Ledare; Missbruk i system
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
Missbruk i system
I en analys av den politiska situationen i
Sverige har en utländsk tidningsman gjort
gällande, att Sveriges Radio-TV står i regeringens tjänst. Ett sådant generellt omdöme är oriktigt. Företagets organisation
och verksamhetssätt har fastställts av regering och riksdag gemensamt. Att flera regeringsmedlemmar än andra politiker visas upp i TV-rutan är rimligt. De har sitt
eget nyhetsvärde. Det är nu en gång så,
att regeringen har större möjligheter att
taga initiativ än oppositionen: den sitter i
förtur i de flesta frågor. Förhållandet kommer att fortfara, vilken regering vi än får
efter valet.
Ej heller är det belagt, att regeringen
skulle ha försökt förmå Sveriges Radios
ledning att anställa fler socialdemokratiska
än borgerliga tjänstemän. De utpräglat
vänsterorienterade, som var och en kan
se och höra i programmen, behöver inte
vara säkra socialdemokratiska röstare. Ofta
får man intrycket, att om de alls tillhör
ett parti måste detta ha hemort längre
österut än något svenskt.
Reaktionen mot politiseringen mom
Sveriges Radio kommer därav, att detta
företag, som enligt lag har att iakttaga
saklighet och opartiskhet, har låtit sina
medarbetare visa upp egna politiska attityder i en utsträckning, som verkar som
ett hån mot både lagstiftarna och lagen.
Meningen med denna var inte att utestänga politik ur programmen. Om t ex
den nuvarande regeringschefen-partiledaren talar den l maj, är det självklart att
han skall beredas utrymme i TV-rutan.
Aphängare eller motståndare – alla väntar att få se och höra honom den dagen.
Men man väntar inte vare sig den dagen
eller någon annan dag att få kännedom
om för övrigt tämligen okända radioreportrars politiska åsikter. Det är inte för
deras skull som TV har sina sändningar!
Hur de ideligen framför sig själva och
sina ställningstaganden är lätt att iakttaga.
Några exempel får illustrera vad som försiggår. När hr Palme vid årsskiftet gjort
sitt uppseendeväckande angrepp mot
USA:s president, följde något senare en
intervju med förre talmannen Erik Boheman. En TV-reporter avfärdade vad denne sagt på ett så snäsigt och ohövligt sätt,
att det omedelbart kommenterades i pressen. statsministern hade naturligtvis inte
beställt uppträdandet. Det var en tjänsteman med förutfattad antiamerikansk inställning kombinerad med dåligt omdöme
som skaffade sig själv publicitet.
Ett annat exempel nämns under rubriken Dagens Frågor i detta nummer av
Svensk Tidskrift. Ett uttalande av chefen
för Kriminalvårdsstyrelsen har av någon
företagsam tjänsteman inom Sveriges Radio redigerats om och utnyttjats på annat
sätt än den avsedda. Detta är typiskt, också därför att man även med den allra
största välvilja knappast kan säga, att samhällets kamp mot grova lagbrytare genom
insatser från polis och kriminalvårdstjänstemän på något sätt fått stöd i TV. Man
erinrar sig också hur förslaget att polis
och socialarbetare skulle samarbeta i kampen mot knark och ungdomsbrottslighet
presenterades i detta ”opartiska” nyhetsmedium.
Av många skäl är det nyhetssändningarna som kommer i blickpunkten vid kritiken särskilt av TV. Nyheter kan väljas
ut på ett visst sätt, de kan presenteras
med särskilda tonfall eller illustreras av
suggestiva bilder. De kan föranleda kommentarer av personer, som därvid inte
framstår som tjänstemän utan verkar vara
opartiska specialister. Härigenom uppstår
en verklighetsförfalskning i nyhetsprogrammen; av allt att döma en avsiktlig
sådan. Men tilläggas bör, att inte bara nyhetsprogrammen syndar.
I sina två artiklar i Svensk Tidskrifts
nummer 4 och 5/6 i år har professor Stig
Strömholm analyserat situationen. Han
har särskilt gått in på problemet med
gruppen av enligt vanliga lyssnares åsikt
uppenbart vänstervridna programtjänstemän och deras sätt att utnyttja sina ställningar. Det är ”de intellektuella” som
hamnat i företaget och som utåt kommit
att dominera det och skaffa det dess då-
liga rykte. Hr Strömholm framhåller med
all rätt, att man måste kämpa emot deras
självtagna dominans, emot deras försök
att via ett medium som når alla – i alla
hem, i alla åldrar- leda samhällsutvecklingen. Han har också ifrågasatt om inte
en medborgerlig kontrollorganisation placerad inom företaget skulle kunna göra
nytta, och därmed borde man kanske göra
ett försök.
Eftersom nyhetsprogrammen erfarenhetsmässigt är ”de som når längst och som
uppenbarligen har det största behovet av
en sanering, bör man undersöka möjligheten av några radikala ingrepp just i
281
dem. Det fanns inget fel på TT-nyheterna,
så som de förekom i radioprogrammen
under många år. De var sakliga och noggranna, de lästes upp på ett intresseväckande sätt och utan ställningstaganden.
När någon enstaka gång en känd nyhetsuppläsare under kriget genom en lätt modulering av rösten antydde att hans nyhet
kanske borde betraktas som ett dåligt
skämt, blev redan detta att han tagit ställning ett samtalsämne, så ovanligt var det.
En återgång till TT-nyheter, utförliga,
lämnade under TT:s ansvar och i ett urval långt mer tillförlitligt än i kanalernas
nuvarande egna produktion, borde diskuteras.
Från Sveriges Radio kommer man att
få höra, att nyhetsprogrammen blir stereotypa och utarmade. Men nyheterna kunde
förenas med en ”ledarsida” ungefär som
sportnyheterna fått sin SportspegeL Sveriges Radios medarbetare kunde där göra
kommentarer under eget namn och på
eget ansvar – så går det ju bra i Dagens
Nyheter, och någon samstämmighet behöver inte iakttagas. Om ”kanalledarejobbet” skulle bli eftertraktat är kanske mera
osäkert. Med ansvaret skulle automatiskt
följa krav på en viss standard, och detta
krav skulle kanske rent av sammanfalla
med sanningskravet. En ny situation skulle
uppstå för mången tjänsteman på Sveriges
Radio. Ty om programmen blir förvridna
och sanningslösa kommer folk att stänga
av sina apparater – de har ju då redan
fått nyheterna – och lyssnarstatistiken
kommer att påverka många vänstervridna
”intellektuellas” framtid inom företaget.
Missbruk i system
I en analys av den politiska situationen i
Sverige har en utländsk tidningsman gjort
gällande, att Sveriges Radio-TV står i regeringens tjänst. Ett sådant generellt omdöme är oriktigt. Företagets organisation
och verksamhetssätt har fastställts av regering och riksdag gemensamt. Att flera regeringsmedlemmar än andra politiker visas upp i TV-rutan är rimligt. De har sitt
eget nyhetsvärde. Det är nu en gång så,
att regeringen har större möjligheter att
taga initiativ än oppositionen: den sitter i
förtur i de flesta frågor. Förhållandet kommer att fortfara, vilken regering vi än får
efter valet.
Ej heller är det belagt, att regeringen
skulle ha försökt förmå Sveriges Radios
ledning att anställa fler socialdemokratiska
än borgerliga tjänstemän. De utpräglat
vänsterorienterade, som var och en kan
se och höra i programmen, behöver inte
vara säkra socialdemokratiska röstare. Ofta
får man intrycket, att om de alls tillhör
ett parti måste detta ha hemort längre
österut än något svenskt.
Reaktionen mot politiseringen mom
Sveriges Radio kommer därav, att detta
företag, som enligt lag har att iakttaga
saklighet och opartiskhet, har låtit sina
medarbetare visa upp egna politiska attityder i en utsträckning, som verkar som
ett hån mot både lagstiftarna och lagen.
Meningen med denna var inte att utestänga politik ur programmen. Om t ex
den nuvarande regeringschefen-partiledaren talar den l maj, är det självklart att
han skall beredas utrymme i TV-rutan.
Aphängare eller motståndare – alla väntar att få se och höra honom den dagen.
Men man väntar inte vare sig den dagen
eller någon annan dag att få kännedom
om för övrigt tämligen okända radioreportrars politiska åsikter. Det är inte för
deras skull som TV har sina sändningar!
Hur de ideligen framför sig själva och
sina ställningstaganden är lätt att iakttaga.
Några exempel får illustrera vad som försiggår. När hr Palme vid årsskiftet gjort
sitt uppseendeväckande angrepp mot
USA:s president, följde något senare en
intervju med förre talmannen Erik Boheman. En TV-reporter avfärdade vad denne sagt på ett så snäsigt och ohövligt sätt,
att det omedelbart kommenterades i pressen. statsministern hade naturligtvis inte
beställt uppträdandet. Det var en tjänsteman med förutfattad antiamerikansk inställning kombinerad med dåligt omdöme
som skaffade sig själv publicitet.
Ett annat exempel nämns under rubriken Dagens Frågor i detta nummer av
Svensk Tidskrift. Ett uttalande av chefen
för Kriminalvårdsstyrelsen har av någon
företagsam tjänsteman inom Sveriges Radio redigerats om och utnyttjats på annat
sätt än den avsedda. Detta är typiskt, också därför att man även med den allra
största välvilja knappast kan säga, att samhällets kamp mot grova lagbrytare genom
insatser från polis och kriminalvårdstjänstemän på något sätt fått stöd i TV. Man
erinrar sig också hur förslaget att polis
och socialarbetare skulle samarbeta i kampen mot knark och ungdomsbrottslighet
presenterades i detta ”opartiska” nyhetsmedium.
Av många skäl är det nyhetssändningarna som kommer i blickpunkten vid kritiken särskilt av TV. Nyheter kan väljas
ut på ett visst sätt, de kan presenteras
med särskilda tonfall eller illustreras av
suggestiva bilder. De kan föranleda kommentarer av personer, som därvid inte
framstår som tjänstemän utan verkar vara
opartiska specialister. Härigenom uppstår
en verklighetsförfalskning i nyhetsprogrammen; av allt att döma en avsiktlig
sådan. Men tilläggas bör, att inte bara nyhetsprogrammen syndar.
I sina två artiklar i Svensk Tidskrifts
nummer 4 och 5/6 i år har professor Stig
Strömholm analyserat situationen. Han
har särskilt gått in på problemet med
gruppen av enligt vanliga lyssnares åsikt
uppenbart vänstervridna programtjänstemän och deras sätt att utnyttja sina ställningar. Det är ”de intellektuella” som
hamnat i företaget och som utåt kommit
att dominera det och skaffa det dess då-
liga rykte. Hr Strömholm framhåller med
all rätt, att man måste kämpa emot deras
självtagna dominans, emot deras försök
att via ett medium som når alla – i alla
hem, i alla åldrar- leda samhällsutvecklingen. Han har också ifrågasatt om inte
en medborgerlig kontrollorganisation placerad inom företaget skulle kunna göra
nytta, och därmed borde man kanske göra
ett försök.
Eftersom nyhetsprogrammen erfarenhetsmässigt är ”de som når längst och som
uppenbarligen har det största behovet av
en sanering, bör man undersöka möjligheten av några radikala ingrepp just i
281
dem. Det fanns inget fel på TT-nyheterna,
så som de förekom i radioprogrammen
under många år. De var sakliga och noggranna, de lästes upp på ett intresseväckande sätt och utan ställningstaganden.
När någon enstaka gång en känd nyhetsuppläsare under kriget genom en lätt modulering av rösten antydde att hans nyhet
kanske borde betraktas som ett dåligt
skämt, blev redan detta att han tagit ställning ett samtalsämne, så ovanligt var det.
En återgång till TT-nyheter, utförliga,
lämnade under TT:s ansvar och i ett urval långt mer tillförlitligt än i kanalernas
nuvarande egna produktion, borde diskuteras.
Från Sveriges Radio kommer man att
få höra, att nyhetsprogrammen blir stereotypa och utarmade. Men nyheterna kunde
förenas med en ”ledarsida” ungefär som
sportnyheterna fått sin SportspegeL Sveriges Radios medarbetare kunde där göra
kommentarer under eget namn och på
eget ansvar – så går det ju bra i Dagens
Nyheter, och någon samstämmighet behöver inte iakttagas. Om ”kanalledarejobbet” skulle bli eftertraktat är kanske mera
osäkert. Med ansvaret skulle automatiskt
följa krav på en viss standard, och detta
krav skulle kanske rent av sammanfalla
med sanningskravet. En ny situation skulle
uppstå för mången tjänsteman på Sveriges
Radio. Ty om programmen blir förvridna
och sanningslösa kommer folk att stänga
av sina apparater – de har ju då redan
fått nyheterna – och lyssnarstatistiken
kommer att påverka många vänstervridna
”intellektuellas” framtid inom företaget.