Ledare; Plikten framför allt
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Plikten framför allt
Det valspråk, som kung Gustaf VI Adolf
vid sitt trontillträde 1950 gjorde till sitt,
var typiskt för honom. Det innehöll inga
stora och klingande ord. I stället konstaterade det lugnt, att en konungs skyldigheter går före hans rättigheter, att han
på sin utsatta plats har att vara ett föredöme för andra i att fullgöra sina åligganden, att arbetet har sin tid och nöjet
sin. Han svarade upp till sitt valspråk.
När kung Gustaf Adolf efterträdde sin
far, Gustaf V, var han nästan på dagen
68 år gammal. Andra stiger vid den åldern
åt sidan efter fullgjord livsgärning. Kungen började den officiella delen av sin.
Tidigare hade han länge deltagit i skötseln
av det begränsade avsnitt av riksstyrelsen,
som lämnats i kungamaktens händer. Det
var ej utan betydelse hur det förvaltades.
Någon upprepning av 1914 års händelser,
i vilka dåvarande kronprinsen som ung
man stod vid sin fars sida, men utan eget
ansvar, kunde det aldrig mera bli fråga
om. Under andra världskriget var kronprinsen sin fars nära rådgivare. Vad som
försiggick i Norge och Danmark visade
otvetydigt vilken roll en rakryggad man
och konung kan spela som symbol för sitt
lands sammanhållning och vilja att överleva i frihet. Skulle det värsta ha inträffat
också hos oss, råder ingen tvekan om att
kronprinsen som stöd åt den gamle kung
Gustaf skulle ha bestått sitt prov.
Nu behövdes aldrig detta, och kronprinsen fortsatte sitt tillbakadragna liv till den
kulna oktoberdag, då Gustaf V gick bort.
Själv gammal, om hans ålder skulle mätas
med vanligt mått, trädde den nye kungen
till verket. Han klagade aldrig över tröUo kJ
het; ingen annan kunde klaga över eld
sätt, på vilket han fullgjorde sin uppgilL
Först 90-årig nämnde han, liksom i fö ’
gående, att hans tid gick mot sitt si•
Med takt och kunnighet vårdade han ’*värv. Med självklart enkel värdighet URI’
bar han sin ställning. Hr Erlander, s<11
var statsminister under större delen av
nungens regeringstid, har vittnat om
denne med klokhet och med det omdö
som lång erfarenhet ger, följde styrelses
åtgärder, utan att han någonsin gjorde et
försök att påverka dem. Om den nytta
som konungen gjorde vårt land i internt
tionella sammanhang, vid statsbesök bi
hemma och i utlandet och måhända ocbl
på mindre framträdande sätt, får eftervärlden anledning att tala.
Vid sidan av sitt officiella liv odlat
kung Gustaf Adolf egna, högt kvalificende intressen. De kungl akademiernas gt
mensamma hyllning på hans 90-årsda(
talade tillräckligt därom och var på inll.l
sätt överdriven. Som i huvudsa:k själv1JI.
bildad och gedigen vetenskapsman tycb
han om att bli tagen på allvar. Någtl
vördnad för det kungliga i sina vetenskap.
liga omdömen eftersträvade han ej. lhl
hade fenomenalt minne och stor beläselhet, och han utvecklades till en polyhisllr
av mått. Han ansåg måhända att han hade skyldighet att följa med på ornrådel,
som egentligen låg honom fjärran. Al
hans stora intresse var fornforskning VI
säkert. Med arkeologer talade han m
full rätt som en jämlike.
Hans liv var ej utan prövningar. l&
kronprinsessan Margareta dog den l maj
1920, sade Hjalmar Branting i sitt tal på
Gärdet att solen slocknat i kungaborgen.
Drottning Louise gick bort, och kungen
blev ensam sina sista åtta år. Hans äldste
.lOD hade omkommit i en flygolycka. I sin
näst yngste fick han däremot en hjälp i
sina offentliga plikter: prins Bertils namn
bör ej lämnas onämnt. Han fick även
glädjen att uppleva att hans sonson, vår
nuvarande konung, hann växa upp.
Sin sista sommar upplevde han bland
331
blommorna på Sofiero, en åldring som
icke fruktade hösten. Hans läkare diskuterade hans sjukdom och dess behandling
med honom. Han förstod sin situation.
”Min Far är realist”, sade prins Bertil till
tidningsmännen utanför sjukhuset. Längre
än någon kunnat tro vara möjligt kämpade hans kropp emot det oundvikliga. När
han småningom somnade in i en sömn,
som blev allt djupare, kunde han göra det
med gott samvete : han hade gjort sin
plikt, framför allt annat.
Det valspråk, som kung Gustaf VI Adolf
vid sitt trontillträde 1950 gjorde till sitt,
var typiskt för honom. Det innehöll inga
stora och klingande ord. I stället konstaterade det lugnt, att en konungs skyldigheter går före hans rättigheter, att han
på sin utsatta plats har att vara ett föredöme för andra i att fullgöra sina åligganden, att arbetet har sin tid och nöjet
sin. Han svarade upp till sitt valspråk.
När kung Gustaf Adolf efterträdde sin
far, Gustaf V, var han nästan på dagen
68 år gammal. Andra stiger vid den åldern
åt sidan efter fullgjord livsgärning. Kungen började den officiella delen av sin.
Tidigare hade han länge deltagit i skötseln
av det begränsade avsnitt av riksstyrelsen,
som lämnats i kungamaktens händer. Det
var ej utan betydelse hur det förvaltades.
Någon upprepning av 1914 års händelser,
i vilka dåvarande kronprinsen som ung
man stod vid sin fars sida, men utan eget
ansvar, kunde det aldrig mera bli fråga
om. Under andra världskriget var kronprinsen sin fars nära rådgivare. Vad som
försiggick i Norge och Danmark visade
otvetydigt vilken roll en rakryggad man
och konung kan spela som symbol för sitt
lands sammanhållning och vilja att överleva i frihet. Skulle det värsta ha inträffat
också hos oss, råder ingen tvekan om att
kronprinsen som stöd åt den gamle kung
Gustaf skulle ha bestått sitt prov.
Nu behövdes aldrig detta, och kronprinsen fortsatte sitt tillbakadragna liv till den
kulna oktoberdag, då Gustaf V gick bort.
Själv gammal, om hans ålder skulle mätas
med vanligt mått, trädde den nye kungen
till verket. Han klagade aldrig över tröUo kJ
het; ingen annan kunde klaga över eld
sätt, på vilket han fullgjorde sin uppgilL
Först 90-årig nämnde han, liksom i fö ’
gående, att hans tid gick mot sitt si•
Med takt och kunnighet vårdade han ’*värv. Med självklart enkel värdighet URI’
bar han sin ställning. Hr Erlander, s<11
var statsminister under större delen av
nungens regeringstid, har vittnat om
denne med klokhet och med det omdö
som lång erfarenhet ger, följde styrelses
åtgärder, utan att han någonsin gjorde et
försök att påverka dem. Om den nytta
som konungen gjorde vårt land i internt
tionella sammanhang, vid statsbesök bi
hemma och i utlandet och måhända ocbl
på mindre framträdande sätt, får eftervärlden anledning att tala.
Vid sidan av sitt officiella liv odlat
kung Gustaf Adolf egna, högt kvalificende intressen. De kungl akademiernas gt
mensamma hyllning på hans 90-årsda(
talade tillräckligt därom och var på inll.l
sätt överdriven. Som i huvudsa:k själv1JI.
bildad och gedigen vetenskapsman tycb
han om att bli tagen på allvar. Någtl
vördnad för det kungliga i sina vetenskap.
liga omdömen eftersträvade han ej. lhl
hade fenomenalt minne och stor beläselhet, och han utvecklades till en polyhisllr
av mått. Han ansåg måhända att han hade skyldighet att följa med på ornrådel,
som egentligen låg honom fjärran. Al
hans stora intresse var fornforskning VI
säkert. Med arkeologer talade han m
full rätt som en jämlike.
Hans liv var ej utan prövningar. l&
kronprinsessan Margareta dog den l maj
1920, sade Hjalmar Branting i sitt tal på
Gärdet att solen slocknat i kungaborgen.
Drottning Louise gick bort, och kungen
blev ensam sina sista åtta år. Hans äldste
.lOD hade omkommit i en flygolycka. I sin
näst yngste fick han däremot en hjälp i
sina offentliga plikter: prins Bertils namn
bör ej lämnas onämnt. Han fick även
glädjen att uppleva att hans sonson, vår
nuvarande konung, hann växa upp.
Sin sista sommar upplevde han bland
331
blommorna på Sofiero, en åldring som
icke fruktade hösten. Hans läkare diskuterade hans sjukdom och dess behandling
med honom. Han förstod sin situation.
”Min Far är realist”, sade prins Bertil till
tidningsmännen utanför sjukhuset. Längre
än någon kunnat tro vara möjligt kämpade hans kropp emot det oundvikliga. När
han småningom somnade in i en sömn,
som blev allt djupare, kunde han göra det
med gott samvete : han hade gjort sin
plikt, framför allt annat.