Namn att minnas – Ingmar Ström
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Ingmar Ström
Xär regeringen Palme till mångas häpnad och
till stor besvikelse för alla dem, som ansett
Helge Fossaeus vara den värdigare kandidaten,
utnämnt Ingmar Ström tiJ,l biskop i Stockholm, gjorde den blivande stiftschefen ett minnesvärt intervjuuttalande i Expressen.
Han förklarade att de gamla biskopssymbolerna måste verka komiska i allmänhetens
ögon och att han tänkte avrusta biskopsrollen
eftersom den bygger på traditioner som går
tillbaka ända till medeltiden eller ännu längre. Kräklan till exempel, sade hr Ström, är
1äl symbolen för herdestaven som man skall
gå omkring och peta på sina får med. Det är
ju inte en symbol som är toppmodern precis,
underströk han. Och vad skall man med den
där underliga mössan som visst kallas mitra
eller vad det nu är? undrade han. »Den vet
jag inte alls vad den betyder. Men jag tror
det är ett arv från de gamla översteprästerna. Så nog är det gammalt så det förslår.»
Han försäkrade dock att han skulle vam lojal gentemot symbolerna så länge den nuvarande handbokens föreskrifter gäller. Men den
där »tehuven», som han kallade mitran, meddelade han att han ·skulle plocka av så fort
.om möjligt i likhet med den övriga stassen.
Biskopen skall nämligen enligt hans mening
vara en vanlig funktionär inom det demokratiska samhället, en så att säga serviceman inom religionsvården. Någon skilsmässa mellan
kyrka och stat ville han inte veta av: »inte
kan vi lämna ut religionsvården åt privatkapitalismen!»
En av våra främsta yngre skalder skrev efter att ha tagit del av denna intervju en liten
dikt i Expressen där han ironiserade över att
ordet Gud inte på hela tiden nämndes av intervjuobjektet.
Kanske var det bäst så. Man fick nämligen
en känsla av att om Ingmar Ström tillfrågats
om sin syn på Gud och Jesus han skulle svarat ungefär så här: »Tja, det är ju symboler
som bygger på traditioner som går ända tillbaka till medeltiden och ännu längre! Inte är
de toppmoderna precis! Nej, nog är de gamla
så det förslår. Men jag kommer att vam loj·al. Vi har ju en bibel och så länge den gäller
får man ju rätta sej efter den.»
Ingmar Ströms meriter för biskopsämbetet
sådana man kan utläsa dem ur hans karriär
har sitt intresse. Han föddes för snart 60 år
sedan i Soma som son till en kyrkoherde. Efter studentexamen läste han först humaniora
med tonvikt på litteraturhistoria och tog en
fil kand 1936. Småningom övergick han till
teologin och blev efter teol kand och prästvigning 1941 vice komminister på Värmdö, i vilken befattning han kvarstod till 1944. Det är
under en trettioårig prästbana hans enda erfarenhet av praktiskt församlingsarbete, och
v.ad det vill säga att arbeta som präst ute på
fältet i en modern storstad har han ingen
aning om.
Nej, Ingmar Ström har manövrerat sig
fram helt och hållet på de inre linjerna och
det vore orättvist att inte erkänna att det
skett med stor skicklighet för att inte säga
smartness. Det finns hos Ström en egendomlig
blandning av å ena sidan en önskan att dra
till sig uppmärksamhet och publicitet genom
att provocera och chockera, å andra sidan en
opportunism inte minst i förhållande till dagens politiska makthavare, och denna blandning har givit mycket god utdelning i det rå-
dande kyrkopolitiska läget.
Ar 1945 blev Ström sekreterare i svenska
kyrkans diakonistyrelse och påföljande år chefredaktör för Vår Kyrka, där han snabbt förstod att göra sig känd som en utomordentligt
tidsmedveten (eller om man så vill konjunkturkänslig) Herrens (eller om man så vill de
nya herrarnas) tjänare. Med fint utbildad
känsla för PR lyckades han skaffa sig en image såsom bildstormare och frifräsare, en radikal och okonventionell och modem präst, som
inte skrädde orden och som kyrkans ledning
– om den ville visa att den följde med sin
tid – hade all anledning att behandla med
silkesvantar. Så skedde också. Under protek- 288
tion av koncilianta ärkebiskopar, som har velat hålla sig väl med vad de trott vara kyr- ~ans radikala flygel likaväl som med den
överhet, vilken fordom ansågs tillsatt av Gud,
har Ingmar Ström avancerat för att nu till
sist ha arriverat.
Det började med att han efter ett drygt decennium som omstridd redaktör för Vår Kyrka år 1959 befordrades till direktor i Svenska
kyrkans diakonistyrelse – en titd som erinrar
om Josef Aners formulering att direktor väl
är ett mera förandligat ord för ·direktör. Alltnog, från denna utgångspunkt har han med
hjälp av pastorerna Karl Manfred Olsson och
Ingmar Stoltz lagt beslag på den kyrkliga instans för vilken Vår Kyrka är organ, nämligen Svensim kyrkans centralråd. Detta råd har
ursprungligen varit avsett som ett slags serviceorgan för församlingarna, men Ingmar
Ström och hans medhjälpare har gjort sitt
bästa att förvandla det från ett kyrkans officiella centralråd till en kyrkans inofficiella
centralstyrelse. Där har de tre herrarna uppgivit sig syssla med någonting som de kallar
socialetik, men som har föga gemensamt med
vad forskarna på detta område avser med termen i fråga, men desto mera med kyrkopolitik. Eller som signaturen Sagittarius sarkastiskt uttryckt saken: ingen etik utan socialism.
Under tiden har Ingmar Ström allt tydligare visat färg, och färgen har varit röd. Han
har berättat att han inte tillhör något parti
men att den marxistiska stridsskriften »Den
nya vänstern» klarade upp en massa begrepp
för honom. Först då han läst den, har han
meddelat, »insåg jag på riktigt hur kapitalistoch västindoktrinerade vi är.» I sin julottepredikian 1965 lovprisade han Barbro Backberger för hennes ursinniga angrepp på »Den heliga familjen» och alltsedan dess har han inte
försummat något tillfälle •att kokettera med
vänsterradikala åsikter. Hans konfirmandbok
»Kom och se» – vilken även översatts till tyskan: där fick Luther igen för sin lilla katekes, som författaren skämtsamt brukar framhålla – har passat väl in i mönstret. Sin verkhga provpredikan för biskopsämbetet höll han
vid den nya enl\lammarriksdagens högtidliga
öppnande, då han läste lusen av politikerna
på ett sätt som uppenbarligen väckte deras då-
liga samvete. EEfekten uteblev inte: socialdemokraterna satte igång sin inpiskningsorganisation i Srockholm med omnejd och Ingmar
Ström kom vid provvalet till biskop på första
plats – stödd av praktiskt taget inga prästmän men av så många flera på den politiska
vänsterkanten organiserade lekmän. Regeringen kunde med gott samvete utnämna sin kandidat.
Det kyrkliga skvallret ville göra gällande
att ärkebiskopen i sista hand har det avgö-
rande inflytandet på alla biskopsutnärnningar, således även denna, och att han och hans
rådgivare kallblodigt offrade Stockholms stift
på fem år för att oskadliggöra Ström och därmed centralrådet. Men nog verkar det alltför
machiavelliskt för att passa in på en ärkebiskop som i själva verket har hållit Ström
och hans socialetiker om ryggen, och vem har
sagt •att Ström nu blivit oskadliggjord? Den
majoritet av det yngre prästerskapet, som strä-
var efter kyrkans fl’igörelse från statens överhöghet befarar att den klart politiska utnämningen av Ström kornmer .att både försvåra
och fördröja kyrkans förnyelse. Och vem vet
om inte biskopen i Stockholm sedan han lagt
bort tehuven och käppen en vacker dag kommer att upphöjas till generaldirektör och chef
för ett statligt serviceorgan benämnt religionsvårdsstyrelsen. Den dagen kommer vi att få
se en i ordets alla bemärkelser strömlinjeformad statskyrka.
GU
Ingmar Ström
Xär regeringen Palme till mångas häpnad och
till stor besvikelse för alla dem, som ansett
Helge Fossaeus vara den värdigare kandidaten,
utnämnt Ingmar Ström tiJ,l biskop i Stockholm, gjorde den blivande stiftschefen ett minnesvärt intervjuuttalande i Expressen.
Han förklarade att de gamla biskopssymbolerna måste verka komiska i allmänhetens
ögon och att han tänkte avrusta biskopsrollen
eftersom den bygger på traditioner som går
tillbaka ända till medeltiden eller ännu längre. Kräklan till exempel, sade hr Ström, är
1äl symbolen för herdestaven som man skall
gå omkring och peta på sina får med. Det är
ju inte en symbol som är toppmodern precis,
underströk han. Och vad skall man med den
där underliga mössan som visst kallas mitra
eller vad det nu är? undrade han. »Den vet
jag inte alls vad den betyder. Men jag tror
det är ett arv från de gamla översteprästerna. Så nog är det gammalt så det förslår.»
Han försäkrade dock att han skulle vam lojal gentemot symbolerna så länge den nuvarande handbokens föreskrifter gäller. Men den
där »tehuven», som han kallade mitran, meddelade han att han ·skulle plocka av så fort
.om möjligt i likhet med den övriga stassen.
Biskopen skall nämligen enligt hans mening
vara en vanlig funktionär inom det demokratiska samhället, en så att säga serviceman inom religionsvården. Någon skilsmässa mellan
kyrka och stat ville han inte veta av: »inte
kan vi lämna ut religionsvården åt privatkapitalismen!»
En av våra främsta yngre skalder skrev efter att ha tagit del av denna intervju en liten
dikt i Expressen där han ironiserade över att
ordet Gud inte på hela tiden nämndes av intervjuobjektet.
Kanske var det bäst så. Man fick nämligen
en känsla av att om Ingmar Ström tillfrågats
om sin syn på Gud och Jesus han skulle svarat ungefär så här: »Tja, det är ju symboler
som bygger på traditioner som går ända tillbaka till medeltiden och ännu längre! Inte är
de toppmoderna precis! Nej, nog är de gamla
så det förslår. Men jag kommer att vam loj·al. Vi har ju en bibel och så länge den gäller
får man ju rätta sej efter den.»
Ingmar Ströms meriter för biskopsämbetet
sådana man kan utläsa dem ur hans karriär
har sitt intresse. Han föddes för snart 60 år
sedan i Soma som son till en kyrkoherde. Efter studentexamen läste han först humaniora
med tonvikt på litteraturhistoria och tog en
fil kand 1936. Småningom övergick han till
teologin och blev efter teol kand och prästvigning 1941 vice komminister på Värmdö, i vilken befattning han kvarstod till 1944. Det är
under en trettioårig prästbana hans enda erfarenhet av praktiskt församlingsarbete, och
v.ad det vill säga att arbeta som präst ute på
fältet i en modern storstad har han ingen
aning om.
Nej, Ingmar Ström har manövrerat sig
fram helt och hållet på de inre linjerna och
det vore orättvist att inte erkänna att det
skett med stor skicklighet för att inte säga
smartness. Det finns hos Ström en egendomlig
blandning av å ena sidan en önskan att dra
till sig uppmärksamhet och publicitet genom
att provocera och chockera, å andra sidan en
opportunism inte minst i förhållande till dagens politiska makthavare, och denna blandning har givit mycket god utdelning i det rå-
dande kyrkopolitiska läget.
Ar 1945 blev Ström sekreterare i svenska
kyrkans diakonistyrelse och påföljande år chefredaktör för Vår Kyrka, där han snabbt förstod att göra sig känd som en utomordentligt
tidsmedveten (eller om man så vill konjunkturkänslig) Herrens (eller om man så vill de
nya herrarnas) tjänare. Med fint utbildad
känsla för PR lyckades han skaffa sig en image såsom bildstormare och frifräsare, en radikal och okonventionell och modem präst, som
inte skrädde orden och som kyrkans ledning
– om den ville visa att den följde med sin
tid – hade all anledning att behandla med
silkesvantar. Så skedde också. Under protek- 288
tion av koncilianta ärkebiskopar, som har velat hålla sig väl med vad de trott vara kyr- ~ans radikala flygel likaväl som med den
överhet, vilken fordom ansågs tillsatt av Gud,
har Ingmar Ström avancerat för att nu till
sist ha arriverat.
Det började med att han efter ett drygt decennium som omstridd redaktör för Vår Kyrka år 1959 befordrades till direktor i Svenska
kyrkans diakonistyrelse – en titd som erinrar
om Josef Aners formulering att direktor väl
är ett mera förandligat ord för ·direktör. Alltnog, från denna utgångspunkt har han med
hjälp av pastorerna Karl Manfred Olsson och
Ingmar Stoltz lagt beslag på den kyrkliga instans för vilken Vår Kyrka är organ, nämligen Svensim kyrkans centralråd. Detta råd har
ursprungligen varit avsett som ett slags serviceorgan för församlingarna, men Ingmar
Ström och hans medhjälpare har gjort sitt
bästa att förvandla det från ett kyrkans officiella centralråd till en kyrkans inofficiella
centralstyrelse. Där har de tre herrarna uppgivit sig syssla med någonting som de kallar
socialetik, men som har föga gemensamt med
vad forskarna på detta område avser med termen i fråga, men desto mera med kyrkopolitik. Eller som signaturen Sagittarius sarkastiskt uttryckt saken: ingen etik utan socialism.
Under tiden har Ingmar Ström allt tydligare visat färg, och färgen har varit röd. Han
har berättat att han inte tillhör något parti
men att den marxistiska stridsskriften »Den
nya vänstern» klarade upp en massa begrepp
för honom. Först då han läst den, har han
meddelat, »insåg jag på riktigt hur kapitalistoch västindoktrinerade vi är.» I sin julottepredikian 1965 lovprisade han Barbro Backberger för hennes ursinniga angrepp på »Den heliga familjen» och alltsedan dess har han inte
försummat något tillfälle •att kokettera med
vänsterradikala åsikter. Hans konfirmandbok
»Kom och se» – vilken även översatts till tyskan: där fick Luther igen för sin lilla katekes, som författaren skämtsamt brukar framhålla – har passat väl in i mönstret. Sin verkhga provpredikan för biskopsämbetet höll han
vid den nya enl\lammarriksdagens högtidliga
öppnande, då han läste lusen av politikerna
på ett sätt som uppenbarligen väckte deras då-
liga samvete. EEfekten uteblev inte: socialdemokraterna satte igång sin inpiskningsorganisation i Srockholm med omnejd och Ingmar
Ström kom vid provvalet till biskop på första
plats – stödd av praktiskt taget inga prästmän men av så många flera på den politiska
vänsterkanten organiserade lekmän. Regeringen kunde med gott samvete utnämna sin kandidat.
Det kyrkliga skvallret ville göra gällande
att ärkebiskopen i sista hand har det avgö-
rande inflytandet på alla biskopsutnärnningar, således även denna, och att han och hans
rådgivare kallblodigt offrade Stockholms stift
på fem år för att oskadliggöra Ström och därmed centralrådet. Men nog verkar det alltför
machiavelliskt för att passa in på en ärkebiskop som i själva verket har hållit Ström
och hans socialetiker om ryggen, och vem har
sagt •att Ström nu blivit oskadliggjord? Den
majoritet av det yngre prästerskapet, som strä-
var efter kyrkans fl’igörelse från statens överhöghet befarar att den klart politiska utnämningen av Ström kornmer .att både försvåra
och fördröja kyrkans förnyelse. Och vem vet
om inte biskopen i Stockholm sedan han lagt
bort tehuven och käppen en vacker dag kommer att upphöjas till generaldirektör och chef
för ett statligt serviceorgan benämnt religionsvårdsstyrelsen. Den dagen kommer vi att få
se en i ordets alla bemärkelser strömlinjeformad statskyrka.
GU