Jan-Olof Sundell; Politisk litteratur

j
JAN-OLOF SUNDELL:
Politisk litteratur
Så mycket som det skrivs om modern
historia och samhällsutve.ckling är det
omöjligt för de allra flesta att hinna läsa
allt; Att göra ett urval är också svårt: man
råkar lätt ut för de nya vänsterhistorikerna, som medvetet använder
historieskrivning i propagandans tjänst.
Fillic Jan-Olof Sundeli har läst och
refererar för Svensk Tidskrifts räkning ett
antal böcker, som han anser vara
väsentliga. De handlar om Sovjetunionen
respektive om USA och diskuterar
problem ur stormakternas nyare historia.
Sundeli har medvetet valt böcker av
författare ur olika läger. H an slutar med
en skrift som kommit i skymundan i
Sverige, en studie om utvecklingen i ”the
post-welfare state”, till vilken även svenska
vetenskapsmän lämnat vägande bidrag.
Flödet av information verkar öka stän·
digt. I det väldiga utbudet av tidskrifter
och böcker på alla upptänkliga områden
är naturligtvis mycket efemärt. Just själva
mängden bidrar till att försvåra för den
enskilde att få grepp om det material som
är mest intressant. I den här översikten
skall därför göras ett försök att vaska fram
några böcker som kommit ut under det senaste året, som framstår som väl värda att
känna till för att få väsentlig information
om vår tid och vår egen tids historia. De
behandlade böckerna grupperar sig i hu·
vudsak kring två huvudområden; de berör förhållanden inom de två superrnak·
terna Sovjetunionen och Förenta staterna.
Ett mörkt kapitel i Sovjetunionens hi·
storia tar den berömde engelske poeten
och historikern Robert Conquest upp i Den
stora deportationen (Gebers pocket, ori·
ginaltitel The Nation Killers). Conquest är
tidigare mest känd för sitt stora standard·
verk om Stalintidens utrensningar, som sedan något år tillbaka också finns översatt
till svenska men eljest finns tillgängligt i
engelsk reviderad pocketupplaga från 1971
till ett betydligt billigare pris.
Den stora deportationen handlar om
massdeportationen av volgatyskar, krimta·
tarer, tjetjener och en rad andra minori·
tetsfolk i Kaukasus, som ägde rum under
andra världskriget. Drygt en och -en halv
miljon människor deporterades, och av
dem beräknas en halv miljon ha avlidit
antingen under själva transporten eller
i samband med de svåra förhållanden som
rådde på de platser till vilka de förvisades.
Deportationerna skedde under stor hemlighetsfullhet. Så smamngom har fakta
kommit fram. Men Conquest har haft ett
styvt jobb att pussla samman uppgifter
om vad som verkligen hände. Motiven för
aktionerna är heller inte helt klarlagda,
men sannolikt ansågs dessa folk ha gjort
sig skyldiga till nationalistiska ”avvikelser”
och företrädare för dem skulle ha varit
illojala mot Sovjetstaten under kriget mot
tyskarna. Detta skulle därför ha tagits till
intäkt för att kollektivt bestraffa hela minoriteter, män, kvinnor och barn. I sitt
hemliga avstaliniseringstal 1956 klarlade
Chrustjov en hel del tidigare okända omständigheter och framhöll samtidigt att
också Ukraina höll på att utsättas för Stalins despotiska vrede: ”Ukrainarna undgick detta öde endast därför att de var alltför många och för att det inte fanns nå-
gon plats dit de kunde deporteras. Annars
skulle han ha deporterat dem också.”
Åtskilliga av de tidigare deporterade
folkgrupperna har rehabiliterats och tilllåtits återvända till sina gamla områden.
Men två grupper, volgatyskarna och krimtatarerna, har visserligen friats från de ursprungliga anklagelserna men de har inte
fått återkomma till sina hemtrakter. Som
Conquest uttrycker saken: ”Anklagelserna
har tagits tillbaka men straffet har förblivit i kraft!”
Conquest vill också visa att deportationerna står i samband med den sovjetiska
politiken mot minoriteter som man hävdade redan under Lenin, fullföljde undP.r
Stalin och som tillämpas också i dag t ex i
form av Bresjnevdoktrinen, som ju förbjuder ett land som en gång blivit socia- 319
listiskt att byta samhällssystem på egen
hand, samt i politiken mot judarna. Brutaliteten i politiken är inte densamma
som på Stalins tid, men hans grundsats
om proletariatets rätt gentemot nationer
och minoriteter är uppenbarligen fortfarande i princip giltiga: ”Förutom nationernas rätt till självbestämmande har vi
arbetarklassens rätt att konsolidera sin
makt, och rätten till självbestämmande
måste underordna sig denna rätt.” Det är
klart besked och förtjänar att läggas på
minnet av företrädare för en inte okänd
regering som säger sig kämpa för de små
nationernas rätt i världen i dag.
Baltikum
Nyligen har den flitige liberalen journalisten Andres Kung kommit med en bok
som behandlar ett annat område som
drabbats hårt av rysk utrikes- och nationalitetspolitik, nämligen de tre baltiska
staterna Estland, Lettland och Litauen.
Vad händer i Baltikum? heter Kungs nya
bok (Aldus), som ger en bred översikt
av den utveckling som lett fram till de baltiska folkens situation i dag. Kung har
själv estniskt påbrå och har för några år
sedan skrivit en bok om Estland- en studie i imperialism. Utgångspunkten för
hans Baltikumbok är den indignation han
uppenbarligen känner inför bristen på information i svenska massmedia och därav
följande okunnighet om tre folk, som hör
till vårt lands närmaste grannar och som
vi delvis haft mycket intima förbindelser
med under mycket lång tid (Norra Baltikum var svenskt 1561-1721). Ändå tycks
l
320
både intresset och kunskaperna för dessa
grannar vara dåligt, framför allt på vänsterhålL Det är märkligt att det skall vara
så mycket lättare med internationellt medvetande när det gäller Sydafrika, Latinamerika och Indokina än ett område som
Baltikum, som dock berör oss själva mer
än de flesta områden i världen.
Sannolikt är det som Kung säger, att
den socialistiska vänstern ogärna ägnar sig
åt den baltiska frågan därför att den inblandade stormakten ”ändå är världens
första arbetarstat”. Det är naturligtvis enklare och mindre komplicerat när det gäller t ex Vietnam, där busen är världens
främsta kapitalistiska stormakt. Mönstret
går igen på andra håll. Den socialistiska
vänsterns intresse för Bangla Desh var inte
överdrivet under kriget mellan Indien och
Pakistan. Kung hävdar att han diskuterat Baltikums ställning i en rad länder
”… men ingenstans överraskats av så grova missuppfattningar som i Sverige.” Man
kan hoppas att hans bok skall bidra till
att minska okunnigheten. I sammanhanget kan det dock vara på sin plats att erinra om att t ex konservativa och liberaler
åtminstone tidigare intresserat sig en hel
del för Baltikums öde efter sovjetiseringen.
Men Kungs bok fyller också för dessa
grupper ett viktigt informationsbehov.
Man bör dock vara medveten om att den
är en partsinlaga. Hur skulle en svensk
demokratiskt sinnad skribent av baltisk
härkomst egentligen kunna prestera nå-
gonting annat?
Till de största problemen för de baltiska folken hör de förryskningssträvanden,
som förekommer både i form av de tidigare deportationerna på fyrtiotalet samt
senare på det ekonomiska och kulturella
planet. Ett vidare perspektiv på rysk na·
tionalism erhåller man vid läsning av slavisten Lars Erik Blomqvists utomordent·
ligt intressanta studie av nya former av
nationalism och nationalromantik i Ryssland. Sovjet blickar bakåt (Askild & Kär·
nekull) tar upp den sökan efter nationell
identitet som många ryska författare och
andra intellektuella känner behov av att
anknyta till i dag och som har sina rÖt·
ter hos artonhundratalets slavofiler. Denna nationalism har tidigare varit föga
uppmärksammad utanför Rysslands gränser. Hos en stor grupp författare och andra intellektuella – som Blomqvist kallar
nypatriotema – hyllar man klart nationella värden, man vill slå vakt om att bevara och restaurera kyrkor och kloster,
man prisar hembygden och landskapet,
man drömmer kanske inte om stenarna
men väl om björkarna där barn man lekt
På nytt manar man fram motsättningen
mellan Ryssland och västerlandet. En skri·
bent uttryckte sig för några år sedan så
här: ”Ty det är ju i hjärtat av Ryssland
som den heliga nyckeln finns, källan som
omärkligt men oupphörligt ger upphov
till ett kristallklart, ljusskimrande flöde
av ideer och känslor som är så nödvändiga
i det tjugonde århundradet när västerlan·
det kvävts av sin livlöshet, sitt överflödaD·
de hat, sin småborgerliga rationalism, sin
kult av massan, .terrorn från den omoraliska allmänna opinionen som fostrats av
den besoldade opinionen.”
Från samma grupper har man också
hyllat Stalin, framför allt i dennes roll
som krigsledare. Vilka konsekvenser denna chauvinism kan medföra, som delvis
synes gå längre än partiet önskar, får
framtiden utvisa.
Det kalla kriget
Sovjetunionen har utgjort den,ena parten
i det kalla krig som rått mellan öst och
väst sedan 1945. Traditionellt har man allmänt i väst sett Sovjet som den ”skyldiga” parten i konflikten, åtminstone till
mitten av sextiotalet. På senare år har en
rad anglosachsiska historiker sökt revidera
denna syn och i stället velat förlägga huvudansvaret för det kalla kriget hos USA.
Det rör sig om namn som D F Fleming,
William Appleman Williams, David Horowitz, Isaac Deutscher, Gar Alperowitz
och kanske främst Gabriel Kolko för att
nämna några namn. Redan tidigare har
deras bedömning – som visserligen i övrigt ofta skiljer sig åt på åtskilliga punkter
– i grundfrågan utsatts för en kraftig kritik, under det senaste året bl a av J L
Richardson i tidskriften World Politics,
juli 1972, och av den berömde Walter
Laqueur i Cornmentary, mars 1973.
Förra året utkom också en omsorgsfullt
genomarbetad studie av amerikansk utrikespolitik under och omedelbart efter andra världskriget. Författare är John Lewis
Gaddis och hans bok heter The United
States and the Origins of the Cold War
1941-47 (Columbia University Press).
Professor Gaddis har gått igenom ett mycket stort, tidigare till stor del outnyttjat
321
material, som sprider nytt ljus över samspelet mellan USA och Sovjetunionen på
fyrtiotalet. Det är ett medvetet och på
många sätt lyckat försök att komma längre än revisionisterna, som i vissa avseenden
ändå har lyckats förändra bilden av det
kalla kriget, i synnerhet beträffande ekonomiska motiv för det amerikanska utrikespolitiska handlandet. Samtidigt anser
han att deras perspektiv varit alltför snävt.
De har tenderat att överskatta den amerikanska politiska ledningens faktiska
handlingsmöjligheter. Inrikespolitiska hänsyn, byråkratisk tröghet och klumpighet,
utslag av personliga attityder, inte minst
hos presidenterna Roosevelt och Truman,
positiva eller negativa bedömningar av
ryska avsikter, allt sådant har påverkat
den amerikanska utrikespolitiken så som
den kom att framstå för omvärlden. Gaddis betonar starkt sådana faktorer och kritiserar därför ofta – i likhet med Laqueur
– Kolkos bedömning som den framkommer i The Politics of War (1968) och The
Limits of Power (1972, tillsammans med
hustrun Joyce). Laqueur trycker därtill på
den fundamentala svagheten i revisionisternas analyser; de behandlar och kritiserar det amerikanska ageraodet med utgångspunkt från amerikanska (och ibland
andra västliga) källor. Bilden måste emellertid bli ofullständig när man inte har
tillgång till det ryska materialet. Innan
– och om – man får tillgång till detta,
måste bilden av det kalla kriget nödvändigtvis bli provisorisk. Det är därför som
regel rekommendabelt att undvika alltför
tvärsäkra omdömen om den ena partens
322
agerande när man vet så litet om motiven
för och de interna övervägandena kring
den andras uppträdande.
Vietnampolitiken
En genomgående tendens hos de revisionistiska historikerna – ofta befryndade
med den nya vänstern- har varit att med
utgångspunkt från USA:s agerande i Indokina under sextiotalet fördöma hela den
amerikanska utrikespolitiken. Det är ju uppenbart att Vietnam har varit en utomordentligt olycklig historia inte bara för
de berörda folken utan också för det amerikanska samhället och att det spelat en
stor roll för radikaliseringen av opinionen
i Västeuropa. Efter vapenstilleståndsavtalet kan det vara anledning att se efter hur
det egentligen gick till när USA blev indraget i Indokinakriget. Även om mycket
material kommit fram – inte minst de
för en historiker mycket svårbedömbara
Pentagandokumenten – är det ännu för
tidigt att kunna få en översikt av händelseutvecklingen.
Det hindrar inte att en briljant journalist, David Halberstam, lyckats klargöra en
hel del tidigare oklara ting i den utomordentligt fängslande studien The Best and
the Brightest (Random House). Halberstam gjorde sig ett namn som journalist
för New York Times i Vietnam i början
av sextiotalet och summerade då sina erfarenheter på platsen i boken The making
of a quagmire (svensk översättning I Vietnams djungler, 1965). Hans nya studie,
som är på nära 700 sidor, behandlar beslutsprocessen i Washington fram till beslutet om eskalering i form av först flyg·
bombning av Nordvietnam i februari 1965
och därefter insättande av amerikarub
markstyrkor i stridande förband några må-
nader senare – något som ledde till
arme på över en halv miljon man och ett
förödande flygkrig under en rad av år m<t
Nordvietnam, Laos och Kambodja.
Det mest intressanta med Halbersta
bok är beskrivningen av den nya intellek•:
tuella elit, som drog upp till makte1
tinnar när Kennedyadministrationen trä1
de till i början av 1961. Det var en e'”
fylld av självsäkerhet, intellektuell brilj
(understundom något ihålig enligt HaJ..1
berstam), inställd på att det fanns en rationell lösning på alla problem (också så-
dana som det knappast går att lösa utan
som man får lära sig att leva med) samt
en övertro på modern teknologi och data·
maskiner. Det var också män som med
några få undantag (president Kennedy
själv och Arthur Schlesinger) var antin:
en påtagligt historielösa eller också alltfi
fastlåsta i en förgången tids problem och
verklighetssyn (Dean Rusk). Halberstam
menar att alltför många av the Best a
the Brightest var alltför okänsliga och fan-’
tasilösa i sin syn på omvärlden, i synnerhet den kommunistiska delen av denn.~.
Slutligen, menar Halberstam, var
inom det ledande amerikanska skiktet iD’
benägen att gå tillräckligt långt när
så småningom upptäckte att den ga
politiken hade misslyckats, att fråga
vad de växlandt> regimerna i Sydviet
egentligen var värda. Var den politik
förde egentligen den riktiga, var man
redd att handla rätt och inte bara till kortsiktig fördel för det egna landet? Halheratam efterlyser en i djupare mening moralisk dimension för det egna utrikespolitiska handlandet.
Några av denna elit drabbas särskilt
hårt av Halberstams granskning, som för
övrigt också innefattar en jämförelse med
en tidigare elit, den på fyrtiotalet med
män som Truman, Kennan och framför
allt MarshalL .Granskningen gäller män
som den liberale generalen Maxwell Taylor, som svek sina egna principer, Walt
Rostow, Robert MeNamara och bröderna
William och McGeorge Bundy. Den sistnämnde betraktar Halberstam som urtypen för the Best and the Brightest, men
för dem alla gäller att de- med undantag av George Ball- vägts och befunnits
för lätta, åtminstone av David Halberstam. Han kritiserar för övrigt sin egen
roll i skeendet. Den bild han och hans
kolleger förmedlade var visserligen kritisk, men den ifrågasatte inte grunderna
för det amerikanska engagemanget tillräckligt tidigt. Det är en hård och ofta
obarmhärtig granskning, säkert inte helt
rättvis men ändå mycket belysande för
hur det gick till när USA gick in i ett
krig, som de ledande trodde de kunde dra
sig ur när det passade dem.
Amerikansk samhällsanalys
Också om beslutsfattare och eliter i USA
har en hel del på sitt samvete, har ändå
mycket av den kritik som riktats mot Amerika både utanför och inom landet varit
inte bara orättvis utan också stollig och
323
direkt lögnaktig. Det hävdar i varje fall
den liberale universitetsläraren Arnold
Beichman i Nine lies about America (Alcove Press) . Beichman har tidigare under
många år varit verksam som journalist
och haft goda relationer till den amerikanska fackföreningsrörelsen. Hans bok
riktar sig mot den vänster, som gjort det
till en favoritsysselsättning att kritisera det
egna landet och mana fram de dystraste
framtidsperspektiv. Beichmans bok påmin·
ner en del om Carl Thams och Daniel
Tarschys Den nygamla vänstern, men där
svenskarna använder sig av floretten som
polemiskt vapen tar amerikanen till storsläggan. I stort sett fungerar hans debattmetod mycket bra, även om det händer
att han gör det för enkelt för sig och skjuter över målet. Vad som gör Beichmans
bok särskilt intressant är att han ger på-
tagliga exempel på sina motståndares sätt
att använda lögnens teknik, hur man bygger upp lögner genom de ord man väljer
när man skall diskutera ett problem. Detta
gör Beichmans bok givande inte bara för
vad den lär oss om amerikanska lögner om
Amerika utan också om svenska lögner om
Sverige.
Amerika är ändå inte bara Vietnam,
lögner och Watergate, som väl är. Där
försiggår också försök att tränga längre
på samhällsanalysens område. Ett intressant exempel på detta är Donald Hancocks och Gideon Sjobergs Politics in the
post-welfare State med undertiteln Responses to the new Individualism (Columbia University Press) . De båda redaktörerna har låtit ställa en rad frågor om indi- 324
videns roll i det postindustriella samhälle,
vilket enligt deras uppfattning håller på
att efterträda välfärdsstaten i industriländerna. Människorna står där inför ett avgörande val. Den moderna teknologin ger
ökade möjligheter till politiskt förtryck,
samtidigt ökar i stället möjligheterna för
individerna att bli friare, självständigare
och mer oberoende. Frågan är nu i vilken
riktning utvecklingen kommer att gå inom
industriländerna och hur man skall se på
den ”nya” individualismen.
Haneock och Sjoberg har låtit frågan gå
vidare till en lång rad tänkare och analytiker inom USA och i England samt i
Sverige. Det är nämligen de länder de
själva känner bäst till och därför anser
var intressanta att jämföra i fråga om utvecklingsstadium. Man har lyckats få med
kända svenska namn som Kaj Björk, Nils
Elvander, Lars Gyllensten och Erik Anners. Gyllensten, som skriver om vänsterns
utveckling i Sverige under sextiotalet, och
Anners, som behandlar den ideologiska utvecklingen inom högerpartiet fram till det
nya partinamnet och programmet 1969,
har lämnat de ideologiskt intressantaste
bidragen. Den som är intresserad av konservativ idedebatt känner igen grundtankarna i Anners uppsats från debattboken
Kämpande konservatism som utkom här·
om året, men här är det fråga om en längre och grundligare studie som väl förtjä-
nar att uppmärksammas inte bara av anglosachsiska utan också av svenska läsare.