Om tidningsdöden
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
tidningsdöden
Tidningsdöden som grasserade våldsamt
under 1950-talet har de senaste åren varit
relativt måttlig. En del av landets drygt
100 dagstidningar går dock med förlust,
och i november i fjol erinrade Aftonbladet
(s ) i en artikelserie om att flera s-märkta
tidningar hotas av nedläggning. Därefter
har bl a offentliggjorts att Smålands Folkblad i Jönköping framdeles skall tryckas
hos Västgöta-Demokraten i Borås. Personalen vid den förstnämnda tidningen informerades härom via TT – ett exempel
på hur socialdemokratin utövar företagsdemokratins förnämliga principer i praktiken.
Det är alltid tragiskt när en tidning
dör. Den politiska debatten blir fattigare.
Läsarna inom spridningsområdet har behov av valfrihet ifråga om redigering,
reportagekvalitet, nyhetsurval o s v. Även
mellan dagstidningar är givetvis konkurrens nyttig.
I Aftonbladsartiklarna fälldes några bittra tårar över utvecklingen. Och från regeringshåll har klagats över att de smärkta tidningarna är lika bra som sina
borgerliga konkurrenter – ingen plats för
självkritik här inte – men att de avsevärt
mindre annonsintäkterna reducerar möjligheterna att göra sig gällande. Den s k
upplagespiralen spökar.
Något ligger det i detta. Ändå torde man
åtminstone delvis förväxla orsak och verkan. Skälet till att s-tidningarna ofta distanserats av borgerliga organ är sannolikt att kunderna- läsarna funnit de senare bättre. Då – men först då – reagerar
också annonsörerna, vilka självfallet har
det förstahandsönskemålet att nå så många
människor som möjligt till lägsta tänkbara kostnader. Och upplagespiralen kommer igång.
Det finns naturligtvis ingen orsak till
att s-tidningar a priori skulle vara sämre
än andra publikationer. Men från början
drev de en policy som de nu antagligen
djupt beklagar. De politiserade nyhetsmaterialet oerhört hårt. Medan den borgerliga tidningen strävade efter objektiva reportage, blev s-tidningen en valbroschyr
fylld av upphetsade politiska appeller och
attacker. Troligen var det mot detta som
många läsare, även socialdemokratiska,
reagerade. De kunde lita på innehållet i
den borgerliga tidningen – och föredrog
denna. De ville inte dag ut och dag in ha
partipolitisk propaganda på nyhetsplats till
morgonkaffet.
Förvisso finns fortfarande välskötta socialdemokratiska tidningar, stora som Arbetet och Norrländska Socialdemokraten
eller små som Piteå-Tidningen och Hälsinge-Kuriren. De klarar sig också hyfsat
ekonomiskt. Andra går det däremot sämre för. Till det senare slaget hörde den
största nedlagda tidningen under 1960-talet, Stockholms-Tidningen. Vid dess hä-
danfärd för cirka sex år sedan producerades ansenliga antal litanior över annonsö-
rernas förmenta betydelse för det fria
ordets spridning. Jämret var i detta fall
13
nonsens. Den aldrig så sorgliga nedläggningen kan ej skymma det faktum att tidningen var uppseendeväckande illa skött.
I andra delen av sina memoarer »Och
regeringen satt kvar» skriver förra statsrådet Ulla Lindström följande: »27 febr.
Sista utgivningsdagen för Stockholms-Tidningen. Äkta saknad blandas med såar
av krokodiltårar. Själv är jag indifferent.
Tidningen har förefallit mig så dåligt
skött. Nu vet vi dessutom att den har varit
det. Som ’en skandal’ betecknades det av
Sven Andersson, vars statssekreterare
gjort en genomgång av tidningens ekonomi. Fast med 1/3 mindre textvolym har
’Stocken’ haft 185 anställda på redaktionen mot tidningen Arbetets 50 redaktionsmedlemmar och mera text. Även om
de 185 kunnat och velat skriva, har de inte
fått plats med sina skriverier i det tunna
bladet – många har aldrig ’kommit fram’
till spalterna. Typografkåren har också varit överdimensionerad. Redan för två år
sedan framhöll typografförbundet för LO
att 20 st typografer gick sysslolösa på
’Stocken’ och borde överföras till annan
arbetsplats. De fick gå kvar!»
Tror någon att en borgerlig tidning,
nedläggningshotad eller inte, kunnat drivas år efter år med ett sådant överskott
på arbetskraft och samtidigt nersölad med
understödsmiljoner? Aldrig!
Matti Häggström
Tidningsdöden som grasserade våldsamt
under 1950-talet har de senaste åren varit
relativt måttlig. En del av landets drygt
100 dagstidningar går dock med förlust,
och i november i fjol erinrade Aftonbladet
(s ) i en artikelserie om att flera s-märkta
tidningar hotas av nedläggning. Därefter
har bl a offentliggjorts att Smålands Folkblad i Jönköping framdeles skall tryckas
hos Västgöta-Demokraten i Borås. Personalen vid den förstnämnda tidningen informerades härom via TT – ett exempel
på hur socialdemokratin utövar företagsdemokratins förnämliga principer i praktiken.
Det är alltid tragiskt när en tidning
dör. Den politiska debatten blir fattigare.
Läsarna inom spridningsområdet har behov av valfrihet ifråga om redigering,
reportagekvalitet, nyhetsurval o s v. Även
mellan dagstidningar är givetvis konkurrens nyttig.
I Aftonbladsartiklarna fälldes några bittra tårar över utvecklingen. Och från regeringshåll har klagats över att de smärkta tidningarna är lika bra som sina
borgerliga konkurrenter – ingen plats för
självkritik här inte – men att de avsevärt
mindre annonsintäkterna reducerar möjligheterna att göra sig gällande. Den s k
upplagespiralen spökar.
Något ligger det i detta. Ändå torde man
åtminstone delvis förväxla orsak och verkan. Skälet till att s-tidningarna ofta distanserats av borgerliga organ är sannolikt att kunderna- läsarna funnit de senare bättre. Då – men först då – reagerar
också annonsörerna, vilka självfallet har
det förstahandsönskemålet att nå så många
människor som möjligt till lägsta tänkbara kostnader. Och upplagespiralen kommer igång.
Det finns naturligtvis ingen orsak till
att s-tidningar a priori skulle vara sämre
än andra publikationer. Men från början
drev de en policy som de nu antagligen
djupt beklagar. De politiserade nyhetsmaterialet oerhört hårt. Medan den borgerliga tidningen strävade efter objektiva reportage, blev s-tidningen en valbroschyr
fylld av upphetsade politiska appeller och
attacker. Troligen var det mot detta som
många läsare, även socialdemokratiska,
reagerade. De kunde lita på innehållet i
den borgerliga tidningen – och föredrog
denna. De ville inte dag ut och dag in ha
partipolitisk propaganda på nyhetsplats till
morgonkaffet.
Förvisso finns fortfarande välskötta socialdemokratiska tidningar, stora som Arbetet och Norrländska Socialdemokraten
eller små som Piteå-Tidningen och Hälsinge-Kuriren. De klarar sig också hyfsat
ekonomiskt. Andra går det däremot sämre för. Till det senare slaget hörde den
största nedlagda tidningen under 1960-talet, Stockholms-Tidningen. Vid dess hä-
danfärd för cirka sex år sedan producerades ansenliga antal litanior över annonsö-
rernas förmenta betydelse för det fria
ordets spridning. Jämret var i detta fall
13
nonsens. Den aldrig så sorgliga nedläggningen kan ej skymma det faktum att tidningen var uppseendeväckande illa skött.
I andra delen av sina memoarer »Och
regeringen satt kvar» skriver förra statsrådet Ulla Lindström följande: »27 febr.
Sista utgivningsdagen för Stockholms-Tidningen. Äkta saknad blandas med såar
av krokodiltårar. Själv är jag indifferent.
Tidningen har förefallit mig så dåligt
skött. Nu vet vi dessutom att den har varit
det. Som ’en skandal’ betecknades det av
Sven Andersson, vars statssekreterare
gjort en genomgång av tidningens ekonomi. Fast med 1/3 mindre textvolym har
’Stocken’ haft 185 anställda på redaktionen mot tidningen Arbetets 50 redaktionsmedlemmar och mera text. Även om
de 185 kunnat och velat skriva, har de inte
fått plats med sina skriverier i det tunna
bladet – många har aldrig ’kommit fram’
till spalterna. Typografkåren har också varit överdimensionerad. Redan för två år
sedan framhöll typografförbundet för LO
att 20 st typografer gick sysslolösa på
’Stocken’ och borde överföras till annan
arbetsplats. De fick gå kvar!»
Tror någon att en borgerlig tidning,
nedläggningshotad eller inte, kunnat drivas år efter år med ett sådant överskott
på arbetskraft och samtidigt nersölad med
understödsmiljoner? Aldrig!
Matti Häggström