Judefrågan i Sovjetunionen

LASZLO HAMORI:
Judefrågan 1 Sovjetunionen
I princip är nationaliteterna i Sovjetunionen fria att använda sitt eget språk
och att utveckla sin egen kultur. I sak
är förhållandet ett annat. Att ryskan
dominerar som språk är kanske ej så
underligt. M en judarna i Sovjetunionen
har behandlats annorlunda än andra
folkgrupp er. Deras kultur sammanhänger
med deras religion, och detta är, som
framgår av dr Laszlo H amoris artikel,
en del av bakgrunden till antisemitismen
i Sovjetunionen. Stalin var på sin tid av
allt att döma beredd att alldeles eliminera judarna, men hans efterträdare har
gått försiktigare fram. Märkvärdigt nog
har de emellertid inte accepterat den
lösning, som man tycker skulle ha legat
närmast till hands, nämligen att uppmuntra assimileting. En majoritet av
judarna skulle förm odligen ha valt denna
väg om den stått öppen, anser
författaren.
Ar 1913 fick Stalin i uppdrag av Lenin
att utarbeta grundprinciperna för partiets
nationalitetspolitik. Uppsatsen, som med
några ändringar godkändes av Lenin, upptogs bland den socialistiska revolutionens
målsättningar. Vid grundandet av den
första kommunistiska regeringen tilldelades sedan Stalin posten som folkkommissarie för nationalitetsfrågor, en post som
han behöll till1923.
Partiets principer beträffande nationaliteter utgick från att varje folkgrupp inom
riket hade rätt att använda sitt eget språk,
främja sin egen kultur och leva sitt eget
liv. Dessutom fick ingen individ utsättas
för diskriminering på grund av sin nationella tillhörighet. Dessa grundteser kodifierades i den sovjetiska författningen.
För att förverkliga nationalitetsprinciperna omorganiserade sovjetregimen det
centralistiska tsarriket till en federalistisk
stat. För närvarande består Sovjetunionen
av femton delstater – sovjetrepubliker –
som alla har egna lagstiftande organ, egna regeringar och egen administration.
Varje sovjetrepublik har som officiellt
språk det som talas av befolkningens majoritet, och skolundervisningen sker på
detta språk. För att säkra de mindre folkgruppernas nationella rättigheter bildades
inom sovjetrepublikerna vidare 20 autonoma republiker, 8 autonoma regioner och
10 nationella områden.
Unionens lagstiftande makt ligger hos
högsta sovjet, som består av två kamrar:
unionsovjet och nationalitetssovjet Unionsovjets ledamöter väljs direkt av hela folket, nationalitetssovjets ledamöter väljs in- 254
om republiker och autonoma regioner. Till
nationalitetssovjet väljer varje sovjetrepublik 32, varje autonom republik 11, varje
autonom region 5 och varje nationellt område l medlem. Genom denna reglering
har alla, även de minsta folkgrupperna,
representanter i det högsta lagstiftande organet.
Det läggs stor vikt såväl från unionen
som från de enstaka sovjetrepublikernas
håll vid den kulturella utvecklingen av de
olika nationalitetsgrupperna. All sorts diskriminering mot enstaka folkgrupper eller
mot individer räknas som en kriminell
handling och straffas enligt lagen.
Potemkin-kulisserna
Denna officiella skildring av Sovjetunionens nationalitetspolitik motsvarar inte
verkligheten mer än resebyråbroschyrernas
mångfärgade och retuscherade bilder av
vissa badorter. Visst existerar de moderna
hotellen, visst brukar solen skina över havet, men bakgårdarnas och gatornas smuts,
vattnets nedsmutsning, lukten och bullret
syns inte på bilden.
Visst har alla sovjetmedborgare rätt att
använda sitt modersmål, men de som inte
behärskar det ryska språket kan aldrig
komma högre på social- och löneskalan än
till kolchosbönder eller fabriksarbetare.
Visst finns det skolor på alla nationalitetsspråken, men ungdomar som inte klarar
ryska blir aldrig utexaminerade från lä-
roverk eller fackskolor. Röda armens kommandospråk är ryska och det måste man
kunna om man vill bli vicekorpraL
Sovjetrepublikernas maktbefogenheter
är ytterst begränsade. Deras regeringar och
administrationer har som huvudsyfte att
utföra befallningar som kommer på ryska
från Moskva. För att kunna uppfylla dessa uppdrag placeras ryska och ukrainska
experter och kontrollörer i sovjetrepub]j.
kernas städer, och fabrikerna där har ofta
ryska och ukrainska direktörer, planerare.
överingenjörer och bokhållare. Majorite·
ten av officerarna vid regementen med
förläggning i sovjetrepublikerna består av
ryssar och ukrainare.
I varje stad i de icke-ryska delarna av
Sovjetunionen har det utbildats en rysk·
ukrainsk elit, vars livsform och attityd lik·
nar de europeiska officerarnas och tjänstemännens i kolonierna. I de baltiska län·
derna och Uzbekistan slår sig fler och fler
ryska familjer ned, säkerligen inte utan
Moskvas direktiv, och målet för denna invandring är självklart: russificeringen.
Det är sant att det publiceras många
böcker och tidningar på nationaliteterna
språk, men vad som står i dessa böcker är
inte annat än propaganda för kommunismen och sovjetsystemet De enstaka folkgruppernas historia, som lärs ut i skolorna,
är en grov förfalskning och tjänar också
som propaganda för det stora »broderfolket», ryssarna. Nationalhjälten som kämpade för sitt folks självständighet mot de
ryska erövrarna stryks ur historien.
Last but not !east, det kommunistiska
partiet, det bestämmande och styrande organet i Sovjetunionen, är inte federalis·
tiskt uppbyggt utan är helt och hållet centraliserat. Det finns inget kazakiskt, moldaviskt eller lettiskt parti, endast ett enda
stort och över hela unionen utsträckt partiorgan, Sovjetunionens kommunistiska
parti.
Inom detta riksparti förverkligade redan
Lenin den »demokratiska centralismen»
som sedan fullbordades av Stalin: den
högsta instansen bestämmer över de lägsta
och den allra högsta, Politbyrån, över hela
partiet. Att ryssar och ukrainare i Politbyrån lika väl som i centralkommitten är
i överväldigande majoritet förklarar hur
stort inflytande och insyn de lokala, distrikts- och regionala partiorganisationerna
har i de icke-ryska sovjetrepublikerna.
Ett fungerande system
Man har all rätt att kritiskt betrakta den
taskspelarkonst som Moskvas nationalitetspolitik i verkligheten är, men man måste
samtidigt medge att sovjetledningen lyckats med den under femtio år. Det ser i
alla fall så ut, om man betraktar det hela
utifrån. Man hör aldrig talas om nationella oroligheter eller motsättningar, och allt
vad man vet är att det i de europeiska
icke-ryska sovjetrepublikerna pågår en tyst
men seg strävan från befolkningens sida
att motstå de russifierande tendenserna.
Det kan naturligtvis ligga så till att
Moskva helt enkelt för framgången kan
tacka den politiska polisen och dess hårda metoder. Det är dock troligt att de
olika asiatiska folkgrupperna, som aldrig
förut varit självständiga och vetat något
om demokratiska rättigheter, nöjer sig
med en egen flagga, rätten att bruka sitt
eget modersmål, att ha egna skolor och
dansgrupper – det är i alla fall mer än
255
dessa folkgrupper fick under den tsaristiska regimen.
Den sovjetiska nationalitetspolitiken,
med sitt fernissade yttre, lämpar sig utomordentligt väl för propagandaändamåL
Sovjetiska bokutställningar utomlands
med böcker på en hel rad asiatiska språk
brukar göra stort intryck, lika väl som
gästuppträdande av färggrant klädda
folkloristiska körer och danstrupper. Filmer och fotografier av högsta sovjets mö~
te, dit asiatiska delegater tågar in ·j siria
pittoreska huvudbonader, ger ett intryck
av att i Sovjetunionen lever alla slags folk
och raser i broderlig jämlikhet och lycka.
Skenet av vittgående federalism och nationell frihet skänker möjligheter för Sovjetunionen att överallt uppträda ·som vän
och hjälpare för alla folk »nedtryckta av
imperialistiska kolonisatörer och nykolon.isatörer».
De obekväma judarna
Den israeliska diplomaten Arie L Eliav
som under åren 1965-67 reste runt i Sovjetunionen och besökte de judiska församlingarna där, analyserar i sin nyligen, äveri
på svenska, publicerade bok (Mellan hammaren och skäran, Tema Raben & Sjö-
gren) hur och varför judarnas situation
har utvecklats i Sovjetunionen. Svaret på
frågan varför judarna, som under Lenin
erkändes som en av nationaliteterna, senare har blivit mer och mer utsatta för
diskriminering, är invecklat.
Redan från början var den judiska
folkgruppen ett problem, eftersom dess
medlemmar levde spridda. Till skillnad
256
från andra nationaliteter hade judarna inte ett geografiskt bestämt område. Följaktligen var de judiska kulturinstitutionerna spridda i ett stort antal städer och det
gjorde kontrollen av dem svårhanterlig.
Inte heller passade den judiska kulturen in i det föreskrivna mönstret. Judisk
folklore var och är oskiljaktigt sammanflätad med religionen; att understödja eller bara tolerera den judiska folkkulturen
betydde hjälp att upprätthålla den judiska
religionen. Detta har verkligen inte varit
sovjetledningens mening. Inställningen till
judendomen har varit ännu mer negativ
än mot andra trosbekännelser, då den judiska liturgin innehåller ständiga böner till
Gud att låta judarna återvända till J erusalem. Denna längtan till ett främmande
land är en källa till illojalitet mot Sovjetunionen – enligt de sovjetiska ideologerna.
Alla dessa faktorer paras ihop med judefrågans sociala aspekter. Till skillnad
från andra nationaliteter i Sovjetunionen
saknas hos judarna en stor föga bildad
massa på landsbygden. Majoriteten av judarna tillhörde de bättre utbildade stadsborna. Som Chrustjov förklarade för den
franska socialistiska delegationen: judarnas högre utbildning och revolutionära
iver kom till nytta i början för sovjetregimen, men senare, när en lämplig kader utbildats, blev judarna ovälkomna korumrrenter för de karriärtörstiga ryssarna och
ukrainarna.
Stalin utnyttjade de stora utrensningarna i mitten av trettiotalet också till en dellösning av judefrågan – den judiska kultureliten eliminerades och de judiska institutionerna upplöstes. Att senare judarna förskonades från det öde, som drabba·
de Krim-tatarerna och Volgatyskama,
skedde endast därför att det skulle ha varit svårt att anklaga judarna för samarbete
med nazi-tyskarna. Detta påstående har
endast nyligen dykt upp mot sionisterna.
Ar 1948 grundades den självständiga ju·
destaten Israel, och Kreml misstänkte att
många av sovjetjudarna skulle ha hyst lojalitet mot den. Dessutom var 1948 året
för det kalla krigets början, då järnridån
föll. Stalins misstänksamhet mot sovjetju·
dar ökade, då många av dem hade fa·
miljemedlemmar i västvärlden och därmed
bedömdes som »potentiella landsförräda·
re». Ar 1948 lät sovjetledningen upplösa
även resterna av judarnas kulturinstitutioner.
Eliav är övertygad om att endast Sta·
lins död räddade sovjetjudarna från svår·
artade kollektiva förföljelser. Arresteringen av de 12 judiska läkarna pekade på att
Stalin beslöt sig för judeproblemets lösning.
Varken in eller ut
Både Chrustjov och Bresjnjev har fört en
odeciderad judepolitik, växlande mellan
hårdare tryck och små eftergifter. Det var
en väg som stod öppen för judeproblemets
lösning – assimileringen. Majoriteten av
sovjetjudarna angav ju ryskan som modersmål, och de flesta av dem fick aldrig
judisk-nationell eller religiös uppfostran.
Det skulle ha räckt om myndigheterna gett
dem tillstånd att ändra nationaliteten i
identitetspapperna, från judisk till rysk.
Troligen skulle majoriteten av sovjetjudarna ha valt denna utväg.
Emellertid har Kreml egendomliga teorier: barnen måste följa föräldrarnas nationalitet och ingen ändring får genomfö-
ras i identitetsböckerna. Det hjälper inte
om någon växt upp i Moskva, gått i ryskspråkig skola och som andra språk behärskar ryska – om föräldrarna var uzbeker,
basjkirer eller vilken annan nationalitet
som helst, är han eller hon inregistrerad
som uzbek och basjkir. Sovjetjudar måste
alltså bära allt det handikapp som deras
härstamning medför, men de har inte
möjlighet att vara judar, nationellt eller
religiöst – de är berövade de rättigheter
som andra nationaliteter i Sovjetunionen
äger.
Under det tryck som de uppflammande
antisionistiska kampanjerna efter sexdagarskriget orsakade har en del av sovjetjudarna brutit den försiktiga attityd som
är tillrådlig för alla sovjetmedborgare.
Med all sannolikhet har också Israels, med
militära succeer ökade prestige spelat en
roll. I varje fall har fler och fler sovjetjudar vågat protestera inför den internationella opinionen för sina mänskliga rättigheter – att få utvandra från »det socialistiska fosterlandet».
Protestaktionerna har inte minst tack
vare sovjetmyndigheternas oskickliga åtgärder svällt till en internationell skandal,
som sårar Sovjetunionens prestige på en
särskilt känslig punkt – nationalitetspolitiken. Efter avslöjanden om att det förekommer diskriminering mot en folkgrupp,
257
att rastänkandet inte är främmande för
sovjetledningen, att inte alla sovjetnationaliteter lever i broderlig vänskap med
varandra, blir det svårare för Kreml att
bibehålla den antikolonialistiska glorian.
Därför kommer det så högljudda protester
från Moskva mot alla beskyllningar om
antisemitism i Sovjetunionen. T o m en
sovjetgeneral av judisk börd skickades i
paraduniform och med alla ordnar till
Västeuropa för att bevisa hur bra judarna
har det i sovjetriket.
Som ett bevis på Kremls judevänlighet
har också några protesterande judar fått
utresetillstånd. Dock är det ett farligt propagandatrick; det sprids naturligtvis
snabbt rykten bland sovjetjudarna att de
som vågar protestera får utresetillstånd,
och de protesterandes antal kommer att
öka.
Har sovjetledningen råd att låta tusentals eller tiotusentals judar utvandra till
det »aggressiv-imperialistiska» och »nazivänliga-sionistiska» Israel? Det skapar prejudikat för medlemmar av andra nationaliteter – säkerligen finns i Sovjetunionen
många balter, ungrare, rumäner, turkar,
kurder och andra som har familjemedlemmar utanför Sovjetunionen. Eller skall
man stoppa sovjetjudarnas protestaktioner
med de gamla metoderna – med arresteringar och domar? Hur kan man då upprätthålla tesen att nationalitetsfrågan är
löst i Sovjetunionen?
Moskvas dilemma i samband med judefrågan är synnerligen besvärande – judarna är ett ytterst obekvämt folkslag!