskap och
fria förbindelser, vilket vore orimligt. Det
är tillräckligt, om speciallagstiftningen för
äktenskapet inte ”skapar onödiga svårigheter eller olägenheter” för ogifta samlevande.
I själva verket är neutraliteten till sitt
omfång mycket begränsad. För parter, som
sammanbor och har eller haft barn tillsammans, föreslås, att de gemensamt skall
kunna få vårdnaden om eventuella barn
samt att vid föl’bindelsens upplösning den,
om bäst behöver bostaden, skall tillerkännas företräde. Liknande bestämmelser fö-
reslås inte för sammanboende utan barn
eller för parter; som har barn, men inte
sammanbor. De sakkunniga anser också
127
uteslutet att skänka lagens hägn åt polygama förbindelser, fastän sådana förekommer i alla samhällskla<.>ser. Något sådant
skulle betyda en fullständig ändring av
äktenskapets begrepp, säger man. Men
den uppfattning om exklusiviteten och beständigheten i det äktenskapliga förhållandet, vilken ligger till grund för monogamien, tar de sakkunniga avstånd ifrån. Argumentet väger därför inte så tungt. Deras
inställning till polygamien har dock betydande konsekvenser. Fasthålles den, upprives teorien om äktenskapslagstiftningens
neu~ralitet visavi olika sexuella samlevnadsformer. Tillika evkännes, att äktenskapet är ett .livsvarigt exklusivt förhållande
mellan två. Det mesta av de sakkunnigas
principprogram blir därigenom ogiltigförklarat. Skall de sakkunnigas principer tilllämpas, leder det till lagskydd även åt
polygamien.
Proklamationen av neutraliteten har i
själva verket ett mycket begränsat syfte,
nämligen som inklädnad eller motivering
för förklaringen, att ”samlevnad i äktenskapsliknande former” utan vigsel är en
”socialt godtagbar företeelse”. Detta åter
är en moralisk sanktion, som skulle falla
helt utanför det moraliskt neutrala programmet.
Familjens funktioner
Genom en analys i gängse ·sociologisk terminologi av familjens funktioner kommer
de sakkunniga fram till att dessa kan fullgöras oberoende av vigsel. På mindre lärd
svenska betyder detta, att man kan föda
barn, ha gemensamt hushåll och gå på bio
128
ihop utan att vara gifta. Naturligtvis har
de sakkunniga rätt i att det innehåll, som
kontrahenterna ger sitt samliv, har större
betydelse än den juridiska formen för detta, vem som äger vad osv. Men skillnaden
gäller inte enbart den juridiska formen.
Det faktum, som de saJcliunniga meddelar,
att antalet skilsmässor i ,de fria förbindelserna procentuellt är tio gånger större än i
lagfästa äktenskap, tyder på en mera
strukturell olikhet. Bortser man från de
samlevnadsformer, då skattelagstiftning
m m gör det svårt eller omöjligt för kontrahenter, som eljest velat gifta sig, att ingå lagfäst äktenskap, karakteriseras den
fria fövbindelsen som regel av att den icke
uppbäres av en fast föresats om beständighet. Det framgår av en opinionsundersökning, som betänkandet återger. Mer eller
mindre tänker man om sin kärlek som
Jenny Jäger i Per Wästbergs Jordmånen:
”Jag vet, att det vi har är till låns, men
det är roligt att låna det”. I analysen av
familjens emotionella funktion heter det:
”Gemenskapen måste upplevas som bestående och den måste ta sig uttryck i
hänsyn, ansvarskänsla och solidaritet, om
den känslomässiga funktionen skall kunna
fyllas”. Om de sakkunniga är övertygade
härom, ter det sig något säreget att rubricera skillnaden mellan äktenskap och fri
förbindelse som en juridisk formalitet.
De sakkunniga förmodar, att det livsvariga älktenskapet uppkom på grund av
kvinnans behov av försörjning genom
mannen, särskilt i samband med barnafö-
dandet. Det finns inget historiskt underlag för en sådan förmodan. Det ä-r föga
sannolikt, att mannen genom årtusenden
jorden runt skulle ha funnit sig i att bära
det äktenskapliga oket, om han inte själv
hade haft något intresse av det. Men hypotesen tjänar de sakkunniga som underlag för profetian, att det livsvariga äktenskapet skall komma att trängas tillbaka,
när kvinnan genom yrkesavbete vunnit
ekonomiskt oberoende. Då framtidens samhälle i vidgad omfattning beräknas ta
hand om barnen och preventivtekniken
möjliggör kontroll av barnalstringen, har
samhället enligt de sakkunniga inte längre
ekonomiskt intresse av att ”kanalisera
sexualitetens yttringar till familjen”. Denna har ju tidigare haft till uppgift att bereda män och kvinnor lägenhet att tillfredsställa sina sexuella behov ”med minsta möjliga sociala störningar”. Denna behovstillfredsställelse tillerkännes nu avgjord prioritet framför de band av personlig tillgivenhet och trohet, som tidigare ansetts utmärka äktenskapet. Då gud Eros
är en lätt-vingad gestalt, blir relationerna
obeständiga.
Enligt de sakkunniga bör samhället tillhandahålla olika regelsystem för ”socialt
godtagbar” sexuell samlevnad. Ett av dessa är älktenskapet. Det borde vara självklart, att äktenskapslagen då klargör det
för äktenskapet, till skillnad från fria förbindelser, karakteristiska, nämligen att
”man och hustru äro skyldiga varandra
trohet och bistånd”, som det står i gällande Giftermålsbalk. Då de sakkunniga vill
slopa denna punkt, innebär det en total
ändring i äktenskapets begrepp. Om kontrahenterna inte tar vigseln som en tom
ceremoni, ger de därvid varandra trohetslöften: att älska varandra ”i nöd och
lust”. Det torde vara ganska få, som anser
det värdefullt och riktigt, att kontrahenter, vilkas äktenskap gått ohjälpligt sönder, genom rent yttre tvång hålls bundna
rid varandra. Trohetslöftet har ändå mening. Däri uUryckes det fasta uppsåtet att
efter förmåga söka övervinna påfrestningar i äktenskapet och avlägsna allt, som utgör ett hot mot kärleken. Även på detta
område gäller väl, att det inte – som ordspråket säger- ”är tillfället, som gör tjul’en”, utan tjuven, dvs tjuvaktigheten, som
skapar tillfället. Ser man på en mors omvårdnad om ett barn, skall man upptäcka,
att hennes många gånger triviala omsorger förgylles genom medvetandet om plikt
och ansvar. Denna mycket allmänmänskliga företeelse har betydelse också för äktenskapet.
Hemmet och barnen
För testningen av en princip kan det vara
rärdefullt att tänka den allmänt genomförd. Hur kommer människotypen att på-
l’erkas, om stabila hem blir en sällsynthet
och om de hem, som finns, enligt Sorokins prognos blir ”en nattparkering för
huvudsakligen sexuella relationer”? Kommer fäder att i framtiden kunna instämma
med en av livet gynnad medlem av Svenska Akademien: ”Det vill jag säga dig, att
det enda här i livet, som inte är en besvikelse, det är barnen”. Vilka blir de psykologiska verkningarna, om moderskärleken sättes på svältkost? Är det tänkbart
att barn, som ej ägt stabila hem, skall kun- 129
na säga med Erik Gustaf Geijer om föräldrarna: ”Minnet av den lyckliga fläck,
som deras hulda vård helgade, ligger som
ett solsken i mitt bröst”. De sakkunniga
syns anse, att framtidens älskande skall ha
som ledstjärna Ellen Keys paroll att – i
kärleken – offra andras lycka för sin
egen. Beständig kärlek i äktenskapet betraktas som psykologiskt orimlig och utan
etiskt värde, i varje fall icke en plikt.
Kommer inte alienationen att stegras oerhört, om framtida generationer skall vara
utestängda från upplevelsen av en kärlek,
som man litar på, såvida de inte överväldigas av kärlekens ”credo quia absurdum”?
Samhällets resurser att utan en fullständig omstrukturering överta huvudansvaret
för barnens vård och fostran lämnas av de
sakkunniga utan beaktande. Det vore också värt en prövning, om karaktärsfostran i
koMektivhem har utsikter att nå bättre resultat än den nuvarande grundskolan. Det
skulle inte heller varit ur vägen, om de
sakkunniga skänkt någon uppmärksamhet
åt betoningen av hemuppfostrans betydelse i den senaste ryska äktenskapslagstiftningen. Hemmahustruns jämställdhet
med mannen klargöres där genom uttrycklig bestämmelse, att hon skall ha samma
andel i hemmets tillgångar, som om hon
yrkesarbetat.
Äktenskapets historia torde bekräfta, att
etiska och emotionella faktorer haft en avgörande betydelse för hemmens stabilitet.
Påfrestningarna i gamla tiders hem var av
annan art men sannolikt inte mindre än
den moderna tidens. Ett brev från Heloi:se
130
till hennes älskare, den snillrike Abaelard
(på 1100-talet) angående eventuellt äktenskap dem emellan ger bjärt belysning
däråt. Om det livsvariga äktenskapet bestått genom årtusendena under de mest
skiftande kulturella förhållanden, finns
knappast någon anledning att bedöma den
moderna tidens villkor som så revolutionerande unika, att äktenskapets historia måste gå in i en helt ny epok.
På de flesta områden av lagstiftningen
gör sig etiska synpunkter, öppet eller fördolt, gällande, t ex i kravet på social rättvisa. Bara om man bestrider värdet för individerna och samhället av stabila hem,
kan man underlåta att ge största möjliga
stöd åt fast familjebildning.
Som en slutvinjett och tankeställare må
här återges några ord av Per Edvin Sköld
om hans mor, en tegelbruksarbetares hustru: »Hon var för oss hemmets härd, som
gav vila och värme och livade våra sinnen. Så var det, när barnen voro små
och familjen ännu var samlad. Så blev
det, sedan vi en efter en flugit ut. Fast hon
var en sjukling, än vilande i sin säng, än
sittande i sin soffhörna med stickstrumpan
i knäet, samlades vi kring henne. Hon lyste upp för var och en som kom, och hennes kärlek band oss samman. Det gör hon
än i dag mer än tjugo år efter det hennes
blick för alltid slocknat. För oss sitter hon
fortfarande i sin soffhörna, och vi samlas
alltjämt kring henne”.