Dagens frågor; Sovjetisk tragedi
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Sovjetisk tragedi
Serlan två sovjetryska vetenskapsmän, Viktor
Krasin och Pjotr J akir, dömts till vardera tre
års fängelse och tre års förvisning för antisovjetisk verksamhet, ställdes de upp till en
presskonferens i Moskva. Även den utländska
pressen var inbjuden, och dess representanter
rapporterade samvetsgrant att båda de dömda erkänt sina förbrytelser och funnit sina
straff rättvisa. Möjligen är straffen också milda. De båda dömda hade deltagit i den underjordiska spridningen av meddelanden om
hur det faktiskt ser ut i Sovjetunionen. Att
människor får veta vad som är sanning i den
saken, betraktas som och innebär faktiskt ett
hot mot regimen.
Själva sättet att avlägga offentlig bekännelse om sina politiska misstag och synder är
ingenting nytt utan tillhör det kommunistiska
systemet med kritik och självkritik. Stalins
offer, åtminstone de som rannsakades offentligt, bekände på löpande band även brott som
påbördats dem och som de aldrig ens haft tillfälle att begå. Dessa erkännanden räknades
dem inte tillgodo och dödsdomarna stod fast.
Efter Stalins död, då barbariet mildrats, fanns
ett berömt exempel i Malenkov. Han tillhörde
den nya ledningen men blev konkurrent till
Chrustjov, som mysande hörde sin förre kollega bekänna sina misstag inför en hel partikongress innan han försvann till en obetydlig
befattning. Malenkav överlevde emellertid, vilket däremot en annan inom samma grupp inte gjorde. Berija fick aldrig tillfälle att bekänna någonting, eftersom han sköts utan rättegång.
Jakir och Krasin har utnyttjats och oskadliggjorts. Samtidigt har kritiken skärpts mot
de två stora inom det andliga motståndet mot
kommunistregimen. Solsjenitsyn och Sacharov, författare och fysiker, båda med världsrykte, har angripits värre än någonsin. Den
senare, som inte kan väntas gå partiet tillhanda med ånger och erkännanden, har till
och med låtit meddela att om han plötsligt
avlider skall ingen tro vad som uppgives 011
dödsorsaken. Sacharov räknar med att ha
kan bli mördad genom den hemliga polisal
försorg.
Vad som drabbat Solsjenitsyn är karuh
ännu mera tragiskt. En roman, som han sbj.
vit med motiv från ett av Stalins arbetslägff,
har påträffats av polisen. En kvinna, som elter pressande förhör erkänt var manuskripill
hållits dolt, uppges ha begått självmord.
Sovjetunionen må ha råd att avvara en JOo
manförfattare och en kärnfysiker och sitt eg11
anseende dessutom. Men avsikten med förfiiljelserna av en intellektuell elit har varit att &
rättning i leden inom landet och att förstfra
underlaget för kritik utomlands. Den avsiklal
har förfelats. Svagheten i det rådande systeo
met framstår däremot klart. En självutnälllllll
härskande grupp, numera inte stödd på Cl
ideologi utan på en arme som den knappat
längre fullt behärskar, måste i rädsla se pl
varje form av förändring och förnyelse, mCI
mest på den som kan följa efter kritik fda
överlägsna personligheter. Sårlana måste 1JDo
danröjas. Tragedin som behandlar deras ödr
utspelas inför hela världens ögon.
Handlingsfrihet
I en artikel i tidskriften Reservbefäl har ge.
nerairnajar P Hj Bauer erinrat om ett uua.
!ande, som den västtyske socialdemokra!W!
försvarsministern gjorde vid sitt partis k(lo
gress i april i år. Denne underströk att på •
nare tid en betydande tillväxt skett ia
Warszawapaktens militära styrkor. AntU!
sovjetiska stridsvagnar anses ha ökat Ida
14 000 till 20 000. Tendensen inom hela pabområdet går mot förstärkning av de konvt~o
tionella stridskrafterna. Samtidigt riskcnr
NATO-sidan en försvagning på grund av III
amerikanska trupper dras tillbaka från EUJt
pa.
Hur många svenska socialdemokratiska valtalare har under den gångna valrörelsen
nämnt ett ord om sådana saker? Säkerligen
ingen. Ordet avspänning har däremot kommit
till användning. Visserligen är det riktigt att
på det politiska planet, och även på det handelspolitiska, närmanden har skett mellan
stormakterna. På säkerhetskonferenser och vid
andra tillfällen talas allt fortfarande om fredlig utveckling och samarbete. Samtidigt är det
uppenbart att östsidan skärper sin beredskap
inom två områden, det ideologiska och det
militära.
Vad beträffar det sistnämnda förefaller det
vara så, att regimen i Sovjetunionen måste
taga mycken hänsyn till armeledningen. Om
det är sant att hr Bresjnev nått sin nuvarande
dominerande ställning med hjälp av generalerna, är det lika sant att dessa också skulle
kunna undandraga honom sitt stöd. Ingen är
vare sig odödlig eller ens oumbärlig, och nästa
maktkonstellation i Sovjetunionen kan helt
öppet komma att ha starkare militära inslag.
Detta innebär inte krig eller omedelbar
krigsfara. Men det innebär otvivelaktigt ett
försämrat och mera osäkert läge inte minst
för småstaterna i det stora landets närhet.
Risk kommer att finnas för politiska krav under mer eller mindre öppet militärt hot, krav
med ”säkerhetspolitisk” motivering. Det kan
i våra trakter röra sig om deltagande i och
därmed kontroll av Östersjöinloppen eller
Nordkalotten. Det är inte på något vis verklighetsfrämmande att räkna med sådana eller
liknande framstötar inom olika geografiska
områden. Tvärtom är det realistiskt.
I Sverige har vi på regeringen PaJmes initiativ påbörjat en alldeles egen nedrustning,
fastän den inte kallas så. Det är vanligt att
läsa om flygplan som sätts i malpåse eller
nedskrotas, om nedtrappning av förbandens
slagkraft och om friställande av personal. Det
är nog riktigt att det statsfinansiella läget än
mer än det utrikespolitiska gjort det nödvändigt att acceptera vissa risker. Men samtidigt
335
talas det om att vi bevarar vår handlingsfrihet.
För var dag som går blir i själva verket
denna mindre. En otillräcklig utbildning går
inte plötsligt att förbättra, och det blir inte
vi själva som bestämmer hur lång tid vi kan
räkna med. Vapenfabrikation, som läggs ned,
återuppstår inte genom ett trollslag. Krigsplanläggningen är hemlig, men förespråkar
man ett ”periferiförsvar”, kan därmed inte
menas annat än ett kallt räknande med att
en fiende måste släppas in i landet för att
där bilda åtminstone ett brohuvud, och detta
därför att vi inte längre kommer att kunna
försvara oss överallt. Där står vi nu.
Vi behöver en ny försvarsdebatt, sägs det.
Ja, och den bör inledas med en försvarsredovisning, en upplysning om var vi har hamnat.
Dagstidningarnas upplagor
En försiktig återhämtning efter det dåliga
året 1972 – så kunde man karakterisera utvecklingen för dagspressen i allmänhet sedan
AB Tidningsstatistik offentliggjort upplagesiffrorna för första halvåret 1973. Det beror
främst på den dramatiska utvecklingen i Gö-
teborgs tidningsvärld att omdömet ändå inte
är helt rättvisande: först kom hotet om nedläggning av en av våra äldsta tidningar, Gö-
teborgs Handels- och Sjöfartstidning, grundad
1832, och den 8 september utgavs sista numret. Även om upplagan inte var den avgörande
faktorn, fortsatte minskningen i år med 3 000
ex till 40 500. Tidningen hade efter omläggningen till på seriösa samhällsfrågor specialiserad rikstidning en betydande men inte tillräcklig framgång i att nå nya läsare utanför
Göteborg. Alltför många av tidningens traditionella göteborgsläsare uppfattade HT: s nya
identitet som främmande, lokalannonseringen
försvann till största delen och distributionen
fördyrades. I år upphörde dessutom möjligheten för de västsvenska HT-läsarna att samL
336
prenumerera på HT och GT-Söndagstidningen och därmed i praktiken få en sjudagarstidning; Söndagstidningen (105 000 ex) lades ned
efter överlåtelsen till Göteborgs-Posten.
Göteborgs-Posten ökade som väntat sin söndagsupplaga kraftigt (+ 40 000 ex). På vardagarna nådde GP för första gången 300 000
ex (+ 2 000). Tidningen har med sin utpräglat lokala och av många kritiserade inriktning en täckning av inte mindre än ca 85 proc
av göteborgshushållen. GP: s inköp av kvällstidningen GT från HT-koncernen har ännu
inte satt några positiva spår i GT: s vardagsupplaga, so~:. nu är 78 000 ex (- 2 000).
Däremot fick GT på söndagarna 15 000 av
Söndagstidningens gamla lösnummerköpare.
För Stockholms del fortsätter en tidigare
tendens med ganska måttlig ökning för Dagens
Nyheter, + 2 000 till 443 500 ex och fortsatt
tillbakagång för Svenska Dagbladet, – 3 500
till 148 500 ex. Den kritiska inställning till
DN: s journalistik som uttrycktes såväl av vissa av tidningens egna medarbetare som av The
Times i London i dess pressöversikt tycks inte
kunna avläsas i några motsvarande stämningar bland DN: s läsare i allmänhet.
Av Stockholms kvällstidningar har Aftonbladet, trots eller möjligen på grund av lejonparten av anmärkningarna från Pressens Opinionsnämnd på sistone, lyckats bäst med
+ 8 000 ex och har nu 478 000. Även Expressen har hämtat in något av förra årets ras,
dock inte mer än föga imponerande l 500 ex,
och ligger nu på 588 000. Något i skymundan
fortsätter pingströrelsens femdagarstidning
Dagen sin märkliga utveckling – ett tidens
tecken? -och har nu med 27 000 ex fått nä-
ra l 000 nya läs:.:re.
I Malmö återfinns den tidning som under
två år ökat mest, Kvälls-Posten med dess insändarskrivande läsekrets. 8 500 är årets ökning, 117 000 upplagan, och därmed har KvP
nära nog gått ifatt koncern- och morgonkollegan Sydsvenska Dagbladet, som dock håller
undan med 117 500 ex (+ 2 000). Arbetet är
distanserat men har också stärkt sin ställning
något (+ l 000 till l 06 000). Skånska Dag·
bladet har inte kunnat profitera på centervå-
gen utan fortsätter sin mångåriga tillbakagång. Efter l 000 förlorade ex ligger man nu
på 30 000-strecket.
storstadspressen har sammanlagt ökat med
25 000 ex (88 000 på söndagarna) . Landsortstidningarnas ökning är 23 000 ex. Den intressantaste förändringen vad gäller de sistnämnda är kanske att Arbetarbladet i Gävle har
knappat in på Gefle Dagblad – skillnaden är
nu mindre än l 000 ex. Skulle Arbetarbladet
passera kollegan är dock därmed inte sagt att
rollerna blir ombytta när det gäller presstö-
det, eftersom Gefle Dagblad sannolikt kommer att förbli störst på utgivningsorten –
men riktigt vad som sker med presstödet vet
ingen eftersom reglerna lämnar utrymme för
ett betydande mått av godtycke. Därför är en
revision av dessa regler nödvändig.
10 väl använda miljoner
I slutet av augusti detta år uppvaktades utbildningsministern Ingvar Carlsson av lan·
dets tre stora lärarförbund: Lärarnas Riksför·
bund, Sveriges Lärarförbund och Svenska
Facklärarförbundet med en hemställan, som
bör ha mottagits med blandade känslor av
honom.
Från förbundens lokalavdelningar har under de senaste åren kommit så alarmerande
rapporter om disciplinproblemen i skolorna,
att förbunden funnit det nödvändigt att göra
en samlad framstöt om anslag till omedelbara
åtgärder för att skapa rimlig ordning och arbetsro i skolorna. Främst är det storstadsområdena man tänker på.
I skolorna där förekommer ideligen att elever vägrar lyda lärare, vägrar lämna lektionssalen; vägrar uppge namnet för en vaktha·
vande lärare, utövar allt värre mobbing, svär,
ljuger etc. Av detta kaotiska tillstånd blir naturligtvis de studiemotiverade och ordningssamma eleverna lidande.
Förbunden föreslog att länsskolenämnderna
skulle få 10 miljoner kr att på rektorernas be- ~äran fördela till åtgärder, där det bäst behövdes. Det gällde ingalunda vad våra vänsterextremister, som gjort vad de kunnat för
att förstöra ordningen i skolorna, brukar kalla
repression. Man ville helt enkelt kunna få till
stånd temporära uppdelningar av klasser, särskilda fritidsaktiviteter under eller efter skoldagen, närmare undersökning av frånvaroorsaker, läxhjälp, mer tid för klassföreståndare
att ägna sig åt elewård etc.
Sällan skulle väl 10 milj kunna användas
bättre. Otaliga föräldrar, särskilt då i storstadsskolorna, står skräckslagna inför deras
barns skildringar av den oreda, pennalism,
mobbing och bokstavligen talat terror mot lä-
rama, som sägs vara dagligen aktuella företeelser i deras skolor. Att skolundervisningen
ger så dåliga resultat beror säkerligen också
och inte minst på det oefterrättliga disciplinä-
ra tillståndet på så många håll. De vänstervridna skolpolitrukerna i Skolöverstyrelsen har
av sitt ståtliga program för social fostran, ett
mål, som de förmenar mer än väl kompensera bristen på meddelade kunskaper och färdigheter, faktiskt lyckats göra det motsatta
– en skola, som provocerar fram en fostran
till asocialitet. Den föraktfulla attityd, som Sö
så länge intagit till lärarnas bekymmer och
hovsamma önskemål om stöd i ryggen för sina
uppgifter att lära ut vett och vetande, hut och
hyfsning, visar alltför väl att myndighetens reformpolitik tappat fästet i verkligheten. Det
är dags att beakta vad de verkliga fackmännen, de som arbetar på fältet, säger och krä-
ver.
Ett valutspel
Finansminister Gunnar Sträng har under sin
ämbetstid hunnit begå ett antal svåra miss- 337
tag som hårt tärt på hans förtroendekapitaL
Under de senastee åren har framför allt de
konjunkturpolitiska felbedömningarna kommit att stå i förgrunden. Men frågan är om
inte den mest ödesdigra av alla missbedömningar är den som daterar sig från mitten av
1960-talet, då hr Sträng utan nämnvärd sakargumentation lät allmänna skatteberedningens förslag till nytt skattesystem falla under
bordet.
Visserligen innebar förslaget i mångt och
mycket en kompromiss. Men det hade en förtjänst, som på längre sikt hade förebyggt den
utveckling som vi sedan dess upplevt. Man fö-
reslog en kraftig höjning av den indirekta beskattningen och en motsvarande sänkning av
den direkta skatten. Om förslaget hade genomförts, hade det dels inneburit en mer arbetsstimulerande direkt beskattning, dels hade det
blivit politiskt omöjligt att ytterligare öka
momsen. I stället har vi sedan mitten av 1960-
talet fått uppleva en fullkomligt orimlig stegring av såväl direkt som indirekt skatt. Det
är ingen överdrift att hävda, att det samlade
skattetrycket idag äventyrar stora inkomstlagargruppers ekonomiska välfärd.
Hela skatte- och bidragssystemet präglas
nu av total desorganisation. Ett exempel kan
belysa effekterna. Om den ena maken i en
tvåbarnsfamilj i Stockholm tjänar 30 000 kronor och den andra maken tar ett arbete som
ger en årsinkomst på 20 000 kronor, blir
nettobehållningen av familjens totala bruttoinkomstökning inte mera än 5 000 kronor sedan hänsyn tagits till skatt, bidragsbortfall
och barntillsynskostnader. Om familjen i stället väljer att låta den förstnämnde öka sin
inkomst med lO000 kronor, t ex genom byte
av anställning eller genom extraknäck, ökar
familjens disponibla inkomst med endast 2 500
kronor. I båda fallen försvinner alltså tre fjärdedelar av inkomstökningen, och detta inträffar i ett inkomstläge som snarare ligger under
än över genomsnittet för svenska löntagare.
När många människor hävdar att ”det inte
338
lönar sig att arbeta”, är det alltså inte fråga
om litterära överdrifter utan om en högst adekvat beskrivning av dagens situation.
Mot denna bakgrund erbjuder regeringens
valutspel om att taga bort folkpensionsavgiften inget mer än en ny galgenfrist. Marginaleffekterna på inkomstökningar kvarstår oförändrade. Den bristande samordningen mellan skatter och bidrag består med alla de absurda konsekvenser det medför. Avgiftens slopande ger en ny momentan förbättring av löntagarnas köpkraft och kan i bästa fall också
bidra till att något dämpa kraven i den kommande avtalsrörelsen. Men en rad frågor anmäler sig osökt.
Var finns garantierna för att löntagarorganisationerna verkligen räknar av den del av
det tillgängliga löneutrymmet som svarar
mot ökningen av löneskatten med 3,8 miljarder? Hur skall kommunerna klara att hålla
oförändrad utdebitering, då de dels påläggs en
ökad löneskatt för de kommunalanställda, dels
får räkna med en mindre ökning av skatteunderlaget än som annars skett? Har regeringen kalkylerat med det bortfall som på
motsvarande sätt blir följden för statens del?
Kommer man att täcka kostnaderna för det
föreslagna folkpensionstillägget, och var tas
i så fall de 350 milj kronor detta kostar?
Om detta vet ingen någonting, men hr
Sträng har upprepade gånger förklarat att
”Sveriges finansminister brukar inte ge ifrån
sig något utan att se till att han på något sätt
får igen det”. Inga som helst garantier ges
mot att regeringen liksom 1970 skulle komma
igen med nya skattehöjningar för att täcka
det ofrånkomliga intäktsbortfallet.
Lägg härtill att de l 500 kronorna i sänkt
skatt, som alla över 35 000 kronors årsinkomst
får genom regeringsförslaget, genast måste reduceras med flera hundra kronor till följd av
sjukförsäkringsreformens höjda egenavgifter,
och det står klart att värdet av detta utspel
är mycket osäkert. Det enda som med absolut
visshet händer, är att näringslivet belastas med
en ny pålaga om 3,3 procent på lönesummao.
En ny lapp skulle fogas till det beryktade
strängska lapptäcket utan några som helst garantier för nämnvärt ökad sängvärme.
Sveriges Radio på prov
Sveriges Radio har under valrörelsen satts på
ett hårt prov beträffande sin partipolitiska objektivitet. Provet har beståtts någorlunda väl
Den extremt vänstervridna krets, som initierade emellan brukar kallas ”Schmid, Schmid A
Co”, har vackert fått hålla sig i bakgrunden.
De rutinerade politikerplågarna Herbert Sö-
derström och Gustav Olivercrona har visat si(
från sin bästa sida. De bör vid det här laget
vara lika uppskattade – eller lika hjärtligt
avskydda – inom alla partier. Ingen, som
haft tillfälle att på nära håll studera Lau
Orup i aktion, har någonsin betvivlat att han
har hjärtat till vänster. Men även hr Orup
har i stort sett hållit tungan rätt i munnen.
Förr var det inte alltid fallet.
Men visst spåras åtskilligt av det underhandssamarbete mellan kanslihuset och valda
inflytelserika gestalter i Sveriges Radio, som
hr Palme på sin tid byggde upp. Ett nästan
skrattretande exempel var när socialdemokraterna i sin panik efter den för dem nedslående Sifo-undersökning, som publicerades den l
september, började plundra papperskorgarna
på de sista valargumenten. På industridepar·
tementet bröt man på tisdagen den 4 september hastigt och lustigt ut ett material ur en
pågående utredning, ett material, som skulle
visa att småindustrin egentligen var mera lönsam än storindustrin. Avsikten var naturligtvis
att misstänkliggöra de borgerliga partieroas
kritik mot regeringens diskriminering av små-
företagen. Med oskuldsfull fräckhet förklarades från industridepartementet att materialet
just nu publicerades därför att ”massmedia
begärt det”. T o m hr Orup, som presiderade
över nyhetskommentaren i TV till industridepartementets lilla valbomb, hade svårt att hålla anletsdragen i styr inför den upplysningen.
Så får det ju inte gå till i en valrörelse. Om
en illa trängd regering i desperation försöker
kasta in debattmaterial ur dittills icke tillgängliga offentliga källor, skall Sveriges Radio åtminstone ge oppositionen tillfälle att
förhandsgranska det och kommentera det i
publiceringsögonblicket. Eljest uppstår ett
samspel mellan kanslihus och monopolmedia,
ett samspel, där en regering kan utnyttja på en
gång regeringsmaktens övertag – den har ju
alltid mer experter och mer utredningsmaterial än oppositionen – och mediets unika genomslagskraft i opinionsbildningen. Sådant
kallas på ren svenska för tjuvtricks. Att det
inte hjälpte är ingen ursäkt – allra minst för
Sveriges Radio. Där slogs man inte för sitt
politiska liv. Men kanske några där trodde
det.
Med hjärtat hos vänstern
Affischer och annat valtryck från den gångna
valrörelsen har sopats ihop och överlämnats
åt glömskan, i flera fall till en barmhärtig så-
dan. Dock skall en publikation ej bli alldeles
förgäten. Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening i Stor-Stockholm gav till valet ut en
liten typografiskt välgjord skrift med bidrag
av partitrogna poeter, från Karl Vennberg
ända ned till Helga Henschen. Den kallades,
med ett citat från den förre, ”du vars hjärta
är hos vänstern”. Om någon tvivlat på att socialdemokraterna haft stora valfonder, måste
han ha fått sitt tvivel undanröjt då han tagit
del av denna skrift. Ingen kallhamrad partisekreterare kan vara så optimistisk, att han
tror att någon enda läsare blir omvänd av
poesi. Men har man gott om pengar, kan det
vara skönt att under valtider hålla sina kulturarbetare lugna.
339
Det kan behövas. Ett bidrag, inte på vers
utan på begriplig prosa, av Bosse Gustafson
är enligt skriftens utgivare ämnat som programförklaring. Hr Gustafson förklarar sig vara socialdemokrat trots allt. Det senaste året
av hr PaJmes regering har bjudit på missräkningar. Författningsreformen har inte inneburit att kungadömet avskaffats. Kyrkan har inte
skiljts från staten. Abortlagen har inte lagts
fram. ”Lögnen att brottsligheten ökar” har
gjort att vi får mer polis. Med andra ord:
kulturarbetarnas önskemål överensstämmer inte mycket med vad en majoritet av svenska
folket önskar. Socialdemokrati talas det också
om i deras skrift, men föga om demokrati.
En skald vid namn Staffan Larsson skall ej
förbigås. Han ägnar sitt bidrag åt försvaret.
Han har sett ”tre till fyra” sädesärlor jaga
bort en kaja. Uppenbarligen ville den svarta
fågeln ”ärlornas boplats illa”. Härav slutsatsen ”en ärlornas ärligt beslutsamma gerilla/
kan en stormakt som kajan aldrig rå på.” Här
inställer sig först frågan, varför den öppna
striden mellan tre eller fyra på den ena sidan
och en ensam på den andra kallas gerilla, om
inte för rimmet på ”illa”. Men den viktigare
frågan är vad som hänt om kajan, som den
brukar, uppträtt i par, och paren i flock. Hur
många sädesärlor skulle då behövts? I sitt
utelämnande av svaret på denna fråga har
poeten fångat hela det svenska försvarets dilemma!
Någon närmare kommentar skall ej göras
till Sandro Key-Abergs poetiska hyllning till
lagandan och till en namngiven fotbollsspelare. Det pinsamma är nämligen att det numera
inte torde finnas något lag som vore villigt att
spela ihop med just honom. Det poetiska omdömet, liksom det redaktionella, tycks helt
ha slagit slint.
En skald söker man förgäves. Var finns
ambassadören och Aftonbladsmedarbetaren
Jean-Cristophe Öberg? Han om någon demonstrerar ju i sin diktning att han har hjärtat hos vänstern. Misstänker möjligen de mer
340
renhjärtade socialdemokratiska kulturarbetarna att hr öbergs hjärta befinner sig till vänster om vänstern? Eller är det rent av så att
de har läst hela strofen hos Karl Vennberg,
där det står ”Du vars hjärta är hos vänstern:
den behöver ditt förnuft”, och har sagt sig
att en så orimlig begäran vill de ändå inte
skriva under.
Sovjetisk tragedi
Serlan två sovjetryska vetenskapsmän, Viktor
Krasin och Pjotr J akir, dömts till vardera tre
års fängelse och tre års förvisning för antisovjetisk verksamhet, ställdes de upp till en
presskonferens i Moskva. Även den utländska
pressen var inbjuden, och dess representanter
rapporterade samvetsgrant att båda de dömda erkänt sina förbrytelser och funnit sina
straff rättvisa. Möjligen är straffen också milda. De båda dömda hade deltagit i den underjordiska spridningen av meddelanden om
hur det faktiskt ser ut i Sovjetunionen. Att
människor får veta vad som är sanning i den
saken, betraktas som och innebär faktiskt ett
hot mot regimen.
Själva sättet att avlägga offentlig bekännelse om sina politiska misstag och synder är
ingenting nytt utan tillhör det kommunistiska
systemet med kritik och självkritik. Stalins
offer, åtminstone de som rannsakades offentligt, bekände på löpande band även brott som
påbördats dem och som de aldrig ens haft tillfälle att begå. Dessa erkännanden räknades
dem inte tillgodo och dödsdomarna stod fast.
Efter Stalins död, då barbariet mildrats, fanns
ett berömt exempel i Malenkov. Han tillhörde
den nya ledningen men blev konkurrent till
Chrustjov, som mysande hörde sin förre kollega bekänna sina misstag inför en hel partikongress innan han försvann till en obetydlig
befattning. Malenkav överlevde emellertid, vilket däremot en annan inom samma grupp inte gjorde. Berija fick aldrig tillfälle att bekänna någonting, eftersom han sköts utan rättegång.
Jakir och Krasin har utnyttjats och oskadliggjorts. Samtidigt har kritiken skärpts mot
de två stora inom det andliga motståndet mot
kommunistregimen. Solsjenitsyn och Sacharov, författare och fysiker, båda med världsrykte, har angripits värre än någonsin. Den
senare, som inte kan väntas gå partiet tillhanda med ånger och erkännanden, har till
och med låtit meddela att om han plötsligt
avlider skall ingen tro vad som uppgives 011
dödsorsaken. Sacharov räknar med att ha
kan bli mördad genom den hemliga polisal
försorg.
Vad som drabbat Solsjenitsyn är karuh
ännu mera tragiskt. En roman, som han sbj.
vit med motiv från ett av Stalins arbetslägff,
har påträffats av polisen. En kvinna, som elter pressande förhör erkänt var manuskripill
hållits dolt, uppges ha begått självmord.
Sovjetunionen må ha råd att avvara en JOo
manförfattare och en kärnfysiker och sitt eg11
anseende dessutom. Men avsikten med förfiiljelserna av en intellektuell elit har varit att &
rättning i leden inom landet och att förstfra
underlaget för kritik utomlands. Den avsiklal
har förfelats. Svagheten i det rådande systeo
met framstår däremot klart. En självutnälllllll
härskande grupp, numera inte stödd på Cl
ideologi utan på en arme som den knappat
längre fullt behärskar, måste i rädsla se pl
varje form av förändring och förnyelse, mCI
mest på den som kan följa efter kritik fda
överlägsna personligheter. Sårlana måste 1JDo
danröjas. Tragedin som behandlar deras ödr
utspelas inför hela världens ögon.
Handlingsfrihet
I en artikel i tidskriften Reservbefäl har ge.
nerairnajar P Hj Bauer erinrat om ett uua.
!ande, som den västtyske socialdemokra!W!
försvarsministern gjorde vid sitt partis k(lo
gress i april i år. Denne underströk att på •
nare tid en betydande tillväxt skett ia
Warszawapaktens militära styrkor. AntU!
sovjetiska stridsvagnar anses ha ökat Ida
14 000 till 20 000. Tendensen inom hela pabområdet går mot förstärkning av de konvt~o
tionella stridskrafterna. Samtidigt riskcnr
NATO-sidan en försvagning på grund av III
amerikanska trupper dras tillbaka från EUJt
pa.
Hur många svenska socialdemokratiska valtalare har under den gångna valrörelsen
nämnt ett ord om sådana saker? Säkerligen
ingen. Ordet avspänning har däremot kommit
till användning. Visserligen är det riktigt att
på det politiska planet, och även på det handelspolitiska, närmanden har skett mellan
stormakterna. På säkerhetskonferenser och vid
andra tillfällen talas allt fortfarande om fredlig utveckling och samarbete. Samtidigt är det
uppenbart att östsidan skärper sin beredskap
inom två områden, det ideologiska och det
militära.
Vad beträffar det sistnämnda förefaller det
vara så, att regimen i Sovjetunionen måste
taga mycken hänsyn till armeledningen. Om
det är sant att hr Bresjnev nått sin nuvarande
dominerande ställning med hjälp av generalerna, är det lika sant att dessa också skulle
kunna undandraga honom sitt stöd. Ingen är
vare sig odödlig eller ens oumbärlig, och nästa
maktkonstellation i Sovjetunionen kan helt
öppet komma att ha starkare militära inslag.
Detta innebär inte krig eller omedelbar
krigsfara. Men det innebär otvivelaktigt ett
försämrat och mera osäkert läge inte minst
för småstaterna i det stora landets närhet.
Risk kommer att finnas för politiska krav under mer eller mindre öppet militärt hot, krav
med ”säkerhetspolitisk” motivering. Det kan
i våra trakter röra sig om deltagande i och
därmed kontroll av Östersjöinloppen eller
Nordkalotten. Det är inte på något vis verklighetsfrämmande att räkna med sådana eller
liknande framstötar inom olika geografiska
områden. Tvärtom är det realistiskt.
I Sverige har vi på regeringen PaJmes initiativ påbörjat en alldeles egen nedrustning,
fastän den inte kallas så. Det är vanligt att
läsa om flygplan som sätts i malpåse eller
nedskrotas, om nedtrappning av förbandens
slagkraft och om friställande av personal. Det
är nog riktigt att det statsfinansiella läget än
mer än det utrikespolitiska gjort det nödvändigt att acceptera vissa risker. Men samtidigt
335
talas det om att vi bevarar vår handlingsfrihet.
För var dag som går blir i själva verket
denna mindre. En otillräcklig utbildning går
inte plötsligt att förbättra, och det blir inte
vi själva som bestämmer hur lång tid vi kan
räkna med. Vapenfabrikation, som läggs ned,
återuppstår inte genom ett trollslag. Krigsplanläggningen är hemlig, men förespråkar
man ett ”periferiförsvar”, kan därmed inte
menas annat än ett kallt räknande med att
en fiende måste släppas in i landet för att
där bilda åtminstone ett brohuvud, och detta
därför att vi inte längre kommer att kunna
försvara oss överallt. Där står vi nu.
Vi behöver en ny försvarsdebatt, sägs det.
Ja, och den bör inledas med en försvarsredovisning, en upplysning om var vi har hamnat.
Dagstidningarnas upplagor
En försiktig återhämtning efter det dåliga
året 1972 – så kunde man karakterisera utvecklingen för dagspressen i allmänhet sedan
AB Tidningsstatistik offentliggjort upplagesiffrorna för första halvåret 1973. Det beror
främst på den dramatiska utvecklingen i Gö-
teborgs tidningsvärld att omdömet ändå inte
är helt rättvisande: först kom hotet om nedläggning av en av våra äldsta tidningar, Gö-
teborgs Handels- och Sjöfartstidning, grundad
1832, och den 8 september utgavs sista numret. Även om upplagan inte var den avgörande
faktorn, fortsatte minskningen i år med 3 000
ex till 40 500. Tidningen hade efter omläggningen till på seriösa samhällsfrågor specialiserad rikstidning en betydande men inte tillräcklig framgång i att nå nya läsare utanför
Göteborg. Alltför många av tidningens traditionella göteborgsläsare uppfattade HT: s nya
identitet som främmande, lokalannonseringen
försvann till största delen och distributionen
fördyrades. I år upphörde dessutom möjligheten för de västsvenska HT-läsarna att samL
336
prenumerera på HT och GT-Söndagstidningen och därmed i praktiken få en sjudagarstidning; Söndagstidningen (105 000 ex) lades ned
efter överlåtelsen till Göteborgs-Posten.
Göteborgs-Posten ökade som väntat sin söndagsupplaga kraftigt (+ 40 000 ex). På vardagarna nådde GP för första gången 300 000
ex (+ 2 000). Tidningen har med sin utpräglat lokala och av många kritiserade inriktning en täckning av inte mindre än ca 85 proc
av göteborgshushållen. GP: s inköp av kvällstidningen GT från HT-koncernen har ännu
inte satt några positiva spår i GT: s vardagsupplaga, so~:. nu är 78 000 ex (- 2 000).
Däremot fick GT på söndagarna 15 000 av
Söndagstidningens gamla lösnummerköpare.
För Stockholms del fortsätter en tidigare
tendens med ganska måttlig ökning för Dagens
Nyheter, + 2 000 till 443 500 ex och fortsatt
tillbakagång för Svenska Dagbladet, – 3 500
till 148 500 ex. Den kritiska inställning till
DN: s journalistik som uttrycktes såväl av vissa av tidningens egna medarbetare som av The
Times i London i dess pressöversikt tycks inte
kunna avläsas i några motsvarande stämningar bland DN: s läsare i allmänhet.
Av Stockholms kvällstidningar har Aftonbladet, trots eller möjligen på grund av lejonparten av anmärkningarna från Pressens Opinionsnämnd på sistone, lyckats bäst med
+ 8 000 ex och har nu 478 000. Även Expressen har hämtat in något av förra årets ras,
dock inte mer än föga imponerande l 500 ex,
och ligger nu på 588 000. Något i skymundan
fortsätter pingströrelsens femdagarstidning
Dagen sin märkliga utveckling – ett tidens
tecken? -och har nu med 27 000 ex fått nä-
ra l 000 nya läs:.:re.
I Malmö återfinns den tidning som under
två år ökat mest, Kvälls-Posten med dess insändarskrivande läsekrets. 8 500 är årets ökning, 117 000 upplagan, och därmed har KvP
nära nog gått ifatt koncern- och morgonkollegan Sydsvenska Dagbladet, som dock håller
undan med 117 500 ex (+ 2 000). Arbetet är
distanserat men har också stärkt sin ställning
något (+ l 000 till l 06 000). Skånska Dag·
bladet har inte kunnat profitera på centervå-
gen utan fortsätter sin mångåriga tillbakagång. Efter l 000 förlorade ex ligger man nu
på 30 000-strecket.
storstadspressen har sammanlagt ökat med
25 000 ex (88 000 på söndagarna) . Landsortstidningarnas ökning är 23 000 ex. Den intressantaste förändringen vad gäller de sistnämnda är kanske att Arbetarbladet i Gävle har
knappat in på Gefle Dagblad – skillnaden är
nu mindre än l 000 ex. Skulle Arbetarbladet
passera kollegan är dock därmed inte sagt att
rollerna blir ombytta när det gäller presstö-
det, eftersom Gefle Dagblad sannolikt kommer att förbli störst på utgivningsorten –
men riktigt vad som sker med presstödet vet
ingen eftersom reglerna lämnar utrymme för
ett betydande mått av godtycke. Därför är en
revision av dessa regler nödvändig.
10 väl använda miljoner
I slutet av augusti detta år uppvaktades utbildningsministern Ingvar Carlsson av lan·
dets tre stora lärarförbund: Lärarnas Riksför·
bund, Sveriges Lärarförbund och Svenska
Facklärarförbundet med en hemställan, som
bör ha mottagits med blandade känslor av
honom.
Från förbundens lokalavdelningar har under de senaste åren kommit så alarmerande
rapporter om disciplinproblemen i skolorna,
att förbunden funnit det nödvändigt att göra
en samlad framstöt om anslag till omedelbara
åtgärder för att skapa rimlig ordning och arbetsro i skolorna. Främst är det storstadsområdena man tänker på.
I skolorna där förekommer ideligen att elever vägrar lyda lärare, vägrar lämna lektionssalen; vägrar uppge namnet för en vaktha·
vande lärare, utövar allt värre mobbing, svär,
ljuger etc. Av detta kaotiska tillstånd blir naturligtvis de studiemotiverade och ordningssamma eleverna lidande.
Förbunden föreslog att länsskolenämnderna
skulle få 10 miljoner kr att på rektorernas be- ~äran fördela till åtgärder, där det bäst behövdes. Det gällde ingalunda vad våra vänsterextremister, som gjort vad de kunnat för
att förstöra ordningen i skolorna, brukar kalla
repression. Man ville helt enkelt kunna få till
stånd temporära uppdelningar av klasser, särskilda fritidsaktiviteter under eller efter skoldagen, närmare undersökning av frånvaroorsaker, läxhjälp, mer tid för klassföreståndare
att ägna sig åt elewård etc.
Sällan skulle väl 10 milj kunna användas
bättre. Otaliga föräldrar, särskilt då i storstadsskolorna, står skräckslagna inför deras
barns skildringar av den oreda, pennalism,
mobbing och bokstavligen talat terror mot lä-
rama, som sägs vara dagligen aktuella företeelser i deras skolor. Att skolundervisningen
ger så dåliga resultat beror säkerligen också
och inte minst på det oefterrättliga disciplinä-
ra tillståndet på så många håll. De vänstervridna skolpolitrukerna i Skolöverstyrelsen har
av sitt ståtliga program för social fostran, ett
mål, som de förmenar mer än väl kompensera bristen på meddelade kunskaper och färdigheter, faktiskt lyckats göra det motsatta
– en skola, som provocerar fram en fostran
till asocialitet. Den föraktfulla attityd, som Sö
så länge intagit till lärarnas bekymmer och
hovsamma önskemål om stöd i ryggen för sina
uppgifter att lära ut vett och vetande, hut och
hyfsning, visar alltför väl att myndighetens reformpolitik tappat fästet i verkligheten. Det
är dags att beakta vad de verkliga fackmännen, de som arbetar på fältet, säger och krä-
ver.
Ett valutspel
Finansminister Gunnar Sträng har under sin
ämbetstid hunnit begå ett antal svåra miss- 337
tag som hårt tärt på hans förtroendekapitaL
Under de senastee åren har framför allt de
konjunkturpolitiska felbedömningarna kommit att stå i förgrunden. Men frågan är om
inte den mest ödesdigra av alla missbedömningar är den som daterar sig från mitten av
1960-talet, då hr Sträng utan nämnvärd sakargumentation lät allmänna skatteberedningens förslag till nytt skattesystem falla under
bordet.
Visserligen innebar förslaget i mångt och
mycket en kompromiss. Men det hade en förtjänst, som på längre sikt hade förebyggt den
utveckling som vi sedan dess upplevt. Man fö-
reslog en kraftig höjning av den indirekta beskattningen och en motsvarande sänkning av
den direkta skatten. Om förslaget hade genomförts, hade det dels inneburit en mer arbetsstimulerande direkt beskattning, dels hade det
blivit politiskt omöjligt att ytterligare öka
momsen. I stället har vi sedan mitten av 1960-
talet fått uppleva en fullkomligt orimlig stegring av såväl direkt som indirekt skatt. Det
är ingen överdrift att hävda, att det samlade
skattetrycket idag äventyrar stora inkomstlagargruppers ekonomiska välfärd.
Hela skatte- och bidragssystemet präglas
nu av total desorganisation. Ett exempel kan
belysa effekterna. Om den ena maken i en
tvåbarnsfamilj i Stockholm tjänar 30 000 kronor och den andra maken tar ett arbete som
ger en årsinkomst på 20 000 kronor, blir
nettobehållningen av familjens totala bruttoinkomstökning inte mera än 5 000 kronor sedan hänsyn tagits till skatt, bidragsbortfall
och barntillsynskostnader. Om familjen i stället väljer att låta den förstnämnde öka sin
inkomst med lO000 kronor, t ex genom byte
av anställning eller genom extraknäck, ökar
familjens disponibla inkomst med endast 2 500
kronor. I båda fallen försvinner alltså tre fjärdedelar av inkomstökningen, och detta inträffar i ett inkomstläge som snarare ligger under
än över genomsnittet för svenska löntagare.
När många människor hävdar att ”det inte
338
lönar sig att arbeta”, är det alltså inte fråga
om litterära överdrifter utan om en högst adekvat beskrivning av dagens situation.
Mot denna bakgrund erbjuder regeringens
valutspel om att taga bort folkpensionsavgiften inget mer än en ny galgenfrist. Marginaleffekterna på inkomstökningar kvarstår oförändrade. Den bristande samordningen mellan skatter och bidrag består med alla de absurda konsekvenser det medför. Avgiftens slopande ger en ny momentan förbättring av löntagarnas köpkraft och kan i bästa fall också
bidra till att något dämpa kraven i den kommande avtalsrörelsen. Men en rad frågor anmäler sig osökt.
Var finns garantierna för att löntagarorganisationerna verkligen räknar av den del av
det tillgängliga löneutrymmet som svarar
mot ökningen av löneskatten med 3,8 miljarder? Hur skall kommunerna klara att hålla
oförändrad utdebitering, då de dels påläggs en
ökad löneskatt för de kommunalanställda, dels
får räkna med en mindre ökning av skatteunderlaget än som annars skett? Har regeringen kalkylerat med det bortfall som på
motsvarande sätt blir följden för statens del?
Kommer man att täcka kostnaderna för det
föreslagna folkpensionstillägget, och var tas
i så fall de 350 milj kronor detta kostar?
Om detta vet ingen någonting, men hr
Sträng har upprepade gånger förklarat att
”Sveriges finansminister brukar inte ge ifrån
sig något utan att se till att han på något sätt
får igen det”. Inga som helst garantier ges
mot att regeringen liksom 1970 skulle komma
igen med nya skattehöjningar för att täcka
det ofrånkomliga intäktsbortfallet.
Lägg härtill att de l 500 kronorna i sänkt
skatt, som alla över 35 000 kronors årsinkomst
får genom regeringsförslaget, genast måste reduceras med flera hundra kronor till följd av
sjukförsäkringsreformens höjda egenavgifter,
och det står klart att värdet av detta utspel
är mycket osäkert. Det enda som med absolut
visshet händer, är att näringslivet belastas med
en ny pålaga om 3,3 procent på lönesummao.
En ny lapp skulle fogas till det beryktade
strängska lapptäcket utan några som helst garantier för nämnvärt ökad sängvärme.
Sveriges Radio på prov
Sveriges Radio har under valrörelsen satts på
ett hårt prov beträffande sin partipolitiska objektivitet. Provet har beståtts någorlunda väl
Den extremt vänstervridna krets, som initierade emellan brukar kallas ”Schmid, Schmid A
Co”, har vackert fått hålla sig i bakgrunden.
De rutinerade politikerplågarna Herbert Sö-
derström och Gustav Olivercrona har visat si(
från sin bästa sida. De bör vid det här laget
vara lika uppskattade – eller lika hjärtligt
avskydda – inom alla partier. Ingen, som
haft tillfälle att på nära håll studera Lau
Orup i aktion, har någonsin betvivlat att han
har hjärtat till vänster. Men även hr Orup
har i stort sett hållit tungan rätt i munnen.
Förr var det inte alltid fallet.
Men visst spåras åtskilligt av det underhandssamarbete mellan kanslihuset och valda
inflytelserika gestalter i Sveriges Radio, som
hr Palme på sin tid byggde upp. Ett nästan
skrattretande exempel var när socialdemokraterna i sin panik efter den för dem nedslående Sifo-undersökning, som publicerades den l
september, började plundra papperskorgarna
på de sista valargumenten. På industridepar·
tementet bröt man på tisdagen den 4 september hastigt och lustigt ut ett material ur en
pågående utredning, ett material, som skulle
visa att småindustrin egentligen var mera lönsam än storindustrin. Avsikten var naturligtvis
att misstänkliggöra de borgerliga partieroas
kritik mot regeringens diskriminering av små-
företagen. Med oskuldsfull fräckhet förklarades från industridepartementet att materialet
just nu publicerades därför att ”massmedia
begärt det”. T o m hr Orup, som presiderade
över nyhetskommentaren i TV till industridepartementets lilla valbomb, hade svårt att hålla anletsdragen i styr inför den upplysningen.
Så får det ju inte gå till i en valrörelse. Om
en illa trängd regering i desperation försöker
kasta in debattmaterial ur dittills icke tillgängliga offentliga källor, skall Sveriges Radio åtminstone ge oppositionen tillfälle att
förhandsgranska det och kommentera det i
publiceringsögonblicket. Eljest uppstår ett
samspel mellan kanslihus och monopolmedia,
ett samspel, där en regering kan utnyttja på en
gång regeringsmaktens övertag – den har ju
alltid mer experter och mer utredningsmaterial än oppositionen – och mediets unika genomslagskraft i opinionsbildningen. Sådant
kallas på ren svenska för tjuvtricks. Att det
inte hjälpte är ingen ursäkt – allra minst för
Sveriges Radio. Där slogs man inte för sitt
politiska liv. Men kanske några där trodde
det.
Med hjärtat hos vänstern
Affischer och annat valtryck från den gångna
valrörelsen har sopats ihop och överlämnats
åt glömskan, i flera fall till en barmhärtig så-
dan. Dock skall en publikation ej bli alldeles
förgäten. Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening i Stor-Stockholm gav till valet ut en
liten typografiskt välgjord skrift med bidrag
av partitrogna poeter, från Karl Vennberg
ända ned till Helga Henschen. Den kallades,
med ett citat från den förre, ”du vars hjärta
är hos vänstern”. Om någon tvivlat på att socialdemokraterna haft stora valfonder, måste
han ha fått sitt tvivel undanröjt då han tagit
del av denna skrift. Ingen kallhamrad partisekreterare kan vara så optimistisk, att han
tror att någon enda läsare blir omvänd av
poesi. Men har man gott om pengar, kan det
vara skönt att under valtider hålla sina kulturarbetare lugna.
339
Det kan behövas. Ett bidrag, inte på vers
utan på begriplig prosa, av Bosse Gustafson
är enligt skriftens utgivare ämnat som programförklaring. Hr Gustafson förklarar sig vara socialdemokrat trots allt. Det senaste året
av hr PaJmes regering har bjudit på missräkningar. Författningsreformen har inte inneburit att kungadömet avskaffats. Kyrkan har inte
skiljts från staten. Abortlagen har inte lagts
fram. ”Lögnen att brottsligheten ökar” har
gjort att vi får mer polis. Med andra ord:
kulturarbetarnas önskemål överensstämmer inte mycket med vad en majoritet av svenska
folket önskar. Socialdemokrati talas det också
om i deras skrift, men föga om demokrati.
En skald vid namn Staffan Larsson skall ej
förbigås. Han ägnar sitt bidrag åt försvaret.
Han har sett ”tre till fyra” sädesärlor jaga
bort en kaja. Uppenbarligen ville den svarta
fågeln ”ärlornas boplats illa”. Härav slutsatsen ”en ärlornas ärligt beslutsamma gerilla/
kan en stormakt som kajan aldrig rå på.” Här
inställer sig först frågan, varför den öppna
striden mellan tre eller fyra på den ena sidan
och en ensam på den andra kallas gerilla, om
inte för rimmet på ”illa”. Men den viktigare
frågan är vad som hänt om kajan, som den
brukar, uppträtt i par, och paren i flock. Hur
många sädesärlor skulle då behövts? I sitt
utelämnande av svaret på denna fråga har
poeten fångat hela det svenska försvarets dilemma!
Någon närmare kommentar skall ej göras
till Sandro Key-Abergs poetiska hyllning till
lagandan och till en namngiven fotbollsspelare. Det pinsamma är nämligen att det numera
inte torde finnas något lag som vore villigt att
spela ihop med just honom. Det poetiska omdömet, liksom det redaktionella, tycks helt
ha slagit slint.
En skald söker man förgäves. Var finns
ambassadören och Aftonbladsmedarbetaren
Jean-Cristophe Öberg? Han om någon demonstrerar ju i sin diktning att han har hjärtat hos vänstern. Misstänker möjligen de mer
340
renhjärtade socialdemokratiska kulturarbetarna att hr öbergs hjärta befinner sig till vänster om vänstern? Eller är det rent av så att
de har läst hela strofen hos Karl Vennberg,
där det står ”Du vars hjärta är hos vänstern:
den behöver ditt förnuft”, och har sagt sig
att en så orimlig begäran vill de ändå inte
skriva under.