Säkerhetspolitiska aspekter på EEC

FRANK BJERKHOLT:
Säkerhetspolitiska aspekter på EEC
Alla vet att Östblocket hålls samman
genom tvång. Om någon tvivlar, behöver
han bara studera Bresjnevdoktrinen eller
påminna sig hur denna omsattes i praktiken i Tjeckoslovakien. En alleuropeisk
säkerhetsordning är därför i dag omöjlig,
skriver vår norske medarbetare redaktör
Frank Bjerkholt. I väst måste man
prioritera frihet och demokrati. Endast
där kan man bygga en mot framtiden
inriktad enhet. EEC blir i första hand
en stark ekonomisk gemenskap men
får även säkerhetspolitisk betydelse. USA
kan frigöras från att vara en garant för
Europa men EEC kan och vill inte bli
ett militärt hot mot Sovjetunionen. En
eventuell utveckling av EEC till en
säkerhetspolitisk enhet ligger långt fram
i tiden, och förhoppningen är att den
europeiska gemenskapen utvecklas till
en plattform för ett samarbete med
Osteuropa.
Moskva kan inte dölja sitt missnöje med
utvecklingen inom EEC mot ökad integration. Beslutet att börja planera en ekonomisk och monetär union före 1980 har
framställts i Pravda och Izvestia som en
seger för det imperialistiska monopolkapitalet Det är bara skenbart, heter det, som
den europeiska unionen utgör en motpol
till den amerikanska expansionen. Men ledarna i Kreml har också snuddat vid den
tanken.
Det är uppenbart, att Moskvas farhågor
just gäller möjligheten att den europeiska
gemenskapen utvecklar sig till en solid
västeuropeisk ekonomisk och försvarspolitisk enhet. Den kommer nämligen att bli
en stark magnet såväl ekonomiskt som politiskt för hela kontinenten. Moskva kommer att få en allvarlig konkurrent i Bryssel.
Man kan tänka sig möjligheten att Sovjet en gång får att göra med en enda västeuropeisk makt i frågor som rör kontinenten i stället för de 6 eller 10 eller 11 medlemsländerna i EEC. Kommer Sovjet att
vara lika intresserat i en alleuropeisk sä-
kerhetskonferens om EEC som enhet är en
av deltagarna? För ögonblicket är svaret
ovisst, då ju Moskvas tanke med en sådan
säkerhetskonferens uppenbart är att gagna
sina egna ideer om utvecklingen, vilka tar
sikte på att hindra västeuropeisk samling.
I de refererade artiklarna i Pravda och Izvestia heter det just, att bildandet av en
union i väster är en isolationistisk urspå-
ring från »en önskan hos alla europeiska
folk» om ett alleuropeiskt samarbete, så-
väl ekonomiskt som säkerhetspolitiskt.
248
Spänningen i Östeuropa
Europa är fortsättningsvis ett oroligt område. Det lugn, man kan tycka existerar,
är i icke ringa grad ett skenbart lugn. De
då och då uppflammande oroligheter och
uppror, som präglar Östeuropa – nu senast den allvarliga oron i Polen – visar att
det här föreligger latenta konflikter som
när som helst kan explodera. I det långa
loppet är det oantagligt för en grupp länder att acceptera överhöghet från en stor
grannes sida. De östeuropeiska folkens reaktion mot Sovjet förstärkes av att den
inte bara är nationell utan också social.
Det talas om »hungeruppror». Det kommunistiska systemet har misslyckats när det
gäller att säkra en rimlig levnadsstandard
till folken. Detta gäller t o m vad beträffar matvaror. Det rika jordbruksområde
som Östeuropa är kan inte erbjuda tillräckligt med potatis, kött och vetemjöl.
Folk vill inte acceptera detta. Man berättar, att den rumänska statschefen Ceauscescu var morgon får rapport om tillgången på matvaror på torget och priserna. Han vet, att missnöjet med det dagliga livets villkor växer.
Fruktan för uppror och försvagning av
blockets monolitiska karaktär är en konstant källa till bekymmer i Kreml och i de
andra kommunistiska maktcentra. Detta
är en dominerande faktor i uppläggningen
av Sovjets politik. Därmed är också sagt
att det finns mycket trånga gränser för avspänning i Europa. Sovjet kan icke acceptera något som försvagar kontrollen över
blocket. Det ligger i sakens natur att det
finns en nära förbindelse mellan avspänning och liberalisering. Den ena kan inte
tänkas utan den andra. Från västs synpunkt har avspänning just som ett av sina
mål att främja liberaliseringen av Östeuropa. Vi har ansvar för att förbättra villkoren för folken i öster. Då makt inte kan
användas som medel att nå detta mål, menar man att avspänning skulle kunna varå
det. Men man hyser nu stora tvivel om
huruvida detta är möjligt, då reformförsö-
ket i Tjeckoslovakien, som ville skapa en
mänsklig socialism, brutalt blev avbrutet
av sovjetiska stridsvagnar.
Det ligger i sovjetsystemets väsen att inte acceptera liberalisering. Till och med införandet av marknadsekonomiska principer fruktas som ett hot mot partibyråkratiens absoluta kontroll. Den tjeckiska reformrörelsen började som ett krav på ef·
fektivitet inom näringslivet. Men friheten
är en helhet. Blir den genomförd på ett
område, sprider den sig till nästa. Efter
ekonomernas uppror kommer författarnas. Fruktan för förändring är ett grundläggande element i Moskvas hållning. När
därför Sovjet talar om avspänning och en
europeisk säkerhetskonferens, är ändamå-
let alltid att trygga den kommunistiska
basen och Östblockets enhet. Man vill avlägsna allt som kan verka hotande och
upplösande på »den socialistiska gemenskapen». Denna är för övrigt säkrad genom Warszawa-pakten, vars främsta ändamål är att förhindra oroligheter och
uppror inom blocket.
Östblocket har samtidigt behov av kontakt och handel med den västliga världen,
därför att det inte självt har nog expertis
och kapital. Detta dubbla behov, isolering och kontakt, leder de kommunistiska
länderna in i ett dilemma som de ständigt
arbetar med. Knappt har de tagit ett steg
i riktning mot kontakt, som t ex genom det
nya avtalet med Västtyskland, förrän fruktan för konsekvenser genom påverkan från
väster sätter in och bromsarna slås till. Inom ledarskiktet i Kreml pågår tydligen
en konstant debatt om den taktik som skall
föras, och de rivaliserande maktgrupper,
som alltid existerar i ett kommunistiskt
parti, kan lätt finna svaga punkter hos
varandra i denna fråga. Således var
Chrusjtjov positiva utspel mot Västtyskland en av anklagelsepunkterna mot honom då han blev störtad. Och man kan
vara säker på att Bresjnev- Kosygin utsättes för samma farliga kritik från den krets,
som använder hänsynen till Östblockets
ideologi karenhet och enhet som en plattform för att främja ett maktskifte.
Denna inre strid läcker också ut till omvärlden, då en Sovjetambassadör råkar sä-
ga att »man nu är färdig med Brandt» eller Chrusjtjovs memoarer på mystiskt sätt
smugglas ut för att rikta indirekt kritik
mot den sittande regeringen genom att diskreditera stalinismen.
Möjlighet till avspänning
Denna översikt över östblockets inre spänning visar att en alleuropeisk säkerhetsordning just nu är omöjlig. Hur skall man
kunna skapa säkerhet på en grund, som
när som helst kan explodera? Man kan
inte få säkerhet och trygghet i ett områ-
de, där folkens självbestämmanderätt inte
249
kan realiseras. Oroligheter och uppror inom östblocket kan lätt sprida sig och inbegripa också grannländerna i väster. Det
allvarligaste hindret för reell avspänning
ooh nya säkerhetssystem i Europa ligger i
det underkuvande som praktiseras i Östeuropa, som därför blir ett explosivt område.
Detta förhållande stakar också ut en
gräns för avspänningen, ty dess idemässiga konsekvens, liberaliseringen, avvisas i
öst. Det finns naturligtvis möjlighet för den
typ av avspänning som innebär ett ständigt
uppgivande av västs positioner. Detta ser
man bl a i Berlinfrågan, där Sovjet icke
på något sätt har uppgivit tanken på att
försvaga eller eliminera de västliga positionerna i staden. Östberlin är för länge
sedan integrerat med DDR. Men Västberlin skall icke på motsvarande sätt bli integrerat med Förbundsrepubliken. De västliga positionerna skall man »förhandla»
om. De östliga aldrig. Och enligt det sovjetiska förslaget till dagordning för en europeisk säkerhetskonferens vill man gärna
»förhandla» om en eliminering av det
västliga allianssystemet och av EEC som
en stark västlig enhetsskapelse.
Det är klart, att denna form av av~
spänning är oantaglig ur västs synpunkt.
På denna sida måste man prioritera frihet
och demokrati framför avspänning och
man måste insistera på att avspänning
skall leda till liberalisering inom Östblocket. Bara ett samarbete, som har sådana
följder, kan vara till nytta för de östeuropeiska folken. Det är därför en realistisk
hållning som de västliga länderna intar i
250
frågan om en europeisk säkerhetskonferens, när det hävdas att den bara bör hållas mot bakgrund av klara indicier om att
Sovjet är berett till den reella fo.rm av
samexistens, som ger upp alla expansionsplaner och bygger på folkens materiella
och andliga självbestämmanderätt. En alleuropeisk säkerhetsordning, som bara har
till ändamål att cementera östblockets
makt- och samhällsstruktur och kanske
dessutom öka Sovjets inflytande i hela Europa, är förkastlig både från moralisk och
realpolitisk synpunkt.
Europeisering av Europa
Från västerländsk sida måste man dra den
klara slutsatsen av dessa förhållanden, att
Europa som en demokratisk och på framtiden inriktad enhet nu bara kan byggas
upp i den västliga delen av kontinenten.
Det europeiska självmedvetandet är grundat på frihet och människovärde. Det har
fört in hela världen i en civilisatorisk process. Denna känsla av att utföra en mission
har inte givits upp. Den har tvärtom fått
ny näring i en tid, då supermakter hotar
med att dela upp världen i sina respektive
intressesfärer. Såväl från politisk som kulturell synpunkt inser Europa sitt behov av
att utveckla balanserande och förnyande
krafter i det internationella samhället.
Detta är drivkraften bakom de europeiska samlingssträvandena, även om det dagligdags och konkret mest talas om tullunioner och Werner-planer. Men denna praktiska gemenskap är bara maskineriet, som
skall driva den europeiska skutan framåt
som en politisk och kulturell faktor.
Denna nya »europeisering» av Europa
har klara positiva följder också på det
säkerhetspolitiska området. Europeerna
accepterar inte längre amerikanskt förmyndarskap. De vill nu själva sköta sin
kontinent. De önskar inte bli dominerade
av amerikanskt kapital, även om det kunde vara behagligt (jfr Kanada), och de
avvisar USA:s och Sovjetunionens lust att
dela Europa i sina resp intressesfärer.
Västeuropa har insett att oavhängighet
förutsätter styrka. Därför har det genom
EEC inlett ett samarbete, som skulle sätta
Europa i stånd att ekonomiskt komma i
nivå med supermakterna. Det valutasamarbete, som nu har inletts inom EEC, avser att skapa en valuta, som är lika stark
som dollarn. Denna styrka skulle göra Europa till en stark faktor i internationellt
samarbete.
Därmed skulle också Europa kunna av·
lasta från USA dess säkerhetspolitiska ansvar på vår kontinent. Detta motsvarar för
övrigt en växande önskan i USA. Det ut·
vidgade EEC bör kunna överta mycket av
den försvarsförpliktelse, som USA idag har
i Europa. Men just detta är ett viktigt bi·
drag till avspänningen. Spänningen har
underhållits av stormaktskonfrontationen.
Nu skulle man kanske kunna invända,
att detta nya och starka EEC bara blir en
ny stormakt i stället för USA så att spänningen mellan öst och väst i Europa skulle
bli densamma. Men det är inte riktigt. Naturligtvis kan inte Västeuropa bli en mi·
litär supermakt. Det intresserar sig heller
inte för det. Det uppfattar sin mission i
ekonomiska och politiska kategorier, icke i
militära. Även om den europeiska gemenskapen hade önskat bygga upp ett eget
atomförsvar med nödvändig avskräckande
verkan, kunde detta inte vara möjligt av
tekniska skäl. Avståndet till Sovjet är för
kort och Västeuropa för koncentrerat. Europa skulle inte kunna räkna på nödvändig varningstid för att kunna försvara sig
mot ett sovjetiskt raketangrepp, och på
grund av sitt begränsade område skulle
det inte kunna bygga ut en möjlighet till
en »second strike».
Det är alltså rent säkerhetsmässigt en
diskrepans mellan ett oavhängigt Europa
och Sovjet. EEC-länderna kan icke hota
Sovjet. Denna diskrepans kan uppvägas
genom två åtgärder. För det första har vi
det förhållandet att säkerheten idag icke
bara är en militär fråga utan också en
ekonomisk och politisk. Ett starkt sammansvetsat Västeuropa som uppträder
som en enhet kommer i och för sig att ha
en avskräckande effekt. Det kommer att
kunna motstå alla de former av press som
en stormakt lätt frestas till inför svagare
grannar.
Vidare bör det utvidgade EEC kunna
hålla ett konventionellt försvar, som utan
amerikanska styrkor kan vara i stånd att
möta ett konventionellt angrepp. slutligen bör Västeuropa genom avtal med
USA försäkra sig om atomstrategiska garantier för att fylla också denna sida av
behovet av adekvat avskräckande verkan.
Detta motsvarar de garantier som Indien
och Japan har behov av i sitt förhållande
till Kina men som icke innebär något hot
från dessa länders sida gentemot den
251
atomstarka grannen.
Sovjet kommer alltså inte att ha någon
anledning att frukta EEC :s framtida militära möjligheter. Detta innebär också
att små länder som sluter sig till Gemenskapen inte tar något steg in i ett block,
som skulle vara riktat mot Sovjet. Man
kan säga, att framtidens EEC intar samma position mellan supermakterna som
Sverige i dag.
EEC och säkerheten
Utvecklingen av EEC i riktning av en
säkerhetspolitisk enhet är i dag ännu bara
en önskan. Men det ligger i den pågående integrationens väsen att den ständigt
starkare intressegemenskapen som utvecklas inom EEC nödvändigtvis leder fram till
frågan om säkerhet för denna gemenskap.
Man har redan insett, att EEC behöver
koordinera medlemmarnas utrikespolitik.
Ju mer intressena inåt blir identiska, desto
större blir behovet av att uppträda likartat utåt. Efterhand som de europeiska staterna avvecklar sina förpliktelser i avlägsna länder efter avkoloniseringen, blir det
lättare att dra upp linjerna för en gemensam europeisk utrikespolitik.
Den ökande integrationen i Västeuropa
kunde göra ett intryck av att man hade
glömt Östeuropa. Men det är icke fallet.
Då det byggs upp en europeisk enhet, som
bryter konfrontationen mellan supermakterna, har den europeiska gemenskapen
skapat en plattform, som kan knyta också
de östeuropeiska staterna till ett samarbete på europeisk grundval allt eftersom de
ser sig istånd att följa sina nationella in- 252
tressen, dvs frigöra sig från sovjetiska diktat.
Från sovjetisk maktpolitisk synpunkt
kan man naturligtvis beklaga, att det vakuum som uppstår efter nedtrappningen
av den amerikanska närvaron i Europa
icke fylles av Sovjet utan av en livskraftig
europeisk enhet. Men för den som önskar
en framtid för Europa, präglad av demokrati och liberalism, är det nödvändigt att
sätta styrka bakom dessa värden. Det är
vad den europeiska gemenskapen gör.
Sovjet må te finna sig i ett starkt Västeuropa och samarbeta med det.
Det ligger en speciellt positiv aspekt i
denna utveckling, nämligen att Västtyskland som den ledande makten på kontinenten kan utvecklas inom en europeisk
ram, så att möjligheten för en ny tysk nationalism är eliminerad. Detta är av värde
också för Östeuropa. Man skulle annars
lätt kunna tänka sig ett framtida samarbete mellan de två tyska staterna, som åter
skulle vilja etablera ett nationellt maktcentrum mitt i Europa. Historien skulle
upprepa sig. Den europeiska gemenskapen
förhindrar detta och ger utvecklingen i
Europa en ny och konstruktiv inriktning.
Det eventuella samarbete som skulle kunna utvecklas mellan EEC och de östeuropeiska länderna, inklusive DDR, kommer
att ske på multinationell eller federal bas,
som eliminerar frestelsen till nynationalism.
Den västeuropeiska enheten med egen
utrikes- och försvarspolitik kommer som
framtidsperspektiv ha positiva alleuropeis..
ka verkningar. Den kommer vidare att
stärka den internationella balansen genom
att införa ett nytt och betydande element
i det internationella samarbetet. Detta Europa skulle kunna erbjuda delar av den
afro-asiatiska världen ett partnerskap, som
kunde bryta upp supermakternas intressesfärer, vilka skapar spänning. Speciellt
bör Europa kunna bli den naturliga samarbetspartnern för de afrikanska länderna
ooh länderna i Mellanöstern. Assuandammen och Tanzan-järnvägen kunde ha varit byggda med europeiska medel- om det
förenade Europa hade existerat då. Men
Europa kan ännu ta igen det försummade.