Ledare; Fallet från makten
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fallet från makten
Efter en röstsammanräkning, som i dramatik och spänning övergår det mesta av
vad svenska val bjudit på, blev valets slutresultat 175-175. För alla de väljare, som
hoppats på att äntligen få se ett skifte vid
makten, blev denna utgång givetvis en
svår besvikelse. Läget före valet var hoppingivande. Opinionsmätningarna tydde
sålunda på att det denna gång fanns ett
väljarunderlag för en övertygande borgerlig valseger. Icke förty lyckades ”det socialistiska blocket” – en beteckning driven av Sveriges Radio, mot vilken hr Palme alls ej protesterade – med ett nödrop
åstadkomma dött lopp.
Men besvikelsen torde i själva verket
vara större på den socialdemokratiska sidan. Man hade gjort en satsning utan
motstycke i partiets historia och genom
att bottenskrapa sina resurser hjälpt till
att driva fram ett sensationellt högt valdeltagande. Ett sådant brukar ju alltid
gynna socialdemokraterna. Ändå gick det
inte att hålla ställningarna. Hr Palme fick
uppleva sitt andra valnederlag som partiledare. När han numera fått tid på sig att
begrunda valutslagets innebörd bör han
ha anledning till en eftertankens kranka
blekhet. Man kan inte regera med lottens
hjälp och ett nytt val blir aktuellt om och
när regeringen vågar sig på att möta väljarna igen. Intill dess måste regeringen
hanka sig fram i ett tillstånd av maktlöshet, och detta är det nya och viktiga i situationen. Regeringen har förlorat greppet
över de politiska initiativen. Den kan inte
längre genom en order till sitt transportkompani (och underhandssamförstånd
med ’kommunisterna) genomdriva vad
behagar vilja.
Över detta måste man inom op ·
nen draga en suck av lättnad. Efter
ton år av maktlöshet har de borg
partierna åter medinflytande på de
tiskt tunga frågorna. Regeringen b n
vidare inte längre diktera; den måste
sonera. För de människor, som i årtio
kämpat för att återställa den poli
maktbalansen, bör denna vändning
levas som ett uppvaknande ur en
dröm. Vad som gjort oppositionens
så bitter är ju att socialdemokrater
länge och med sådan hänsynslöshet u
jat en liten röstmarginal för att över o
sitianens huvuden genomdriva en po
som nästan 50 % av det svenska f
inte velat ha och som i åtskilliga a\
den av många upplevts såsom en
kränkning av deras politiska grundv”
ringar. Trycket från ett maktmed
parti, som öppet eftersträvat att bli
bärande och att helt forma samhället
sitt program, har lättat.
Det borde nu vara möjligt att i ett
mande extraval definitivt detronisera
cialdemokraterna och därmed göra
för dem, att deras parti är ett bland
och att det icke har någon av hist
given rätt att ensamt bestämma sa
utvecklingen.
Mycket kommer härvidlag att be
den borgerliga frontens hållfasthet.
den enighet, som fört de tre partie
gemensam seger, brytas, kan vi lätt
falla tillbaka i ett socialdemokratiskt
innehav. De något panikslagna röster,
ilom folkpartiet och dess press höjts för
att partiet skall manövrera sig till en friare
ställning med möjligheter till samarbete
med socialdemokraterna, är oroande. Förlloppningsvis rör det sig dock om överilade
~aktioner inför det egna partiets nederlag. De krafter inom folkpartiet, som spekulerar i öppen koalition eller underhandssamarbete med socialdemokraterna, bör
lanske först kasta en b’lick på vad som
hänt de liberala vänsterpartier i Danmark
och Norge, vilka prövat en dylik politik.
De har blivit hart när utplånade på kuppen. Vad som var politiskt möjligt i 1900-
talets början är icke längre praktisk politik. Den allt övervägande delen av folkpartiets väljare är just borgerliga och vill
ha en borgerlig samverkan, och denna
uppfattning har i många år konsoliderats
333
genom folkpartipressens rekommendationer i samma riktning. Att gå mot så fasta
opinioner inom det egna partiet skulle
kunna leda till en total katastrof.
Däremot borde folkpartiet under Gunnar Helens fasta och skickliga ledning –
i likhet med Gösta Bohman har också han
vuxit mycket med uppgiften- kunna göra
en come-back. Partiet har genom sin beredskap till uppoffringar för oppositionens
gemensamma bästa förvärvat stor sympati
hos många väljare, som den !här gången
röstat med centern eller moderaterna. De
kan komma tillbaka, om partiet visar kurage i ett besvärligt läge. Högerpartiet lyckades efter 1948 års debacle reparera förlusterna. Uppgiften är snarare lättare för
folkpartiet nu, än den var för högern då.
Efter en röstsammanräkning, som i dramatik och spänning övergår det mesta av
vad svenska val bjudit på, blev valets slutresultat 175-175. För alla de väljare, som
hoppats på att äntligen få se ett skifte vid
makten, blev denna utgång givetvis en
svår besvikelse. Läget före valet var hoppingivande. Opinionsmätningarna tydde
sålunda på att det denna gång fanns ett
väljarunderlag för en övertygande borgerlig valseger. Icke förty lyckades ”det socialistiska blocket” – en beteckning driven av Sveriges Radio, mot vilken hr Palme alls ej protesterade – med ett nödrop
åstadkomma dött lopp.
Men besvikelsen torde i själva verket
vara större på den socialdemokratiska sidan. Man hade gjort en satsning utan
motstycke i partiets historia och genom
att bottenskrapa sina resurser hjälpt till
att driva fram ett sensationellt högt valdeltagande. Ett sådant brukar ju alltid
gynna socialdemokraterna. Ändå gick det
inte att hålla ställningarna. Hr Palme fick
uppleva sitt andra valnederlag som partiledare. När han numera fått tid på sig att
begrunda valutslagets innebörd bör han
ha anledning till en eftertankens kranka
blekhet. Man kan inte regera med lottens
hjälp och ett nytt val blir aktuellt om och
när regeringen vågar sig på att möta väljarna igen. Intill dess måste regeringen
hanka sig fram i ett tillstånd av maktlöshet, och detta är det nya och viktiga i situationen. Regeringen har förlorat greppet
över de politiska initiativen. Den kan inte
längre genom en order till sitt transportkompani (och underhandssamförstånd
med ’kommunisterna) genomdriva vad
behagar vilja.
Över detta måste man inom op ·
nen draga en suck av lättnad. Efter
ton år av maktlöshet har de borg
partierna åter medinflytande på de
tiskt tunga frågorna. Regeringen b n
vidare inte längre diktera; den måste
sonera. För de människor, som i årtio
kämpat för att återställa den poli
maktbalansen, bör denna vändning
levas som ett uppvaknande ur en
dröm. Vad som gjort oppositionens
så bitter är ju att socialdemokrater
länge och med sådan hänsynslöshet u
jat en liten röstmarginal för att över o
sitianens huvuden genomdriva en po
som nästan 50 % av det svenska f
inte velat ha och som i åtskilliga a\
den av många upplevts såsom en
kränkning av deras politiska grundv”
ringar. Trycket från ett maktmed
parti, som öppet eftersträvat att bli
bärande och att helt forma samhället
sitt program, har lättat.
Det borde nu vara möjligt att i ett
mande extraval definitivt detronisera
cialdemokraterna och därmed göra
för dem, att deras parti är ett bland
och att det icke har någon av hist
given rätt att ensamt bestämma sa
utvecklingen.
Mycket kommer härvidlag att be
den borgerliga frontens hållfasthet.
den enighet, som fört de tre partie
gemensam seger, brytas, kan vi lätt
falla tillbaka i ett socialdemokratiskt
innehav. De något panikslagna röster,
ilom folkpartiet och dess press höjts för
att partiet skall manövrera sig till en friare
ställning med möjligheter till samarbete
med socialdemokraterna, är oroande. Förlloppningsvis rör det sig dock om överilade
~aktioner inför det egna partiets nederlag. De krafter inom folkpartiet, som spekulerar i öppen koalition eller underhandssamarbete med socialdemokraterna, bör
lanske först kasta en b’lick på vad som
hänt de liberala vänsterpartier i Danmark
och Norge, vilka prövat en dylik politik.
De har blivit hart när utplånade på kuppen. Vad som var politiskt möjligt i 1900-
talets början är icke längre praktisk politik. Den allt övervägande delen av folkpartiets väljare är just borgerliga och vill
ha en borgerlig samverkan, och denna
uppfattning har i många år konsoliderats
333
genom folkpartipressens rekommendationer i samma riktning. Att gå mot så fasta
opinioner inom det egna partiet skulle
kunna leda till en total katastrof.
Däremot borde folkpartiet under Gunnar Helens fasta och skickliga ledning –
i likhet med Gösta Bohman har också han
vuxit mycket med uppgiften- kunna göra
en come-back. Partiet har genom sin beredskap till uppoffringar för oppositionens
gemensamma bästa förvärvat stor sympati
hos många väljare, som den !här gången
röstat med centern eller moderaterna. De
kan komma tillbaka, om partiet visar kurage i ett besvärligt läge. Högerpartiet lyckades efter 1948 års debacle reparera förlusterna. Uppgiften är snarare lättare för
folkpartiet nu, än den var för högern då.