Dagens frågor
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
öB 71
Sedan 1958 har försvaret kunnat arbeta efter
planer på lång sikt. Dessa planer, som till underlag haft av öB gjorda utredningar, har i
regel vart fjärde år granskats av parlamentariska försvarsutredningar, vilkas förslaJg lagts
fram för riksdagen. Fördelarna med detta system har varit uppenbara. Den långsiktiga planeringen har haft ·ett fast underlag, genom att
försvarsledningen vetat vilket ekonomiskt utrymme den haft att hålla sig inom. Försvarsindustrins produktionsplanläggning blev rationell. Riksdagen har kunnat kontrollera inte
bara de årliga budgetutfallen u~an också den
kommande materielutvecklingen genom att ge
bemyndiganden att beställa materiel, som måste betalas under loppet av flera år. Den kunde också av ekonomiska skäl senarelägga planerade leveranser ett eller flera år, utan att
detta behövde medföra allvarliga konsekvenser. Planerna omprövades nämligen kontinuerligt, varvid korrektioner gjordes för inträffade förändringar. För prisstegringar och ökade
kostnader för teknisk utveckling beräknades
en årlig procentuell ökning av kostnadsramen.
1968 hissades nya signaler. Regeringen beslöt att begränsa försvarsanslagen. Inskränkningen har i princip inre berört krigsmaktens
kvantitativa styrka men väl dess kvalitet. Genom att något avsevärt ingrepp inte företagits beträffande organisationen har möjlighet
skapats att teoretiskt senare återvinna den
kvalitativa nedgången. Men alltsedan 1966 har
försvaret varje år genom att materielbeställningar senarelagts blivit svagare ur kvalitetsmässig synpunkt. Krigsma-ktens uppgift har
inte ändrats, men gapet mellan målen och
medlen för att nå dessa har ökats.
&egeringen har hävdat att 1968 års försvarsbeslut inte innebär någon försvagning av krigsmakten på sikt. Det är klart att smärre förseningar beträffande materielanskaffningar inte
behöver innebära en urholkning av krigsmakten, eftersom det försummade kan återtas.
Men nu har eftersläpningen blivit så stor att
den knappast kan återhämtas.
1968 års beslut innebar i själva verket att
man beslöt att inte fatta något beslut. Regeringen sade att den härigenom skaffade sig
handlingsfrihet. Ja, men för andra områden än
försvarets.
De 1968 uppsatta målen för att bibehålla
vår värnkraft vid tidigare nivå har inte kunnat
nås. På materielanskaffningens område föreligger ett minus, och förutsättningarna för att
effektivt kunna utbilda krigsmaktens personal
enligt 1966 års värnpliktssystem har inte uppfyllts. Vakanserna inom befälskadrarna har
ökat. Vissa krigsförband inom samtliga försvarsgrenar har fått nedsatt effekt.
Senast 1972 måste riksdagen fatta beslut om
försvarets utveckling för kommande femårsperiod fram till 1977. Ett sådant beslut betyder inte nödvändigtvis att organisationen
skall ökas eller ens bibehållas. Vad som däremot erfordras är att balans skapas mellan mål
och resurser. Ett nytt beslut av 1968 års modell går inte. Man skapar inte handlingsfrihet
genom att undvika att i tid bestämma sig.
I öB 71 har på regeringens uppdrag framlagts en s k perspektivplan för försvarets utveckling fram till 1987. I den öppna delen redovisas tänkbara utvecklingslinjer och de krav
de kan föranleda samt de problem som måste
lösas. I höst kommer öB att inge en programplan med konkreta förslag för de första 5
åren eller för tiden 1972-77. Dessa båda planer är led i det ·av statsmakterna 1970 beslutade nya planeringssystemet.
Ett studium av den nu framlagda perspektivplanen visar några av de frågor varom avgörande måste fattas. Hur skall krigsorganisationen se ut? Frågan om uthållighet och förmåga att i ett inledningsskede utveckla så stor
motståndskraft att vi inte tvingas ge vika för
hot måste klarläggas. Hur skall fredsorganisationen se ut? Fredsförbandens antal bör må-
hända minskas för att utbildningsenheterna
skall bli tillräokligt stora ur ekonomisk synpunkt. Men detta måste vägas mot fördelarna
av att många förband underlättar mobilisering
och minskar sårbarheten. Skall vi ha fortsatt
allmän värnplikt med different,ierad utbildningstid eller en ny period av kategoriklyvning? Värnpliktsarmen medför att en angripare måste räkna med »ett folk i vapen», vilket ökar den fredsbevarande effekten. Först en
långt driven kategoriklyvning kan förbilliga utbildningskostnaderna men medför en avsevärd
minskning av antalet krigsförband.
Omkring 1970 måste ungefär samtidigt beslut fattas om nästa generation materieltyper
inom aHa försvarsgrenarna. För armen gäller
det bl a artilleri, luftvärn och fordon, för marinen rör det sig om eskortfartyg, ubåtar och
kustartilleri. För flyget är jaktversionen av
Viggen samt utvecklingen av luftvärnsrobotar
de största frågorna. Allt detta kan inte skaffas på en gång, utan en prioritering måste ske.
Ju längre besluten dröjer, desto dyrare blir
allt.
Och slutligen måste personalfrågan lösas.
De nuvarande vakanserna får inte tas till intäkt för att minska utbildningstiden och därmed utbildningsresultaten. statsmakterna måste se till att den militära personalen får så-
dana ekonomiska och arbetsmässiga villkor att
rekryter:ng kan ske och att personalen stannar
kvar. Det sistnämnda är inte det minst viktiga. Många flyr i dag från krigsmakten, och
detta inte bara av ekonomiska skäl.
Industriministern
I telefonautomatikens barndom lär en vid
nummersnurran ovan person ha åstadkommit
resultatet: »Herreje, inte en nuffra rätt».
Anekdoten faller osökt i tankarna då man
studerar industriminister Krister Wickmans
anförande vid Svenska Pappers- och Cellulosaingeniör föreningens årsmöte. Den sakkunniga publiken lär ha kunnat konstatera att de
riktiga fakta och bedömningarna i talet var
lätt räknade. Saken skulle kunna förbigås med
tystnad; statsråd måste tala om så mycket och
227
deras spökskrivare är inte alltid tillförlitliga.
Men vad som gör talets innehåll till en cause
celebre är att hr Wickman kan befaras få ett
starkt inflytande på de skogspolitiska utredningar – av stor betydelse för hela vårt folkhushåll – som är att vänta. Om industriministerns sakkunskap vid det laget inte är bättre
kan det komma att gå illa för en av våra huvudnäringar.
Ett av de statsrådsord, som ringer i öronen
ännu lång tid efter talet, gäller hans funderingar om den framtida produktionsinriktningen av den svenska skogsnäringen. Efter att nå-
got hotfullt ha upplyst om att en ingående analys av skogsindustrins samhällsekonomiska lönsamhet framstår som en för industridepartementet mycket viktig uppgift, ifrågasätter hr
Wickman om inte en större andel av råvarorna
borde förädlas till trävaror, plywood, skivprodukter och andra byggkomponenter. Har herr
Wickman aldrig reflekterat på lönsamhetens
betydelse för vad som är vettigt eller icke att
producera inom svensk skogsindustri med dess
utpräglade exportinriktning? I just dessa investeringsområden bedömer branschens folk
utsikterna som tvivelaktiga. Det verkar över
huvud taget som om han lämnar de valutapolitiska aspekterna åsido – tydligen menade
han t ex att de svenska massaföretagen borde
sänkt cellulosapriserna i höstas och därmed
alltså minskat våra valutaintäkter med flera
hundra miljoner. Lika obegriplig förefaller
hans klagan över att skogsindustrin under de
senaste 15 åren svarat för drygt 20 procent av
de totala industriinvesteringarna, trots att
skogsindustrin f n sysselsätter endast ca 8 procent av industrins anställda. Det är ju ändå inte med så enkel bokföring man skall bedöma
investeringar och investeringsbehov i en industri, där Sverige genom råvarutillgång, en under många generationer högt utvecklad teknologisk tradition och goda exportmarknader kan
tillföra oss en stor del av de valutor vi behöver
för att vidmakthålla vår allmänna tekniska
standard och vår sociala reformpolitik. Hr
228
Wickman får bestämt både läsa på bättre själv
och leta upp kunnigare sekretemre.
Kommunala självstyrelsen – hur går det
med den?
För fem år sedan – 1966 – inleddes ett av de
största samhällsvetenskapliga projekten i vårt
land, »Kommunal självstyrelse- kommunal indelning». Det finansierades av riksbankens jubileumsfond och har under de gångna åren
sysselsatt mer än 700 två- och trebetygsstuderande och kommer att alstra ett 40-tal licentiat- och doktorsavhandlingar. Under detta år
skall projektet avvecklas och i väntan på den
slutliga sammanfattningen har gruppen i vår
publicerat tre volymer med delresultat: Den
kommunala självstyrelsen, Medborgarna informeras och Partierna nominerar (Almqvist
& Wiksell).
Bakgrunden till projektet var bland annat att
vi stod inför den slutliga (?) kommunsammanslagningen, som skulle reducera landets
drygt l 000 kommuner till cirka 280. Den
centrala frågeställningen var hur den kommunala självstyrelsen skulle komma att fungera i de större, nybildade enheterna.
Självfallet hade den önskvärda tågordningen varit den motsatta: att man först genom jämförande studier kommit fram till en
»optimal kommun» som förenade höga demokrativärden med effektiv förvaltning och
sedan använt forskningsresultaten som vägledning vid kommunblocksreformen. Nu får man
vara tacksam om resultaten kan ge uppslag
till åtgärder för att minimera de olägenheter
som säkert kan komma att hemsöka de stora
kommunerna – relativt mindre antal kommunala förtroendemän, mindre möjligheter för
gemene man att påverka politikens utformning,
mindre aktiv kommunal diskussion i glesbygdsområdena än i kommunens centralare, mer
tätortsbetonade delar.
Som professor Jörgen Westerståhl, ledare
för projektet, framhåller i Den kommunala
självstyrelsen kan man se på kommunerna ur
två olika perspektiv: effektivitetsaspekten och
demokratiaspekten. Det är naturligtvis effektivitetsresonemanget som varit drivande för
männen bakom kommunblocksreformen. Kommunen ses som ett slags utlöpare av den cen·
trala förvaltningen och det gäller då att ska·
pa enheter med i stort likartade resurser, som
kan effektuera de beställningar som riksdag
och regering ålägger dem. Utifrån detta resonemang är det naturligt att man finner ett
»kommunalt samband» och kan motivera en
gemensam valdag för riksdag och kommunala
församlingar.
Den andra ideologin bygger på att det kommunala självstyret har ett så stort egenvärde,
att det motiverar t ex att olika kommuner
prioriterar olika projekt. Därför bör statliga,
Iandstingskommunala och primärkommunala
uppgifter renodlas så långt det låter sig gö-
ras. Frågan om vilka uppgifter, som skall
handhas av respektive instans är däremot inte
en gång för alla given, utan kan kontinuerligt
tas under prövning.
Många av forskningsgruppens rön tyder på
att intresset för kommunala frågor inte är särskilt stort. Färre människor är intresserade av
kommunalpolitik än av annan politik. Bara
ett fåtal kan nämna en lokal val fråga. Få kommunala nyheter publiceras på tidningarnas
»paradsidor». Genomsnittlig tid/kommun i radions regionala nyhetsprogram under två må-
nader våren 1966 varierar från 0,2 min i mindre kommuner med blandad glesbygds- och tätortskaraktär via l,6 min i mellanstora tätorter
till 13 min i stora tätorter osv.
De resultat, som kommunalforskningsgruppen hittills framlagt bygger i hög grad på undersökningar i samband med 1966 års kommunalval och tiden därefter. Men under senare år har det inträffat en rad händelser, som
på sikt kommer att ha effekt – positiv eller negativ för den kommunala självstyrelsen. Vid
1970 års val upplevde vi för första gången en
valrörelse som både skulle belysa de kommunala, Iandstingskommunala och rikspolitiska
frågorna – och som mycket riktigt ledde till att
kommunalpolitiken hamnade på efterkälken.
Samtidigt fick emellertid kommunerna rätt att
ge ekonomiskt stöd till de lokala partiapparaterna – i första hand för att stärka deras informationsresurser. strukturomvandlingen inom pressen fortsätter med fusioner och nedläggningar. Kommunerna har börjat tackla
sina informationsproblem vis a vis sina medlemmar på ett mer effektivt sätt. Den väntade länsförvaltningsreformen kommer att ge
det statliga organet länsstyrelsen ytterligare en
bit av den kaka, som rätteligen borde tilldelats
de direktvalda landstingen.
Det är orimligt att kommunalforskningsgruppen skall avbryta sina studier just i detta
skede.
Vad händer i våra skolor?
Jo, mycket ändras – med all rätt. Vi skall i
skolorna såväl som i samhället i övrigt taga
vara på de erfarenheter som görs. Men vi har
också lärt oss av erfarenheten, att vad som
kommer från Skolöverstyrelsen inte alltid skall
tagas för gott utan särskild prövning.
Sö har gjort ett utspel i fråga om studieoch yrkesvägledning inom grundskolan och
den nya gymnasieskolan genom att taga bort
de nuvarande yrkesvalslärarna, som skall ersättas av syo-funktionärer (syo =studie- och yrkesorientering). Detta skall ske trots att de
flesta av remissinstanserna – bl a föräldra-,
elev- och lärarföreningar – önskar behålla det
nuvarande systemet och utvidga det genom införande av yrkesvalslärare även på det gymnasiala planet.
Det har påpekats i många sammanhang att
det knappast finns någon institution som fungerar så gnisselfritt som yrkesvägledningen på
högstadiet. Yrkesvalsläraren arbetar som lä-
rare på det stadium där han tjänstgör. Han lär
på detta sätt känna eleverna och får större
förutsättningar att hjälpa dem till rätta genom
den »djungel» av linjer och utbildningsvägar
som finns. Han känner stämningarna i skolan
229
och kan snabbt rycka in på de otaliga konferenser om eleverna, som hör till den nya skolans arbetsområden. Både elever och föräldrar
kan lätt få kontakt med yrkesvalsläraren.
Den i reformen föreslagna syo-funktionären
skall ansvara dels för eleverna i årskurs 7-9,
dels för alla eleverna i de 21 linjerna i den nya
gymnasieskolan (nuvarande gymnasier, fackoch yrkesskolor). Med största sannolikhet kommer syo-funktionären endast att hinna med
att distribuera papper från AMS till de övriga
lärarna i skolan, vilka också skall medverka i
den nya studie- och yrkesorienteringen. Men de
har ju sina egentliga specialiteter som språk,
samhällskunskap, matematik osv. Eftersom
förslaget även innebär att syo-funktionären i
vissa fall skall vara placerad på skolkontoret
kommer han inte att få den värdefulla personliga kontakt med eleverna, som yrkesvalsläraren nu har. I glesbygden kommer han att
bli en »farande sven», som kanske har 4- 5 skolor att betjäna. Tidigare kunde en intresserad
och vidareutbildad lärare ha den uppgiften på
varje skola.
Huddinge kommun utanför Stockholm erbjuder ett exempel på en föredömlig lösning.
Där fungerar yrkesvalslärare på grundskolan
med 300-700 elever per lärare. Men härtill
har man anställt en yrkesvalslärare att handha studie- och yrkesorienteringen på det gymnasiala planet. Därmed har man vunnit att
var och en av yrkesvalslärarna kan koncentrera
sig på sitt stadium inom skolan och slipper
splittra sig. Allt fungerar till elevernas bästa.
Detta är en långt mer effektiv och smidigt fungerande organisation än den av Sö föreslagna.
Expropriation eller konfiskation?
Änd>a sodan expropriationsinstitutet tillkom i
europeisk rätt har det byggt på förutsättningen att den, som av det allmänna eller annat
överordnat intresse tvångsvis berÖV’as sin egendom skall ha ersättning för dess fulla värde.
De intrikata problemen hing markvärdestegringen – vad av värdeökningen beror på
230
det allmännas och vad på ägarens insatser –
har visserligen föranlett att reg.eln uppmjukas
i åtskilliga länder. Men man har inte ansett
sig kunna helt bryta med den; det skulle leda
till ett godtycke och en bristande rättssäkerhet
oförenlig med de grundläggande principerna
för en Vlästerländsk rättsstat.
I den nu vanliga formen för kungörande av
de maktägandes påbud framträdde emellertid
i början av maj statsrådet Carl Lidbom inför
den socialdemokratiska riksdagsgruppen med
nya djärva reformtan]Qar om hur expropriation
för kommunernas framtida markbehov i fortsättningen skall ske. De viktigaste konkret•a
upplysningarna förbigick han visserligen. De
skall komma i en proposition, som det lär bli
anledning att ingående diskutera.
Grundtanken är att kommunema skall få
möjlighet att expropriera för framtida allmänna behov redan decennier innan behovet aktualiseras i praktiken. Stötestenen – expropriationsersättningen – skulle vältas åt sidan
med en lika drastisk som hänsynslös värderingsregeL Den värdeökning på marken som
skett under de senaste tio åren före expropriationen – med tidräkningen börjande den l
juli 1971 – skall anses bero på samhällets egna åtgärder och skall inte ersättas. Men om
utredning – i praktiken lär ägaren få ansvaret för denna – visar att värdeökningen inte
har något med tätbebyggelseutvecklingen i
omddet att göm, skall värdeökningen ersättas,
upplystes det. Vidare ges särskilda regler för
expropriation av en- och tvåfamiljshus; ägarens ersättning skall bestämmas så att denne
kan skaffa en likvärdig fastighet.
Hr Lidboms sammanfattande förhoppning
var att de nya reglerna skulle komma att dämpa prisstegringen på fastighetsmarknaden och
förhindra markspekul.ation.
Är verkligen prisstegringarna på fast egendom – inflationens effekt frånräknad – och ·
markspekulationen så svårartade företeelser efter markvärdeskattens tillkomst och garantiskattens skärpta progress1v1tet att dylika konfiskatoriska åtgärder är nödvändiga.
Det skall bli intressant att se regeringens bevismaterial på den punkten. Intill dess detta
presenterats är det bara anl·edning att anteckna en ofrånkomlig konsekvens – att fastighetsägande och fastighetsfö1valtning än mer och
än snabbare kommer att föras över från enskilt initiativ till det allmännas byråkrati. Hur
dyrt detta kommer att stå oss kan alla, som
haft tillfälle att följa kostnadsutvecklingen inom landstings- och kommunsektorernas byggenskap, göra sig en föreställning om.
De nya bibliotekarierna
Det explosionsartat växande informationsflö-
det och breddningen av utbildningsmöjligheterna i vårt samhälle ställer högre krav på
biblioteken och framför allt på deras personal. Detta betonades särskilt i den statliga utredning: Utbildning för bibliotek, arkiv och
informatik (SOU 1969: 37) som anges ligga
till grund för utbildningsministerns proposition om principerna för en reform av utbildningen av bibliotekarier och annan bibliotekspersonal. Utredningens betänkande betonade
dessutom att det utöver direkt biblioteksinriktade kunskaper behövs en grundläggande allmän ämnesutbildning. _Insikter i ett områdes
speciella forskningsmetoder och forskningsproblem medför ökad förståelse för motsvarande problem inom besläktade ämnen.
Biblioteksutredningen föreslog därför inrättandet av en tvåårig bibliotekshögskola med
minst två års akademiska studier som inträ-
deskrav. Denna skola borde förläggas till StorStockholmsområdet, där eleverna har tillgång
till olika typer av bibliotek och forskningsinstitutioner.
Alltså föreslår utbildningsministern i sin
proposition till riksdagen inrättandet av en två-
årig bibliotekshögskola med gymnasieskola som
inträdeskrav. Denna skola skall förläggas till
Boråsområdet där eleverna har tillgång till ett
ordinärt stadsbibliotek. Universitetsstudier utgör inget hinder för tillträde till bibliotekshögskolan, men högst 80 poäng får räknas som
merit.
Utbildningsministerns inhopp på regionpolitikens område har förklarats av att han som
textilstadens son på detta sätt kan åstadkomma
en upprustning av Borås stadsbibliotek och
från den l juli nästa år tillföra sin hemstad
dels 360 studerande årligen och dels kompetenta lärare. Propositionen säger intet om
varifrån lärarna skall tas.
Nedprutning av utbildningsstandarden däremot har hittills ingen kunnat finna en logisk
förklaring till. I ett läge där vi har ett snabbt
växande utbud av studenter med akademisk
grundexamen skulle biblioteken nu ha en chans
att tillgodogöra sig arbetskraft med en mer
ämnesdifferentierad utbildning än tidigare.
Den högre allmänna utbildningsnivån, vuxenutbildningen, bibliotekens allmänkulturella
verksamhet etc, allt talar för att bibliotekarierna i framtiden måste ha en ökad och bredare
teoretisk utbildning för att vara skickade att
ge den service allmänheten kommer att fordra,
och som biblioteken har ansvar för. Detta sägs
också uttryckligen i propositionen. »De studerande bör därför få en bred gemensam bas
av kunskaper.»
Utbildningsministern blir sedan rädd att
basen blir för bred och varnar för en teoretisk
övermeritering och vill därför inte tillmäta teoretiska studier över 80 poäng meritvärde i ett
förutsett kvoterat antagningssystem. Yrkesverksamhet tillerkänns även meritvärde för att
öka möjligheterna för bibliotekspersonal med
mindre omfattande teoretisk förutbildning att
vidareutbilda sig. Den egentliga bibliotekarieutbildningen kan enligt propositionen räknas
som 80 poäng i filosofie kandidatexamen och
bör därför bedrivas i nära samverkan med
universiteten (7 mil mellan Borås och Göteborg).
Propositionen har utsatts för en mördande
kritik i pressen och kallats sabotage mot biblioteken, en baklängesreform och mycket annat.
231
Ingvar Carlsson har tvingats att försöka försvara sig och säga att så illa hade han inte
menat. Med hjälp av den i många stycken
vaga och suddiga formuleringen i propositionen har departementschefen dock kunnat hänvisa till den organisationskommitte som skall
tillsättas för detaljutfornmingen av bibliotekarieutbildningen. I riksdagen har också flera
motioner observerat den farliga kvalitetsförsämringen i bibliotekarieutbildningen och rekommenderat större överensstämmelse med
biblioteksutredningens förslag.
Det är att hoppas att riksdagen tar hänsyn
till den kritik som riktats mot utredningen och
inte låter herr Carlssons hugskott resultera i
att den svenska bibliotekarieutbildningen följer vårens mode och för all framtid kommer
att uppträda i korts.
Hoppa hage
Det fanns en tid då barn brukade leka en lek
med småstenar, grankottar och tallkottar. Av
stenarna lade de ut en ladugård, och kottarna
var kor och får. Barnen var helt omedvetna
om att det existerade något som borde kallas
lekmiljö, och de höll till i en ängsbacke vid
skogskant·en, där de fick vara i fred. Inte kunde de ana att den tid skulle kom1na då de
skulle övervakas av statsrådet CamiHa Odhnoff.
Detta statsråds obändiga energi och säkra
omdöme har som bekant lett henne till flera
politiska framgångar, som ej lämnat henne
någon ro. Hon har för den skull gjort vad regeringen alltid gör när den vill försörja de
sina, nämligen tillsatt en utredning. Denna
skulle undersöka hur det går till att leka. Så
stark är ett statsråds vilja, att vad detsamma
bestämt, det sker. Drivande kraft i utredningen har varit fru Lillemor Erlander, och en ung
socialdemokratisk riksdagsman, som, om man
så får säga, står lekåldern nära, har sekunderat henne.
Resul~aten av utredningens arbete föreligger. Den har funnit, vad man ej var klar över
232
förr, nämligen att barn leker. De leker olika i
olika åldrar, de utvecklas, och vissa lekar bidrar till utvecklingen. I denna har staten anledning att ingripa. Det är, anser utredningen,
nödvändigt att aktivt stimulera tillkomsten av
guda lekmiljöer och lämpligt lekmaterial –
observera, ej leksaker, som vore ett alltför
enkelt och begripligt ord i detta allvarliga
sammanhang.
I ett avseende har utredningen rätt. Vid och
i de nya socialdemokratiska kaserner, som med
hänsynslös monotoni byggts upp t ex i Skärholmen och Tensta i Stockholm eller på Huvudstaområdet i Solna – där det finns ett jättelikt bostadsblock med 18 absolut likadana
ingångar, något av det minst barnvänliga som
kan tänkas – , där saknas alla förnuftiga lekmiljöer. Där kan inget barn ha sin leksaksladugård i fred. Efter några år vet inte ens barn,
som rationaliserats bort från landsbygden genom regeringens arbetskraftbefrämjande åtgärder och som placerats bland bilarna på
betongbiookens baksidor, vad en ko är. Det är
emellertid osannolikt att fru Odhnoffs utredning avser att söka ändra på denna utveckling, som har finansminister Strängs stöd.
Utredningen kornmer med en överraskning.
Den föreslår inte inrättandet av ett nytt ämbetsverk, Statens lekverk. Ännu inte. Den nö-
jer sig med ett s~atligt råd under en ordförande, tillsatt av Kungl Maj:t. Till denna goda
plats förefaller utredningens ordförande vara
fullt kompetent. Rådets uppgift blir att se till
att ändamålsenligt lekmaterial tillverkas och
att goda lekmiljöer skapas. Det skall sprida
upplysning om lekens betydelse för barns och
ungdoms utveckling. Det skall till sig knyta arbetsgrupper och experter på beteendevetenskaplig forskning. Det skall främja försöksverksamhet rörande lekmiljöer och lekmate·
ria!.
Inte minst denna sistnämnda uppgift bör
noga bevak·as av våra progressiva TV-report·
rar. Här är ju ett område där Sverige återigen går främst, ty någon motsvarighet lär
inte finnas i världen. När alltså rådet till internatförläggning på någon passande badort
eller sporthot•ell samlar sin arbetsgrupp för
Lekar (utomhus-) för barn 7-10 år och denna grupp hoppar hage för att utprova vilka
dimensioner den skall rekommendera för Hage (hopp-), då bör TV vara där. Något bör
ändå svenska folket få för sina pengar.
Jämlikhet
233
JoHA~~soti ..•
~OCl~lrALL, KA 20!
öB 71
Sedan 1958 har försvaret kunnat arbeta efter
planer på lång sikt. Dessa planer, som till underlag haft av öB gjorda utredningar, har i
regel vart fjärde år granskats av parlamentariska försvarsutredningar, vilkas förslaJg lagts
fram för riksdagen. Fördelarna med detta system har varit uppenbara. Den långsiktiga planeringen har haft ·ett fast underlag, genom att
försvarsledningen vetat vilket ekonomiskt utrymme den haft att hålla sig inom. Försvarsindustrins produktionsplanläggning blev rationell. Riksdagen har kunnat kontrollera inte
bara de årliga budgetutfallen u~an också den
kommande materielutvecklingen genom att ge
bemyndiganden att beställa materiel, som måste betalas under loppet av flera år. Den kunde också av ekonomiska skäl senarelägga planerade leveranser ett eller flera år, utan att
detta behövde medföra allvarliga konsekvenser. Planerna omprövades nämligen kontinuerligt, varvid korrektioner gjordes för inträffade förändringar. För prisstegringar och ökade
kostnader för teknisk utveckling beräknades
en årlig procentuell ökning av kostnadsramen.
1968 hissades nya signaler. Regeringen beslöt att begränsa försvarsanslagen. Inskränkningen har i princip inre berört krigsmaktens
kvantitativa styrka men väl dess kvalitet. Genom att något avsevärt ingrepp inte företagits beträffande organisationen har möjlighet
skapats att teoretiskt senare återvinna den
kvalitativa nedgången. Men alltsedan 1966 har
försvaret varje år genom att materielbeställningar senarelagts blivit svagare ur kvalitetsmässig synpunkt. Krigsma-ktens uppgift har
inte ändrats, men gapet mellan målen och
medlen för att nå dessa har ökats.
&egeringen har hävdat att 1968 års försvarsbeslut inte innebär någon försvagning av krigsmakten på sikt. Det är klart att smärre förseningar beträffande materielanskaffningar inte
behöver innebära en urholkning av krigsmakten, eftersom det försummade kan återtas.
Men nu har eftersläpningen blivit så stor att
den knappast kan återhämtas.
1968 års beslut innebar i själva verket att
man beslöt att inte fatta något beslut. Regeringen sade att den härigenom skaffade sig
handlingsfrihet. Ja, men för andra områden än
försvarets.
De 1968 uppsatta målen för att bibehålla
vår värnkraft vid tidigare nivå har inte kunnat
nås. På materielanskaffningens område föreligger ett minus, och förutsättningarna för att
effektivt kunna utbilda krigsmaktens personal
enligt 1966 års värnpliktssystem har inte uppfyllts. Vakanserna inom befälskadrarna har
ökat. Vissa krigsförband inom samtliga försvarsgrenar har fått nedsatt effekt.
Senast 1972 måste riksdagen fatta beslut om
försvarets utveckling för kommande femårsperiod fram till 1977. Ett sådant beslut betyder inte nödvändigtvis att organisationen
skall ökas eller ens bibehållas. Vad som däremot erfordras är att balans skapas mellan mål
och resurser. Ett nytt beslut av 1968 års modell går inte. Man skapar inte handlingsfrihet
genom att undvika att i tid bestämma sig.
I öB 71 har på regeringens uppdrag framlagts en s k perspektivplan för försvarets utveckling fram till 1987. I den öppna delen redovisas tänkbara utvecklingslinjer och de krav
de kan föranleda samt de problem som måste
lösas. I höst kommer öB att inge en programplan med konkreta förslag för de första 5
åren eller för tiden 1972-77. Dessa båda planer är led i det ·av statsmakterna 1970 beslutade nya planeringssystemet.
Ett studium av den nu framlagda perspektivplanen visar några av de frågor varom avgörande måste fattas. Hur skall krigsorganisationen se ut? Frågan om uthållighet och förmåga att i ett inledningsskede utveckla så stor
motståndskraft att vi inte tvingas ge vika för
hot måste klarläggas. Hur skall fredsorganisationen se ut? Fredsförbandens antal bör må-
hända minskas för att utbildningsenheterna
skall bli tillräokligt stora ur ekonomisk synpunkt. Men detta måste vägas mot fördelarna
av att många förband underlättar mobilisering
och minskar sårbarheten. Skall vi ha fortsatt
allmän värnplikt med different,ierad utbildningstid eller en ny period av kategoriklyvning? Värnpliktsarmen medför att en angripare måste räkna med »ett folk i vapen», vilket ökar den fredsbevarande effekten. Först en
långt driven kategoriklyvning kan förbilliga utbildningskostnaderna men medför en avsevärd
minskning av antalet krigsförband.
Omkring 1970 måste ungefär samtidigt beslut fattas om nästa generation materieltyper
inom aHa försvarsgrenarna. För armen gäller
det bl a artilleri, luftvärn och fordon, för marinen rör det sig om eskortfartyg, ubåtar och
kustartilleri. För flyget är jaktversionen av
Viggen samt utvecklingen av luftvärnsrobotar
de största frågorna. Allt detta kan inte skaffas på en gång, utan en prioritering måste ske.
Ju längre besluten dröjer, desto dyrare blir
allt.
Och slutligen måste personalfrågan lösas.
De nuvarande vakanserna får inte tas till intäkt för att minska utbildningstiden och därmed utbildningsresultaten. statsmakterna måste se till att den militära personalen får så-
dana ekonomiska och arbetsmässiga villkor att
rekryter:ng kan ske och att personalen stannar
kvar. Det sistnämnda är inte det minst viktiga. Många flyr i dag från krigsmakten, och
detta inte bara av ekonomiska skäl.
Industriministern
I telefonautomatikens barndom lär en vid
nummersnurran ovan person ha åstadkommit
resultatet: »Herreje, inte en nuffra rätt».
Anekdoten faller osökt i tankarna då man
studerar industriminister Krister Wickmans
anförande vid Svenska Pappers- och Cellulosaingeniör föreningens årsmöte. Den sakkunniga publiken lär ha kunnat konstatera att de
riktiga fakta och bedömningarna i talet var
lätt räknade. Saken skulle kunna förbigås med
tystnad; statsråd måste tala om så mycket och
227
deras spökskrivare är inte alltid tillförlitliga.
Men vad som gör talets innehåll till en cause
celebre är att hr Wickman kan befaras få ett
starkt inflytande på de skogspolitiska utredningar – av stor betydelse för hela vårt folkhushåll – som är att vänta. Om industriministerns sakkunskap vid det laget inte är bättre
kan det komma att gå illa för en av våra huvudnäringar.
Ett av de statsrådsord, som ringer i öronen
ännu lång tid efter talet, gäller hans funderingar om den framtida produktionsinriktningen av den svenska skogsnäringen. Efter att nå-
got hotfullt ha upplyst om att en ingående analys av skogsindustrins samhällsekonomiska lönsamhet framstår som en för industridepartementet mycket viktig uppgift, ifrågasätter hr
Wickman om inte en större andel av råvarorna
borde förädlas till trävaror, plywood, skivprodukter och andra byggkomponenter. Har herr
Wickman aldrig reflekterat på lönsamhetens
betydelse för vad som är vettigt eller icke att
producera inom svensk skogsindustri med dess
utpräglade exportinriktning? I just dessa investeringsområden bedömer branschens folk
utsikterna som tvivelaktiga. Det verkar över
huvud taget som om han lämnar de valutapolitiska aspekterna åsido – tydligen menade
han t ex att de svenska massaföretagen borde
sänkt cellulosapriserna i höstas och därmed
alltså minskat våra valutaintäkter med flera
hundra miljoner. Lika obegriplig förefaller
hans klagan över att skogsindustrin under de
senaste 15 åren svarat för drygt 20 procent av
de totala industriinvesteringarna, trots att
skogsindustrin f n sysselsätter endast ca 8 procent av industrins anställda. Det är ju ändå inte med så enkel bokföring man skall bedöma
investeringar och investeringsbehov i en industri, där Sverige genom råvarutillgång, en under många generationer högt utvecklad teknologisk tradition och goda exportmarknader kan
tillföra oss en stor del av de valutor vi behöver
för att vidmakthålla vår allmänna tekniska
standard och vår sociala reformpolitik. Hr
228
Wickman får bestämt både läsa på bättre själv
och leta upp kunnigare sekretemre.
Kommunala självstyrelsen – hur går det
med den?
För fem år sedan – 1966 – inleddes ett av de
största samhällsvetenskapliga projekten i vårt
land, »Kommunal självstyrelse- kommunal indelning». Det finansierades av riksbankens jubileumsfond och har under de gångna åren
sysselsatt mer än 700 två- och trebetygsstuderande och kommer att alstra ett 40-tal licentiat- och doktorsavhandlingar. Under detta år
skall projektet avvecklas och i väntan på den
slutliga sammanfattningen har gruppen i vår
publicerat tre volymer med delresultat: Den
kommunala självstyrelsen, Medborgarna informeras och Partierna nominerar (Almqvist
& Wiksell).
Bakgrunden till projektet var bland annat att
vi stod inför den slutliga (?) kommunsammanslagningen, som skulle reducera landets
drygt l 000 kommuner till cirka 280. Den
centrala frågeställningen var hur den kommunala självstyrelsen skulle komma att fungera i de större, nybildade enheterna.
Självfallet hade den önskvärda tågordningen varit den motsatta: att man först genom jämförande studier kommit fram till en
»optimal kommun» som förenade höga demokrativärden med effektiv förvaltning och
sedan använt forskningsresultaten som vägledning vid kommunblocksreformen. Nu får man
vara tacksam om resultaten kan ge uppslag
till åtgärder för att minimera de olägenheter
som säkert kan komma att hemsöka de stora
kommunerna – relativt mindre antal kommunala förtroendemän, mindre möjligheter för
gemene man att påverka politikens utformning,
mindre aktiv kommunal diskussion i glesbygdsområdena än i kommunens centralare, mer
tätortsbetonade delar.
Som professor Jörgen Westerståhl, ledare
för projektet, framhåller i Den kommunala
självstyrelsen kan man se på kommunerna ur
två olika perspektiv: effektivitetsaspekten och
demokratiaspekten. Det är naturligtvis effektivitetsresonemanget som varit drivande för
männen bakom kommunblocksreformen. Kommunen ses som ett slags utlöpare av den cen·
trala förvaltningen och det gäller då att ska·
pa enheter med i stort likartade resurser, som
kan effektuera de beställningar som riksdag
och regering ålägger dem. Utifrån detta resonemang är det naturligt att man finner ett
»kommunalt samband» och kan motivera en
gemensam valdag för riksdag och kommunala
församlingar.
Den andra ideologin bygger på att det kommunala självstyret har ett så stort egenvärde,
att det motiverar t ex att olika kommuner
prioriterar olika projekt. Därför bör statliga,
Iandstingskommunala och primärkommunala
uppgifter renodlas så långt det låter sig gö-
ras. Frågan om vilka uppgifter, som skall
handhas av respektive instans är däremot inte
en gång för alla given, utan kan kontinuerligt
tas under prövning.
Många av forskningsgruppens rön tyder på
att intresset för kommunala frågor inte är särskilt stort. Färre människor är intresserade av
kommunalpolitik än av annan politik. Bara
ett fåtal kan nämna en lokal val fråga. Få kommunala nyheter publiceras på tidningarnas
»paradsidor». Genomsnittlig tid/kommun i radions regionala nyhetsprogram under två må-
nader våren 1966 varierar från 0,2 min i mindre kommuner med blandad glesbygds- och tätortskaraktär via l,6 min i mellanstora tätorter
till 13 min i stora tätorter osv.
De resultat, som kommunalforskningsgruppen hittills framlagt bygger i hög grad på undersökningar i samband med 1966 års kommunalval och tiden därefter. Men under senare år har det inträffat en rad händelser, som
på sikt kommer att ha effekt – positiv eller negativ för den kommunala självstyrelsen. Vid
1970 års val upplevde vi för första gången en
valrörelse som både skulle belysa de kommunala, Iandstingskommunala och rikspolitiska
frågorna – och som mycket riktigt ledde till att
kommunalpolitiken hamnade på efterkälken.
Samtidigt fick emellertid kommunerna rätt att
ge ekonomiskt stöd till de lokala partiapparaterna – i första hand för att stärka deras informationsresurser. strukturomvandlingen inom pressen fortsätter med fusioner och nedläggningar. Kommunerna har börjat tackla
sina informationsproblem vis a vis sina medlemmar på ett mer effektivt sätt. Den väntade länsförvaltningsreformen kommer att ge
det statliga organet länsstyrelsen ytterligare en
bit av den kaka, som rätteligen borde tilldelats
de direktvalda landstingen.
Det är orimligt att kommunalforskningsgruppen skall avbryta sina studier just i detta
skede.
Vad händer i våra skolor?
Jo, mycket ändras – med all rätt. Vi skall i
skolorna såväl som i samhället i övrigt taga
vara på de erfarenheter som görs. Men vi har
också lärt oss av erfarenheten, att vad som
kommer från Skolöverstyrelsen inte alltid skall
tagas för gott utan särskild prövning.
Sö har gjort ett utspel i fråga om studieoch yrkesvägledning inom grundskolan och
den nya gymnasieskolan genom att taga bort
de nuvarande yrkesvalslärarna, som skall ersättas av syo-funktionärer (syo =studie- och yrkesorientering). Detta skall ske trots att de
flesta av remissinstanserna – bl a föräldra-,
elev- och lärarföreningar – önskar behålla det
nuvarande systemet och utvidga det genom införande av yrkesvalslärare även på det gymnasiala planet.
Det har påpekats i många sammanhang att
det knappast finns någon institution som fungerar så gnisselfritt som yrkesvägledningen på
högstadiet. Yrkesvalsläraren arbetar som lä-
rare på det stadium där han tjänstgör. Han lär
på detta sätt känna eleverna och får större
förutsättningar att hjälpa dem till rätta genom
den »djungel» av linjer och utbildningsvägar
som finns. Han känner stämningarna i skolan
229
och kan snabbt rycka in på de otaliga konferenser om eleverna, som hör till den nya skolans arbetsområden. Både elever och föräldrar
kan lätt få kontakt med yrkesvalsläraren.
Den i reformen föreslagna syo-funktionären
skall ansvara dels för eleverna i årskurs 7-9,
dels för alla eleverna i de 21 linjerna i den nya
gymnasieskolan (nuvarande gymnasier, fackoch yrkesskolor). Med största sannolikhet kommer syo-funktionären endast att hinna med
att distribuera papper från AMS till de övriga
lärarna i skolan, vilka också skall medverka i
den nya studie- och yrkesorienteringen. Men de
har ju sina egentliga specialiteter som språk,
samhällskunskap, matematik osv. Eftersom
förslaget även innebär att syo-funktionären i
vissa fall skall vara placerad på skolkontoret
kommer han inte att få den värdefulla personliga kontakt med eleverna, som yrkesvalsläraren nu har. I glesbygden kommer han att
bli en »farande sven», som kanske har 4- 5 skolor att betjäna. Tidigare kunde en intresserad
och vidareutbildad lärare ha den uppgiften på
varje skola.
Huddinge kommun utanför Stockholm erbjuder ett exempel på en föredömlig lösning.
Där fungerar yrkesvalslärare på grundskolan
med 300-700 elever per lärare. Men härtill
har man anställt en yrkesvalslärare att handha studie- och yrkesorienteringen på det gymnasiala planet. Därmed har man vunnit att
var och en av yrkesvalslärarna kan koncentrera
sig på sitt stadium inom skolan och slipper
splittra sig. Allt fungerar till elevernas bästa.
Detta är en långt mer effektiv och smidigt fungerande organisation än den av Sö föreslagna.
Expropriation eller konfiskation?
Änd>a sodan expropriationsinstitutet tillkom i
europeisk rätt har det byggt på förutsättningen att den, som av det allmänna eller annat
överordnat intresse tvångsvis berÖV’as sin egendom skall ha ersättning för dess fulla värde.
De intrikata problemen hing markvärdestegringen – vad av värdeökningen beror på
230
det allmännas och vad på ägarens insatser –
har visserligen föranlett att reg.eln uppmjukas
i åtskilliga länder. Men man har inte ansett
sig kunna helt bryta med den; det skulle leda
till ett godtycke och en bristande rättssäkerhet
oförenlig med de grundläggande principerna
för en Vlästerländsk rättsstat.
I den nu vanliga formen för kungörande av
de maktägandes påbud framträdde emellertid
i början av maj statsrådet Carl Lidbom inför
den socialdemokratiska riksdagsgruppen med
nya djärva reformtan]Qar om hur expropriation
för kommunernas framtida markbehov i fortsättningen skall ske. De viktigaste konkret•a
upplysningarna förbigick han visserligen. De
skall komma i en proposition, som det lär bli
anledning att ingående diskutera.
Grundtanken är att kommunema skall få
möjlighet att expropriera för framtida allmänna behov redan decennier innan behovet aktualiseras i praktiken. Stötestenen – expropriationsersättningen – skulle vältas åt sidan
med en lika drastisk som hänsynslös värderingsregeL Den värdeökning på marken som
skett under de senaste tio åren före expropriationen – med tidräkningen börjande den l
juli 1971 – skall anses bero på samhällets egna åtgärder och skall inte ersättas. Men om
utredning – i praktiken lär ägaren få ansvaret för denna – visar att värdeökningen inte
har något med tätbebyggelseutvecklingen i
omddet att göm, skall värdeökningen ersättas,
upplystes det. Vidare ges särskilda regler för
expropriation av en- och tvåfamiljshus; ägarens ersättning skall bestämmas så att denne
kan skaffa en likvärdig fastighet.
Hr Lidboms sammanfattande förhoppning
var att de nya reglerna skulle komma att dämpa prisstegringen på fastighetsmarknaden och
förhindra markspekul.ation.
Är verkligen prisstegringarna på fast egendom – inflationens effekt frånräknad – och ·
markspekulationen så svårartade företeelser efter markvärdeskattens tillkomst och garantiskattens skärpta progress1v1tet att dylika konfiskatoriska åtgärder är nödvändiga.
Det skall bli intressant att se regeringens bevismaterial på den punkten. Intill dess detta
presenterats är det bara anl·edning att anteckna en ofrånkomlig konsekvens – att fastighetsägande och fastighetsfö1valtning än mer och
än snabbare kommer att föras över från enskilt initiativ till det allmännas byråkrati. Hur
dyrt detta kommer att stå oss kan alla, som
haft tillfälle att följa kostnadsutvecklingen inom landstings- och kommunsektorernas byggenskap, göra sig en föreställning om.
De nya bibliotekarierna
Det explosionsartat växande informationsflö-
det och breddningen av utbildningsmöjligheterna i vårt samhälle ställer högre krav på
biblioteken och framför allt på deras personal. Detta betonades särskilt i den statliga utredning: Utbildning för bibliotek, arkiv och
informatik (SOU 1969: 37) som anges ligga
till grund för utbildningsministerns proposition om principerna för en reform av utbildningen av bibliotekarier och annan bibliotekspersonal. Utredningens betänkande betonade
dessutom att det utöver direkt biblioteksinriktade kunskaper behövs en grundläggande allmän ämnesutbildning. _Insikter i ett områdes
speciella forskningsmetoder och forskningsproblem medför ökad förståelse för motsvarande problem inom besläktade ämnen.
Biblioteksutredningen föreslog därför inrättandet av en tvåårig bibliotekshögskola med
minst två års akademiska studier som inträ-
deskrav. Denna skola borde förläggas till StorStockholmsområdet, där eleverna har tillgång
till olika typer av bibliotek och forskningsinstitutioner.
Alltså föreslår utbildningsministern i sin
proposition till riksdagen inrättandet av en två-
årig bibliotekshögskola med gymnasieskola som
inträdeskrav. Denna skola skall förläggas till
Boråsområdet där eleverna har tillgång till ett
ordinärt stadsbibliotek. Universitetsstudier utgör inget hinder för tillträde till bibliotekshögskolan, men högst 80 poäng får räknas som
merit.
Utbildningsministerns inhopp på regionpolitikens område har förklarats av att han som
textilstadens son på detta sätt kan åstadkomma
en upprustning av Borås stadsbibliotek och
från den l juli nästa år tillföra sin hemstad
dels 360 studerande årligen och dels kompetenta lärare. Propositionen säger intet om
varifrån lärarna skall tas.
Nedprutning av utbildningsstandarden däremot har hittills ingen kunnat finna en logisk
förklaring till. I ett läge där vi har ett snabbt
växande utbud av studenter med akademisk
grundexamen skulle biblioteken nu ha en chans
att tillgodogöra sig arbetskraft med en mer
ämnesdifferentierad utbildning än tidigare.
Den högre allmänna utbildningsnivån, vuxenutbildningen, bibliotekens allmänkulturella
verksamhet etc, allt talar för att bibliotekarierna i framtiden måste ha en ökad och bredare
teoretisk utbildning för att vara skickade att
ge den service allmänheten kommer att fordra,
och som biblioteken har ansvar för. Detta sägs
också uttryckligen i propositionen. »De studerande bör därför få en bred gemensam bas
av kunskaper.»
Utbildningsministern blir sedan rädd att
basen blir för bred och varnar för en teoretisk
övermeritering och vill därför inte tillmäta teoretiska studier över 80 poäng meritvärde i ett
förutsett kvoterat antagningssystem. Yrkesverksamhet tillerkänns även meritvärde för att
öka möjligheterna för bibliotekspersonal med
mindre omfattande teoretisk förutbildning att
vidareutbilda sig. Den egentliga bibliotekarieutbildningen kan enligt propositionen räknas
som 80 poäng i filosofie kandidatexamen och
bör därför bedrivas i nära samverkan med
universiteten (7 mil mellan Borås och Göteborg).
Propositionen har utsatts för en mördande
kritik i pressen och kallats sabotage mot biblioteken, en baklängesreform och mycket annat.
231
Ingvar Carlsson har tvingats att försöka försvara sig och säga att så illa hade han inte
menat. Med hjälp av den i många stycken
vaga och suddiga formuleringen i propositionen har departementschefen dock kunnat hänvisa till den organisationskommitte som skall
tillsättas för detaljutfornmingen av bibliotekarieutbildningen. I riksdagen har också flera
motioner observerat den farliga kvalitetsförsämringen i bibliotekarieutbildningen och rekommenderat större överensstämmelse med
biblioteksutredningens förslag.
Det är att hoppas att riksdagen tar hänsyn
till den kritik som riktats mot utredningen och
inte låter herr Carlssons hugskott resultera i
att den svenska bibliotekarieutbildningen följer vårens mode och för all framtid kommer
att uppträda i korts.
Hoppa hage
Det fanns en tid då barn brukade leka en lek
med småstenar, grankottar och tallkottar. Av
stenarna lade de ut en ladugård, och kottarna
var kor och får. Barnen var helt omedvetna
om att det existerade något som borde kallas
lekmiljö, och de höll till i en ängsbacke vid
skogskant·en, där de fick vara i fred. Inte kunde de ana att den tid skulle kom1na då de
skulle övervakas av statsrådet CamiHa Odhnoff.
Detta statsråds obändiga energi och säkra
omdöme har som bekant lett henne till flera
politiska framgångar, som ej lämnat henne
någon ro. Hon har för den skull gjort vad regeringen alltid gör när den vill försörja de
sina, nämligen tillsatt en utredning. Denna
skulle undersöka hur det går till att leka. Så
stark är ett statsråds vilja, att vad detsamma
bestämt, det sker. Drivande kraft i utredningen har varit fru Lillemor Erlander, och en ung
socialdemokratisk riksdagsman, som, om man
så får säga, står lekåldern nära, har sekunderat henne.
Resul~aten av utredningens arbete föreligger. Den har funnit, vad man ej var klar över
232
förr, nämligen att barn leker. De leker olika i
olika åldrar, de utvecklas, och vissa lekar bidrar till utvecklingen. I denna har staten anledning att ingripa. Det är, anser utredningen,
nödvändigt att aktivt stimulera tillkomsten av
guda lekmiljöer och lämpligt lekmaterial –
observera, ej leksaker, som vore ett alltför
enkelt och begripligt ord i detta allvarliga
sammanhang.
I ett avseende har utredningen rätt. Vid och
i de nya socialdemokratiska kaserner, som med
hänsynslös monotoni byggts upp t ex i Skärholmen och Tensta i Stockholm eller på Huvudstaområdet i Solna – där det finns ett jättelikt bostadsblock med 18 absolut likadana
ingångar, något av det minst barnvänliga som
kan tänkas – , där saknas alla förnuftiga lekmiljöer. Där kan inget barn ha sin leksaksladugård i fred. Efter några år vet inte ens barn,
som rationaliserats bort från landsbygden genom regeringens arbetskraftbefrämjande åtgärder och som placerats bland bilarna på
betongbiookens baksidor, vad en ko är. Det är
emellertid osannolikt att fru Odhnoffs utredning avser att söka ändra på denna utveckling, som har finansminister Strängs stöd.
Utredningen kornmer med en överraskning.
Den föreslår inte inrättandet av ett nytt ämbetsverk, Statens lekverk. Ännu inte. Den nö-
jer sig med ett s~atligt råd under en ordförande, tillsatt av Kungl Maj:t. Till denna goda
plats förefaller utredningens ordförande vara
fullt kompetent. Rådets uppgift blir att se till
att ändamålsenligt lekmaterial tillverkas och
att goda lekmiljöer skapas. Det skall sprida
upplysning om lekens betydelse för barns och
ungdoms utveckling. Det skall till sig knyta arbetsgrupper och experter på beteendevetenskaplig forskning. Det skall främja försöksverksamhet rörande lekmiljöer och lekmate·
ria!.
Inte minst denna sistnämnda uppgift bör
noga bevak·as av våra progressiva TV-report·
rar. Här är ju ett område där Sverige återigen går främst, ty någon motsvarighet lär
inte finnas i världen. När alltså rådet till internatförläggning på någon passande badort
eller sporthot•ell samlar sin arbetsgrupp för
Lekar (utomhus-) för barn 7-10 år och denna grupp hoppar hage för att utprova vilka
dimensioner den skall rekommendera för Hage (hopp-), då bör TV vara där. Något bör
ändå svenska folket få för sina pengar.
Jämlikhet
233
JoHA~~soti ..•
~OCl~lrALL, KA 20!