Litteratur En officer och tidningsman berättar
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
MATTI HÄGGSTRÖM:
En officer och tidningsman berättar
I förordet till sin bok »På skilda fronter» (Syrlsvenska Dagbladets Aktiebolag 1970) berättar
Christer Wahlgren att han vid sin avgång som
chefredaktör och verkställande direktör för
SDS-koncernen tillfrågades om han skulle skriva några minnen. Hans svar blev då nej. Likafullt föreligger nu memoarerna. Det är glädjande att Christer Wahlgren ändrade sig. Hans
bok är nämligen synnerligen läsvärd. Lågmält,
sakligt och för det mesta lidelsefritt men på
samma gång fängslande skildrar han bl a vä-
sentliga delar av den svenska försvarspolitiken
under 20-, 30- och 40-talen samt ett expansivt skede av SDS-koncernens historia, områ-
den på vilka författaren genom sin utbildning
och position tog aktiv del och kunde följa
inifrån.
Christer Wahlgren utbildade sig under 1920-
talet till officer vid Göta livgarde. Orsaken
till att det inte blev vid Svea livgarde var att
vid detta regemente antogs ingen på stat som
inte var adelsman – en anakronism som först
det betydande personalbehovet vid andra
världskrigets utbrott förmådde eliminera! Tiden
präglades av försvarspolitisk eskapism. Genom
det olyckliga försvarsbeslutet i riksdagen 1925
stympades armen, och dessutom skars flottans
ersättningsbyggnad ner. Christer Wahlgrens
utbildning skedde inom stridsvagnstjänsten –
han tillhörde pionjärerna i försöken att skapa
förståelse för detta nya stridsmedel. Det opinionsmässiga föret var trögt i portgången – en
äldre generation, uppvuxen med hästar, hade
svårt att acceptera nymodigheterna. Lärorika
lektioner fick man emellertid utifrån. Författaren berättar livfullt om hur två tyska officerare vid en befälsövning 1927 lärde ut grunderna i det blixtkrig som tolv år senare skulle
chockera en hel värld.
1935 lämnade Christer Wahlgren den aktiva tjänsten och gick på reservstat. Under
andra världskriget fick han dock, först som
kompanichef och sedan som bataljonchef, rikliga tillfällen att inifrån se hur ödesdigra de
försvarspolitiska besluten, influerade av en
sangvinisk försvarsoptimism, varit. Alltför sent
skedde uppvaknandet. På hösten 1939 krävde
armechefen ett hundratal nya stridsvagnar.
Försvarsminister Per Edvin Sköld skar ner
antalet till 20! Detta inträffade samtidigt som
man på ansvarigt håll måste varit väl medveten om de oerhörda bristerna i försvaret och
vilken riskfylld tid man hade att emotse.
»Den uppväxande generationen saknar enligt min mening i stor utsträckning kunskap
om de känslor och stämningar, som härskade
i vårt land under 30- och 40-talen inför hotet från Nazityskland», skriver författaren i
förordet. På ett annat ställe fastslår han: »Den
stämning som var rådande dessa dagar mellan
krig och fred måste man· ha upplevt iör att
helt kunna förstå.» Det är inte underligt att
Christer Wahlgren reagerade mot de nya toner som uppstod i den försvarspolitiska debatten efter andra världskriget »av dem som ingenting lärt och ingenting glömt». Det är heller inte underligt att försvaret alltid varit den
fråga som han hårdast engagerat sig i, bl a genom otaliga ledarkommentarer och inte minst
genom en aktiv personlig insats inom den
svenska krigsmakten.
Efter att ha slutat som officer på stat studerade Christer Wahlgren vid Handelshögskolan i Stockholm. 1937 blev han verkställande
direktör vid Förlags AB i Malmö, sedermera
Sydsvenska Dagbladets AB, och 1946 efterträdde han Claes Lindskog som chefredaktör.
Under Christer Wahlgrens tid i spetsen för
Sydsvenska Dagbladet skedde en stark utveckling för företaget. Potentiella köpare av detta
saknades inte – bl a anmälde sig Torsten Kreuger vid ett tillfälle som spekulant. Men det var
inte till salu. Istället kastade Sydsvenskan sina
blickar på dåvarande Skånska Aftonbladet,
vars chefredaktör och verkställande direktör
var högerriksdagsmannen Erik Hagberg. Så
småningom ledde detta till att Sydsvenska
Dagbladet 1948 startade en kvällstidning på
söndagarna, Kvällsposten. Två år senare uppgick Skånska Aftonbladet i Kvällsposten, som
då blev daglig. Otvivelaktigt var det ett klokt
beslut att starta en kvällstidning vid den tidpunkten. Kvällsposten har blivit en betydande
framgång och har nu en upplaga betydligt
överstigande l00 000-strecket.
Koncernens lokalfråga var emellertid det
allt överskuggande problemet under större delen av Christer Wahlgrens chefskap. Det var
många och svåra avväganden som slutligen
ledde fram till att första spadtaget till den
nya magnifika byggnaden på Segevång – kostnad omkring 35 miljoner kr – kunde tas i
april 1961 och huset stå invigningsklart drygt
HANS WOLF:
285
fyra år senare. Byggnaden har blivit en sevärdhet, och till personalens trevnad bidrar inte
minst den vackra konsten i rum och korridorer.
Detta är bara några av de ting som tas
upp i boken. Därjämte skildras bl a författarens verksamhet inom högerpartiet, och givetvis berörs även, om också mera summariskt,
Medborgerlig Samlings tillkomst. Författaren
redogör även för ett flertal resor han gjort
som officer och tidningsman. Allt är berättat
på ett intresseväckande sätt, och boken är
dessutom vackert illustrerad.
Estland – en studie i imperialism
Under senare år har det skett en påtaglig ökning av inte minst den yngre generationens intresse för förh ållandena utanför Europa. Detta
är i och för sig enbart glädjande. Men har
det inte länge varit alltför tyst om vissa europeiska frågor? Vore det inte rimligt att vi
också finge information om t ex Estland, ett
tidigare självständigt land som en gång hade
livliga förbindelser med Sverige?
Det tycker uppenbarligen Andres Kling, redaktör för radioprogrammet Obs, född i Sverige men av estniskt påbrå. Han har nu publicerat en bok kallad »Estland – en studie i imperialism» (Aldus, ca 18: 50). Författaren
behandlar en mängd historiska, ekonomiska,
sociala och kulturella frågor och diskuterar
dessutom i några speciella avsnitt förhållandet
mellan Estland och Sverige. I ett appendix
kritiseras effektivt de svenska myndigheternas
utlämning av balterna 1945. En intressant
punkt i det historiska avsnittet är KUngs redogörelse för den sovjetiska synen på den period
då Sverige behärskade Estland (omkring 1550
-1710). Den sovjet-estniska encyklopedin upplyser om att denna tid kännetecknades av ett
ökat »militär-feodalt förtryck». Kling menar
däremot att utvecklingen blev den motsatta,
bl a på grund av att bönderna i det svenska
samhället hade en ställning som av tradition
var bättre än i andra europeiska länder.
Större intresse än den historiska redogörelsen – i och för sig mycket läsvärd – tilldrar
sig kapitlen om dagens Estland. Genom sina
språkkunskaper har författaren haft goda
möjligheter att insamla ett ofta intressant och
upplysande material, inte minst på det eko- 286
nomiskt-sociala området. Det framgår att lö-
neskillnaden mellan en okvalificerad arbetare
och en professor – förmodligen inte den högst
avlönade befattningen i Estland – är upptill
l : 9 (den progressiva direkta skattens inverkan, 8-13 procent, är så obetydlig att den
kan lämnas därhän när man diskuterar lönespridningen). Det kan inte vara så lätt att
leva någorlunda drägligt på en arbetares minimilön (345 kr/månad före skatt enligt officiell växelkurs). Visserligen är hyrorna låga.
Eftersom många på grund av trångboddheten
tvingas dela en lägenhet och därmed en hyra
på kanske 25 kr/månad förefaller man bo i
det närmaste gratis, i varje fall i det äldre
och icke moderniserade bostadsbeståndet. Klä-
der och skor är ungefär dubbelt så dyra som
i Sverige (fortfarande enligt officiell kurs).
Livsmedelspriserna är svårare att få någon
klar uppfattning om eftersom Kiing av någon
obegriplig anledning utelämnar köttpriser.
Kostnadsnivån tycks i alla fall nästan genomgående vara högre än den svenska. Kvaliteten
är dessutom ofta sämre.
Det låter sig sägas att sådana jämförelser
mellan olika länder kan försvåras av att konsumtionsmönster, socialförsäkringssystem m m
är så olika. Ändå tycker jag Kiing visar att levnadsstandarden för många ester måste vara
mycket otillfredsställande. Ett jämförelseobjekt som av historiska skäl är bättre än Sverige är Finland. Uppenbarligen har man idag
i Estland en långt lägre levnadsstandard än i
Finland fastän skillnaden under mellankrigstiden inte var så stor. Då är frågan: beror detta på att de sovjetiska myndigheterna ekonomiskt utsuger Estland eller beror det på att
det ekonomiska systemet fungerar dåligt?
Kiing medger att det är ytterst svårt att komma till någon klarhet i denna fråga. Vissa
principiella svårigheter när det gäller att fastställa pris- och investeringsförhållanden förvärras av att statistiken uppenbarligen är bristfällig. Jag uppfattar Kiing så att han menar
att den imperialism han hänvisar till redan
boktiteln förekommer mest iögonfallande
kulturområdet. Den estniska delen av Est!
befolkning har gradvis minskat. Många som
nyligen rest i Estland är eniga med Kiing om
hur denna förryskning upplevs av esterna själva. Esternas negativa inställning till de inflyttade ryssarna tycks inte bero på någon allmän främlingsfientlighet utan på att många
av ryssarna har olika slag av förmåner och på
att de av esterna fortfarande uppfattas som
ockupanter.
Ett av de bästa kapitlen i Kungs bok är tilllägget om Sverige och Balticum. De uttalanden från 1940-talet av Giinther, Wigforss och
Unden som Kiing citerar är skrämmande i sin
enögdhet. Den snabbhet varmed Sverige 1940
erkände följderna av den första sovjetiska ockupationen av Estland verkar nu beklämmande. Ett om möjligt ännu dystrare intryck gör
Undens kommentar 1945 i samband med baltutlämningen. Enligt Kiing yttrade Unden att
de baltiska staterna bl a genom sin »politiska
omognad» under mellankrigstiden hade förverkat rätten till självständighet. Som Sovjetrepubliker skulle de bli i tillfälle att ge uttryck åt en ny och bättre form av baltisk patriotism!
Andres Kungs bok går inte alldeles fri från
invändningar. Läsligheten försvåras ibland av
uppradandet av många och inte alltid så meningsfulla siffror. Stundom frågar man sig vad
författaren egentligen vill ha sagt. Ändå upplever jag boken om Estland som utomordentligt angelägen. Den är inte bara en kunskapskälla om Estland. Den är också en påminnelse
om att vissa rättigheter som vi uppfattar som
självklara inte alltid är det för andra människor: yttrandefrihet och rätt till öppen opinionsbildning, rätten att i någon form få utöva ett inflytande på de politiska besluten,
rätten att resa och bosätta sig var man vill,
rätten för ett land att få sköta sina angelägenheter utan en stormakts inblandning.
MATTI HÄGGSTRÖM:
En officer och tidningsman berättar
I förordet till sin bok »På skilda fronter» (Syrlsvenska Dagbladets Aktiebolag 1970) berättar
Christer Wahlgren att han vid sin avgång som
chefredaktör och verkställande direktör för
SDS-koncernen tillfrågades om han skulle skriva några minnen. Hans svar blev då nej. Likafullt föreligger nu memoarerna. Det är glädjande att Christer Wahlgren ändrade sig. Hans
bok är nämligen synnerligen läsvärd. Lågmält,
sakligt och för det mesta lidelsefritt men på
samma gång fängslande skildrar han bl a vä-
sentliga delar av den svenska försvarspolitiken
under 20-, 30- och 40-talen samt ett expansivt skede av SDS-koncernens historia, områ-
den på vilka författaren genom sin utbildning
och position tog aktiv del och kunde följa
inifrån.
Christer Wahlgren utbildade sig under 1920-
talet till officer vid Göta livgarde. Orsaken
till att det inte blev vid Svea livgarde var att
vid detta regemente antogs ingen på stat som
inte var adelsman – en anakronism som först
det betydande personalbehovet vid andra
världskrigets utbrott förmådde eliminera! Tiden
präglades av försvarspolitisk eskapism. Genom
det olyckliga försvarsbeslutet i riksdagen 1925
stympades armen, och dessutom skars flottans
ersättningsbyggnad ner. Christer Wahlgrens
utbildning skedde inom stridsvagnstjänsten –
han tillhörde pionjärerna i försöken att skapa
förståelse för detta nya stridsmedel. Det opinionsmässiga föret var trögt i portgången – en
äldre generation, uppvuxen med hästar, hade
svårt att acceptera nymodigheterna. Lärorika
lektioner fick man emellertid utifrån. Författaren berättar livfullt om hur två tyska officerare vid en befälsövning 1927 lärde ut grunderna i det blixtkrig som tolv år senare skulle
chockera en hel värld.
1935 lämnade Christer Wahlgren den aktiva tjänsten och gick på reservstat. Under
andra världskriget fick han dock, först som
kompanichef och sedan som bataljonchef, rikliga tillfällen att inifrån se hur ödesdigra de
försvarspolitiska besluten, influerade av en
sangvinisk försvarsoptimism, varit. Alltför sent
skedde uppvaknandet. På hösten 1939 krävde
armechefen ett hundratal nya stridsvagnar.
Försvarsminister Per Edvin Sköld skar ner
antalet till 20! Detta inträffade samtidigt som
man på ansvarigt håll måste varit väl medveten om de oerhörda bristerna i försvaret och
vilken riskfylld tid man hade att emotse.
»Den uppväxande generationen saknar enligt min mening i stor utsträckning kunskap
om de känslor och stämningar, som härskade
i vårt land under 30- och 40-talen inför hotet från Nazityskland», skriver författaren i
förordet. På ett annat ställe fastslår han: »Den
stämning som var rådande dessa dagar mellan
krig och fred måste man· ha upplevt iör att
helt kunna förstå.» Det är inte underligt att
Christer Wahlgren reagerade mot de nya toner som uppstod i den försvarspolitiska debatten efter andra världskriget »av dem som ingenting lärt och ingenting glömt». Det är heller inte underligt att försvaret alltid varit den
fråga som han hårdast engagerat sig i, bl a genom otaliga ledarkommentarer och inte minst
genom en aktiv personlig insats inom den
svenska krigsmakten.
Efter att ha slutat som officer på stat studerade Christer Wahlgren vid Handelshögskolan i Stockholm. 1937 blev han verkställande
direktör vid Förlags AB i Malmö, sedermera
Sydsvenska Dagbladets AB, och 1946 efterträdde han Claes Lindskog som chefredaktör.
Under Christer Wahlgrens tid i spetsen för
Sydsvenska Dagbladet skedde en stark utveckling för företaget. Potentiella köpare av detta
saknades inte – bl a anmälde sig Torsten Kreuger vid ett tillfälle som spekulant. Men det var
inte till salu. Istället kastade Sydsvenskan sina
blickar på dåvarande Skånska Aftonbladet,
vars chefredaktör och verkställande direktör
var högerriksdagsmannen Erik Hagberg. Så
småningom ledde detta till att Sydsvenska
Dagbladet 1948 startade en kvällstidning på
söndagarna, Kvällsposten. Två år senare uppgick Skånska Aftonbladet i Kvällsposten, som
då blev daglig. Otvivelaktigt var det ett klokt
beslut att starta en kvällstidning vid den tidpunkten. Kvällsposten har blivit en betydande
framgång och har nu en upplaga betydligt
överstigande l00 000-strecket.
Koncernens lokalfråga var emellertid det
allt överskuggande problemet under större delen av Christer Wahlgrens chefskap. Det var
många och svåra avväganden som slutligen
ledde fram till att första spadtaget till den
nya magnifika byggnaden på Segevång – kostnad omkring 35 miljoner kr – kunde tas i
april 1961 och huset stå invigningsklart drygt
HANS WOLF:
285
fyra år senare. Byggnaden har blivit en sevärdhet, och till personalens trevnad bidrar inte
minst den vackra konsten i rum och korridorer.
Detta är bara några av de ting som tas
upp i boken. Därjämte skildras bl a författarens verksamhet inom högerpartiet, och givetvis berörs även, om också mera summariskt,
Medborgerlig Samlings tillkomst. Författaren
redogör även för ett flertal resor han gjort
som officer och tidningsman. Allt är berättat
på ett intresseväckande sätt, och boken är
dessutom vackert illustrerad.
Estland – en studie i imperialism
Under senare år har det skett en påtaglig ökning av inte minst den yngre generationens intresse för förh ållandena utanför Europa. Detta
är i och för sig enbart glädjande. Men har
det inte länge varit alltför tyst om vissa europeiska frågor? Vore det inte rimligt att vi
också finge information om t ex Estland, ett
tidigare självständigt land som en gång hade
livliga förbindelser med Sverige?
Det tycker uppenbarligen Andres Kling, redaktör för radioprogrammet Obs, född i Sverige men av estniskt påbrå. Han har nu publicerat en bok kallad »Estland – en studie i imperialism» (Aldus, ca 18: 50). Författaren
behandlar en mängd historiska, ekonomiska,
sociala och kulturella frågor och diskuterar
dessutom i några speciella avsnitt förhållandet
mellan Estland och Sverige. I ett appendix
kritiseras effektivt de svenska myndigheternas
utlämning av balterna 1945. En intressant
punkt i det historiska avsnittet är KUngs redogörelse för den sovjetiska synen på den period
då Sverige behärskade Estland (omkring 1550
-1710). Den sovjet-estniska encyklopedin upplyser om att denna tid kännetecknades av ett
ökat »militär-feodalt förtryck». Kling menar
däremot att utvecklingen blev den motsatta,
bl a på grund av att bönderna i det svenska
samhället hade en ställning som av tradition
var bättre än i andra europeiska länder.
Större intresse än den historiska redogörelsen – i och för sig mycket läsvärd – tilldrar
sig kapitlen om dagens Estland. Genom sina
språkkunskaper har författaren haft goda
möjligheter att insamla ett ofta intressant och
upplysande material, inte minst på det eko- 286
nomiskt-sociala området. Det framgår att lö-
neskillnaden mellan en okvalificerad arbetare
och en professor – förmodligen inte den högst
avlönade befattningen i Estland – är upptill
l : 9 (den progressiva direkta skattens inverkan, 8-13 procent, är så obetydlig att den
kan lämnas därhän när man diskuterar lönespridningen). Det kan inte vara så lätt att
leva någorlunda drägligt på en arbetares minimilön (345 kr/månad före skatt enligt officiell växelkurs). Visserligen är hyrorna låga.
Eftersom många på grund av trångboddheten
tvingas dela en lägenhet och därmed en hyra
på kanske 25 kr/månad förefaller man bo i
det närmaste gratis, i varje fall i det äldre
och icke moderniserade bostadsbeståndet. Klä-
der och skor är ungefär dubbelt så dyra som
i Sverige (fortfarande enligt officiell kurs).
Livsmedelspriserna är svårare att få någon
klar uppfattning om eftersom Kiing av någon
obegriplig anledning utelämnar köttpriser.
Kostnadsnivån tycks i alla fall nästan genomgående vara högre än den svenska. Kvaliteten
är dessutom ofta sämre.
Det låter sig sägas att sådana jämförelser
mellan olika länder kan försvåras av att konsumtionsmönster, socialförsäkringssystem m m
är så olika. Ändå tycker jag Kiing visar att levnadsstandarden för många ester måste vara
mycket otillfredsställande. Ett jämförelseobjekt som av historiska skäl är bättre än Sverige är Finland. Uppenbarligen har man idag
i Estland en långt lägre levnadsstandard än i
Finland fastän skillnaden under mellankrigstiden inte var så stor. Då är frågan: beror detta på att de sovjetiska myndigheterna ekonomiskt utsuger Estland eller beror det på att
det ekonomiska systemet fungerar dåligt?
Kiing medger att det är ytterst svårt att komma till någon klarhet i denna fråga. Vissa
principiella svårigheter när det gäller att fastställa pris- och investeringsförhållanden förvärras av att statistiken uppenbarligen är bristfällig. Jag uppfattar Kiing så att han menar
att den imperialism han hänvisar till redan
boktiteln förekommer mest iögonfallande
kulturområdet. Den estniska delen av Est!
befolkning har gradvis minskat. Många som
nyligen rest i Estland är eniga med Kiing om
hur denna förryskning upplevs av esterna själva. Esternas negativa inställning till de inflyttade ryssarna tycks inte bero på någon allmän främlingsfientlighet utan på att många
av ryssarna har olika slag av förmåner och på
att de av esterna fortfarande uppfattas som
ockupanter.
Ett av de bästa kapitlen i Kungs bok är tilllägget om Sverige och Balticum. De uttalanden från 1940-talet av Giinther, Wigforss och
Unden som Kiing citerar är skrämmande i sin
enögdhet. Den snabbhet varmed Sverige 1940
erkände följderna av den första sovjetiska ockupationen av Estland verkar nu beklämmande. Ett om möjligt ännu dystrare intryck gör
Undens kommentar 1945 i samband med baltutlämningen. Enligt Kiing yttrade Unden att
de baltiska staterna bl a genom sin »politiska
omognad» under mellankrigstiden hade förverkat rätten till självständighet. Som Sovjetrepubliker skulle de bli i tillfälle att ge uttryck åt en ny och bättre form av baltisk patriotism!
Andres Kungs bok går inte alldeles fri från
invändningar. Läsligheten försvåras ibland av
uppradandet av många och inte alltid så meningsfulla siffror. Stundom frågar man sig vad
författaren egentligen vill ha sagt. Ändå upplever jag boken om Estland som utomordentligt angelägen. Den är inte bara en kunskapskälla om Estland. Den är också en påminnelse
om att vissa rättigheter som vi uppfattar som
självklara inte alltid är det för andra människor: yttrandefrihet och rätt till öppen opinionsbildning, rätten att i någon form få utöva ett inflytande på de politiska besluten,
rätten att resa och bosätta sig var man vill,
rätten för ett land att få sköta sina angelägenheter utan en stormakts inblandning.