GU; Namn att minnas – Bengt Dennis


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Bengt Dennis
När Hubert de Besche tröttnade på Washington – vilket enligt illvilliga tungor skedde betydligt senare än Washington tröttnade på Hubert de Besche – gällde det att finna en ny
befattning åt honom. Eftersom han, skämtsamt
kallad ”Eftas fader”, gjort sin karriär som
handelspo1itiker, bestämde man STig slutligen
för att göra honom till ambassadör hos de
ekonomiska organisationerna i Geneve. Men
då hade man gjort upp räkningen utan värden
i skepnad av statssekreterare Bengt Dennis i
handelsdepartementet. Denne Dennis inlade
sitt veto mot utnämningen, som han förklarade endast kunde ske i samförstånd och enighet mellan utrikesdepartementet och handelsdepartementet.
Enligt vanligtvis välunderrättade källor hade detta veto en pikant förhistoria. På den
tid då hr Dennis var socialdemokratisk handelsredaktör och hr de Besche i egenskap av
biträdande kabinettssekreterare koncipierade
Efta, höll den senare en presskonferens vid
vilken den förre var närvarande. Hr Dennis
ställde då en fråga, som föranledde hr de
Besche – gammal mästare på sabel men förvisso inte florett – tillråda redaktören att gå
hem och läsa på sin läxa. Det pikanta ligger i
att hr Dennis blev pikerad, och en gång pikerad glömmer han det aldrig. Hans chans att ge
igen dröjde ,]änge, men i Geneve fick hr de
Besche betalt för gammaJ schweizerost. Han
hade emellertid ingen anledning att beklaga
sig. Tack vare detta intermezzo kom han i
stället ti1l Köpenhamn, vilket måste anses ur
alla synpunkter angenämare, inte minst som
hr de Besche – tycka vad man vill om honom
– i egenskap av efterträdare till Herman
Kling inte kan undgå att Mi populär på sin
nya post.
Den pikanta förhistorien till incidenten i
Geneve må vara sann eller icke, själva incidenten har under alla förhållanden sitt intresse. Den är ett av de första och mest uppseendeväckande tecknen på handelsdepartementets maktfullkomlighet och utrikesdepartementets svaghet under den rådande regimen. Föga
eller intet har i pressen skrivits om den märkliga departementalreform, som pågått bakom
kulisserna och som helt förändrat utrikesdepartementets och handelsdepartementets inbördes förhållande. När Gunnar Lange avgick som statsråd var handelsdepartementet en
skuta i marvatten på väg att skjutas i sank.
Det ansågs tveksamt om departementet- som
aldrig räknats till de betydelsefullare – över
huvud taget skulle behållas och man diskuterade dess förestående uppdelning på andra
departement. Men det blev annat av sedan
Kjell-Olof Feldt blivit kapten på skutan.
Den lille mannen med Napoleonkomplexet
hyser detta inte alldeles förgäves och inte alldeles utan skäl. Han är förmodligen – statsministern icke undantagen – ,regeringens mest
begåvade medlem och när han avancerade
till handelsminister såg han till att hans departement fick status därefter. Som ”chefsförhandlare” Sverker Aströms verklige chef under EG-förhandlingarna och såsom sådan en
av de viktigaste männen i vårt ekonomiska liv
lät han sitt departement utvecklas i stället för
att avvecklas. Kronan på verket sattes, när han
lyckades lösgöra handelsavdelningen från ut,rikesdepartementet och lägga den under handelsdepartementet. UD fick trösta sig med den
s k u-avdelningen – vilken som bekant handlägger biståndsfrågor – en ur alla synpunkter
klen kompensation.
Vad denna stympning av UD – och motsvarande utvidgning av handelsdepartementet
– innebär kan man göra sig en föreställning
om, när man läser andra delen av Gunnar
Hägglöfs memoarer. Med berättigad stolthet
skildrar Hägglöf, som under större delen av
kriget var handelsavdelningens chef, avdelningens avgörande betydelse för Sverige under
kriget och sticker inte under stol med att han
anser handelspolitiken ha varit väl så viktig
som den politik för villren politiska avdelningen i huvudsak svarade. Även om krigsförhållanden dessbättre icke längre råder, har handelsavdelningens roll knappast förminskats.
Man kan lätteligen inse vilken vinst i såväl
276
prestige som reellt inflytande handelsdepartementet gjort genom att överta handelsavdelningen från UD.
KjeU-Olof Feldts närmaste man och medhjälpare under dessa omvälvande och för handelsdepartementet väsentliga förändringar har
alltså varit statssekreteraren Bengt Dennis.
Han kompletterar på ett ur många synpunkter
lyckligt sätt sin chef. Han har knappast dennes
snabba och rörliga begåvning, smidighet,
mångsidighet och recept!ivitet. Men han är
lugn, saklig, arbetsam, kunnig och ambitiös –
och han råkar inte i slagsmål, vare sig på det
platta polit!iska fältet eller i fjällens berusande atmosfär.
Bengt Dennis Andersson är född i Grängesberg 1930 och tog studentexamen i Ludvika
precis 20 år senar.e. Efter militärtjänst med
plutonchefsskola och praktikanttjänst vid Ludvika sockens kommunalkontor började han studera vid Socialinstitutet i Stockholm, där han
avlade socionomexamen på teoretiska linjen
1956. Då hade han redan i två års tid fungerat
som handelsredaktör på Morgon-Tidningen.
Sin lovande journalistiska bana avbröt han
1957-58 såsom stipondi,at vid Columbia University i New York där han tog en MA i na- ~ionalekonomi. Efter denna ytterJigare meritering återgick han till journalistiken, närmare
bestämt i form av Stockholms-Tidningen, från
mitten av 1959 som chef för dess ekonomiska
redaktion. När det väl blev Stockholms-Tidningens tur att nedläggas ha·de man just på
Sveriges radios nyhetsredaktion fått anledning att se sig om efter en ny ekonomisk reporter efter den då för tiden slätkammat borgerlige ynglingen Åke Ortmark. Valet föll –
efter någon tvekan – på Bengt Dennis, som
han numera hette.
Man fick inte anledning att ångra sig, sna·
rare tvärtom. Den saklighot och kunnighet som
– låt vara inte i hr de Besehes ögon – alltid
utmärkt Donnis, kom här i hög grad till sin
rätt liksom även hans förmåga att tyg.Ja sina
politiska passioner. På Sveriges radio var man
kort sagt mycket belåten med Dennis och såg
med beklagande att han efter fem år som ekonomisk och politisk kommentator och reporter
lämnade företaget, därtill förmådd av parti·
kamrater. Det var finansdepartementets skal·
kar som lockade. År 1967 blev Dennis kansli·
råd i finansdepartementets budgetavdelning
och avancerade 1969 cill departementsråd. I
finansdepartementet blev han dåvarande statssekreteraren Feldts närmaste medarbetare, och
då Feldt gick över till handelsdepartementet
som statsråd tog han år 1970 med sig Dennis
dit som statssekreterare.
Den stora frågan i handelsdepartementet
under den tid som gått sedan dess har givetvis varit EG, och det måste med beklagande
konstateras att Dennis hört till dem som kraftigast bidragit till att nedkyla Olof Palmes
och Fe.Jdts ursprungliga varma sympati för ett
svenskt medlemskap. Bortsett från detta är han
klok, men som sagt stingslig. När hans hustru,
don kända konsumentupplysaren Turid Ström
i KF, fick ett statligt uppdrag på konsumentområdet, antyddes i någon tidning att detta
kunde ha sammanbang med hennes äktenskap.
Dennis fräste genast till med en ilsken dementi. Men Bengt Dennis behöver inte oroa
sig. Han hör tiLl de nya strömlinjeformade
teknokrater, som kommer att regera oss oavsett regim.
GU