Nathan Söderblom contra Bengt Lidforss

ERIK VENDELFELT:
Nathan Söderblom contra
Bengt Lidforss
Svensk Tidskrift har här tillfälle att
publicera en artikel, som väl inte är
aktuell i sig själv men som lämnar
ett nytt bidrag till både Nathan
Söderbloms och till Bengt Lidforss’
biografier. Författaren, fil dr Erik
V endelfelt, är själv specialist på den
senare, och han påpekar att den här
refererade sammandrabbningen
mellan dessa båda kulturpersonligheter
ligger i tiden före dem som Erik H j
Linder åsyftar i sin stora litteraturhistoria. M en artikeln är också intressant
ur en annan synpunkt. För endast 60 år
sedan kunde två professorer i Uppsala
samla överfullt hus då de uppträdde
mot varandra för att diskutera- och
detta tämligen hetsigt- den historiske
Jesus. Tiderna förändras snabbt: i dag
skulle få professorer alls våga ge sig in
i en diskussion som denna.
För den som i Bengt Lidforss bara ser den
store förnekaren, som alltför ofta lustvandrade inom teologiens och religionens landamären för att skövla och rasera så myc·
ket han kom åt, kan det vara skäl att erinra om att det inte sällan hände, att han
togs på allvar också bland teologerna själva, i varje fall en falang bland dem. Att
han kunde få mycket erkännande och
komplimanger för sina kunskaper på om·
rådet av även mycket framstående svenska
teologer, framgår av vad som hände i en
stor offentlig debatt i Uppsala år 1910.
Där drabbade han ihop med några av
landets ledande teologer, och bland dem
först och främst Nathan Söderblom.
Bengt Lidforss hade nyss förut blivit
utnämnd till professor i Uppsala och flyttat sin vetenskapliga verksamhet dit från
hemstaden Lund. Han var känd som en
ettrig radikal, som i många och långa debatter utkämpat hårda duster med de sydsvenska teologerna alltifrån slutet av åttiotalet, då han som ung filosofie kandidat
kastat sig in i elden. Som hans främste
motståndare i Lund hade framstått Magnus Pfannenstill, i Uppsala blev det av naturliga skäl Nathan Söderblom.
Det var studentföreningen Verdandi
som anordnade debatten. Den ägde rum
lördagen den 22 november och förlades
till studentkårens lokaler. Den hade mot·
setts med oerhört intresse och blev, som
dåvarande docenten The Svedberg säger
i ett brev till artikelförfattaren, »en stor
händelse i Uppsalas kulturella liv».
Tillströmningen var så stor, att lokaler·
na inte räckte till, och många fick återvända med oförrättat ärende. Vad som
bände kan man få ett begrepp om i referat
som inflöt i Upsala Nya Tidning och genom omnämnanden på annat håll.
Meningen var att Bengt Lidforss skulle
h!lla ett inledningsanförande, och sedan
skulle debatt följa. Lidforss hade valt att
tala om en nyutkommen bok, som väckt
sensation och livligt, ja hetsigt diskuterats
framför allt i Tyskland, författarens hemland. Vid en stor debatt i Berlin hade Lidforss själv varit närvarande.
Boken hette Die Christusmythe och var
författad av en lärare i filosofi, Arthur
Drews, anställd vid en teknisk högskola.
Han var sålunda inte teolog av facket men
hade tydligen bedrivit trägna studier på
området och särskilt följt med den liberala
teologiska forskning, som brutit fram med
stor kraft i Tyskland. De resultat som denna hade nått fram till, var nästan helt
okända för den stora allmänheten, och
detta ville han nu i all anspråkslöshet rå-
da bot på. Han framhöll, hur litet man
faktiskt visste om Jesus och påpekade, att
det fanns forskare som rentav förnekade
dennes historiska existens.
Här som så ofta eljest var det alltså tyska signaler Bengt Lidforss följde.
Lidforss’ anförande
Han började med att referera innehållet
i Drews’ bok på samma sätt som han sedermera gör i sin bok Kristendomen förr
och nu (1911), ehuru han i sitt anförande interfolierade med nödiga tillägg och
utvikningar, aktuella i sammanhanget.
269
Lidforss påpekade att han i sina studier
i huvudsak följt de nya liberala tyska teologerna, som han lärt sig uppskatta. De
svenska hade han aldrig fått någon riktig
klar uppfattning om trots ett otal sammandrabbningar med dem. Han kunde inte fastställa vilken ståndpunkt de intog i
de aktuella frågorna eller över huvud taget
deras åsikter. Detta gällde också, poängterade han, Nathan Söderblom.
Lidforss visade upp hur de liberala teologernas kritiska forskning lett till en underminering av de kristna dogmerna, vilka nu stode inför sin förvittring, och så-
lunda sågade av den gren de själva satt på.
I sin nöd räddade de sig genom att klamra sig fast vid en Jesuskult. Denne Jesus,
om vilken man visste så lite, upphöjdes till
en »Övermänniska av nästan kosmiska dimensioner», vars ord och åsikter skulle vara gällande för alla tider. Jämsides med
denna teologiska kritik löpte en motström
från fritänkarhåll, som till en början inte
haft något med den teologiska att göra
men nu fått impulser från denna. Redan
Bruno Bauer hade framställt den hypotesen att Markusevangeliet, som var det på-
litligaste av de fyra, var en tendensdikt,
och liknande åsikt hade framförts av Benjamin Smith. Drews utgick från Smiths
teori att kristendomen uppstått som en
sammansmältning av en hemlig judisk
kult, vilken hade tillägnat sig den orientaliska föreställningen om en döende och
återuppstånden gud, och kombinerat denna med Messiastanken. Denna teori hade
emellertid, ansåg Lidforss, på ett bindande sätt vederlagts av Drews’ motståndare.
270
I detta sammanhang riktade Lidforss
kritik mot Johannes Lindbloms skrift »Har
Jesus existerat?», som han ansåg byggde
på flera missuppfattningar. De svenska
teologerna hade mycket att lära av de
tyska, framför allt av Anton Wernle.
För att komma fram till sin Jesuskult
hade teologerna tvingats göra de »underligaste och rent av voltigerande slutledningar, varvid även de främsta kastade all
logik över bord».
Jesu moral, ansåg Lidforss, passade ej
för vår tid, eftersom den var anpassad
efter tron på ett omedelbart förestående
gudsrike. Den var också en lönemoral »i
judisk anda», som stod på en lägre nivå
än den antika. Kristendomen var över huvud taget uppblandad med en mängd judiska krönikemotiv och asiatiska mysterier,
som var främmande för »arisk» världsåskådning. Det värdefulla och bestående
i kristendomen var lån från antiken. Den
var därför dömd att gå under på samma
sätt som skett med den filosofiska materialismen. Vad man nu ivrigt väntade på
var en ny germansk-arisk världsåskådning,
och en sådan tycktes också vara på väg
att växa fram. Lidforss slutade med att
framföra en förhoppning, att också de
svenska teologerna i likhet med de tyska
skulle hjälpa till att bereda väg för en så-
dan ny livssyn.
Söderbloms genmäle
Efter inledningsanförandet följde en debatt som inte slutade förrän framemot
midnatt. Den inleddes av Nathan Söderblom som började med att ”-U.Ul}’lultltol.m:·1
ra Lidforss för hans stora beläsenhet
området. Han undrade emellertid om
na hade sin grund i kunskapsbegär eller
agitationssyfte. I början av föredraget hade det förra övervägt, i avslutningen det
senare. I agitationsdelen hade man kommit att tänka på Victor Lennstrand.
Denne Victor Lennstrand var den
främste bland de s k utilisterna, som alltifrån slutet av åttiotalet bedrivit ateistisk
vulgärpropaganda i landet. Av taktiska
skäl hade socialistledarna, Branting och
Danielsson, trätt upp på deras sida i deras
kamp för tankefrihet på det religiösa området, utan att därför i övrigt hysa någon
sympati för dem. Bengt Lidforss omnämner dem i sin levnadsteckning över Danielsson, utkommen två år tidigare och
förmodligen känd och läst också av Nathan Söderblom. Möjligen är det just detta omnämnande som gjorde att Söderblom
drog fram Lennstrands namn i debatten,
och det kan därför vara skäl att ta reda
på vad Lidforss säger om denne Lennstrand. Han var, säger Lidforss, »en f d
folkskollärare, som efter en kortare vistelse
vid Uppsala universitet börjat bedriva ett
slags ateistisk kolportörsverksamhet, utan
tvivel mycket välment, men ett tämligen
ytligt uppkok på Ingersolls fria tankar,
Biichners materialism, Milis utilitarism,
alltsammans kryddat med hårresande citat
ur Gamla testamentet». Lidforss talar om
utilisternas »sterila propaganda, som till
på köpet hotade att på sina ställen urarta till en ny form av läseri», och han erinrade om hur Danielsson sedermera tagit
bestämt avstånd från denna sorts ytliga
och efterblivna propaganda.
Söderblom förklarade att han var glad
över att Lidforss var mera kritisk än
Drews. Dennes bok var det mest kritiklösa
han läst inom den jämförande religionsforskningen. Att förneka Jesu existens var
lika klyftigt som att förneka kornknarrens
– så som Strindberg gjort. Dessa liberala
kritiker led av en vanlig barnsjukdom:
alltför stor skepsis. Jesu synpunkter och
åsikter är gällande för alla tider. Söderblom sade sig hysa respekt för Lidforss’
oändlighetsmystik, men han satte den
kristna högre. Han slutade med att påpeka
att »religionsvetenskapen var en förnäm
dam och ingen prostituerad. Vill man avvinna henne förtroende, så fick man inte
nalkas henne i några smutsiga avsikter
utan städse hävda vetenskapens ädla och
omistliga frihet».
Efter inlägg av docenterna Göransson
och Lindblom och professor Kolmodin tog
Lidforss åter till orda. Han undanbad sig
alla jämförelser med Lennstrand, som ju
var en ytterst barnslig herre som excellerade i en sorts religionshistorisk idioti.
Kunskap och agitation behövde för övrigt
inte utesluta varandra. Lidforss gjorde gällande, att Söderblom genmält föga i sak
och mest uppehållit sig vid perifera ting.
Han slutade med att rekommendera studenterna att behjärta maningen i den
gamla tyska strofen: »Wer die Wahrheit
kennet und saget sie nicht/der bleibt fiir
wahr ein erbarmlicher Wicht».
Diskussionen avslutades så med ett inlägg av docent Lindblom. Huvudnumret
271
hade naturligtvis varit sammandrabbningen mellan Lidforss och Söderblom. The
Swedberg vill minnas att Lidforss redan
här dragit upp sin jämförelse mellan Sö-
derblom och jonglören i Anatole Frances
berättelse, vilken hyllade Gud på sitt sätt.
Lidforss »fällde», skriver han, »det berömda yttrandet att N S borde liknas vid
»le jongleur de Notre Dame» i Anatole
Frances novell (som stod på huvudet och
gjorde sina konster inför madonnabilden) .» Men han säger sig också minnas
många andra dråpliga repliker i debatten – »mer eller mindre lyckade». Däribland också Söderbloms pik till Lidfors!
att »vetenskapen är en ärbar kvinna ocb
inte någon sköka som prof Lidforss tyck!
tro- eller något i den vägen».
Med sitt yttrande att religionsvetenska·
pen inte var någon prostituerad, som man
kunde närma sig i smutsiga avsikter, av·
såg Söderblom säkerligen bara att man i
denna vetenskap som i all annan måste arbeta med rena händer och rent uppsåt.
Att han skulle velat alludera på Lidforss’
kända oregelbundna privata leverne för
att på det sättet komma åt honom, är föga
troligt.
Hur man såg på Lidforss
Med en viss glad förvåning måste Lidforss ha tagit del av ett referat av debatten som inflöt i den religiösa tidskriften
Facklan. Det var ett organ för »kristlig
tro och forskning», som utgavs i Stockholm och redigerades av en man vid namn
Waldemar Lönnbeck. Andan bland medarbetarna var helt ortodox, och man gjor- 272
de särskilt front mot nyteologerna som försökte ge bevis för »trossanningar». Till
dessa »nyprotestanter», som ville göra kristendomen »tidsenlig», räknade man i själva verket också Söderblom och Pfannenstill, och man hade ingenting emot att de
utsattes för kritik av en man som Lidforss. Tydligen ansåg referenten att en ärlig förnekare som Lidforss hade lättare att
nå dessa sanningar än nyteologerna med
sitt ständiga kryssande mellan tro och vetande.
·»Professor Lidforss är», heter det i referatet, »som känt fritänkare av den mera ärliga typen och hyser inga sympatier
för biblisk tro och lära. Så mycket större
uppseende väcker det därför att han i sitt
föredrag icke vände sig mot de ortodoxa … utan mot den nyteologiska riktningen . . . Prof Lidforss, vars vida belä-
senhet erkändes av prof Söderblom, gav
kraftiga skäl för sin ståndpunkt. Med flela exempel visade han sålunda, att nyteologerna med en enkel gest kastat fundamentala satser överbord, såsom Kristi gudom, försoningsläran, evighetsbegreppet
m m.» De har kritiserat ihjäl evangeliet
– och stöder sig ändå på det i sin KriJ.
tuskult. Som vägröjare för en ny hednisk
världsåskådning ansåg Lidforss nyteologerna »gagneliga». »l allt detta – utom
’gagnet’ – äro vi fullkomligt av Professor
L:s åsikt». Referenten slutar med en from
önskan: »Vi vilja gärna tro, att en så ärlig sanningssökare … slutligen skall finna
frid och frälsning i evangeliernas Kristus».
Lidforss skyndade sig att klippa ut notisen och skickade den till sin troende moder. Här ser »my», dvs mamman, »att
även strängt ortodoxa organ behandla
mitt föredrag med respekt, nära nog med
sympati. Gack du och gör sammaledeS».
Debatten i Uppsala kom att bli ett slags
förspel till den häftiga tidningspolemik,
som utbröt mellan Lidforss och teologerna
efter publiceringen av Kristendomen förr
och nu, och mycket av det som förekom
vid det remarkabla tillfället, återkommer
sedan i den broschyr, Modärna apologeter,
som Lidforss utgav år 1911.