Namn att minnas – Stig Synnergren
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Stig Synnergren
Stig Synnergren är Sveriges förste socialdemokratiske överbefälhavare. Till hans heder
skall genast sägas att han inte blev överbefälhavare i sin egenskap av partiboksinnehavare.
När allt kommer omkring har han i själva
verket ingen partibok. Han har bara vid flera
tillfällen uttalat att det parti, vars allmänna
politiska värderingar kommer hans egna närmast är socialdemokratin.
Man kan för övrigt ha anledning att fråga
sig om dessa uttalanden alltjämt äger giltighet. Synnergrens lojalitet mot socialdemokratin har satts på hårda prov till följd av den
socialdemokratiska regeringens illojalitet mot
Synnergren, när den ställde honom inför ett
fullbordat faktum beträffande officerslockoutcn. Det har gått rykten om att Synnergren
övervägde att ställa sin plats till förfogande
som protest mot regeringens huvudlösa åtgärd
och att endast den omständigheten att lockouten avblåstes förmått honom att kvarstå.
Skulle dessa rykten tala sanning har man
inte svårt att förstå Synnergren. Mindre än
ett halvår efter sitt tillträde som öB försattes
ban i en situation, vilken för en person i hans
ansvarsställning måste ha upplevts som nästintill outhärdlig. Varslet om en officerslockout
– som ju betyder att en regering avsiktligt försätter det egna landets försvar ur stridbart
skick- gjorde inte bara Sverige till åtlöje över
hela världen. Konsekvenserna var allvarligare
än så. Som Synnergren själv uttryckte saken
skulle en lockout kunna medföra dels att tilltron till vårt försvar och vår försvarsvilja minskar i utlandet, vilket rubbar grundvalarna för
vår säkerhetspolitik, dels att beredskap och
utbildning inom krigsmakten lider svårt avbräck. Regeringen lät emellertid varsla om
lockout innan den överhuvudtaget tänkt igenom dessa problem och överlät åt ÖB – som
underrättades först kl. 18 samma dag beslutet
fattades – att ta konsekvenserna.
Mot denna bakgrund ville det nog till att
lockouten inte blev av för att samarbetet mellan försvarsledning och regering skulle kunna
fortgå utan en öppen schism.
Stig Synnergren må alltså vara mer eller
mindre socialdemokrat, men någon politisk general är han inte. Hans sakliga kompetens för
befattningen som öB är oomtvistad – låt vara
att man kanske på ett tidigare stadium trodde
att han snarare skulle sluta sin karriär som armechef. Denna karriär har redan hunnit bli legendarisk. Synnergren har avancerat från kapten till öB på tolv år. På fem år avancerade
han från kapten till generalmajor och passerade då 208 överstar och överstelöjtnanter!
När han år 1962 utnämndes till armestabschef var han med sina 47 år vår yngste general.
Men låt oss börja från början. Stig Gustaf
Eugen Synnergren är med liv och själ norrlänning, närmare bestämt norrbottning. Hans
far var lokförare och socialdemokratisk stadsfullmäktig i Boden – där modern f ö var socialdemokratisk ledamot av barnavårdsnämnden – det finns alltså ett politiskt påbrå i familjen. Sonen Stig, som är född 1915, tog
studenten i Luleå med A i fysik och a i matematik och kemi. Han prövade in på Tekniska
Högskolan i Stockholm och blev antagen. Han
hade ingen tanke på att bli officer. Hur kom
det sig att han ändrade uppfattning? Han kan
ge ett exakt svar; han vet precis när vändpunkten i hans liv inträffade. Det var en höstdag
1936 under Berlinolympiaden, i vilken Synnergren deltog som medlem av den svenska
gymnastiktruppen – spänstig som få har han
alltid varit. Upplevelsen av Adolf Hitler omgiven av Tredje rikets hela hotfulla paramilitära prakt kom unge Synnergren att ändra
val av levnadsbana. Liksom så många av sina
jämnåriga fick han en stark känsla av att ett
nytt världskrig var överhängande. Han tog
tillbaka sin ansökan till Teknis, bestämde sig
för att bli officer på stat och samma år som
det nya världskriget utbröt gick han ut etta
från Karlberg.
Synnergren blev som sig borde fänrik vid
I 19 i Boden. Större delen av krigsåren tillbragte han med skidlöparbataljonen i Kiruna; skidlöpning är alltsedan barndomen hans
218
favoritsport och han älskar fjällnaturen –
han tillhör inom parentes sagt sedan länge
Turistföreningens styrelse. För sin fjällvana
och sina fjällkunskaper fick han användning
inte minst när han efter ett kort mellanspel
som kadettofficer på Karlberg år 1944 blev
evakueringschef i Jokkmokk och såsom sådan
fick ansvaret för omhändertagandet av de
norska flyktingarna. Efter att ha genomgått
Krigshögskolan blev han i vederbörlig ordning generalstabsaspirant och generalstabskapten för att år 1957 utnämnas till major och
chef för armestabens taktikavdelning. Tre år
senare blev han överstelöjtnant på I l och efter ytterligare två år överste och chef för I 21
i Sollefteå. Den befattningen hann han nätt
och jämt tillträda innan han utnämndes till
armestabschef – han hade de facto inte fått
sin överstefullmakt, när han utnämndes till
generalmajor. Han hoppade alltså, kan man
säga, direkt från överstelöjtnant upp i generalsgraden.
Hittills hade Synnergrens karriär varit utpräglat armebetonad men i och med att han
år 1967 utsågs till generallöjtnant och chef för
försvarsstaben öppnade sig nya möjligheter.
Och när hans två år äldre medtävlare om
ÖB-posten generallöjtnant Carl Eric Almgren
år 1969 utnämndes till armechef kunde valet
mell:an dem bägge redan i realiteten anses avgjort till Synnergrens förmån. Bekräftelsen
kom genom konseljbeslut i januari 1970 och
den l oktober samma år tillträdde han befattningen som general och ÖB.
Den tämligen obetydliga åldersskillnaden
mellan Almgren och Synnergren var nog knappast utslagsgivande för regeringens beslut, snarare var det väl att man ansåg den mera bril·
jante Almgren som den besvärligare samarbetspartnern av de två. I någon mån kanske man
kan dra en parallell mellan detta val och valet mellan Carl August Ehrensvärd och Nils
Swedlund, när ÖB-posten skulle besättas 1951
och regeringen som bekant föredrog Swedlund.
Under alla förhållanden dröjde det som
framgått inte länge förrän Synnergrens samarbetsvilja blev tänjd intill bristningsgränsen.
Och den omständigheten att han ·anses lättare att samarbeta med än Almgren, vars skarpa och kritiska intellekt ofta oroat försvarsdepartementet, får ingalunda tolkas så att han
skulle vara osjälvständig. Långt därifrån –
Synnergren är en utomordentligt målmedveten och handlingskraftig personlighet och han
torde få maximal användning för dessa egenskaper när det gäller att trots oavbrutet urholkade försvarsanslag i möjligaste mån bibehålla krigsmaktens effektivitet.
Stig Synnergren är en öppen, utåtriktad,
glad och vänlig kraftkarl som med stor frejdighet och framgång fört försvarets talan både
inför politikerna och den stora allmänheten.
Han har en gång förklarat att den militära be·
fattning han trivts bäst med var kompaniche·
fens men att. döma av de förmånliga anbud
från näringslivet han avvisat, tycks han trivas
rätt väl också med att vara vad som brukar
kallas verkställande direktör i AB Sveriges
Krigsmakt. Med sin årsomsättning på 5 miljarder hör det onekligen till våra större företag. Inte minst med tanke på dagens politiska situation får man vara tacksam att det
har en gammal fjällräv i toppen.
GU
Stig Synnergren
Stig Synnergren är Sveriges förste socialdemokratiske överbefälhavare. Till hans heder
skall genast sägas att han inte blev överbefälhavare i sin egenskap av partiboksinnehavare.
När allt kommer omkring har han i själva
verket ingen partibok. Han har bara vid flera
tillfällen uttalat att det parti, vars allmänna
politiska värderingar kommer hans egna närmast är socialdemokratin.
Man kan för övrigt ha anledning att fråga
sig om dessa uttalanden alltjämt äger giltighet. Synnergrens lojalitet mot socialdemokratin har satts på hårda prov till följd av den
socialdemokratiska regeringens illojalitet mot
Synnergren, när den ställde honom inför ett
fullbordat faktum beträffande officerslockoutcn. Det har gått rykten om att Synnergren
övervägde att ställa sin plats till förfogande
som protest mot regeringens huvudlösa åtgärd
och att endast den omständigheten att lockouten avblåstes förmått honom att kvarstå.
Skulle dessa rykten tala sanning har man
inte svårt att förstå Synnergren. Mindre än
ett halvår efter sitt tillträde som öB försattes
ban i en situation, vilken för en person i hans
ansvarsställning måste ha upplevts som nästintill outhärdlig. Varslet om en officerslockout
– som ju betyder att en regering avsiktligt försätter det egna landets försvar ur stridbart
skick- gjorde inte bara Sverige till åtlöje över
hela världen. Konsekvenserna var allvarligare
än så. Som Synnergren själv uttryckte saken
skulle en lockout kunna medföra dels att tilltron till vårt försvar och vår försvarsvilja minskar i utlandet, vilket rubbar grundvalarna för
vår säkerhetspolitik, dels att beredskap och
utbildning inom krigsmakten lider svårt avbräck. Regeringen lät emellertid varsla om
lockout innan den överhuvudtaget tänkt igenom dessa problem och överlät åt ÖB – som
underrättades först kl. 18 samma dag beslutet
fattades – att ta konsekvenserna.
Mot denna bakgrund ville det nog till att
lockouten inte blev av för att samarbetet mellan försvarsledning och regering skulle kunna
fortgå utan en öppen schism.
Stig Synnergren må alltså vara mer eller
mindre socialdemokrat, men någon politisk general är han inte. Hans sakliga kompetens för
befattningen som öB är oomtvistad – låt vara
att man kanske på ett tidigare stadium trodde
att han snarare skulle sluta sin karriär som armechef. Denna karriär har redan hunnit bli legendarisk. Synnergren har avancerat från kapten till öB på tolv år. På fem år avancerade
han från kapten till generalmajor och passerade då 208 överstar och överstelöjtnanter!
När han år 1962 utnämndes till armestabschef var han med sina 47 år vår yngste general.
Men låt oss börja från början. Stig Gustaf
Eugen Synnergren är med liv och själ norrlänning, närmare bestämt norrbottning. Hans
far var lokförare och socialdemokratisk stadsfullmäktig i Boden – där modern f ö var socialdemokratisk ledamot av barnavårdsnämnden – det finns alltså ett politiskt påbrå i familjen. Sonen Stig, som är född 1915, tog
studenten i Luleå med A i fysik och a i matematik och kemi. Han prövade in på Tekniska
Högskolan i Stockholm och blev antagen. Han
hade ingen tanke på att bli officer. Hur kom
det sig att han ändrade uppfattning? Han kan
ge ett exakt svar; han vet precis när vändpunkten i hans liv inträffade. Det var en höstdag
1936 under Berlinolympiaden, i vilken Synnergren deltog som medlem av den svenska
gymnastiktruppen – spänstig som få har han
alltid varit. Upplevelsen av Adolf Hitler omgiven av Tredje rikets hela hotfulla paramilitära prakt kom unge Synnergren att ändra
val av levnadsbana. Liksom så många av sina
jämnåriga fick han en stark känsla av att ett
nytt världskrig var överhängande. Han tog
tillbaka sin ansökan till Teknis, bestämde sig
för att bli officer på stat och samma år som
det nya världskriget utbröt gick han ut etta
från Karlberg.
Synnergren blev som sig borde fänrik vid
I 19 i Boden. Större delen av krigsåren tillbragte han med skidlöparbataljonen i Kiruna; skidlöpning är alltsedan barndomen hans
218
favoritsport och han älskar fjällnaturen –
han tillhör inom parentes sagt sedan länge
Turistföreningens styrelse. För sin fjällvana
och sina fjällkunskaper fick han användning
inte minst när han efter ett kort mellanspel
som kadettofficer på Karlberg år 1944 blev
evakueringschef i Jokkmokk och såsom sådan
fick ansvaret för omhändertagandet av de
norska flyktingarna. Efter att ha genomgått
Krigshögskolan blev han i vederbörlig ordning generalstabsaspirant och generalstabskapten för att år 1957 utnämnas till major och
chef för armestabens taktikavdelning. Tre år
senare blev han överstelöjtnant på I l och efter ytterligare två år överste och chef för I 21
i Sollefteå. Den befattningen hann han nätt
och jämt tillträda innan han utnämndes till
armestabschef – han hade de facto inte fått
sin överstefullmakt, när han utnämndes till
generalmajor. Han hoppade alltså, kan man
säga, direkt från överstelöjtnant upp i generalsgraden.
Hittills hade Synnergrens karriär varit utpräglat armebetonad men i och med att han
år 1967 utsågs till generallöjtnant och chef för
försvarsstaben öppnade sig nya möjligheter.
Och när hans två år äldre medtävlare om
ÖB-posten generallöjtnant Carl Eric Almgren
år 1969 utnämndes till armechef kunde valet
mell:an dem bägge redan i realiteten anses avgjort till Synnergrens förmån. Bekräftelsen
kom genom konseljbeslut i januari 1970 och
den l oktober samma år tillträdde han befattningen som general och ÖB.
Den tämligen obetydliga åldersskillnaden
mellan Almgren och Synnergren var nog knappast utslagsgivande för regeringens beslut, snarare var det väl att man ansåg den mera bril·
jante Almgren som den besvärligare samarbetspartnern av de två. I någon mån kanske man
kan dra en parallell mellan detta val och valet mellan Carl August Ehrensvärd och Nils
Swedlund, när ÖB-posten skulle besättas 1951
och regeringen som bekant föredrog Swedlund.
Under alla förhållanden dröjde det som
framgått inte länge förrän Synnergrens samarbetsvilja blev tänjd intill bristningsgränsen.
Och den omständigheten att han ·anses lättare att samarbeta med än Almgren, vars skarpa och kritiska intellekt ofta oroat försvarsdepartementet, får ingalunda tolkas så att han
skulle vara osjälvständig. Långt därifrån –
Synnergren är en utomordentligt målmedveten och handlingskraftig personlighet och han
torde få maximal användning för dessa egenskaper när det gäller att trots oavbrutet urholkade försvarsanslag i möjligaste mån bibehålla krigsmaktens effektivitet.
Stig Synnergren är en öppen, utåtriktad,
glad och vänlig kraftkarl som med stor frejdighet och framgång fört försvarets talan både
inför politikerna och den stora allmänheten.
Han har en gång förklarat att den militära be·
fattning han trivts bäst med var kompaniche·
fens men att. döma av de förmånliga anbud
från näringslivet han avvisat, tycks han trivas
rätt väl också med att vara vad som brukar
kallas verkställande direktör i AB Sveriges
Krigsmakt. Med sin årsomsättning på 5 miljarder hör det onekligen till våra större företag. Inte minst med tanke på dagens politiska situation får man vara tacksam att det
har en gammal fjällräv i toppen.
GU