Miljöpolitik i bakvatten
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BRITT MOGARD:
Miljöpolitik i bakvatten
Förutsättningen för en kraftfull och
målmedveten miljövård finns i vårt land,
skriver riksdagsledamoten Britt M ogård.
Hon syftar på den breda opinionen
och viljan inom alla partier att skapa
en livsvänlig miljö. Det är politikernas
huvuduppgift att se till att detta kan
realiseras. Oumbärliga redskap härför är
ett fullgott faktaunderlag, en genomtänkt
organisation och en planmässig användning av relativt begränsade resurser.
Men även med ökade miljöforskningsanslag är det orimligt att begära att
Sverige ensamt skall kunna täcka hela
miljövårdsfältet. En ökad internationell
samplanering av forskningsinsatserna
och en arbetsfördelning mellan länderna
är nödvändig. Förhoppningen att statens
naturvårdsverk skulle bli den samordnande instansen har inte infriats, och
även vertikalt är ansvarsfördelningen
oklar. Inventeringsarbetet måste påskyndas och en målsättning för miljövården
måste utarbetas. Minst av allt vet vi i
dag vilka ekonomiska krav, som måste
uppfyllas, för att vi skall kunna skapa ·
en god miljö.
Det politiska beslutsmaskineriet i ett de·
mokratiskt samhällssystem tar sin rundliga
tid. Att ändra inriktningen av samhällsarbetet, att rätta till begångna misstag kan
ta år. Miljöpolitiken är kanske det mest
slående exemplet. Långt sedan man har
upptäckt och kritiserat vådorna av den
moderna bostadsmiljön fortsätter man att
producera sterila betongområden som
Skärholmen och Tensta. Man vet att fosfaterna skadar våra sjöar, men man förmår inte stoppa dem. Endast produkter
som innebär risker för omedelbar förgift.
ning av människor, som t ex cyklamat och
hormoslyr, kan bryta gällande rutiner.
Den accelererande industrialiseringen
och urbaniseringen gör denna långsamma
arbetsmetod alltmer betänklig. Det är redan nu i många fall befogat att ifrågasätta om inte utvecklingen styr politiker·
na i stället för tvärtom. Vi löper risken
att få allt färre misstag att rätta till; skadorna kan bli irreparabla.
Vad kan göras för att uppnå en större
effektivitet och ökad takt i beslutsprocessen? Det är väsentligt att i varje läge sö-
ka skilja ut vad som är den politiska hu·
vuduppgiften. Under 1960-talet har en
intensiv miljövårdsdebatt förts, i vilken
politikerna tagit aktiv del. Miljöskador
och miljörisker har påvisats i det vällov·
liga syftet att väcka opinion och därmed
skapa underlag för politiska åtgärder. Mer
än i något annat land kan vi i dag hänvisa till en bred opinion och en enighet
inom alla politiska partier om målet: en
livsvänlig miljö. Därmed har grundförutsättningen för en kraftfull och målmedveten miljövård skapats.
Opinionen är väckt, vakthållningen från
allmänheten kring miljöfrågorna är effektiv. Politikernas huvuduppgift i dag är
då att se till att redskapen för en effektiv
miljövård är i bästa trim. Oumbärliga
redskap är: ett fullgott faktaunderlag, en
genomtänkt organisation och en planmässig användning av relativt begränsade resurser.
Ett fullgott faktaunderlag
Naturresursutredningen påpekade i sitt betänkande »Miljöforskningen: organisation
och resurser» (SOU 1967: 44) att en helhetsbild av föroreningssituationen saknades och att behovet av datainsamling och
databearbetning var mycket stort. situationen har inte nämnvärt förändrats sedan dess. Orsakerna till många förändringar i naturen är inte fullt klarlagda;
ändå vidtas åtgärder av ibland ganska
genomgripande natur. Forskningen har
med nuvarande resurstilldelning inte möjlighet att klarlägga risk- och toleransnivåer för olika ämnen, långt mindre för
verkningarna av olika riskabla ämnen tillsammans.
Följderna av ett bristfälligt faktaunderlag kan bli allvarliga. Den till följd av begränsad resurstillgång nödvändiga prioriteringen kan i ett längre perspektiv bli felaktig. Åtgärder på ett noga kartlagt område kan trappas upp, samtidigt som andra områden av samma vikt, där underlaget är mera osäkert, blir försummade.
Miljövårdsarbetet riskerar att styras me- 197
ra av opinionens krav än av vetenskapliga
fakta.
Miljöforskningsanslagen här i Sverige
har hittills legat väsentligt under naturresursutredningens beräkningar av behovet.
Men även om en betydande ökning av anslagen skulle göras, är det helt otänkbart
att Sverige ensamt skulle kunna täcka hela miljövårdsfältet En ökad internationell samplanering av forskningsinsatserna,
som kan leda till en arbetsfördelning olika
länder emellan, är nödvändig. Det vore
glädjande om FN:s miljövårdskonferens
1972 i Stockholm kunde ge till resultat en
sådan planering och arbetsfördelning.
Den livliga debatten kring projekt som
Sturup, Kaitum, Brofjorden har visat på
det akuta behovet av en riksplanering. Det
är närmast skandalöst att man inte kommit längre i arbetet på en sådan översiktlig planering. Konfrontationen mellan ekonomiska intressen och miljövårdsintresset
är varje gång lika häftig, och det är ogörligt att finna någon enhetlig linje i utgången av olika ärenden. Att hantera landets resurser på detta sätt kan inte betecknas som ansvarsfullt. Diskussionen om
nödvändigheten av att göra avkall på
standardökningen, i betydelsen konsumtionsökning, till förmån för tillgodoseendet
av miljövärdena saknar mening och innehåll, så länge den inte kan förknippas med
konkreta ställningstaganden. Det är absurt att t ex beslutet om Brofjorden får
fattas utan att någon redovisning sker av
behovet av raffinaderier under de närmaste decennierna och lokaliseringen av
dessa, utan att kostnadsberäkningar fram- 198
läggs för alternativa lösningar. Bevisbördan läggs hittills regelmässigt på den miljöengagerade opinionen som därmed kommer i konstant underläge.
En genomtänkt organisation
Kraven på effektiva miljövårdande insatser har växt fram mycket hastigt. Det är
lätt att göra sig litet löjlig över att snart
sagt varje organ i samhället, varje förening, varje organisation tillsätter miljö-
sektioner, miljöombud, eller vad det nu
kan kallas. Orsaken är kanske ändå inte
bara att miljövården har blivit en »populär» fråga utan också en följd av att
man känner, att insatserna från statsmakterna, som dock bär det yttersta ansvaret
för miljövården, inte är tillräckligt effektiva. Organisationen av samhällets miljö-
vård är inte rationell och överskådlig, och
ansvarsfördelningen är inte entydig. Förhoppningen att statens naturvårdsverk
skulle bli den samordnande instansen har
inte infriats. Den som exempelvis intresserar sig för vattenvårdsfrågor skall finna att
dessa behandlas förutom av naturvårdsverket, av kommerskollegium, statens
planverk, socialstyrelsen och flera andra
organ. Bullerproblemen handläggs av en
sektion inom naturvårdsverket, av statens
planverk, av statens institut för folkhälsan, av trafiksäkerhetsverket. »Behandlingen av frågor om oljehantering och oljeskydd är splittrad på ett tjugotal myndigheter och flera utredningar har tagit
upp olika sidor av oljehanteringen: transport, lagring, destruktion, oljeskydd»
(Naturvårdsverkets årsbok 1969).
Också vertikalt är ansvarsfördelningen
oklar. Länsstyrelsernas åliggande beträffande miljövård är inte klart avgränsade.
vare sig i förhållande till statliga organ eller i förhållande till primärkommunerna.
I kommunerna ombesörjs miljövården av
en hel rad organ. Hälsovårdsnämnden anses väl ha den viktigaste funktionen; den
kan framföra allvarliga betänkligheter t ex
i fråga om bullernivåer i bostadsbebyggelse, men dess uppfattning kan nonchaleras av kommunstyrelsen som ju bär det
ekonomiska huvudansvaret.
I det här sammanhanget kan påpekas
ett till synes oviktigt problem som enligt
min mening dock försvårar miljöarbetet:
termen miljö har överförts på så gott som
all mänsklig verksamhet. Det gör det svårt
att på ett meningsfullt sätt diskutera konkreta åtgärder. En distinkt terminologi
beträffande miljöproblemen är högeligen
önskvärd.
Planmässig resursanvändning
1970 års långtidsutredning visar i avsnittet Miljövård i huvudrapporten, att underlaget för en uppskattning av behovet
av miljövårdsinsatser, för planeringen av
dessa insatser, för prioritering mellan dem
och för bedömning av de ekonomiska effekterna av de miljöskyddsåtgärder man
vidtar, är utomordentligt bristfälligt. Utredningen har dock ansett sig kunna konstatera, att man redan vid en undre gräns
för ekonomiska uppoffringar måste ta i
anspråk »en icke oväsentlig del av resurstillskotten i ekonomin». Detta uttalande
innebär en förintande kritik mot uppläggningen av dagens miljövårdspolitik. Vi vet
alltså i stort sett inte något om vilka krav
som måste uppfyllas för att vi skall kunna bevara en god miljö. Så kan det inte
få fortsätta. Vi måste påskynda inventeringsarbetet och utarbeta en målsättning
för miljövården, som kan hjälpa oss att
avgöra striden mellan konkurrerande intressen. Den sedan länge pågående diskussionen om behovet av kostnads-intäktsanalyser beträffande miljöfrågorna – sätt pris
på miljön – måste konkretiseras; glädjande nog skall en kommitte inom OECD
detta år börja med sådana analyser, och
det finns allt skäl att noga följa det arbetet.
Vikten av att finna en princip för hur
kostnaderna för miljövårdsinsatser skall
fördelas har många gånger påtalats, inte
minst i riksdagen. Självfallet är det så att
vi alla till sist får bära kostnaderna i form
av skatter, höjda priser – eller förstörd
miljö. Ändå är det nödvändigt att det direkta kostnadsansvaret fördelas så rättvisande som möjligt mellan olika intressenter. Kostnadsfördelningen bör ske utifrån en vägande princip, nämligen att stimulera mer miljövänlig teknik, mera miljövänliga produkter. En partipolitiskt betingad låsning till en enda form av kostnadsuttag är självfallet förkastlig. Flera
olika instrument som beskattning, differentierade avdrag eller bidrag och särskilda miljöavgifter kan användas. Om Sverige aspirerar på att vara ett föregångsland beträffande miljövård, måste särskilda hänsyn tas till industrins konkurrensförmåga, så länge inte en internationell
samordning av bestämmelserna skett.
Tillfredsställande faktaunderlag, över- 199
skådlig organisation, god planering, effektiv användning av resurserna har jag här
tillåtit mig att kalla miljövårdens redskap.
Utan effektiva redskap blir miljövårdspolitiken ytlig och planlös, och »utvecklingen», i det här fallet ofta negativ, hinner
före åtgärderna. Instrumenten är i dag
dessvärre trubbiga och ganska ineffektiva.
Moderata samlingspartiet har i en partimotion i år behandlat detta och krävt
åtgärder för att förbättra situationen.
Man har föreslagit att en utredning tillsätts med uppgift att granska miljöforskningens organisation, planläggning och
prioritering med särskild hänsyn tagen till
behovet av internationellt samarbete. En
databank för miljöforskningsresultat bör
inrättas. Man begär vidare en översyn av
miljövårdens organisation, av ansvarsfördelningen mellan olika organ och av möjligheterna att kontrollera att bestämmelser följs. Man anser det nödvändigt att
den fysiska riksplaneringen påskyndas och
att riksdagen får en redovisning av arbetet, så att en demokratisk debatt kan komma till stånd. En parlamentarisk utredning för att översiktligt beräkna miljövårdens olika kostnader och för att se över
målsättningen, prioriteringen mellan olika
sektorer och kostnadsfördelningen mellan
skilda intressenter bör tillsättas. Ett beslut
fattades i mars i år, mot en socialdemokratisk reservation, att kostnadsfördelningen nu skall utredas.
Kommunal miljövård
Långtidsutredningen redovisar också material som berör kommunernas miljövårdspolitik. I en enkät till kommunerna har
200
man efterlyst vilka miljövårdsåtgärder som
kommunerna anser kommer att behövas
under perioden 1971 till 1975. På grundval av den enkäten anser sig långtidsutredningen kunna konstatera att kommunerna har bristfälliga beräkningar och
otillräcklig överblick beträffande behovet
av miljövårdsinsatser.
Moderata samlingspartiet föreslår med
utgångspunkt från detta, att varje kommun skall åläggas att utifrån sina lokala
förhållanden upprätta ett miljövårdsprogram för det teknisk-hygieniska området.
I ett sådant skall man redovisa resultatet
av en inventering av rådande förhållanden, vilka åtgärder man avser att vidta
och en kostnadsberäkning för dessa. Miljövårdsprogrammet bör upprättas av hälsovårdsnämnden och antas av kommunfullmäktige, på samma sätt som man gör
med bostadsbyggnadsprogrammet På så
sätt skulle ett mera tillförlitligt underlag
för bedömning av behovet av insatser kunna sammanställas av statsmakterna. Men
framför allt skulle man på så sätt kunna
framtvinga en samordning och klarare
kompetensfördelning mellan olika kommunala nämnder och styrelser och samtidigt
få till stånd en förankring hos kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Sådana miljövårdsprogram har redan upprättats på en del håll, och naturvårdsverket
bör kunna bistå kommunerna med råd
och information om hur man lämpligen
går till väga för att få fram dem.
»Planerad allemansrätt»
En annan moderat motion vill utnyttja ett
»redskap» som ofta negligeras, nämligen
medborgarnas egen aktivitet, på det viktiga området landskapsvård.
Utgångspunkten är inte bara oron för
att kulturlandskapet förfulas utan också
människors ökade behov av att komma ut
i en levande natur. Istället för att problemets lösning sökes i ökat förvärv från
samhällets sida av fritidsområden och naturreservat eller i skilda landskapsvårdande stödåtgärder, vilka på grund av stora
kostnader inte kan ge några mera omfattande resultat inom överskådlig tid,
framförs tanken på »planerad allemansrätt».
Det blir allt vanligare att jordbrukare
med stimulans av statsmedel skaffar sig
bruksplaner för såväl jordbruket som
skogsbruket. I samband med att en sådan
plan upprättas kan med små medel göras
en naturvårdsplan över egendomen i syfte
att tillvarata och vidmakthålla alla de
tillgångar ett landskap kan erbjuda. Genom att utmärka vägar och stigar och
ange särskilda sevärdheter hjälper markägaren allmänheten att vistas i naturen,
och allemansrätten kan bevaras.
Det vore enligt min mening högst olyckligt om miljövårdsdebatten i fortsättningen inte ändrade karaktär. En debatt som
huvudsakligen vill fungera som larmklocka men inte bekymrar sig om huruvida
förutsättningarna för ett effektivt miljö-
vårdsarbete föreligger, för inte utvecklingen framåt. Just på miljövårdens område är det mer än eljest angeläget att
arbetet kommer i gång och leder till konkreta och snabba åtgärder.
Miljöpolitik i bakvatten
Förutsättningen för en kraftfull och
målmedveten miljövård finns i vårt land,
skriver riksdagsledamoten Britt M ogård.
Hon syftar på den breda opinionen
och viljan inom alla partier att skapa
en livsvänlig miljö. Det är politikernas
huvuduppgift att se till att detta kan
realiseras. Oumbärliga redskap härför är
ett fullgott faktaunderlag, en genomtänkt
organisation och en planmässig användning av relativt begränsade resurser.
Men även med ökade miljöforskningsanslag är det orimligt att begära att
Sverige ensamt skall kunna täcka hela
miljövårdsfältet. En ökad internationell
samplanering av forskningsinsatserna
och en arbetsfördelning mellan länderna
är nödvändig. Förhoppningen att statens
naturvårdsverk skulle bli den samordnande instansen har inte infriats, och
även vertikalt är ansvarsfördelningen
oklar. Inventeringsarbetet måste påskyndas och en målsättning för miljövården
måste utarbetas. Minst av allt vet vi i
dag vilka ekonomiska krav, som måste
uppfyllas, för att vi skall kunna skapa ·
en god miljö.
Det politiska beslutsmaskineriet i ett de·
mokratiskt samhällssystem tar sin rundliga
tid. Att ändra inriktningen av samhällsarbetet, att rätta till begångna misstag kan
ta år. Miljöpolitiken är kanske det mest
slående exemplet. Långt sedan man har
upptäckt och kritiserat vådorna av den
moderna bostadsmiljön fortsätter man att
producera sterila betongområden som
Skärholmen och Tensta. Man vet att fosfaterna skadar våra sjöar, men man förmår inte stoppa dem. Endast produkter
som innebär risker för omedelbar förgift.
ning av människor, som t ex cyklamat och
hormoslyr, kan bryta gällande rutiner.
Den accelererande industrialiseringen
och urbaniseringen gör denna långsamma
arbetsmetod alltmer betänklig. Det är redan nu i många fall befogat att ifrågasätta om inte utvecklingen styr politiker·
na i stället för tvärtom. Vi löper risken
att få allt färre misstag att rätta till; skadorna kan bli irreparabla.
Vad kan göras för att uppnå en större
effektivitet och ökad takt i beslutsprocessen? Det är väsentligt att i varje läge sö-
ka skilja ut vad som är den politiska hu·
vuduppgiften. Under 1960-talet har en
intensiv miljövårdsdebatt förts, i vilken
politikerna tagit aktiv del. Miljöskador
och miljörisker har påvisats i det vällov·
liga syftet att väcka opinion och därmed
skapa underlag för politiska åtgärder. Mer
än i något annat land kan vi i dag hänvisa till en bred opinion och en enighet
inom alla politiska partier om målet: en
livsvänlig miljö. Därmed har grundförutsättningen för en kraftfull och målmedveten miljövård skapats.
Opinionen är väckt, vakthållningen från
allmänheten kring miljöfrågorna är effektiv. Politikernas huvuduppgift i dag är
då att se till att redskapen för en effektiv
miljövård är i bästa trim. Oumbärliga
redskap är: ett fullgott faktaunderlag, en
genomtänkt organisation och en planmässig användning av relativt begränsade resurser.
Ett fullgott faktaunderlag
Naturresursutredningen påpekade i sitt betänkande »Miljöforskningen: organisation
och resurser» (SOU 1967: 44) att en helhetsbild av föroreningssituationen saknades och att behovet av datainsamling och
databearbetning var mycket stort. situationen har inte nämnvärt förändrats sedan dess. Orsakerna till många förändringar i naturen är inte fullt klarlagda;
ändå vidtas åtgärder av ibland ganska
genomgripande natur. Forskningen har
med nuvarande resurstilldelning inte möjlighet att klarlägga risk- och toleransnivåer för olika ämnen, långt mindre för
verkningarna av olika riskabla ämnen tillsammans.
Följderna av ett bristfälligt faktaunderlag kan bli allvarliga. Den till följd av begränsad resurstillgång nödvändiga prioriteringen kan i ett längre perspektiv bli felaktig. Åtgärder på ett noga kartlagt område kan trappas upp, samtidigt som andra områden av samma vikt, där underlaget är mera osäkert, blir försummade.
Miljövårdsarbetet riskerar att styras me- 197
ra av opinionens krav än av vetenskapliga
fakta.
Miljöforskningsanslagen här i Sverige
har hittills legat väsentligt under naturresursutredningens beräkningar av behovet.
Men även om en betydande ökning av anslagen skulle göras, är det helt otänkbart
att Sverige ensamt skulle kunna täcka hela miljövårdsfältet En ökad internationell samplanering av forskningsinsatserna,
som kan leda till en arbetsfördelning olika
länder emellan, är nödvändig. Det vore
glädjande om FN:s miljövårdskonferens
1972 i Stockholm kunde ge till resultat en
sådan planering och arbetsfördelning.
Den livliga debatten kring projekt som
Sturup, Kaitum, Brofjorden har visat på
det akuta behovet av en riksplanering. Det
är närmast skandalöst att man inte kommit längre i arbetet på en sådan översiktlig planering. Konfrontationen mellan ekonomiska intressen och miljövårdsintresset
är varje gång lika häftig, och det är ogörligt att finna någon enhetlig linje i utgången av olika ärenden. Att hantera landets resurser på detta sätt kan inte betecknas som ansvarsfullt. Diskussionen om
nödvändigheten av att göra avkall på
standardökningen, i betydelsen konsumtionsökning, till förmån för tillgodoseendet
av miljövärdena saknar mening och innehåll, så länge den inte kan förknippas med
konkreta ställningstaganden. Det är absurt att t ex beslutet om Brofjorden får
fattas utan att någon redovisning sker av
behovet av raffinaderier under de närmaste decennierna och lokaliseringen av
dessa, utan att kostnadsberäkningar fram- 198
läggs för alternativa lösningar. Bevisbördan läggs hittills regelmässigt på den miljöengagerade opinionen som därmed kommer i konstant underläge.
En genomtänkt organisation
Kraven på effektiva miljövårdande insatser har växt fram mycket hastigt. Det är
lätt att göra sig litet löjlig över att snart
sagt varje organ i samhället, varje förening, varje organisation tillsätter miljö-
sektioner, miljöombud, eller vad det nu
kan kallas. Orsaken är kanske ändå inte
bara att miljövården har blivit en »populär» fråga utan också en följd av att
man känner, att insatserna från statsmakterna, som dock bär det yttersta ansvaret
för miljövården, inte är tillräckligt effektiva. Organisationen av samhällets miljö-
vård är inte rationell och överskådlig, och
ansvarsfördelningen är inte entydig. Förhoppningen att statens naturvårdsverk
skulle bli den samordnande instansen har
inte infriats. Den som exempelvis intresserar sig för vattenvårdsfrågor skall finna att
dessa behandlas förutom av naturvårdsverket, av kommerskollegium, statens
planverk, socialstyrelsen och flera andra
organ. Bullerproblemen handläggs av en
sektion inom naturvårdsverket, av statens
planverk, av statens institut för folkhälsan, av trafiksäkerhetsverket. »Behandlingen av frågor om oljehantering och oljeskydd är splittrad på ett tjugotal myndigheter och flera utredningar har tagit
upp olika sidor av oljehanteringen: transport, lagring, destruktion, oljeskydd»
(Naturvårdsverkets årsbok 1969).
Också vertikalt är ansvarsfördelningen
oklar. Länsstyrelsernas åliggande beträffande miljövård är inte klart avgränsade.
vare sig i förhållande till statliga organ eller i förhållande till primärkommunerna.
I kommunerna ombesörjs miljövården av
en hel rad organ. Hälsovårdsnämnden anses väl ha den viktigaste funktionen; den
kan framföra allvarliga betänkligheter t ex
i fråga om bullernivåer i bostadsbebyggelse, men dess uppfattning kan nonchaleras av kommunstyrelsen som ju bär det
ekonomiska huvudansvaret.
I det här sammanhanget kan påpekas
ett till synes oviktigt problem som enligt
min mening dock försvårar miljöarbetet:
termen miljö har överförts på så gott som
all mänsklig verksamhet. Det gör det svårt
att på ett meningsfullt sätt diskutera konkreta åtgärder. En distinkt terminologi
beträffande miljöproblemen är högeligen
önskvärd.
Planmässig resursanvändning
1970 års långtidsutredning visar i avsnittet Miljövård i huvudrapporten, att underlaget för en uppskattning av behovet
av miljövårdsinsatser, för planeringen av
dessa insatser, för prioritering mellan dem
och för bedömning av de ekonomiska effekterna av de miljöskyddsåtgärder man
vidtar, är utomordentligt bristfälligt. Utredningen har dock ansett sig kunna konstatera, att man redan vid en undre gräns
för ekonomiska uppoffringar måste ta i
anspråk »en icke oväsentlig del av resurstillskotten i ekonomin». Detta uttalande
innebär en förintande kritik mot uppläggningen av dagens miljövårdspolitik. Vi vet
alltså i stort sett inte något om vilka krav
som måste uppfyllas för att vi skall kunna bevara en god miljö. Så kan det inte
få fortsätta. Vi måste påskynda inventeringsarbetet och utarbeta en målsättning
för miljövården, som kan hjälpa oss att
avgöra striden mellan konkurrerande intressen. Den sedan länge pågående diskussionen om behovet av kostnads-intäktsanalyser beträffande miljöfrågorna – sätt pris
på miljön – måste konkretiseras; glädjande nog skall en kommitte inom OECD
detta år börja med sådana analyser, och
det finns allt skäl att noga följa det arbetet.
Vikten av att finna en princip för hur
kostnaderna för miljövårdsinsatser skall
fördelas har många gånger påtalats, inte
minst i riksdagen. Självfallet är det så att
vi alla till sist får bära kostnaderna i form
av skatter, höjda priser – eller förstörd
miljö. Ändå är det nödvändigt att det direkta kostnadsansvaret fördelas så rättvisande som möjligt mellan olika intressenter. Kostnadsfördelningen bör ske utifrån en vägande princip, nämligen att stimulera mer miljövänlig teknik, mera miljövänliga produkter. En partipolitiskt betingad låsning till en enda form av kostnadsuttag är självfallet förkastlig. Flera
olika instrument som beskattning, differentierade avdrag eller bidrag och särskilda miljöavgifter kan användas. Om Sverige aspirerar på att vara ett föregångsland beträffande miljövård, måste särskilda hänsyn tas till industrins konkurrensförmåga, så länge inte en internationell
samordning av bestämmelserna skett.
Tillfredsställande faktaunderlag, över- 199
skådlig organisation, god planering, effektiv användning av resurserna har jag här
tillåtit mig att kalla miljövårdens redskap.
Utan effektiva redskap blir miljövårdspolitiken ytlig och planlös, och »utvecklingen», i det här fallet ofta negativ, hinner
före åtgärderna. Instrumenten är i dag
dessvärre trubbiga och ganska ineffektiva.
Moderata samlingspartiet har i en partimotion i år behandlat detta och krävt
åtgärder för att förbättra situationen.
Man har föreslagit att en utredning tillsätts med uppgift att granska miljöforskningens organisation, planläggning och
prioritering med särskild hänsyn tagen till
behovet av internationellt samarbete. En
databank för miljöforskningsresultat bör
inrättas. Man begär vidare en översyn av
miljövårdens organisation, av ansvarsfördelningen mellan olika organ och av möjligheterna att kontrollera att bestämmelser följs. Man anser det nödvändigt att
den fysiska riksplaneringen påskyndas och
att riksdagen får en redovisning av arbetet, så att en demokratisk debatt kan komma till stånd. En parlamentarisk utredning för att översiktligt beräkna miljövårdens olika kostnader och för att se över
målsättningen, prioriteringen mellan olika
sektorer och kostnadsfördelningen mellan
skilda intressenter bör tillsättas. Ett beslut
fattades i mars i år, mot en socialdemokratisk reservation, att kostnadsfördelningen nu skall utredas.
Kommunal miljövård
Långtidsutredningen redovisar också material som berör kommunernas miljövårdspolitik. I en enkät till kommunerna har
200
man efterlyst vilka miljövårdsåtgärder som
kommunerna anser kommer att behövas
under perioden 1971 till 1975. På grundval av den enkäten anser sig långtidsutredningen kunna konstatera att kommunerna har bristfälliga beräkningar och
otillräcklig överblick beträffande behovet
av miljövårdsinsatser.
Moderata samlingspartiet föreslår med
utgångspunkt från detta, att varje kommun skall åläggas att utifrån sina lokala
förhållanden upprätta ett miljövårdsprogram för det teknisk-hygieniska området.
I ett sådant skall man redovisa resultatet
av en inventering av rådande förhållanden, vilka åtgärder man avser att vidta
och en kostnadsberäkning för dessa. Miljövårdsprogrammet bör upprättas av hälsovårdsnämnden och antas av kommunfullmäktige, på samma sätt som man gör
med bostadsbyggnadsprogrammet På så
sätt skulle ett mera tillförlitligt underlag
för bedömning av behovet av insatser kunna sammanställas av statsmakterna. Men
framför allt skulle man på så sätt kunna
framtvinga en samordning och klarare
kompetensfördelning mellan olika kommunala nämnder och styrelser och samtidigt
få till stånd en förankring hos kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Sådana miljövårdsprogram har redan upprättats på en del håll, och naturvårdsverket
bör kunna bistå kommunerna med råd
och information om hur man lämpligen
går till väga för att få fram dem.
»Planerad allemansrätt»
En annan moderat motion vill utnyttja ett
»redskap» som ofta negligeras, nämligen
medborgarnas egen aktivitet, på det viktiga området landskapsvård.
Utgångspunkten är inte bara oron för
att kulturlandskapet förfulas utan också
människors ökade behov av att komma ut
i en levande natur. Istället för att problemets lösning sökes i ökat förvärv från
samhällets sida av fritidsområden och naturreservat eller i skilda landskapsvårdande stödåtgärder, vilka på grund av stora
kostnader inte kan ge några mera omfattande resultat inom överskådlig tid,
framförs tanken på »planerad allemansrätt».
Det blir allt vanligare att jordbrukare
med stimulans av statsmedel skaffar sig
bruksplaner för såväl jordbruket som
skogsbruket. I samband med att en sådan
plan upprättas kan med små medel göras
en naturvårdsplan över egendomen i syfte
att tillvarata och vidmakthålla alla de
tillgångar ett landskap kan erbjuda. Genom att utmärka vägar och stigar och
ange särskilda sevärdheter hjälper markägaren allmänheten att vistas i naturen,
och allemansrätten kan bevaras.
Det vore enligt min mening högst olyckligt om miljövårdsdebatten i fortsättningen inte ändrade karaktär. En debatt som
huvudsakligen vill fungera som larmklocka men inte bekymrar sig om huruvida
förutsättningarna för ett effektivt miljö-
vårdsarbete föreligger, för inte utvecklingen framåt. Just på miljövårdens område är det mer än eljest angeläget att
arbetet kommer i gång och leder till konkreta och snabba åtgärder.