Den nya livegenskapen
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den nya livegenskapen
Den socialdemokratiska utbildnings- och
skattepolitiken är var för sig märkliga. Genom den sammanlagda effekten blir resultaten groteska och borde utifrån socialdemokraternas egen ideologiska syn uppfattas som högst olyckliga.
Här har regeringen alltsedan 1950-talet ansträngt sig att bredda den högre
undervisningen och att genom ekonomiskt
stöd göra den tillgänglig för alla, som har
förutsättningar att tillgodogöra sig den.
Denna målsättning är i och för sig lovvärd, och reformerna hade länge stöd från
alla demokratiska partier.
Vi har också genom tillkomsten av nya
högre studieanstalter liksom genom ökade
resurser till de förut bestående fått en
kvantitativ utveckling av den högre utbildningen, som även internationellt sett
är verkligt imponerande. Därtill har studiemedelssystemet – med de återbetalningsfria studiebidragen och de generöst
beviljade statliga studielånen – tett sig
så attraktivt att det lockat många till den
högre utbildningen. Det har varit förledande lätt att skriva in sig vid ospärrade
studielinjer, lyfta studiemedel och hoppas
på en ljusnande framtid med bättre betalt, bekvämare och intressantare arbete,
än vad som skulle stått till buds inom de
praktiska yrkena.
Men när nu systemet varit i funktion
under närmare ett decennium börjar inte
l 000-tals utan lO 000-tals studenter upptäcka att de stängts in i en fruktansvärd
fälla. Utsikterna att efter examen få det
eftertraktade arbetet ter sig alltmer ovissa,
och samtidigt börjar systemets ekonomiska
avigsidor göra sig påminta. Gott och väl
att studielånen är räntefria. Men de räknas upp i takt med inflationen. Här sätter då skattelagstiftningens hårda progressivitet in – ytterligare skärpt genom den
Strängska »jämlikhetsreformen». Ty om
den nyss examinerade försöker räkna ut
hur han skall kunna -klara skuldbördan
finner han snabbt att den samlade skatt,
som han får redan på begynnelselönen, gör
läget hopplöst. Enda möjligheten är att
skaffa extrainkomster genom arbete på fritiden. De inkomsterna drabbas minst av
50 % marginalskatt, och därmed är han
fast i restskatteeländet För att klara amorteringarna måste han draga på sig restskatter, som i sin tur måste betalas genom
mera extraarbete och ännu högre restskatt. Marginalskatten, inflationshöjningen av studieskulderna och restskatten ger
ingen väg ut – han blir livegen under
skattesystemet.
Man skulle då väntat att socialdemokraterna åtminstone visade någon förståelse för
SACO:s lönepolitik, som ju i sista hand
bestäms av den högutbildade ungdomens
djupa oro för sin ekonomiska framtid. I
stället har SACO-grupperna utmålats som
asociala motståndare till jämlikhetspolitiken. Detta är så mycket besynnerligare
som ett mycket stort antal av de studenter
och yngre akademiker det här är fråga om
kommer just från socialdemokratiens »eget
folk.» De representerar en första generation ur arbetar- och låglönetjänstemannaskikten, där alla fått goda ekonomiska
möjligheter att studera. Varför skall de
som färdigexaminerade så till den grad
ekonomiskt misshandlas och politiskt förföljas?
Att socialdemokraterna därmed sågar
av den gren de själva som politisk rörelse
sitter på är ur humanitär synpunkt en klen
tröst. Den härskande socialistiska kadern
av yrkespolitiker lär visserligen ,gå små-
ningom få upptäcka att deras utbildningsoch skattepolitik blir deras fall. Ett parti,
som i vår tid skär av sina möjligheter att
vinna stöd och förståelse från de högutbildade, det partiet har helt enkelt ingen
framtid annat än som krympande och
snävt avgränsat klassparti. Trots detta
tycks någon sinnesändring hos de socialdemokratiska ledarna icke vara på väg
när det gäller skattepolitiken. Av dem är
bara en fortsatt, alltmer desperat skatteut ugning att vänta.
Så mycket mera tillfredsställande är då
att moderata samlingspartiet beslutat till- 225
sätta en skatteutredning med uppgift att
utforma riktlinjer för en skattereform, som
man får hoppas blir radikal i den meningen att den går till roten av det onda –
nämligen skattesystemets låsning till ett
föråldrat och samhällsskadligt progressivtänkande. Det är också glädjande att folkpartiet bereder sig att på åtminstone några
väsentliga punkter angripa den skattepolitiska problematiken på ett djupare sätt
än man tidigare där gjort. Det kan väl
från hela den demokratiska oppositionens
synpunkt heller inte vara för mycket begärt att de båda ledande oppositionspartierna samordnar sina ansträngningar på
detta område. Lyckas de i god tid före
1973 års val utforma ett slagkraftigt, lättfattligt och populärt alternativ till den
mördande socialistiska skatteutsugningen,
lär centerpartiet knappast våga ställa sig
vid sidan.
Den socialdemokratiska utbildnings- och
skattepolitiken är var för sig märkliga. Genom den sammanlagda effekten blir resultaten groteska och borde utifrån socialdemokraternas egen ideologiska syn uppfattas som högst olyckliga.
Här har regeringen alltsedan 1950-talet ansträngt sig att bredda den högre
undervisningen och att genom ekonomiskt
stöd göra den tillgänglig för alla, som har
förutsättningar att tillgodogöra sig den.
Denna målsättning är i och för sig lovvärd, och reformerna hade länge stöd från
alla demokratiska partier.
Vi har också genom tillkomsten av nya
högre studieanstalter liksom genom ökade
resurser till de förut bestående fått en
kvantitativ utveckling av den högre utbildningen, som även internationellt sett
är verkligt imponerande. Därtill har studiemedelssystemet – med de återbetalningsfria studiebidragen och de generöst
beviljade statliga studielånen – tett sig
så attraktivt att det lockat många till den
högre utbildningen. Det har varit förledande lätt att skriva in sig vid ospärrade
studielinjer, lyfta studiemedel och hoppas
på en ljusnande framtid med bättre betalt, bekvämare och intressantare arbete,
än vad som skulle stått till buds inom de
praktiska yrkena.
Men när nu systemet varit i funktion
under närmare ett decennium börjar inte
l 000-tals utan lO 000-tals studenter upptäcka att de stängts in i en fruktansvärd
fälla. Utsikterna att efter examen få det
eftertraktade arbetet ter sig alltmer ovissa,
och samtidigt börjar systemets ekonomiska
avigsidor göra sig påminta. Gott och väl
att studielånen är räntefria. Men de räknas upp i takt med inflationen. Här sätter då skattelagstiftningens hårda progressivitet in – ytterligare skärpt genom den
Strängska »jämlikhetsreformen». Ty om
den nyss examinerade försöker räkna ut
hur han skall kunna -klara skuldbördan
finner han snabbt att den samlade skatt,
som han får redan på begynnelselönen, gör
läget hopplöst. Enda möjligheten är att
skaffa extrainkomster genom arbete på fritiden. De inkomsterna drabbas minst av
50 % marginalskatt, och därmed är han
fast i restskatteeländet För att klara amorteringarna måste han draga på sig restskatter, som i sin tur måste betalas genom
mera extraarbete och ännu högre restskatt. Marginalskatten, inflationshöjningen av studieskulderna och restskatten ger
ingen väg ut – han blir livegen under
skattesystemet.
Man skulle då väntat att socialdemokraterna åtminstone visade någon förståelse för
SACO:s lönepolitik, som ju i sista hand
bestäms av den högutbildade ungdomens
djupa oro för sin ekonomiska framtid. I
stället har SACO-grupperna utmålats som
asociala motståndare till jämlikhetspolitiken. Detta är så mycket besynnerligare
som ett mycket stort antal av de studenter
och yngre akademiker det här är fråga om
kommer just från socialdemokratiens »eget
folk.» De representerar en första generation ur arbetar- och låglönetjänstemannaskikten, där alla fått goda ekonomiska
möjligheter att studera. Varför skall de
som färdigexaminerade så till den grad
ekonomiskt misshandlas och politiskt förföljas?
Att socialdemokraterna därmed sågar
av den gren de själva som politisk rörelse
sitter på är ur humanitär synpunkt en klen
tröst. Den härskande socialistiska kadern
av yrkespolitiker lär visserligen ,gå små-
ningom få upptäcka att deras utbildningsoch skattepolitik blir deras fall. Ett parti,
som i vår tid skär av sina möjligheter att
vinna stöd och förståelse från de högutbildade, det partiet har helt enkelt ingen
framtid annat än som krympande och
snävt avgränsat klassparti. Trots detta
tycks någon sinnesändring hos de socialdemokratiska ledarna icke vara på väg
när det gäller skattepolitiken. Av dem är
bara en fortsatt, alltmer desperat skatteut ugning att vänta.
Så mycket mera tillfredsställande är då
att moderata samlingspartiet beslutat till- 225
sätta en skatteutredning med uppgift att
utforma riktlinjer för en skattereform, som
man får hoppas blir radikal i den meningen att den går till roten av det onda –
nämligen skattesystemets låsning till ett
föråldrat och samhällsskadligt progressivtänkande. Det är också glädjande att folkpartiet bereder sig att på åtminstone några
väsentliga punkter angripa den skattepolitiska problematiken på ett djupare sätt
än man tidigare där gjort. Det kan väl
från hela den demokratiska oppositionens
synpunkt heller inte vara för mycket begärt att de båda ledande oppositionspartierna samordnar sina ansträngningar på
detta område. Lyckas de i god tid före
1973 års val utforma ett slagkraftigt, lättfattligt och populärt alternativ till den
mördande socialistiska skatteutsugningen,
lär centerpartiet knappast våga ställa sig
vid sidan.