Andres Küng; Balterna i Sverige
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDRES KONG:
Balterna i Sverige
Den estniska tidningen i Sverige, Eesti
Päevaleht, får inget presstöd, trots att den
kommer ut två gånger i veckan. Detta
har påtalats både i pressnämnden och i
riksdagen av företrädare för oppositionen.
Författaren Andres Kung, som nyligen
utgivit ))Vad händer i Baltikum?”
(Aldus/Bonnier), menar att avslaget är
ett av bevisen på att det är dåligt
bevänt med invandrarvänligheten i det
officiella socialdemokratiska Sverige.
Huvuddelen av de baltiska flyktingarna
kom hösten 1944, och sannolikt har
socialdemokraterna aldrig riktigt förlåtit
dem att de flydde undan lyckan att bli
ockuperade av Sovjetunionen. Om hur
deras anpassning gått till eller har misslyckats och om balternas vilja att behålla
sina nationella särdrag även i en
andrageneration berättar K ung initierat.
Från de baltiska länderna flydde under andra världskriget, särskilt inför den andra
sovjetiska ockupationen hösten 1944, omkring 270 000 människor; från Estland
72 000, från Lettland 125 000 och från
Litauen 65 000. De flesta litauer flydde av
geografiska skäl söderut, till Tyskland, medan de allra flesta ester sökte sig till
Sverige.
Ingen vet med säkerhet hur många balter som bor i Sverige idag. Det går inte att
få en klar bild av assimilationens omfattning, dvs hur många av balterna som idag
räknar sig som svenskar.
Det är alltid vanskligt att ange minoritetsgruppers storlek, eftersom man kan tilllämpa olika definitioner. En est t ex kan
vara en människa som är född i Estland
eller i landsflykten av estniska föräldrar,
en människa vars far eller mor i ett blandäktenskap var av estniskt ursprung, en
människa som talar eller förstår estniska
fullständigt eller hjälpligt eller av andra
skäl upplever sig som est. Idealet är att
låta varje individ själv bestämma vilken
folkgrupp han eller hon vill tillhöra. Be·
räkningar av detta slag har inte utförts i
Sverige. Vi får därför nöja oss med en
uppskattning av antalet människor i Sverige av baltiskt ursprung och deras barn.
Esterna är den klart största baltiska
minoritetsgruppen i Sverige med uppskattningsvis 22 000 människor. Letterna är
4-5 000 och litauerna ett par hundra.
Esterna i Sverige är den största estniska
exilgruppen. Det finns också stora estniska
grupper i USA (omkring 18 000) och i
Kanada (omkring 15 000) med koncentration till New York resp Toronto. Letterna
har också stora kolonier i bl a Västtyskland, USA och Kanada. Litauernas antal
i Förenta Staterna uppskattas till mellan
en och två miljoner. De flesta är ättlingar
efter ekonomiska emigranter, som kom
före och strax efter det senaste sekelskiftet.
Många av dem känner sig i första rummet
som amerikanare.
Mottagandet i Sverige
Balternas dramatiska flykt över Östersjön
skapade sympati för dem i det nya landet.
Många svenskar, som vant sig vid att leva
under’ fredliga förhållanden, blev gripna
över att flyktingarna från Baltikum var
beredda att lämna sina hem, sin egendom
och verksamhet, ibland också sina närmaste, för att söka sig en fristad i ett främmande land. Många svenskar hade också
ljusa minnen från semesterresor till baltiska badorter under mellankrigstiden och
andra kontakter med balter under åren
före krigsutbrottet. De nära historiska förbindelserna mellan Sverige och Baltikum
spelade säkert också en roll för att balterna
blev ganska väl mottagna. De fick dock
inget offentligt ekonomiskt stöd för att
anpassa sig som senare års invandrare fått.
Det rådde ändå stor oro bland de baltiska flyktingarna under de första åren. De
svenska myndigheterna, som i de flesta fall
uppträdde korrekt gentemot flyktingarna,
tillät sovjetiska ambassadtjänstemän att
besöka de baltiska flyktinglägren. En del
tidningar krävde att exilbalterna skulle utvisas ur landet. Utlämnandet av militärbalterna i början av år 1946 oroade också
303
många civilbalter, som trodde att de stod
närmast i tur. Många tog det säkra före
det osäkra och vandrade vidare, till Kanada, USA, Australien och andra länder.
Balterna i arbetslivet
Balterna kom till Sverige vid en tidpunkt
då det rådde brist på arbetskraft i det
svenska näringslivet. De allra flesta flyktingarna var i arbetsför ålder. Många var
välutbildade, eftersom utbildningsstandarden i de baltiska staterna före andra
världskriget var bland de högsta i världen.
Två tredjedelar av balterna i Sverige
var industriarbetare i början av femtiotalet. Resten hade arbeten inom handel,
transportväsen, jord- och skogsbruk.
Många balter har sedan dess lyckats väl
som egna företagare och som ingenjörer,
tandläkare, arkitekter och civilekonomer.
Baltiska professorer har varit och är verksamma vid svenska universitet.
Den baltiska folkgruppen i Sverige har
också uppmärksammats genom insatser av
en rad individer. De flesta av dessa ”baltiska kändisar” har varit ester, eftersom
esterna är den utan jämförelse största baltiska minoritetsgruppen i detta land. Några kända ester i Sverige är konsertpianisten Käbi Laretei, gymnastledarna Ernst
Idla med sina Idlaflickor och Leida Leesment med Malmöflickorna. Dessa världsberömda gymnastiktrupper bestod till en
början enbart av estniskor, men de flesta
är idag svenskor. Kompositören Eduard
Tubin, diktarna Ilmar Laaban och Ivar
Griinthal, direktören i Handelsbanken
Rudolf Jalakas, den syndikalistiska tidl.
304
ningen ”Arbetarens” chefredaktör Ahto
Uisk och socialdemokraten Enn Kokk är
några andra välkända ester på sina områ-
den. Uppräkningen skulle kunna göras
betydligt längre.
Den kulturella verksamheten
Esterna grundade redan under den första
lägertiden i Sverige skolor för att barnen
skulle få undervisning i svenska och estniska språken och i andra estniska och
allmänna ämnen. Ett internatgymnasium
grundades i Sigtuna.
En sedermera sexårig estnisk folkskola
grundades i Stockholm våren 1945. Där
bildades också ett privat, estniskt kvällsgymnasium. Folkskolan i Helsingborg har
numera lagts ned, men 1960 tillkom istället en sexårig folkskola i Göteborg. Försö-
ket att bygga ut ett högstadium vid skolan
i Stockholm har inte rönt förståelse från
svenska skolmyndigheters sida. Den svenska riksdagen och ansvariga skolmyndigheter har också vägrat att lagfästa de estniska skolornas ställning. Man hoppas tydligen att dessa osvenska företeelser skall
självdö.
Estniska studentföreningar är verksamma vid de svenska universiteten. De bildar
tillsammans Estniska studentförbundet i
Sverige. De gamla studentkorporationerna
från den baltiska självständighetstiden lever också vidare. Dessa korporationer och
sällskap har kontakter med sina systeravdelningar i en rad andra länder, där det
finns baltiska flyktinggrupper.
Det Estniska Lärdomssällskapet har till
uppgift att slå vakt om de akademiska traditionerna från universitetet i Tartu (Dorpat). Baltiska Institutet är ett samarbetsorgan som bl a anordnar vetenskapliga
konferenser. En sådan historisk och samhällsvetenskaplig konferens ägde rum på
Hässelby slott den 9-11 juni 1973. Den
anordnades av institutet i samarbete med
AABS (Association for the Advancement
of Baltic Studies), en sammanslutning av
forskare i baltiska ämnen framför allt i
Nordamerika.
Scout- och ungdomsrörelsen spelar en
viktig roll för de baltiska minoritetsgruppernas fortlevande i landsflykten. Eftersom barnen inte fått någon undervisning
i modersmålet eller det egna landets geografi, historia och kultur i värdlandets
skolor, har scoutrörelsen fått överta en del
av denna undervisning. Det finns också
s k kompletteringsskolor (på estniska täienduskool) på ett tiotal platser i Sverige.
De har tillsammans ett tjugotallärare och
omkring trehundra elever. Barnen går i
dessa skolor på fritid, oftast på lördagar.
Andra institutioner för Sverige-esternas
sammanhållning är de ”estniska husen” i
Stockholm och Göteborg och det estniska
daghemmet i Stockholm. Det finns flera
estniska affärer bl a i huvudstadens Hö-
torgshall. De säljer speciellt estnisk mat,
t ex den mörka estniska råglimpan.
En rad föreningar har bildats för körsång, amatörteater, folkdans och andra
hobbyverksamheter. Vart femte år hålls
traditionsenligt sångfester, där körer och
åhörare från hela landet deltar. Arets
sångarfest ägde rum i S :t Eriksmässans
lokaler i Stockholm lördagen den 2 juni.
Stockholm är huvudort för ett tiotal
politiska organisationer med Baltiska
Kommitten som en av de viktigaste. Sverigebalternas främsta nationella manifestation är det årliga högtidlighållandet av de
självständiga baltiska staternas nationaldagar, den 16 februari 1918 i Litauen, den
24 februari samma år i Estland och den
18 november samma år i Lettland. Högtiderna brukar samla fyllda salar, med tusentalet personer i Stockholms konserthus
och omkring sexhundra personer i Göteborg när esterna firade sin nationaldag i
februari 1973.
De baltiska grupperna i Sverige har nä-
ra förbindelser med landsmän i andra länder. Den lettiska ungdomen i Europa har
varje år en kongress där man diskuterar
kulturella och politiska ämnen på modersmålet. Man har också vart femte år en
världskongress, senast i fjol i London med
mer än femhundra deltagare.
Många Sverigeester deltog i fjol i den
estniska världsfestivalen i Toronto. 20-
25 000 ester från en mängd olika länder
beräknas ha deltagit, uppskattningsvis var
tredje eller var fjärde est i landsflykten.
Denna fantastiska anslutning är ett vältaligt vittnesbörd om sammanhållningen
mellan exilesterna. Det var också en bekräftelse på att de flesta fortfarande vill
behålla sin nationella särprägel och inte
spårlöst uppgå i värdländernas befolkning.
Myten om anpassningen
Enligt ett vanligt svenskt, baltiskt och internationellt omdöme har balterna anpassat sig anmärkningsvärt smidigt och pro- 305
blemfritt i det svenska samhället. De anses
samtidigt ha lyckats bevara och utveckla
sin nationella och kulturella identitet.
Ingen annan minoritet i Sverige, möjligen
med undantag av den finska, är så väl
organiserad som den estniska gruppen.
Den är dubbelt så talrik som t ex den
samiska urbefolkningen.
Det finns dock tecken på att den vedertagna bilden av de välanpassade balterna
är felaktig. Man har kanske stirrat sig
blind på den höga andelen studenter bland
flyktingarna och deras barn, det livaktiga
organisationslivet i storstäderna, det imponerande kulturskapandet och raden av
framgångsrika individer inom de baltiska
grupperna.
Bakom den lysande fasaden döljer sig
svåra anpassningsproblem. En undersökning som Institutet för folklivsforskning i
Lund genomfört i Olofström utgör en tankeställare.
Det fanns som mest tusen balter i Olofström i slutet av 1940-talet. 72 finns kvar
idag, varav drygt ett 60-tal är ester. En
tredjedel är åldringar och ytterligare en
tredjedel är på väg in i pensionsåldern.
Åldringarna talar ofta dålig svenska; nå-
gra behärskar bara enkla fraser och har
svårt att klara sig på egen hand i affärer.
Barnen har flyttat ut. Ingenting återstår
av det förr så livliga kultur- och föreningslivet. Både den estniska teatern och kompletteringsskolan har lagts ned.
Balterna i Olofströp1 är ett typiskt exempel på ett allmänt baltiskt problem i Sverige, som också gäller andra minoritetsgrupper. Det går någorlunda att förbli t ex
306
est och svensk i de stora städerna, där det
bor många landsmän. På landsbygden och
i små orter finns inte samma underlag för
minoriteternas kulturella verksamhet och
barnen blir därför lättare försvenskade,
vare sig de ’.’ill det eller inte. Den baltiska
förlagsverksamheten når visserligen också
dessa isolerade smågrupper, men ännu viktigare vore radio- eller TV-program en
gång i veckan på minoriteternas modersmål. (Se min understreckare ”En okänd
kultur” i Svenska Dagbladet den 13/1
1973 för en översikt över de baltiska exilförfattarnas imponerande produktion.)
Talet om balternas anpassning är också en myt på ett annat sätt. Det har på
senare tid skett en nationell pånyttfödelse
bland baltiska ungdomar i Sverige och på
andra håll i världen. Man har på nytt blivit stolta över att vara ester, letter eller
litauer. Det är en liknande reaktion som
hos många yngre samer, som inte längre
nöjer sig med omvärldens glättade bild av
samiskt liv. Denna etniska väckelse är en
internationell företeelse och har inspirerats från USA, där negrerna gick i spetsen
med lösenorden ”Black Power” och ”Black
is beautiful”. Den kulturella och nationella
renässansen bland många minoritetsgrupper i världen har förmodligen sina rötter
i den känsla av rotlöshet, som allt fler
människor känner i en otrygg och svårförståelig värld. Då söker man sig till grupper som kan skänka en känsla av gemenskap.
Sist men inte minst är talet om balternas anpassning en myt, eftersom balterna
i Sverige är mycket missnöjda med svenska
myndigheters bvistande förståelse för baltiska behov. Den främsta missnöjesanledningen ligger dock på ett annat plan. De
flesta exilbalter, oberoende av deras partipolitiska uppfattningar, är besvikna över
att det officiella Sverige inte visar något
intresse för läget i Baltikum trots allt vackert tal om de små nationernas rätt.
Det är möjligt att den sittande Invandrarutredningen kan komma att föreslå
stödformer som kommer också balterna i
Sverige till godo. De har annars varit styvmoderligt behandlade. Invandrarverket
anser t ex att de baltiska minoritetsgrupperna faller utanför verkets område. Det
finns idag ingen myndighet som känner
ansvar eller intresse för de baltiska flyktingarnas kulturproblem.
Päevaleht-affären
Balternas krav och önskemål om stöd åt
sina kulturella aktiviteter på modersmålet
har hittills avvisats. Mer upprörande är ett
aktuellt fall på direkt diskriminering. Det
gäller vägran att bevilja presstöd åt den
estniska dagstidningen Eesti Päevaleht
(Estniska Dagbladet) som utges två gånger i veckan. Päevaleht får inget stöd till
skillnad från t ex centerpartistiska veckotidningar med mindre upplaga, som bara
kommer ut en gång i veckan.
Presstödsnämnden har använt olika motiveringar för att vägra stöd. Så fort det
har visats att den föregående motiveringen
varit ohållbar har nämnden övergått till
ett nytt skäl. Man vågar inte längre hänvisa öppet till det skäl som ursprungligen
förekom vid nämndens överläggningar –
att Eesti Päevaleht inte utges på svenska.
Det bör dock erkännas, att folkpartiets och
moderata samlingspartiets företrädare i
presstödsnämnden och riksdagen krävt att
Eesti Päevaleht bör få stöd.
Så länge Eesti Päevaleht inte fått sitt
307
lagliga presstöd, kommer många balter att
uppfatta den invandrarvänliga jargongen
från företrädare för det officiella Sverige,
med det socialdemokratiska regeringspartiet i spetsen, som ett hån och en skymf.
Balterna i Sverige
Den estniska tidningen i Sverige, Eesti
Päevaleht, får inget presstöd, trots att den
kommer ut två gånger i veckan. Detta
har påtalats både i pressnämnden och i
riksdagen av företrädare för oppositionen.
Författaren Andres Kung, som nyligen
utgivit ))Vad händer i Baltikum?”
(Aldus/Bonnier), menar att avslaget är
ett av bevisen på att det är dåligt
bevänt med invandrarvänligheten i det
officiella socialdemokratiska Sverige.
Huvuddelen av de baltiska flyktingarna
kom hösten 1944, och sannolikt har
socialdemokraterna aldrig riktigt förlåtit
dem att de flydde undan lyckan att bli
ockuperade av Sovjetunionen. Om hur
deras anpassning gått till eller har misslyckats och om balternas vilja att behålla
sina nationella särdrag även i en
andrageneration berättar K ung initierat.
Från de baltiska länderna flydde under andra världskriget, särskilt inför den andra
sovjetiska ockupationen hösten 1944, omkring 270 000 människor; från Estland
72 000, från Lettland 125 000 och från
Litauen 65 000. De flesta litauer flydde av
geografiska skäl söderut, till Tyskland, medan de allra flesta ester sökte sig till
Sverige.
Ingen vet med säkerhet hur många balter som bor i Sverige idag. Det går inte att
få en klar bild av assimilationens omfattning, dvs hur många av balterna som idag
räknar sig som svenskar.
Det är alltid vanskligt att ange minoritetsgruppers storlek, eftersom man kan tilllämpa olika definitioner. En est t ex kan
vara en människa som är född i Estland
eller i landsflykten av estniska föräldrar,
en människa vars far eller mor i ett blandäktenskap var av estniskt ursprung, en
människa som talar eller förstår estniska
fullständigt eller hjälpligt eller av andra
skäl upplever sig som est. Idealet är att
låta varje individ själv bestämma vilken
folkgrupp han eller hon vill tillhöra. Be·
räkningar av detta slag har inte utförts i
Sverige. Vi får därför nöja oss med en
uppskattning av antalet människor i Sverige av baltiskt ursprung och deras barn.
Esterna är den klart största baltiska
minoritetsgruppen i Sverige med uppskattningsvis 22 000 människor. Letterna är
4-5 000 och litauerna ett par hundra.
Esterna i Sverige är den största estniska
exilgruppen. Det finns också stora estniska
grupper i USA (omkring 18 000) och i
Kanada (omkring 15 000) med koncentration till New York resp Toronto. Letterna
har också stora kolonier i bl a Västtyskland, USA och Kanada. Litauernas antal
i Förenta Staterna uppskattas till mellan
en och två miljoner. De flesta är ättlingar
efter ekonomiska emigranter, som kom
före och strax efter det senaste sekelskiftet.
Många av dem känner sig i första rummet
som amerikanare.
Mottagandet i Sverige
Balternas dramatiska flykt över Östersjön
skapade sympati för dem i det nya landet.
Många svenskar, som vant sig vid att leva
under’ fredliga förhållanden, blev gripna
över att flyktingarna från Baltikum var
beredda att lämna sina hem, sin egendom
och verksamhet, ibland också sina närmaste, för att söka sig en fristad i ett främmande land. Många svenskar hade också
ljusa minnen från semesterresor till baltiska badorter under mellankrigstiden och
andra kontakter med balter under åren
före krigsutbrottet. De nära historiska förbindelserna mellan Sverige och Baltikum
spelade säkert också en roll för att balterna
blev ganska väl mottagna. De fick dock
inget offentligt ekonomiskt stöd för att
anpassa sig som senare års invandrare fått.
Det rådde ändå stor oro bland de baltiska flyktingarna under de första åren. De
svenska myndigheterna, som i de flesta fall
uppträdde korrekt gentemot flyktingarna,
tillät sovjetiska ambassadtjänstemän att
besöka de baltiska flyktinglägren. En del
tidningar krävde att exilbalterna skulle utvisas ur landet. Utlämnandet av militärbalterna i början av år 1946 oroade också
303
många civilbalter, som trodde att de stod
närmast i tur. Många tog det säkra före
det osäkra och vandrade vidare, till Kanada, USA, Australien och andra länder.
Balterna i arbetslivet
Balterna kom till Sverige vid en tidpunkt
då det rådde brist på arbetskraft i det
svenska näringslivet. De allra flesta flyktingarna var i arbetsför ålder. Många var
välutbildade, eftersom utbildningsstandarden i de baltiska staterna före andra
världskriget var bland de högsta i världen.
Två tredjedelar av balterna i Sverige
var industriarbetare i början av femtiotalet. Resten hade arbeten inom handel,
transportväsen, jord- och skogsbruk.
Många balter har sedan dess lyckats väl
som egna företagare och som ingenjörer,
tandläkare, arkitekter och civilekonomer.
Baltiska professorer har varit och är verksamma vid svenska universitet.
Den baltiska folkgruppen i Sverige har
också uppmärksammats genom insatser av
en rad individer. De flesta av dessa ”baltiska kändisar” har varit ester, eftersom
esterna är den utan jämförelse största baltiska minoritetsgruppen i detta land. Några kända ester i Sverige är konsertpianisten Käbi Laretei, gymnastledarna Ernst
Idla med sina Idlaflickor och Leida Leesment med Malmöflickorna. Dessa världsberömda gymnastiktrupper bestod till en
början enbart av estniskor, men de flesta
är idag svenskor. Kompositören Eduard
Tubin, diktarna Ilmar Laaban och Ivar
Griinthal, direktören i Handelsbanken
Rudolf Jalakas, den syndikalistiska tidl.
304
ningen ”Arbetarens” chefredaktör Ahto
Uisk och socialdemokraten Enn Kokk är
några andra välkända ester på sina områ-
den. Uppräkningen skulle kunna göras
betydligt längre.
Den kulturella verksamheten
Esterna grundade redan under den första
lägertiden i Sverige skolor för att barnen
skulle få undervisning i svenska och estniska språken och i andra estniska och
allmänna ämnen. Ett internatgymnasium
grundades i Sigtuna.
En sedermera sexårig estnisk folkskola
grundades i Stockholm våren 1945. Där
bildades också ett privat, estniskt kvällsgymnasium. Folkskolan i Helsingborg har
numera lagts ned, men 1960 tillkom istället en sexårig folkskola i Göteborg. Försö-
ket att bygga ut ett högstadium vid skolan
i Stockholm har inte rönt förståelse från
svenska skolmyndigheters sida. Den svenska riksdagen och ansvariga skolmyndigheter har också vägrat att lagfästa de estniska skolornas ställning. Man hoppas tydligen att dessa osvenska företeelser skall
självdö.
Estniska studentföreningar är verksamma vid de svenska universiteten. De bildar
tillsammans Estniska studentförbundet i
Sverige. De gamla studentkorporationerna
från den baltiska självständighetstiden lever också vidare. Dessa korporationer och
sällskap har kontakter med sina systeravdelningar i en rad andra länder, där det
finns baltiska flyktinggrupper.
Det Estniska Lärdomssällskapet har till
uppgift att slå vakt om de akademiska traditionerna från universitetet i Tartu (Dorpat). Baltiska Institutet är ett samarbetsorgan som bl a anordnar vetenskapliga
konferenser. En sådan historisk och samhällsvetenskaplig konferens ägde rum på
Hässelby slott den 9-11 juni 1973. Den
anordnades av institutet i samarbete med
AABS (Association for the Advancement
of Baltic Studies), en sammanslutning av
forskare i baltiska ämnen framför allt i
Nordamerika.
Scout- och ungdomsrörelsen spelar en
viktig roll för de baltiska minoritetsgruppernas fortlevande i landsflykten. Eftersom barnen inte fått någon undervisning
i modersmålet eller det egna landets geografi, historia och kultur i värdlandets
skolor, har scoutrörelsen fått överta en del
av denna undervisning. Det finns också
s k kompletteringsskolor (på estniska täienduskool) på ett tiotal platser i Sverige.
De har tillsammans ett tjugotallärare och
omkring trehundra elever. Barnen går i
dessa skolor på fritid, oftast på lördagar.
Andra institutioner för Sverige-esternas
sammanhållning är de ”estniska husen” i
Stockholm och Göteborg och det estniska
daghemmet i Stockholm. Det finns flera
estniska affärer bl a i huvudstadens Hö-
torgshall. De säljer speciellt estnisk mat,
t ex den mörka estniska råglimpan.
En rad föreningar har bildats för körsång, amatörteater, folkdans och andra
hobbyverksamheter. Vart femte år hålls
traditionsenligt sångfester, där körer och
åhörare från hela landet deltar. Arets
sångarfest ägde rum i S :t Eriksmässans
lokaler i Stockholm lördagen den 2 juni.
Stockholm är huvudort för ett tiotal
politiska organisationer med Baltiska
Kommitten som en av de viktigaste. Sverigebalternas främsta nationella manifestation är det årliga högtidlighållandet av de
självständiga baltiska staternas nationaldagar, den 16 februari 1918 i Litauen, den
24 februari samma år i Estland och den
18 november samma år i Lettland. Högtiderna brukar samla fyllda salar, med tusentalet personer i Stockholms konserthus
och omkring sexhundra personer i Göteborg när esterna firade sin nationaldag i
februari 1973.
De baltiska grupperna i Sverige har nä-
ra förbindelser med landsmän i andra länder. Den lettiska ungdomen i Europa har
varje år en kongress där man diskuterar
kulturella och politiska ämnen på modersmålet. Man har också vart femte år en
världskongress, senast i fjol i London med
mer än femhundra deltagare.
Många Sverigeester deltog i fjol i den
estniska världsfestivalen i Toronto. 20-
25 000 ester från en mängd olika länder
beräknas ha deltagit, uppskattningsvis var
tredje eller var fjärde est i landsflykten.
Denna fantastiska anslutning är ett vältaligt vittnesbörd om sammanhållningen
mellan exilesterna. Det var också en bekräftelse på att de flesta fortfarande vill
behålla sin nationella särprägel och inte
spårlöst uppgå i värdländernas befolkning.
Myten om anpassningen
Enligt ett vanligt svenskt, baltiskt och internationellt omdöme har balterna anpassat sig anmärkningsvärt smidigt och pro- 305
blemfritt i det svenska samhället. De anses
samtidigt ha lyckats bevara och utveckla
sin nationella och kulturella identitet.
Ingen annan minoritet i Sverige, möjligen
med undantag av den finska, är så väl
organiserad som den estniska gruppen.
Den är dubbelt så talrik som t ex den
samiska urbefolkningen.
Det finns dock tecken på att den vedertagna bilden av de välanpassade balterna
är felaktig. Man har kanske stirrat sig
blind på den höga andelen studenter bland
flyktingarna och deras barn, det livaktiga
organisationslivet i storstäderna, det imponerande kulturskapandet och raden av
framgångsrika individer inom de baltiska
grupperna.
Bakom den lysande fasaden döljer sig
svåra anpassningsproblem. En undersökning som Institutet för folklivsforskning i
Lund genomfört i Olofström utgör en tankeställare.
Det fanns som mest tusen balter i Olofström i slutet av 1940-talet. 72 finns kvar
idag, varav drygt ett 60-tal är ester. En
tredjedel är åldringar och ytterligare en
tredjedel är på väg in i pensionsåldern.
Åldringarna talar ofta dålig svenska; nå-
gra behärskar bara enkla fraser och har
svårt att klara sig på egen hand i affärer.
Barnen har flyttat ut. Ingenting återstår
av det förr så livliga kultur- och föreningslivet. Både den estniska teatern och kompletteringsskolan har lagts ned.
Balterna i Olofströp1 är ett typiskt exempel på ett allmänt baltiskt problem i Sverige, som också gäller andra minoritetsgrupper. Det går någorlunda att förbli t ex
306
est och svensk i de stora städerna, där det
bor många landsmän. På landsbygden och
i små orter finns inte samma underlag för
minoriteternas kulturella verksamhet och
barnen blir därför lättare försvenskade,
vare sig de ’.’ill det eller inte. Den baltiska
förlagsverksamheten når visserligen också
dessa isolerade smågrupper, men ännu viktigare vore radio- eller TV-program en
gång i veckan på minoriteternas modersmål. (Se min understreckare ”En okänd
kultur” i Svenska Dagbladet den 13/1
1973 för en översikt över de baltiska exilförfattarnas imponerande produktion.)
Talet om balternas anpassning är också en myt på ett annat sätt. Det har på
senare tid skett en nationell pånyttfödelse
bland baltiska ungdomar i Sverige och på
andra håll i världen. Man har på nytt blivit stolta över att vara ester, letter eller
litauer. Det är en liknande reaktion som
hos många yngre samer, som inte längre
nöjer sig med omvärldens glättade bild av
samiskt liv. Denna etniska väckelse är en
internationell företeelse och har inspirerats från USA, där negrerna gick i spetsen
med lösenorden ”Black Power” och ”Black
is beautiful”. Den kulturella och nationella
renässansen bland många minoritetsgrupper i världen har förmodligen sina rötter
i den känsla av rotlöshet, som allt fler
människor känner i en otrygg och svårförståelig värld. Då söker man sig till grupper som kan skänka en känsla av gemenskap.
Sist men inte minst är talet om balternas anpassning en myt, eftersom balterna
i Sverige är mycket missnöjda med svenska
myndigheters bvistande förståelse för baltiska behov. Den främsta missnöjesanledningen ligger dock på ett annat plan. De
flesta exilbalter, oberoende av deras partipolitiska uppfattningar, är besvikna över
att det officiella Sverige inte visar något
intresse för läget i Baltikum trots allt vackert tal om de små nationernas rätt.
Det är möjligt att den sittande Invandrarutredningen kan komma att föreslå
stödformer som kommer också balterna i
Sverige till godo. De har annars varit styvmoderligt behandlade. Invandrarverket
anser t ex att de baltiska minoritetsgrupperna faller utanför verkets område. Det
finns idag ingen myndighet som känner
ansvar eller intresse för de baltiska flyktingarnas kulturproblem.
Päevaleht-affären
Balternas krav och önskemål om stöd åt
sina kulturella aktiviteter på modersmålet
har hittills avvisats. Mer upprörande är ett
aktuellt fall på direkt diskriminering. Det
gäller vägran att bevilja presstöd åt den
estniska dagstidningen Eesti Päevaleht
(Estniska Dagbladet) som utges två gånger i veckan. Päevaleht får inget stöd till
skillnad från t ex centerpartistiska veckotidningar med mindre upplaga, som bara
kommer ut en gång i veckan.
Presstödsnämnden har använt olika motiveringar för att vägra stöd. Så fort det
har visats att den föregående motiveringen
varit ohållbar har nämnden övergått till
ett nytt skäl. Man vågar inte längre hänvisa öppet till det skäl som ursprungligen
förekom vid nämndens överläggningar –
att Eesti Päevaleht inte utges på svenska.
Det bör dock erkännas, att folkpartiets och
moderata samlingspartiets företrädare i
presstödsnämnden och riksdagen krävt att
Eesti Päevaleht bör få stöd.
Så länge Eesti Päevaleht inte fått sitt
307
lagliga presstöd, kommer många balter att
uppfatta den invandrarvänliga jargongen
från företrädare för det officiella Sverige,
med det socialdemokratiska regeringspartiet i spetsen, som ett hån och en skymf.