Birger Isacson; Strid om skogen
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BIRGER ISACSON:
Strid om skogen
Ar 1965 tillsatte dåvarande jordbruksminister Eric Holmqvist den s k Skogspolitiska utredningen. Utredningens
betänkande har framlagts nu i mars.
Allt tyder på att det kommer att bli
en livlig debatt om denna utredning,
skriver lantmästare Birger lsacson.
Utredningen har nämligen blivit
delad i två hälfter. Dess ordförande,
generaldirektör Valfrid Paulsson i
Statens Naturvårdsverk, har fått avgöra
vilken av hälfterna som skulle utgöra
majoriteten.
Denna artikel skrivs i början av mars innan den skogspolitiska utredningen ännu
blivit offentlig. Men eftersom mycket har
läckt ut är det inte allt för svårt att dra
slutsatser och redovisa de skäl som majoritet resp reservanter har att säga om den
framtida skogspolitiken. Ja, då det är frå-
ga om i vissa avseenden så pass olika synsätt, finns det anledning att förvänta att
jordbruksministern med det politiska
handlag han har, kommer att handskas
väldigt varligt med utredningen. Åtminstone före tredje söndagen i september.
Vad 1960 års jordbruksutredning inte
lyckades klara ut, gavs i uppdrag åt
skogspolitiska utredningen att knäcka.
Men annars var det meningen att jordbruksutredningen skulle dra upp riktlinjer
ookså för den framtida skogspolitiken. Då
den frågan kändes för het för Gösta Netzens stora utredning, gjorde Eric Holmqvist det skiokliga draget att befria Netzen och istället tillkalla Valfrid Paulsson.
Frågan behövde mogna till. Dessutom
anmälde sig en del nya krav om den framtida skogspolitiken som kunde behöva ventileras. Utredningsdir-ektiven blev därför
omfattande. I princip skulle utredningen
kunna ta upp nästan allt som rörde skogens framtid. Det skapade en del problem
hos andra utredningar som redan arbetade på skogssidan. Så t ex skogsbruksutredningen under ordförandeskap av generaldirektör Harry Wikström. När den senare
utredningen kände kollisionen oundviklig
bad den att få bli befriad från sitt uppdrag.
Efter sju och ett halvt år är Skogspoli- 132
tiska utredningen (i fortsättningen kallad
SPU) färdig med sitt utredningsuppdrag.
Det är aHtså inte något hastverk som presenteras. Utredningen har tagit god tid
på sig att redovisa sina skäl för att föreslå
en ny skogspolitik
Skogen i det svenska samhället
Sverige är till övervägande del ett skogsland. Den produktiva skogsmarken uppgår till närmare 24 miJ.j hektar, vilket kan
jämföras med drygt 3 milj hektar åkermark. Själva skogsbruket beräknas medvel1ka i bruttonationalprodukten med cirka 2 prooent. Det är alltså en relativt liten
del om man enbart tar hänsyn till skogen
som råvarukälla. Men dess betydelse för
industrin och det förädlingsvärde som där
skapas är väsentligt mycket större. Ja, sannolikt är skogen vår kanske främsta råvarukälla. Enbart exportvärdet av mer eller
mindre förädlade skogsprodukter uppgår
till 7-8 miljarder kronor pr år eller omkring en fjärdedel av det samlade exportvärdet.
För stora områden av vårt land betyder
skogen en säker källa till inkomster och
sysselsättning. Ja, inom stora områden den
kanske enda lönsamma näring som går att
bedriva.
Även om skogens relativa andel av landets inkomster har minskat, så har skogens
avkastningsförmåga ökat på ett mycket
märkbart sätt. Detta framgår av de skogstaxeringar som gjorts och som bland annat
framgår av Virkesbalansutredningen 1967.
Totala virkesförrådet beräknas uppgå
till 2,3 miljarder skogskubikmeter. En siffe
ra som kanske inte ger så stort begrepp s
över vilka enorma virkeskvantiteter det är
fråga om. Men fördelat pr hektar skulle i
det bli omkring 100 kubikmeter. Genom
en förbättrad skogsvård har· tillväxten ökat
under senare år. Eftersom uttaget legat
under tillväxten håller virkesförrådet på
att öka. Ett påstående som många betvivlar, när de ser vilka kalytor som nu
huggs upp här och var i skogslandskapet.
Lfkväl är det så, om man skall tro de
samstämmiga undersökningar som gjorts.
Vid taxeringarna 1938-52 redovisades en
årlig tillväxt om 63 milj kubikmeter. Vid
den tillväxtberäkning som gjordes 1953-
62 beräknades den årliga skogstillväxten
till 78 milj kubikmeter.
Stark expansion av skogsindustrin
Avverkningarna har varierat under åren.
Men trendmässigt har det skett en betydande ökning. skogskonjunkturerna har
påverkat avverkningsvolymen helt naturligt, eftersom ingen hugger virke om det
inte finner avsättning till rimligt pris. I
början av 50-talet avverkades i genomsnitt
45 milj kubikmeter pr år. Under slutet av
60-talet var uttaget 60 milj. Under denna
tid har skogsindustrin genomgått en betydande investeringsprocess. För ett tjugotal
år sedan fanns det skogsindustrier i Norrland som ungefär motsvarade den årliga
skogsproduktionen. I södra och vissa delar
av mellersta Sverige rådde däremot betydande avsättningssvårigheter för virke på
grund av industriell underdimensionering.
Inte minst genom samverkan inom bondeskogsbruket har det skett och pågår f n
en betydande utbyggnad av skogsindustrin. Nu börjar skogs- och industriproduktionen komma i nivå med varandra vilket
inte minst för råvaruproducenten – skogsägaren – måste kännas ·som en betydande
trygghetsfaktor. Som smålänning minns
jag hur svårt det var att avsätta virket under 1930- och 40-talet. Mycket måste då
avsättas i form av rundvirke på export.
Idag har verkligen situationen förändrats
till det bättre. Ja, det talas om en överdimensionerad skogsindustri.
Vi kan i varje fall säga, att skogsindustrins kapacitet motsvarar landets behov.
En del av denna industrikapacitet är väl
i behov av förnyelse, och planer i den vä-
gen håller på att förverkligas. Samtidigt
ser nya skogsindustriprodukter dagens ljus.
Efterfrågan ökar i världen
Alla prognoser är samstämmiga, även om
vissa konjunktursvackor kyler av förväntningarna. FAO har gjort flera prognoser
om efterfrågan på skogsprodukter, som
alla pekar uppåt. Långsiktigt behöver det
alltså inte finnas större risker för att det ej
skall finnas marknad . för vad världens
skogsindustrier kan producera.
Nu har vi en utbyggd industri som –
om det gäller – !kan förädla större kvantiteter än någonsin. Det är här som det
börjar bli intressant att anknyta till skogspolitiska utredningens tankar. Frågan kan
ställas på sin spets på följande sätt: Vi har
en tillräcklig skogsindustrikapacitet. Vi
har behov aV’ exportinkomster, sysselsättningsobjekt och trygga arbetstillfällen. Vi
har en skogstillväxt som är större än vad
133
som hittills tagits ut. Och vi har en industri som blir mest lönsam om den kan köra
för fullt.
Kan vi då klara virkesförsörjningen utan
helt nya grepp inom skogen? Det tror inte
utredningens majoritet. Därför vill man
införa en helt ny skogspolitik.
Enighet i flera punkter
SPU är emellertid enig i flera väsentliga
frågor. Man är t ex enig om att skogsnä-
ringen hittills utvecklats på ett tillfredsställande sätt. Ingen kan heller ifrågasätta
det enskilda skogsbrukets förmåga till anpassning, inte heller dess förmåga att driva ett uthålligt skogsbruk. Man är överens om att skogstillgångarna måste utnyttjas för att på alla sätt förbättra skogsregionernas ekonomi och sysselsärtningsmöF
ligheter. Vidare är man överens om att åtgärder bör sättas in för att förbättra strukturen inom ägosplittrade områden. Det
beräknas att 3 milj hektar – eller ungefär
en åttondel av den produktiva skogsmarken – är i trängande behov av strukturförbättringar.
Men där . slutar den totala enigheten.
När det gäller frågan om hur man ska se
på den tidigare nästan dominerande målsättningen – uthålligt skogsbruk –:- börjar splittringen. Med uthålligt skogsbruk
förstås att avverkning skall bedrivas på ett
sådant sätt att avverkningarna anpassas
till beståndens utveckling. Det betyder i
pi1incip att en kalavverkning inte får sättas in annat än där skogen är aVverkningsmogen. Uthålligt skogsbruk betyder också
att en kalavverkning omedelbart skall föl~
134
jas av reproduktionsåtgärder. I det fallet
lär man inte vara oense.
Men i modern skogsavverkning går det
inte att undvika betydande kalavverkningsytor. I den situationen kommer mycket icke avverkningsbar skog att rivas ner.
Det är det offer man får göra för att kunna få mera enhetliga bestånd och tillämpa
mekanisering, säger SPU som anser att vår
nuvarande skogsvårdslagstiftning därför är
föråldrad och behöver få en ny lydelse och
anda.
Men om kalytorna finns många som
har synpunkter. Inte minst människor
utanför skogsägarnas krets.
Större avverkning än tillväxt
Något enstalka år under senare tid har avverkningen i skogen motsvarat tillväxten.
SPU kalkylerar emellertid med att avverkningarna ,behöver öka väsentligt under 1970- och 80-talen. Man säger: 90–
95 milj kubikmeter pr år kan vår industri
ta emot. Vi bör inte rygga för att ta ut
mer än tillväxten, som nu beräknas till
78 milj pr år. Vad som kommer att inträffa framom 1990 finns ingen anledning
att nu bekymra sig för, menar utredningens majoritet.
Men går det med tanke på naturvården, regionalpolitiiken på sikt och inte
minst den lägre gallringsintensiteten att
försvara ett så stort ådigt skogsuttag? Ja,
det är en fråga som inte låter sig skjutas
i bakgrunden. Hittills har det varit något
av en skogsägares moral att lämna ett virkesförråd efter sig till nästa generation
som både kvantitativt och kva}i~tivt varit
bättre än det han tagit hand om.
En sådan ”moral” sllmlle alltså inte vara
något att stå efter inom det framtida
skogsbruket. Istället skulle gälla: Mesta
virke nu! Att sådana radikalt nya tankar
kommer att väcka diskussion är självklart.
Förr blev den enskilde bonde som resonerade så bestraffad en1igt skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsema har lagt åtskilliga avverkningsförbud på skog, där
ägaren varit mer intresserad av dagens
inkomster än morgondagens ·skogskapital.
Resultatet blir nya stora kalytor.
Det talas om ”tandläkareskogar”
Uttrycket finns inte på pränt i utredningen. Men i debatten omkring betyder
”tandläkareskog” en skog ägd av person
med så goda inkomster, att skogsbruket
för honom blir utan ekonomiskt intresse
annat än möjligen för att gömma kapital
för att slippa undan förmögenhetsskatt.
Dessa skogar, menar nu SPU-majoriteten
sköts inte på mest produktiva sätt. Här
finns betydande arealer gammeJskog som
för länge sedan borde varit avverkad,
Samhället måste finna instrument för att
få fram dessa skogstillgångar till industrin.
Vidare menar SPU-majoriteten att sarnbandet mellan jordbruk och skogsbruk bör
brytas. Skogen skall inte få fungera som
en binäring till jordbruk. Det är tid att
istället knyta samman skog och industri.
Om marknadsekonomin ensamt får bestämma priset på virket och därmed de
kvantiteter som tas fram, så är det vid en
ökad efterfrågan på vi11ke risk för aM: prishöjningarna blir så stora, att industrin inte mäktar med erforderliga investeringar.
Detta kommer då att negativt påverka sysselsättningen inom industriselktorn och på
litet sikt också inom själva skogsbruket.
För den skull måste instrument ska:pas som
säkrar en tillräokligt stor avverkning.
Reservanterna har en annan syn
Reservanterna pekar på att industrin aldrig hittills stått stilla i brist på virke.
Avverkningen har ökat i våra skogar trots
den stora avgången av arbetskraft från
skogen. Även reproduktionsåtgärderna har
förstärkts och en betydande produktionsökning har möjliggjorts. Inga politiska
styrinstrument kan vara överlägsna marknadsekonomin.
SPU visar genomgående tendens att
skildra privatskogsbruket i allmänhet och
bondeskogsbruket i synnerhet som en företagsform, vilken ej kan uppnå rimlig effektivitet och som i flera atvseenden måste
innebära samhällsekonomiska belastningar. Detta synsätt motsvarar ej verkligheten, säger reservanterna.
Den stora tvistefrågan kommer att gälla
det av majoriteten föreslagna avgifts- och
bidragssystemet. Det saJknar enligt reservanterna varje fog och kännetecknas beträffande sina detaljer av ofullständigt genomtänkta, teoretiska spekulationer med
ytterst oklara praktiska följder. Om detta
förslag tillåts bli genomfört i praktisk tilllämpning kommer det att för hela skogsnäringen medföra stankt försämrade möjligheter att fy~la sin uppgift i samhället.
135
Den starka formuleringen torde borga
för att striden kommer att stå het omkring SPU :s förslag.
Fyra ·experter inom utredningen har formulerat ett yttrande som i sak är minst
lih starkt: skogspolitiken bör syfta till att
medge långsiktig skörd av den årliga tillväxten på den självgenererande naturtillgång som våra skogar utgör. För närvarande finns inget sa~kunderlag för att ersätta denna princip om långsiktigt handhavande av en naturtillgång med kortperiodiga riksdagsbeslut på sätt som utredningen föreslår.
Och tillägger man: Om, mot vår förmodan, utvecklingen skulle gå därhän att
vissa skogar sköts på sätt som uppenbart
strider mot samhällets intentioner, bör
detta mötas med selektiva åtgärder, exempelvis i form av vanhävdslagstiftning.
Nya styrinstrument eller socialistiska
drömmar
Som framgår av det sagda är det tydligen
det kombinerade avgifts- och bidragssystemet som vållar störst motsättning inom
utredningen. Vad innebär då detta? Ja,
eftersom utredningsmajoriteten tydligen
tänker sig en kombination av flera styrinstrument, så kanske det lättast låter sig
beskrivas i följande punkter.
För att säkra en tillräckligt stor avverkning måste det göras olönsamt att
inte avverka skog. Därför bör ett avgiftssystem införas som påverkar intresset för att så snabbt som möjligt avverka skog som inte ökar tillräckligt i värdetiUväxt.
136
För att ståmulera avverkningen ytterligare skall den avverkade skogsarealen
befrias från avgift under 10–20 år.
För att påskynda återväxtåtgärder
skall .bidrag för plantering och andra
återväxtåtgärder utgå. · (I princip skall
uttagna avgif.ter och bidrag till återväxtåtgärder utjämna varandra. Men
tidsmässigt kan det .bli fråga om stora
förskjutningar mellan vad som inbetalats och vad som utgår i bidrag.)
Då utbudsproblematiken i huvudsak
kan anses lokaliserad till privatskogsbruket kunde avgifts- och bidragssystemet begränsas till denna kategori. Men
av praktiska skäl kommer all skogsmark att omfattas av systemet.
Riksdagen skall fastställa en långsiktig plan för de skogspolitiska åtgärder
som anses. önskvärda. I denna skall anges den för varje tid önskvärda avverkningens storlek, avgifternas storlek, bidragens storlek och inriktning samt övriga åtgärder som kan påverka skogspolitiken. Detta”skogspolitiska dokument”
skall vart femte år ses över av riksdagen. Alltså något av en ruLlande skogspolitisk plan.
Avgifterna knyts till skogsarealen, som
för ändamålet indelas i klasser.
Bidragen görs beroende av vidtagna
åtgärder. Rimliga återväxtåtgärder beräknas av SPU till 300 a l 200 kr pr
hektar.
Avgiftssystemet knyts till skogsmarkens godhet · och avkastningsförmåga.
Storleken på avgifterna . skall som
nämnts fastställas av riksdagen. Utredningen beräknar att avgiften lämpligen
bör variera mellan 4.50 till 24 kronor
pr hektar och år.
Att en sådan skogspolitik kommer att
väcka debatt, torde stå klart. Men kanske
ändå att regevingen kommer att fiinna det
vara ett bra förslag. Man kan ju förvänta
att majoriteten av svenska folket inte har
någon större känsla för vad den ·enskilde
skogsägaren tänker om dessa nya grepp.
Majoriteten av landets röstberättigade
äger ju inte skog. Så då så.
Men om planerna förverkligas? Ja, då
kommer det att bli plats för många nya
tjänster i en väldig skoglig byråkrati. Det
kommer ookså att bli plats för mycket
godtycke och myoken rättsosäkerhet. Ty,
vem kan med någon liten form av rättvisa fastställa hur stor och när en viss avgift skall utgå? Nej, släng utredningen på
vårbrasan. Det kommer att vara det bästa
för både skogsnäringen och landets ekonomi.
Strid om skogen
Ar 1965 tillsatte dåvarande jordbruksminister Eric Holmqvist den s k Skogspolitiska utredningen. Utredningens
betänkande har framlagts nu i mars.
Allt tyder på att det kommer att bli
en livlig debatt om denna utredning,
skriver lantmästare Birger lsacson.
Utredningen har nämligen blivit
delad i två hälfter. Dess ordförande,
generaldirektör Valfrid Paulsson i
Statens Naturvårdsverk, har fått avgöra
vilken av hälfterna som skulle utgöra
majoriteten.
Denna artikel skrivs i början av mars innan den skogspolitiska utredningen ännu
blivit offentlig. Men eftersom mycket har
läckt ut är det inte allt för svårt att dra
slutsatser och redovisa de skäl som majoritet resp reservanter har att säga om den
framtida skogspolitiken. Ja, då det är frå-
ga om i vissa avseenden så pass olika synsätt, finns det anledning att förvänta att
jordbruksministern med det politiska
handlag han har, kommer att handskas
väldigt varligt med utredningen. Åtminstone före tredje söndagen i september.
Vad 1960 års jordbruksutredning inte
lyckades klara ut, gavs i uppdrag åt
skogspolitiska utredningen att knäcka.
Men annars var det meningen att jordbruksutredningen skulle dra upp riktlinjer
ookså för den framtida skogspolitiken. Då
den frågan kändes för het för Gösta Netzens stora utredning, gjorde Eric Holmqvist det skiokliga draget att befria Netzen och istället tillkalla Valfrid Paulsson.
Frågan behövde mogna till. Dessutom
anmälde sig en del nya krav om den framtida skogspolitiken som kunde behöva ventileras. Utredningsdir-ektiven blev därför
omfattande. I princip skulle utredningen
kunna ta upp nästan allt som rörde skogens framtid. Det skapade en del problem
hos andra utredningar som redan arbetade på skogssidan. Så t ex skogsbruksutredningen under ordförandeskap av generaldirektör Harry Wikström. När den senare
utredningen kände kollisionen oundviklig
bad den att få bli befriad från sitt uppdrag.
Efter sju och ett halvt år är Skogspoli- 132
tiska utredningen (i fortsättningen kallad
SPU) färdig med sitt utredningsuppdrag.
Det är aHtså inte något hastverk som presenteras. Utredningen har tagit god tid
på sig att redovisa sina skäl för att föreslå
en ny skogspolitik
Skogen i det svenska samhället
Sverige är till övervägande del ett skogsland. Den produktiva skogsmarken uppgår till närmare 24 miJ.j hektar, vilket kan
jämföras med drygt 3 milj hektar åkermark. Själva skogsbruket beräknas medvel1ka i bruttonationalprodukten med cirka 2 prooent. Det är alltså en relativt liten
del om man enbart tar hänsyn till skogen
som råvarukälla. Men dess betydelse för
industrin och det förädlingsvärde som där
skapas är väsentligt mycket större. Ja, sannolikt är skogen vår kanske främsta råvarukälla. Enbart exportvärdet av mer eller
mindre förädlade skogsprodukter uppgår
till 7-8 miljarder kronor pr år eller omkring en fjärdedel av det samlade exportvärdet.
För stora områden av vårt land betyder
skogen en säker källa till inkomster och
sysselsättning. Ja, inom stora områden den
kanske enda lönsamma näring som går att
bedriva.
Även om skogens relativa andel av landets inkomster har minskat, så har skogens
avkastningsförmåga ökat på ett mycket
märkbart sätt. Detta framgår av de skogstaxeringar som gjorts och som bland annat
framgår av Virkesbalansutredningen 1967.
Totala virkesförrådet beräknas uppgå
till 2,3 miljarder skogskubikmeter. En siffe
ra som kanske inte ger så stort begrepp s
över vilka enorma virkeskvantiteter det är
fråga om. Men fördelat pr hektar skulle i
det bli omkring 100 kubikmeter. Genom
en förbättrad skogsvård har· tillväxten ökat
under senare år. Eftersom uttaget legat
under tillväxten håller virkesförrådet på
att öka. Ett påstående som många betvivlar, när de ser vilka kalytor som nu
huggs upp här och var i skogslandskapet.
Lfkväl är det så, om man skall tro de
samstämmiga undersökningar som gjorts.
Vid taxeringarna 1938-52 redovisades en
årlig tillväxt om 63 milj kubikmeter. Vid
den tillväxtberäkning som gjordes 1953-
62 beräknades den årliga skogstillväxten
till 78 milj kubikmeter.
Stark expansion av skogsindustrin
Avverkningarna har varierat under åren.
Men trendmässigt har det skett en betydande ökning. skogskonjunkturerna har
påverkat avverkningsvolymen helt naturligt, eftersom ingen hugger virke om det
inte finner avsättning till rimligt pris. I
början av 50-talet avverkades i genomsnitt
45 milj kubikmeter pr år. Under slutet av
60-talet var uttaget 60 milj. Under denna
tid har skogsindustrin genomgått en betydande investeringsprocess. För ett tjugotal
år sedan fanns det skogsindustrier i Norrland som ungefär motsvarade den årliga
skogsproduktionen. I södra och vissa delar
av mellersta Sverige rådde däremot betydande avsättningssvårigheter för virke på
grund av industriell underdimensionering.
Inte minst genom samverkan inom bondeskogsbruket har det skett och pågår f n
en betydande utbyggnad av skogsindustrin. Nu börjar skogs- och industriproduktionen komma i nivå med varandra vilket
inte minst för råvaruproducenten – skogsägaren – måste kännas ·som en betydande
trygghetsfaktor. Som smålänning minns
jag hur svårt det var att avsätta virket under 1930- och 40-talet. Mycket måste då
avsättas i form av rundvirke på export.
Idag har verkligen situationen förändrats
till det bättre. Ja, det talas om en överdimensionerad skogsindustri.
Vi kan i varje fall säga, att skogsindustrins kapacitet motsvarar landets behov.
En del av denna industrikapacitet är väl
i behov av förnyelse, och planer i den vä-
gen håller på att förverkligas. Samtidigt
ser nya skogsindustriprodukter dagens ljus.
Efterfrågan ökar i världen
Alla prognoser är samstämmiga, även om
vissa konjunktursvackor kyler av förväntningarna. FAO har gjort flera prognoser
om efterfrågan på skogsprodukter, som
alla pekar uppåt. Långsiktigt behöver det
alltså inte finnas större risker för att det ej
skall finnas marknad . för vad världens
skogsindustrier kan producera.
Nu har vi en utbyggd industri som –
om det gäller – !kan förädla större kvantiteter än någonsin. Det är här som det
börjar bli intressant att anknyta till skogspolitiska utredningens tankar. Frågan kan
ställas på sin spets på följande sätt: Vi har
en tillräcklig skogsindustrikapacitet. Vi
har behov aV’ exportinkomster, sysselsättningsobjekt och trygga arbetstillfällen. Vi
har en skogstillväxt som är större än vad
133
som hittills tagits ut. Och vi har en industri som blir mest lönsam om den kan köra
för fullt.
Kan vi då klara virkesförsörjningen utan
helt nya grepp inom skogen? Det tror inte
utredningens majoritet. Därför vill man
införa en helt ny skogspolitik.
Enighet i flera punkter
SPU är emellertid enig i flera väsentliga
frågor. Man är t ex enig om att skogsnä-
ringen hittills utvecklats på ett tillfredsställande sätt. Ingen kan heller ifrågasätta
det enskilda skogsbrukets förmåga till anpassning, inte heller dess förmåga att driva ett uthålligt skogsbruk. Man är överens om att skogstillgångarna måste utnyttjas för att på alla sätt förbättra skogsregionernas ekonomi och sysselsärtningsmöF
ligheter. Vidare är man överens om att åtgärder bör sättas in för att förbättra strukturen inom ägosplittrade områden. Det
beräknas att 3 milj hektar – eller ungefär
en åttondel av den produktiva skogsmarken – är i trängande behov av strukturförbättringar.
Men där . slutar den totala enigheten.
När det gäller frågan om hur man ska se
på den tidigare nästan dominerande målsättningen – uthålligt skogsbruk –:- börjar splittringen. Med uthålligt skogsbruk
förstås att avverkning skall bedrivas på ett
sådant sätt att avverkningarna anpassas
till beståndens utveckling. Det betyder i
pi1incip att en kalavverkning inte får sättas in annat än där skogen är aVverkningsmogen. Uthålligt skogsbruk betyder också
att en kalavverkning omedelbart skall föl~
134
jas av reproduktionsåtgärder. I det fallet
lär man inte vara oense.
Men i modern skogsavverkning går det
inte att undvika betydande kalavverkningsytor. I den situationen kommer mycket icke avverkningsbar skog att rivas ner.
Det är det offer man får göra för att kunna få mera enhetliga bestånd och tillämpa
mekanisering, säger SPU som anser att vår
nuvarande skogsvårdslagstiftning därför är
föråldrad och behöver få en ny lydelse och
anda.
Men om kalytorna finns många som
har synpunkter. Inte minst människor
utanför skogsägarnas krets.
Större avverkning än tillväxt
Något enstalka år under senare tid har avverkningen i skogen motsvarat tillväxten.
SPU kalkylerar emellertid med att avverkningarna ,behöver öka väsentligt under 1970- och 80-talen. Man säger: 90–
95 milj kubikmeter pr år kan vår industri
ta emot. Vi bör inte rygga för att ta ut
mer än tillväxten, som nu beräknas till
78 milj pr år. Vad som kommer att inträffa framom 1990 finns ingen anledning
att nu bekymra sig för, menar utredningens majoritet.
Men går det med tanke på naturvården, regionalpolitiiken på sikt och inte
minst den lägre gallringsintensiteten att
försvara ett så stort ådigt skogsuttag? Ja,
det är en fråga som inte låter sig skjutas
i bakgrunden. Hittills har det varit något
av en skogsägares moral att lämna ett virkesförråd efter sig till nästa generation
som både kvantitativt och kva}i~tivt varit
bättre än det han tagit hand om.
En sådan ”moral” sllmlle alltså inte vara
något att stå efter inom det framtida
skogsbruket. Istället skulle gälla: Mesta
virke nu! Att sådana radikalt nya tankar
kommer att väcka diskussion är självklart.
Förr blev den enskilde bonde som resonerade så bestraffad en1igt skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsema har lagt åtskilliga avverkningsförbud på skog, där
ägaren varit mer intresserad av dagens
inkomster än morgondagens ·skogskapital.
Resultatet blir nya stora kalytor.
Det talas om ”tandläkareskogar”
Uttrycket finns inte på pränt i utredningen. Men i debatten omkring betyder
”tandläkareskog” en skog ägd av person
med så goda inkomster, att skogsbruket
för honom blir utan ekonomiskt intresse
annat än möjligen för att gömma kapital
för att slippa undan förmögenhetsskatt.
Dessa skogar, menar nu SPU-majoriteten
sköts inte på mest produktiva sätt. Här
finns betydande arealer gammeJskog som
för länge sedan borde varit avverkad,
Samhället måste finna instrument för att
få fram dessa skogstillgångar till industrin.
Vidare menar SPU-majoriteten att sarnbandet mellan jordbruk och skogsbruk bör
brytas. Skogen skall inte få fungera som
en binäring till jordbruk. Det är tid att
istället knyta samman skog och industri.
Om marknadsekonomin ensamt får bestämma priset på virket och därmed de
kvantiteter som tas fram, så är det vid en
ökad efterfrågan på vi11ke risk för aM: prishöjningarna blir så stora, att industrin inte mäktar med erforderliga investeringar.
Detta kommer då att negativt påverka sysselsättningen inom industriselktorn och på
litet sikt också inom själva skogsbruket.
För den skull måste instrument ska:pas som
säkrar en tillräokligt stor avverkning.
Reservanterna har en annan syn
Reservanterna pekar på att industrin aldrig hittills stått stilla i brist på virke.
Avverkningen har ökat i våra skogar trots
den stora avgången av arbetskraft från
skogen. Även reproduktionsåtgärderna har
förstärkts och en betydande produktionsökning har möjliggjorts. Inga politiska
styrinstrument kan vara överlägsna marknadsekonomin.
SPU visar genomgående tendens att
skildra privatskogsbruket i allmänhet och
bondeskogsbruket i synnerhet som en företagsform, vilken ej kan uppnå rimlig effektivitet och som i flera atvseenden måste
innebära samhällsekonomiska belastningar. Detta synsätt motsvarar ej verkligheten, säger reservanterna.
Den stora tvistefrågan kommer att gälla
det av majoriteten föreslagna avgifts- och
bidragssystemet. Det saJknar enligt reservanterna varje fog och kännetecknas beträffande sina detaljer av ofullständigt genomtänkta, teoretiska spekulationer med
ytterst oklara praktiska följder. Om detta
förslag tillåts bli genomfört i praktisk tilllämpning kommer det att för hela skogsnäringen medföra stankt försämrade möjligheter att fy~la sin uppgift i samhället.
135
Den starka formuleringen torde borga
för att striden kommer att stå het omkring SPU :s förslag.
Fyra ·experter inom utredningen har formulerat ett yttrande som i sak är minst
lih starkt: skogspolitiken bör syfta till att
medge långsiktig skörd av den årliga tillväxten på den självgenererande naturtillgång som våra skogar utgör. För närvarande finns inget sa~kunderlag för att ersätta denna princip om långsiktigt handhavande av en naturtillgång med kortperiodiga riksdagsbeslut på sätt som utredningen föreslår.
Och tillägger man: Om, mot vår förmodan, utvecklingen skulle gå därhän att
vissa skogar sköts på sätt som uppenbart
strider mot samhällets intentioner, bör
detta mötas med selektiva åtgärder, exempelvis i form av vanhävdslagstiftning.
Nya styrinstrument eller socialistiska
drömmar
Som framgår av det sagda är det tydligen
det kombinerade avgifts- och bidragssystemet som vållar störst motsättning inom
utredningen. Vad innebär då detta? Ja,
eftersom utredningsmajoriteten tydligen
tänker sig en kombination av flera styrinstrument, så kanske det lättast låter sig
beskrivas i följande punkter.
För att säkra en tillräckligt stor avverkning måste det göras olönsamt att
inte avverka skog. Därför bör ett avgiftssystem införas som påverkar intresset för att så snabbt som möjligt avverka skog som inte ökar tillräckligt i värdetiUväxt.
136
För att ståmulera avverkningen ytterligare skall den avverkade skogsarealen
befrias från avgift under 10–20 år.
För att påskynda återväxtåtgärder
skall .bidrag för plantering och andra
återväxtåtgärder utgå. · (I princip skall
uttagna avgif.ter och bidrag till återväxtåtgärder utjämna varandra. Men
tidsmässigt kan det .bli fråga om stora
förskjutningar mellan vad som inbetalats och vad som utgår i bidrag.)
Då utbudsproblematiken i huvudsak
kan anses lokaliserad till privatskogsbruket kunde avgifts- och bidragssystemet begränsas till denna kategori. Men
av praktiska skäl kommer all skogsmark att omfattas av systemet.
Riksdagen skall fastställa en långsiktig plan för de skogspolitiska åtgärder
som anses. önskvärda. I denna skall anges den för varje tid önskvärda avverkningens storlek, avgifternas storlek, bidragens storlek och inriktning samt övriga åtgärder som kan påverka skogspolitiken. Detta”skogspolitiska dokument”
skall vart femte år ses över av riksdagen. Alltså något av en ruLlande skogspolitisk plan.
Avgifterna knyts till skogsarealen, som
för ändamålet indelas i klasser.
Bidragen görs beroende av vidtagna
åtgärder. Rimliga återväxtåtgärder beräknas av SPU till 300 a l 200 kr pr
hektar.
Avgiftssystemet knyts till skogsmarkens godhet · och avkastningsförmåga.
Storleken på avgifterna . skall som
nämnts fastställas av riksdagen. Utredningen beräknar att avgiften lämpligen
bör variera mellan 4.50 till 24 kronor
pr hektar och år.
Att en sådan skogspolitik kommer att
väcka debatt, torde stå klart. Men kanske
ändå att regevingen kommer att fiinna det
vara ett bra förslag. Man kan ju förvänta
att majoriteten av svenska folket inte har
någon större känsla för vad den ·enskilde
skogsägaren tänker om dessa nya grepp.
Majoriteten av landets röstberättigade
äger ju inte skog. Så då så.
Men om planerna förverkligas? Ja, då
kommer det att bli plats för många nya
tjänster i en väldig skoglig byråkrati. Det
kommer ookså att bli plats för mycket
godtycke och myoken rättsosäkerhet. Ty,
vem kan med någon liten form av rättvisa fastställa hur stor och när en viss avgift skall utgå? Nej, släng utredningen på
vårbrasan. Det kommer att vara det bästa
för både skogsnäringen och landets ekonomi.