Dagens frågor
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Vem borde rodna?
Det är inget ringa mått på den förvirring över
hela världen, som president Nixons överraskande och drastiska ekonomiska åtgärder i
förstone skapade, att en normaliter så stabil
herre som numera industriministern Rune Johansson tillät sig kommentaren: »Nixon borde
rodna!»
Sedan åtskilliga viktiga direkta konsekvenser
av presidentens politik nu börjat framträda,
särskilt betydelsefullt är naturligtvis ur USA:s
synpunkt att han uppnått en låt vara inofficiell revalvering av den japanska valutan, får
man förmoda att hr Johansson ibland känner
det hetta i de egna kinderna. Därmed kunde
saken fått vila, om inte hans reaktion var så
signifikativ för vissa inslag i svensk politisk
miljö, som är besynnerliga och olyckliga. Det
finns en benägenhet att se negativt på nästan
allt som händer i USA, att i tid och otid
misstänkliggöra den amerikanska statsledningens förmåga och goda vilja och att framställa
den amerikanska opinionen som hopplöst
splittrad.
Så mycket större skäl är det att uppmärksamma ett uttalande av ingen mindre än oppositionsledaren i senaten, Mike Mansfield,
vid hans besök nyligen i Sverige. Mansfield
vitsordade nämligen att det ekonomiska program Nixon framlagt för nationen på det hela
taget vunnit stöd i USA oberoende av partilinjer. Rimligen bör detta betyda att Nixon
får kongressens bifall till de av åtgärderna,
som kräver dess godkännande. Om den oro
på den internationella valutamarknaden, som
uppstått genom beslutet att frikoppla dollarn
från guldet, kan stillas inom den närmaste
tiden genom att man finner ett system för
någorlunda stabila kursberäkningar, och mycket talar för att så kommer att ske på grund
av nödvändighetens tryck, så kan Nixons hårda linje visa sig vara ett steg i riktning mot
en avgörande förbättring av den ekonomiska
konjunkturen. Vi är alla, i väst som i öst,
så beroende av den ekonomiska utvecklingen
i USA att man väl kan påstå att vad som är
bra för USA:s ekonomi på sikt är bra för oss
alla.
Kunde inte Sveriges industriminister ha funderat något över detta innan han avgav sin
expressiva förkastelsedom över den amerikanske presidenten? Man hade ändå väntat
av en man i hr Johanssons ställning att han inte skulle falla in i kören av okunniga eller rent
illvilliga attacker mot ett land och mot en
president, vars goda viija att rätt förvalta ett
enormt ansvar dock inte kan betvivlas. Var
världen skulle stått i dag om USA efter det
andra världskriget inte satsat nära l 000 miljarder (märk miljarder) kr på sin ekonomiska
hjälp till andra länder, det vet förmodligen
de forna fiendestaterna Tyskland och Japan
särskilt väl. Men också i Sverige, där vi i så
hög grad gynnats av det europeiska ekonomiska uppbyggnadsarbetet, borde vi ibland ägna
en tanke åt namnet Marshall och nu med välgångsönskningar följa president Nixon i hans
politik, som, om den lyckas, kommer att bli
oss till stort gagn. Den svenska regeringen –
inte minst dess minister för näringslivet – kun”
de kanske någon gång ägna sig åt att tala om
detta för människorna till omväxling med den
partipolitiska förkunnelsen av vad man tror
passar folk att höra.
Journalistik och heder
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar
höll i våras en stor övning, i vilken ett antal
journalister var inbjudna att medverka. De
lät sig alla bindas av tysthetslöften, och att
sådana avkrävdes dem var både naturligt
och riktigt. övningen var upplagd som vilket
krigsspel som helst – försvar mot anfall –
och ett sådant avslöjar ingen hederlig tidning. Men tidskriften Folket i Bild hade haft
ett par journalister med. Utan hänsyn till
givna löften, utan hänsyn till vad som brukar
kallas yrkesheder, utan hänsyn till Sveriges
försvar, publicerade de övningens uppläggning; de underlät naturligtvis för sensationens skull att tala om, att sådana övningar
måste bygga på konstruerade antaganden
296
och ingalunda är detsamma som en krigsplanläggning. Deras tilltag applåderades givetvis på ledande plats i Aftonbladet, LO:s
tidning.
Detta bör inte förvåna någon. Mera förvånande var det att den ryska krigsmaktens
organ Krasnaja Zvezda tog till brösttoner
och förklarade att övningen varit smutsigt
antisovjetisk, och liknande. Förekommer det
verkligen inga krigsspel i sovjetryska staber?
Och brukar man därvid inte i olika sammanhang räkna med att Sverige ligger vid Östersjön?
Vad som är eller inte är anständig journalistik går inte att föreskriva i detalj. Publicistklubben har sina regler, vilka följs i långt
större utsträckning än vad läsarna av enstaka
sensationsartiklar vill tro. Möjligheter att
skriva om människors felsteg finns väl dagligen, och med hjälp av pigga rubriker om
andras olyckor skulle förmodligen ytterligare några lösnummer kunna säljas. Lyckligtvis
vill de flesta tidningsmän kunna se sina
kolleger i ansiktet. Därför är den direkta
ohederligheten sällsynt i svensk press, även
i organ som i försäljningssyfte eller av naturlig fallenhet strävar att hålla sig på kulturell undernivå. Men undantag finns alltså.
Att eleverna vid våra journalisthögskolor
borde få en etisk grundval att stå på i sitt
fortsatta yrke borde vara ganska självklart.
Det finns en läkaretik för dem som yrkesmässigt handskas med människors kroppar,
och det finns en tidningsmannaetik för dem
som skriver om människors gärningar. Men
en artikel i somras i Sydsvenska Dagblade~
(21/7) visade att undervisningen på området
brister.
Under elevernas fjärde termin vid dessa
skolor utförs vissa grupparbeten som s k slutuppgifter. De kan bestå av en undersökning
av olika verksamheter, kommunala och andra, och det existerar naturligtvis rika valmöjligheter. I våras valde en grupp kvinnliga elever att författa en pamflett mot försvaret, avsedd att efter färdigställandet
distribueras på grundskolans högstadium genom Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation.
VCO skulle därigenom gratis få ett handtag, som så ofta förr ett indirekt statsunderstöd.
Broschyrens innehåll går i följande stil:
»… det är industriägarna och dom styrande
i landet som har det största intresset av
krigsmakten. Det är alltså inte du utan dorn
som står över dej som har nytta av det militära försvaret …» Om civilmotstånd skriver
dessa blivande journalister: ». . . eftersom
alla deltar i civilmotståndet kommer alla i
kontakt med motståndarsoldaterna. Alla har
då möjlighet att prata och diskutera med
dom.»
På detta sätt talar alltså en maoistisk
grupp, isolerad från svensk tradition och obekymrad om svensk demokrati. Enfald, illvilja och okunnighet utmärker examensar·
betet. Men sådant kan givetvis inträffa. Det
verkligt uppseendeväckande är att det tycks
ha blivit godkänt.
Ledningen för den »högskola», som producerar sådana produkter, har försvarat saken med att eleverna måste få lära sig att
tekniskt kunna arbeta i alla miljöer. Detta
är fegheten som erkänner ohederligheten.
En lärare måste alltid någon gång vara beredd att våga säga ifrån, även till röda elever, att det finns en gräns mellan rätt och
orätt, vilken inte får överskridas vare sig i
tidningar eller annars. Han kan inte försvara sig med att elever också är människor
och att de har rättighet att vara hur inskränkta och okunniga som helst. Förvisso är
det så, men vilken högre undervisningsanstalt behöver eller ens har rättighet att godkänna dem?
Påtryckare (s)
Den förträffliga staden Göteborg firar i år
sitt 350-årsjubileum. Det sker genom en serie
intressanta arrangemang, bl a en världshandelskonferens som hölls den 14 maj. Till ,en
debatt under denna hade Moderata Samlingspartiets förste vice ordförande, docent
Staffan Burenstam Linder inbjudits, för att i
egenskap av en av landets främsta yngre nationalekonomer hålla ett opolitiskt anförande
om l?roblem rörande världshandeln.
Men detta passade inte några av stadens socialdemokratiska pampar. De krävde att hr
Burenstam Linder inte skulle tillåtas medverka. Om inte jubileumsnämndens ordförande,
sjökapten Hans Hansson (fp) fick honom att
avstå, hotade socialdemokraterna att ställa sina platser i nämnden till förfogande. Inför
denna storm i ett vattenglas fann sjökaptenen
det opportunt att reva seglen. I ett patetiskt
telegram vädjade han till hr Burenstam Linder att inte ställa upp.
Med anledning av detta mjukryggade agerande valde hr Burenstam Linder att utebli
från konferensen. Han var t o m så taktfull
att han inte erinrade .hr Hansson om den opolitiska konferens om ungdomsfrågor som i samma regi skulle gå av stapeln den 10-12 juni.
Välkomsttalare där var landshövding Russ,
och det direkta konferensprogrammet upptog
följande deltagare: förre kommunalrådet Torsten Henrikson (s), förre SSU-tjänstemannen
Bo Valtersson (s), förre statssekreteraren Hans
Alsen (s) samt statsrådet Sven Moberg (s).
Då var det inte tal om att någon skulle utebli. De var ju socialdemokrater.
De tre pamparna som låg bakom de framgångsrika påtryckningarna mot sjökapten
Hansson var arbetarkommunens ordförande
och tidigare direktören i Riksbyggen, kommunalrådet Erik Johannesson, direktören för Arbetet i Göteborg, Erling Sundvall och vice
ordföranden i kommunfullmäktige och direktören för det ledande kommunala bostadsbolaget i Göteborg, Olle Jansson. På ett utomordentligt sätt illustrerar deras handlingssätt
den hänsynslöshet och intolerans mot oliktänkande som präglar hr Palmes konfrontationspolitik. Hrr Johannesson, Sundvall och Jansson står uppenbarligen ljusår från varje tanke
på att respektera politiska motståndare. Sådana är tydligen enligt deras uppfattning enbart
297
till för att personligen förföljas. De nya djärva målen har fått sin moraliska dimension.
Att bo jämlikt
Förväntningarna är högt spända på alla håll
i vårt samhälle. Det är en följd av visioner
som målas upp .för oss i utredningar, valrö-
relser och andra mer eller mindre politiska
sammanhang. Tyvärr betraktar många visionerna som löften som de väntar sig skall infrias inom en nära framtid. Eftersom våria
resurser varken i fråga om kapital eller människor har några outsinliga källor, blir besvikelserna många. Man behöver bara tala
med unga akademiker som inte kan få en
sysselsättning som harmonierar med deras utbildning, med tempoarbetJaren vid det löpande bandet som inte kan se meningen med
sitt arbete. Det senaste tillskottet till de frustrerade är den som flyttar in i servicehus och
finner att service kostar pengar.
Ett exempel på det senare är den unga kvinna som flyttat in i Sollentunahems servicekvarter och som anmäler sin hyresvärd, det
kommunala bolaget för KO (konsumentombudsmannen) därför att daghemmet blir ett
vanligt kommunalt daghem och därför att
middagen även med självkostnadspris kostar
åtskilliga kronor. Uppenbarligen menar hon
att de som bor i servicehus skall priviligieras
inte ba!’a genom att service erbjuds dem utan
också genom att den subventioneras på ett eller annat sätt.
Denna inställning är inte så förvånande för
den som läst serviceutredningens betänkanden.
Utredningen, som leds av statsrådet Gamilla
Odhnoff och vars sekreterare är arkitekten
professor Sven Thiberg, har utvidgat betydelsen av boendeservice så att den nästan innefattar all samhällsservice. Den har också getts
en klart ideologisk innebörd. För att citera
Sven Thiberg är den »ett grundläggande medel att förändra den ,sociala strukturen i samhället som helhet». Vi är långt från 50-ualets
boendeservice som endast var ett hjälpmedel
för hushållen.
298
I tolv punkter har servicekommitten sammanfattJat sitt credo. En tyngdpunkt däri är
att boendeservice skall skapa förutsättningar
för ökad gemenskap och jämlikhet. Lösningar
av servicefrågorrra som verkar segregerande
strider alltså mot det uppsatta målet. Därav
följer att de inte få kosta mycket. Andra
punkter är att boendeservicen skall skapa
praktiska möjligheter för individen att påverka utformandet av den gemensamma miljön,
den skall överföra hushållsproduktionen till
rationellare former i större enheter, resurserna för vård och tillsyn skall på ett mtionellt
sätt anpassas till de faktiska behoven, m m.
Talman Cecilia Nettelbrandt, som ingår i
kommitten, pekar i ett särskilt yttrande på
vad hon anser fattas bland de »Övergripande
målsättningarna» nämligen kravet på valfrihet. Hon anser att valfriheten är en nödvändig förutsättning för att individen skall kunna få ökad trygghet, gemenskap ooh jämlikhet. Men hon är som sagt ensam i kommitten
om att hävda valfrihet.
Sven Thiberg t o m polemiserar mot valfrihet då han är ute och missionerar för sin
syn på boendeservice. Han menar att man
inte kan tala om valfrihet i samband med
boendeservice så länge inte alla fått sina behov av service tillfredsställda. Och hur stora
behov individerna har, kan de inte avgöra
själva. Boendeservicen har så länge blivit eftersatt, menar han, just därför •att anspråksnivån hos gemene man är lägre än deras behovsnivå – som alltså fastställs av någon annan. Boendeservicens nya ideologer – förrnyndarsamhällets talesmän – håller på att lotsa
frågan bort från verkligheten i sin önslmn att
i järnlikhetens namn påtvinga andra ·en service, som dessa anser onödig, kanske inte ens
önskvärd.
Servicekommitten har framlagt ett konkret
förslag, som skulle lösa frågan om hur lokalerna för boendeservice skulle finansieras. Don
vill att de skall finansieras med hjälp av statliga bostadslån. Likaså föreslås att det inte
bara skall gälla då nya områden byggs. Bostadslån skall också kunna utgå till ny- eller
ombyggnad av lokaler i äldre icke statsbelå-
nade områden och utan samband med sanering. Det skall dock inte vara paritetslån till
lokalerna utan nominella lån t v. Under ett
inledningsskede föreslås att lokallånen skall
utgå från on särskild lånefond.
I förteckningen över propositioner under
vårriksdagen fanns en proposition om boendeservicens finansiering uppsatt till i mars.
Vårriksdagen tog slut och ingen proposition
kom. Inrikesministern säger att det beror på
att man inte hunnit få fram den, men från
vanligen välinitierat håll berättas att propositionen är färdigskriven, men att den stoppats
av finansminister Sträng. Det är därför inte
heller troligt att den kommer förrän tidigast
nästa vår.
Hr Sträng är nämligen en realist som sett
att ännu en utgift, vars konsekvenser för statskassan – och då det gäller driftskostnaderna
för kommunerna – är svåröverskådliga, håller
på att skapas. Han har därför t v sagt nej, och
de som högt spänt sina förväntningar vid lä-
sandet av servicekommittens rad av utlåtanden känner sig svikna.
Norge som oljenation
I sommar har den första oljelasten förts in
till Stavanger från den norska delen av Nordsjön. Det var en provproduktion från det sk
Ekofiskfältet. Därmed har Norge blivit ett oljeland, visserligen ett litet sådant, men utsikterna för framtiden är lovande. Ekofiskfältet
innehåller tillräckligt med olja för Norges behov under sju till åtta år och mera därtill.
Hittills har man funnit olja eller gas på
sju olika platser i den norska delen av Nordsjön. Ett fält bearbetas alltså, och två andra
skall förmodligen tagas i bruk i en nära framtid. Emellertid ligger alla tre illa till därigenom att havsbottnen är olämplig för att lägga
ut rör, och oljan måste alltså transporteras på
ett mera dyrbart sätt. Intresset riktar sig i stället mot ett fält längre norrut, kallat Frig och
som innehåller naturgas. Och man har börjat
geologiska undersökningar ända upp mot Svalbard.
I utlandet finns stora intressen färdiga att
hjälpa till. Men Norge håller tillbaka. Oljeproduktion i havet är inte bara ett tekniskt
problem. Det gäller att tänka på föroreningarna, men ytterst är det också en säkerhetspolitisk fråga. Det finns åtskilliga stormaktsintresson att taga hänsyn till när det gäller norra Nordsjön och vägarna norr om Norge, ut
mot Atlanten. Oljeplattformar kan brukas till
andra ändamål än att uppbära borrtorn. Där
kan man t ex med fördel placera kontrollstationer för att avlyssna ubåtsrörelser. Sovjetunionen kan inte annat än med djupaste misstro se en kedja av sådana anläggningar från
Spetsbergen och söderut, särskilt om oljeletningen skulle komma att drivas i amerikanska
bolags regi.
Den norska regeringen har alltså meddelat,
att den avser att bilda ett norskt statligt oljebolag som skall ha kontroll över all oljeproduktion och som skall söka nödvändig kontakt med utländska kapitalintressen. Man har
även satt igång med utbildning av norska ingenjörer på detta för Norge så nya område.
Bakgrunden är klar. Regeringen anser, med
full rätt, att Narge måste ha ansvar för allt
som förekommer och kan tänkas förekomma
på detta känsliga område.
Men att utländska intressen måste komma
in i bilden är tydligt. Redan den nuvarande
försöksproduktionen har ett värde av ca l
miljon norska kronor per dag. Kapitalinsatsen
för att nå denna utvinning kommer att räknas
i miljarder. Norsk Hydra och andra stora
norska företag har påbörjat sin satsning, men
det är tydligt att den inhemska kapitalmarknaden ej kommer att räcka till. Norrmännon
har inga svårigheter att få kapital utifrån.
Men i sitt eget intresse undersöker de nu i
första hand sådana intressenter som tillhör
EEC. Etableringsrätten inom EEC kommer
att användas, vilket emellertid inte hindrar en
fullständig norsk kontroll genom en ickediskriminerande koncessionsordning.
299
v ,ad som nu försiggår är tydligen bara en
början för Norge. Men det förefaller att vara
en lycklig början. I Nord-Norge kommer att
etableras petrokemiska industrier, som kommer att medverka till att hindra den nu på-
gående avfolkningen, ett verkligt bekymmer.
Sannolikt ligger det nu äntligen i Sovjetunionens intresse att en uppgörelse kommer till
stånd i don segslitna frågan om gränsen mellan norskt område och den sovjetiska kontinentalsockeln, varom förhandlingar pågått i
lång tid. En möjlighet vore att också sovjetiska kapitalintressen får komma in inom Svalbardsområdets fyndigheter, och därmed skulle inte bara utvinningen av olja utan även sä-
kerheten vara tryggad.
Ljusets riddarvakt
Dagens Nyheter har skaffat sig en ledarskribent och politisk kolumnist, Bert Levin,
som snabbt blivit uppskattad för kraft och
klarhet i polemiken. Men någon gång brytes det vandrande svärd . . . Hr Levin firade
Sara-dagen på ett sätt, som inte kunde gjort
hans vänner mer förvånade än om han begått en artikel om Storsjöodjuret. I hetsiga
tonfall angrep han dels en ledare i Svensk
Tidskrift, som handlade om studenternas
ekonomiska livegenskap, dels en artikel i
samma häfte: »Kring tyrannigränsen», av
professor Stig Strömholm. Hr Levins inlägg
hade en rubrik, »Moderna mörkmän», som
tynges av årtiondens hävd. Den brukar komma till heders då radikala liberaler känner
ett behov av att markera att de – till skillnad från liberal-konservativa – utgör ljusets
sanna riddarvakt.
Stig Strömholm kan förvisso – om han
gitter – svara för sig själv. Får vi för vår
del bara föreslå Bert Levin att begrunda
socialdemokraternas sätt att för egen räkning lägga beslag på lejonparten av platserna i de nya kollegiala länsstyrelserna –
och till på köpet i regel placera typiska
politruker där. Detta framstår för oss som
ett led i socialdemokratiens odemokratiska
300
»Machtiibernahme» bit för bit. Man kan
passera tyrannigränsen på andra och smidigare sätt än genom att lagstifta om partienvälde.
Vad i all världen hade vidare Svensk
Tidskrift sagt om studenterna, som kunde
föranleda så hårda ord? Ingenting värre eller mer förgripligt än en osminkad skildring
av den ekonomiska verkligheten för dagens
nyexaminerade studenter. Bert Levin kan
ändå inte komma ifrån prognossiffrorna: ca
23 000 nyexaminerade 1971/72 och 25 000
per år under 72/73 samt 73/74. Hur skall
de få arbete i de yrken de i god tro utbildat sig för?
Inte heller kan han komma ifrån den förslavande effekten av studieskuld, marginalskatt och restskatt på en grupp människor,
som – om de ens får arbete i sitt yrke –
under många av sina arbetsår inte kan betecknas som högavlönade. Om hr Levin vill
gömma huvudet i papperskorgen inför dessa realiteter, kan ingen hindra honom från
det. Svensk Tidskrift vidhåller sin karakteristik av den socialdemokratiska skattepolitiken: »den mördande socialistiska skatteutsugningen». Den är mördande, därför att
den slår ihjäl arbetsglädje och initiativkraft.
Den har redan skapat en desperation inte
minst bland unga högutbildade, som kan få
mycket allvarliga politiska och ekonomiska
skadeverkningar för hela samhället. Dess
samlade effekt på produktionslivet är bl a
att driva fram arbetslöshet.
Det är en händelse, som nästan kunde
vara en tanke, att Bert Levins attack på de
»moderna mörkmännen» var placerad närmast under en ledare i hans egen tidning,
som hade rubriken: »Lågtryck över Sverige.
Krävs till hösten en skattesänkning för att
förhindra en krisartad arbetslöshet i vinter?»
Somliga straffar Gud genast!
301
C>
.-.
c.- .:. ~·;.··,·
• .,o- .. •
.·~·· ··….. -6
Q • •
•· · c:.•
Lotsen lämnar fartyget (fritt efter Punch)
Vem borde rodna?
Det är inget ringa mått på den förvirring över
hela världen, som president Nixons överraskande och drastiska ekonomiska åtgärder i
förstone skapade, att en normaliter så stabil
herre som numera industriministern Rune Johansson tillät sig kommentaren: »Nixon borde
rodna!»
Sedan åtskilliga viktiga direkta konsekvenser
av presidentens politik nu börjat framträda,
särskilt betydelsefullt är naturligtvis ur USA:s
synpunkt att han uppnått en låt vara inofficiell revalvering av den japanska valutan, får
man förmoda att hr Johansson ibland känner
det hetta i de egna kinderna. Därmed kunde
saken fått vila, om inte hans reaktion var så
signifikativ för vissa inslag i svensk politisk
miljö, som är besynnerliga och olyckliga. Det
finns en benägenhet att se negativt på nästan
allt som händer i USA, att i tid och otid
misstänkliggöra den amerikanska statsledningens förmåga och goda vilja och att framställa
den amerikanska opinionen som hopplöst
splittrad.
Så mycket större skäl är det att uppmärksamma ett uttalande av ingen mindre än oppositionsledaren i senaten, Mike Mansfield,
vid hans besök nyligen i Sverige. Mansfield
vitsordade nämligen att det ekonomiska program Nixon framlagt för nationen på det hela
taget vunnit stöd i USA oberoende av partilinjer. Rimligen bör detta betyda att Nixon
får kongressens bifall till de av åtgärderna,
som kräver dess godkännande. Om den oro
på den internationella valutamarknaden, som
uppstått genom beslutet att frikoppla dollarn
från guldet, kan stillas inom den närmaste
tiden genom att man finner ett system för
någorlunda stabila kursberäkningar, och mycket talar för att så kommer att ske på grund
av nödvändighetens tryck, så kan Nixons hårda linje visa sig vara ett steg i riktning mot
en avgörande förbättring av den ekonomiska
konjunkturen. Vi är alla, i väst som i öst,
så beroende av den ekonomiska utvecklingen
i USA att man väl kan påstå att vad som är
bra för USA:s ekonomi på sikt är bra för oss
alla.
Kunde inte Sveriges industriminister ha funderat något över detta innan han avgav sin
expressiva förkastelsedom över den amerikanske presidenten? Man hade ändå väntat
av en man i hr Johanssons ställning att han inte skulle falla in i kören av okunniga eller rent
illvilliga attacker mot ett land och mot en
president, vars goda viija att rätt förvalta ett
enormt ansvar dock inte kan betvivlas. Var
världen skulle stått i dag om USA efter det
andra världskriget inte satsat nära l 000 miljarder (märk miljarder) kr på sin ekonomiska
hjälp till andra länder, det vet förmodligen
de forna fiendestaterna Tyskland och Japan
särskilt väl. Men också i Sverige, där vi i så
hög grad gynnats av det europeiska ekonomiska uppbyggnadsarbetet, borde vi ibland ägna
en tanke åt namnet Marshall och nu med välgångsönskningar följa president Nixon i hans
politik, som, om den lyckas, kommer att bli
oss till stort gagn. Den svenska regeringen –
inte minst dess minister för näringslivet – kun”
de kanske någon gång ägna sig åt att tala om
detta för människorna till omväxling med den
partipolitiska förkunnelsen av vad man tror
passar folk att höra.
Journalistik och heder
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar
höll i våras en stor övning, i vilken ett antal
journalister var inbjudna att medverka. De
lät sig alla bindas av tysthetslöften, och att
sådana avkrävdes dem var både naturligt
och riktigt. övningen var upplagd som vilket
krigsspel som helst – försvar mot anfall –
och ett sådant avslöjar ingen hederlig tidning. Men tidskriften Folket i Bild hade haft
ett par journalister med. Utan hänsyn till
givna löften, utan hänsyn till vad som brukar
kallas yrkesheder, utan hänsyn till Sveriges
försvar, publicerade de övningens uppläggning; de underlät naturligtvis för sensationens skull att tala om, att sådana övningar
måste bygga på konstruerade antaganden
296
och ingalunda är detsamma som en krigsplanläggning. Deras tilltag applåderades givetvis på ledande plats i Aftonbladet, LO:s
tidning.
Detta bör inte förvåna någon. Mera förvånande var det att den ryska krigsmaktens
organ Krasnaja Zvezda tog till brösttoner
och förklarade att övningen varit smutsigt
antisovjetisk, och liknande. Förekommer det
verkligen inga krigsspel i sovjetryska staber?
Och brukar man därvid inte i olika sammanhang räkna med att Sverige ligger vid Östersjön?
Vad som är eller inte är anständig journalistik går inte att föreskriva i detalj. Publicistklubben har sina regler, vilka följs i långt
större utsträckning än vad läsarna av enstaka
sensationsartiklar vill tro. Möjligheter att
skriva om människors felsteg finns väl dagligen, och med hjälp av pigga rubriker om
andras olyckor skulle förmodligen ytterligare några lösnummer kunna säljas. Lyckligtvis
vill de flesta tidningsmän kunna se sina
kolleger i ansiktet. Därför är den direkta
ohederligheten sällsynt i svensk press, även
i organ som i försäljningssyfte eller av naturlig fallenhet strävar att hålla sig på kulturell undernivå. Men undantag finns alltså.
Att eleverna vid våra journalisthögskolor
borde få en etisk grundval att stå på i sitt
fortsatta yrke borde vara ganska självklart.
Det finns en läkaretik för dem som yrkesmässigt handskas med människors kroppar,
och det finns en tidningsmannaetik för dem
som skriver om människors gärningar. Men
en artikel i somras i Sydsvenska Dagblade~
(21/7) visade att undervisningen på området
brister.
Under elevernas fjärde termin vid dessa
skolor utförs vissa grupparbeten som s k slutuppgifter. De kan bestå av en undersökning
av olika verksamheter, kommunala och andra, och det existerar naturligtvis rika valmöjligheter. I våras valde en grupp kvinnliga elever att författa en pamflett mot försvaret, avsedd att efter färdigställandet
distribueras på grundskolans högstadium genom Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation.
VCO skulle därigenom gratis få ett handtag, som så ofta förr ett indirekt statsunderstöd.
Broschyrens innehåll går i följande stil:
»… det är industriägarna och dom styrande
i landet som har det största intresset av
krigsmakten. Det är alltså inte du utan dorn
som står över dej som har nytta av det militära försvaret …» Om civilmotstånd skriver
dessa blivande journalister: ». . . eftersom
alla deltar i civilmotståndet kommer alla i
kontakt med motståndarsoldaterna. Alla har
då möjlighet att prata och diskutera med
dom.»
På detta sätt talar alltså en maoistisk
grupp, isolerad från svensk tradition och obekymrad om svensk demokrati. Enfald, illvilja och okunnighet utmärker examensar·
betet. Men sådant kan givetvis inträffa. Det
verkligt uppseendeväckande är att det tycks
ha blivit godkänt.
Ledningen för den »högskola», som producerar sådana produkter, har försvarat saken med att eleverna måste få lära sig att
tekniskt kunna arbeta i alla miljöer. Detta
är fegheten som erkänner ohederligheten.
En lärare måste alltid någon gång vara beredd att våga säga ifrån, även till röda elever, att det finns en gräns mellan rätt och
orätt, vilken inte får överskridas vare sig i
tidningar eller annars. Han kan inte försvara sig med att elever också är människor
och att de har rättighet att vara hur inskränkta och okunniga som helst. Förvisso är
det så, men vilken högre undervisningsanstalt behöver eller ens har rättighet att godkänna dem?
Påtryckare (s)
Den förträffliga staden Göteborg firar i år
sitt 350-årsjubileum. Det sker genom en serie
intressanta arrangemang, bl a en världshandelskonferens som hölls den 14 maj. Till ,en
debatt under denna hade Moderata Samlingspartiets förste vice ordförande, docent
Staffan Burenstam Linder inbjudits, för att i
egenskap av en av landets främsta yngre nationalekonomer hålla ett opolitiskt anförande
om l?roblem rörande världshandeln.
Men detta passade inte några av stadens socialdemokratiska pampar. De krävde att hr
Burenstam Linder inte skulle tillåtas medverka. Om inte jubileumsnämndens ordförande,
sjökapten Hans Hansson (fp) fick honom att
avstå, hotade socialdemokraterna att ställa sina platser i nämnden till förfogande. Inför
denna storm i ett vattenglas fann sjökaptenen
det opportunt att reva seglen. I ett patetiskt
telegram vädjade han till hr Burenstam Linder att inte ställa upp.
Med anledning av detta mjukryggade agerande valde hr Burenstam Linder att utebli
från konferensen. Han var t o m så taktfull
att han inte erinrade .hr Hansson om den opolitiska konferens om ungdomsfrågor som i samma regi skulle gå av stapeln den 10-12 juni.
Välkomsttalare där var landshövding Russ,
och det direkta konferensprogrammet upptog
följande deltagare: förre kommunalrådet Torsten Henrikson (s), förre SSU-tjänstemannen
Bo Valtersson (s), förre statssekreteraren Hans
Alsen (s) samt statsrådet Sven Moberg (s).
Då var det inte tal om att någon skulle utebli. De var ju socialdemokrater.
De tre pamparna som låg bakom de framgångsrika påtryckningarna mot sjökapten
Hansson var arbetarkommunens ordförande
och tidigare direktören i Riksbyggen, kommunalrådet Erik Johannesson, direktören för Arbetet i Göteborg, Erling Sundvall och vice
ordföranden i kommunfullmäktige och direktören för det ledande kommunala bostadsbolaget i Göteborg, Olle Jansson. På ett utomordentligt sätt illustrerar deras handlingssätt
den hänsynslöshet och intolerans mot oliktänkande som präglar hr Palmes konfrontationspolitik. Hrr Johannesson, Sundvall och Jansson står uppenbarligen ljusår från varje tanke
på att respektera politiska motståndare. Sådana är tydligen enligt deras uppfattning enbart
297
till för att personligen förföljas. De nya djärva målen har fått sin moraliska dimension.
Att bo jämlikt
Förväntningarna är högt spända på alla håll
i vårt samhälle. Det är en följd av visioner
som målas upp .för oss i utredningar, valrö-
relser och andra mer eller mindre politiska
sammanhang. Tyvärr betraktar många visionerna som löften som de väntar sig skall infrias inom en nära framtid. Eftersom våria
resurser varken i fråga om kapital eller människor har några outsinliga källor, blir besvikelserna många. Man behöver bara tala
med unga akademiker som inte kan få en
sysselsättning som harmonierar med deras utbildning, med tempoarbetJaren vid det löpande bandet som inte kan se meningen med
sitt arbete. Det senaste tillskottet till de frustrerade är den som flyttar in i servicehus och
finner att service kostar pengar.
Ett exempel på det senare är den unga kvinna som flyttat in i Sollentunahems servicekvarter och som anmäler sin hyresvärd, det
kommunala bolaget för KO (konsumentombudsmannen) därför att daghemmet blir ett
vanligt kommunalt daghem och därför att
middagen även med självkostnadspris kostar
åtskilliga kronor. Uppenbarligen menar hon
att de som bor i servicehus skall priviligieras
inte ba!’a genom att service erbjuds dem utan
också genom att den subventioneras på ett eller annat sätt.
Denna inställning är inte så förvånande för
den som läst serviceutredningens betänkanden.
Utredningen, som leds av statsrådet Gamilla
Odhnoff och vars sekreterare är arkitekten
professor Sven Thiberg, har utvidgat betydelsen av boendeservice så att den nästan innefattar all samhällsservice. Den har också getts
en klart ideologisk innebörd. För att citera
Sven Thiberg är den »ett grundläggande medel att förändra den ,sociala strukturen i samhället som helhet». Vi är långt från 50-ualets
boendeservice som endast var ett hjälpmedel
för hushållen.
298
I tolv punkter har servicekommitten sammanfattJat sitt credo. En tyngdpunkt däri är
att boendeservice skall skapa förutsättningar
för ökad gemenskap och jämlikhet. Lösningar
av servicefrågorrra som verkar segregerande
strider alltså mot det uppsatta målet. Därav
följer att de inte få kosta mycket. Andra
punkter är att boendeservicen skall skapa
praktiska möjligheter för individen att påverka utformandet av den gemensamma miljön,
den skall överföra hushållsproduktionen till
rationellare former i större enheter, resurserna för vård och tillsyn skall på ett mtionellt
sätt anpassas till de faktiska behoven, m m.
Talman Cecilia Nettelbrandt, som ingår i
kommitten, pekar i ett särskilt yttrande på
vad hon anser fattas bland de »Övergripande
målsättningarna» nämligen kravet på valfrihet. Hon anser att valfriheten är en nödvändig förutsättning för att individen skall kunna få ökad trygghet, gemenskap ooh jämlikhet. Men hon är som sagt ensam i kommitten
om att hävda valfrihet.
Sven Thiberg t o m polemiserar mot valfrihet då han är ute och missionerar för sin
syn på boendeservice. Han menar att man
inte kan tala om valfrihet i samband med
boendeservice så länge inte alla fått sina behov av service tillfredsställda. Och hur stora
behov individerna har, kan de inte avgöra
själva. Boendeservicen har så länge blivit eftersatt, menar han, just därför •att anspråksnivån hos gemene man är lägre än deras behovsnivå – som alltså fastställs av någon annan. Boendeservicens nya ideologer – förrnyndarsamhällets talesmän – håller på att lotsa
frågan bort från verkligheten i sin önslmn att
i järnlikhetens namn påtvinga andra ·en service, som dessa anser onödig, kanske inte ens
önskvärd.
Servicekommitten har framlagt ett konkret
förslag, som skulle lösa frågan om hur lokalerna för boendeservice skulle finansieras. Don
vill att de skall finansieras med hjälp av statliga bostadslån. Likaså föreslås att det inte
bara skall gälla då nya områden byggs. Bostadslån skall också kunna utgå till ny- eller
ombyggnad av lokaler i äldre icke statsbelå-
nade områden och utan samband med sanering. Det skall dock inte vara paritetslån till
lokalerna utan nominella lån t v. Under ett
inledningsskede föreslås att lokallånen skall
utgå från on särskild lånefond.
I förteckningen över propositioner under
vårriksdagen fanns en proposition om boendeservicens finansiering uppsatt till i mars.
Vårriksdagen tog slut och ingen proposition
kom. Inrikesministern säger att det beror på
att man inte hunnit få fram den, men från
vanligen välinitierat håll berättas att propositionen är färdigskriven, men att den stoppats
av finansminister Sträng. Det är därför inte
heller troligt att den kommer förrän tidigast
nästa vår.
Hr Sträng är nämligen en realist som sett
att ännu en utgift, vars konsekvenser för statskassan – och då det gäller driftskostnaderna
för kommunerna – är svåröverskådliga, håller
på att skapas. Han har därför t v sagt nej, och
de som högt spänt sina förväntningar vid lä-
sandet av servicekommittens rad av utlåtanden känner sig svikna.
Norge som oljenation
I sommar har den första oljelasten förts in
till Stavanger från den norska delen av Nordsjön. Det var en provproduktion från det sk
Ekofiskfältet. Därmed har Norge blivit ett oljeland, visserligen ett litet sådant, men utsikterna för framtiden är lovande. Ekofiskfältet
innehåller tillräckligt med olja för Norges behov under sju till åtta år och mera därtill.
Hittills har man funnit olja eller gas på
sju olika platser i den norska delen av Nordsjön. Ett fält bearbetas alltså, och två andra
skall förmodligen tagas i bruk i en nära framtid. Emellertid ligger alla tre illa till därigenom att havsbottnen är olämplig för att lägga
ut rör, och oljan måste alltså transporteras på
ett mera dyrbart sätt. Intresset riktar sig i stället mot ett fält längre norrut, kallat Frig och
som innehåller naturgas. Och man har börjat
geologiska undersökningar ända upp mot Svalbard.
I utlandet finns stora intressen färdiga att
hjälpa till. Men Norge håller tillbaka. Oljeproduktion i havet är inte bara ett tekniskt
problem. Det gäller att tänka på föroreningarna, men ytterst är det också en säkerhetspolitisk fråga. Det finns åtskilliga stormaktsintresson att taga hänsyn till när det gäller norra Nordsjön och vägarna norr om Norge, ut
mot Atlanten. Oljeplattformar kan brukas till
andra ändamål än att uppbära borrtorn. Där
kan man t ex med fördel placera kontrollstationer för att avlyssna ubåtsrörelser. Sovjetunionen kan inte annat än med djupaste misstro se en kedja av sådana anläggningar från
Spetsbergen och söderut, särskilt om oljeletningen skulle komma att drivas i amerikanska
bolags regi.
Den norska regeringen har alltså meddelat,
att den avser att bilda ett norskt statligt oljebolag som skall ha kontroll över all oljeproduktion och som skall söka nödvändig kontakt med utländska kapitalintressen. Man har
även satt igång med utbildning av norska ingenjörer på detta för Norge så nya område.
Bakgrunden är klar. Regeringen anser, med
full rätt, att Narge måste ha ansvar för allt
som förekommer och kan tänkas förekomma
på detta känsliga område.
Men att utländska intressen måste komma
in i bilden är tydligt. Redan den nuvarande
försöksproduktionen har ett värde av ca l
miljon norska kronor per dag. Kapitalinsatsen
för att nå denna utvinning kommer att räknas
i miljarder. Norsk Hydra och andra stora
norska företag har påbörjat sin satsning, men
det är tydligt att den inhemska kapitalmarknaden ej kommer att räcka till. Norrmännon
har inga svårigheter att få kapital utifrån.
Men i sitt eget intresse undersöker de nu i
första hand sådana intressenter som tillhör
EEC. Etableringsrätten inom EEC kommer
att användas, vilket emellertid inte hindrar en
fullständig norsk kontroll genom en ickediskriminerande koncessionsordning.
299
v ,ad som nu försiggår är tydligen bara en
början för Norge. Men det förefaller att vara
en lycklig början. I Nord-Norge kommer att
etableras petrokemiska industrier, som kommer att medverka till att hindra den nu på-
gående avfolkningen, ett verkligt bekymmer.
Sannolikt ligger det nu äntligen i Sovjetunionens intresse att en uppgörelse kommer till
stånd i don segslitna frågan om gränsen mellan norskt område och den sovjetiska kontinentalsockeln, varom förhandlingar pågått i
lång tid. En möjlighet vore att också sovjetiska kapitalintressen får komma in inom Svalbardsområdets fyndigheter, och därmed skulle inte bara utvinningen av olja utan även sä-
kerheten vara tryggad.
Ljusets riddarvakt
Dagens Nyheter har skaffat sig en ledarskribent och politisk kolumnist, Bert Levin,
som snabbt blivit uppskattad för kraft och
klarhet i polemiken. Men någon gång brytes det vandrande svärd . . . Hr Levin firade
Sara-dagen på ett sätt, som inte kunde gjort
hans vänner mer förvånade än om han begått en artikel om Storsjöodjuret. I hetsiga
tonfall angrep han dels en ledare i Svensk
Tidskrift, som handlade om studenternas
ekonomiska livegenskap, dels en artikel i
samma häfte: »Kring tyrannigränsen», av
professor Stig Strömholm. Hr Levins inlägg
hade en rubrik, »Moderna mörkmän», som
tynges av årtiondens hävd. Den brukar komma till heders då radikala liberaler känner
ett behov av att markera att de – till skillnad från liberal-konservativa – utgör ljusets
sanna riddarvakt.
Stig Strömholm kan förvisso – om han
gitter – svara för sig själv. Får vi för vår
del bara föreslå Bert Levin att begrunda
socialdemokraternas sätt att för egen räkning lägga beslag på lejonparten av platserna i de nya kollegiala länsstyrelserna –
och till på köpet i regel placera typiska
politruker där. Detta framstår för oss som
ett led i socialdemokratiens odemokratiska
300
»Machtiibernahme» bit för bit. Man kan
passera tyrannigränsen på andra och smidigare sätt än genom att lagstifta om partienvälde.
Vad i all världen hade vidare Svensk
Tidskrift sagt om studenterna, som kunde
föranleda så hårda ord? Ingenting värre eller mer förgripligt än en osminkad skildring
av den ekonomiska verkligheten för dagens
nyexaminerade studenter. Bert Levin kan
ändå inte komma ifrån prognossiffrorna: ca
23 000 nyexaminerade 1971/72 och 25 000
per år under 72/73 samt 73/74. Hur skall
de få arbete i de yrken de i god tro utbildat sig för?
Inte heller kan han komma ifrån den förslavande effekten av studieskuld, marginalskatt och restskatt på en grupp människor,
som – om de ens får arbete i sitt yrke –
under många av sina arbetsår inte kan betecknas som högavlönade. Om hr Levin vill
gömma huvudet i papperskorgen inför dessa realiteter, kan ingen hindra honom från
det. Svensk Tidskrift vidhåller sin karakteristik av den socialdemokratiska skattepolitiken: »den mördande socialistiska skatteutsugningen». Den är mördande, därför att
den slår ihjäl arbetsglädje och initiativkraft.
Den har redan skapat en desperation inte
minst bland unga högutbildade, som kan få
mycket allvarliga politiska och ekonomiska
skadeverkningar för hela samhället. Dess
samlade effekt på produktionslivet är bl a
att driva fram arbetslöshet.
Det är en händelse, som nästan kunde
vara en tanke, att Bert Levins attack på de
»moderna mörkmännen» var placerad närmast under en ledare i hans egen tidning,
som hade rubriken: »Lågtryck över Sverige.
Krävs till hösten en skattesänkning för att
förhindra en krisartad arbetslöshet i vinter?»
Somliga straffar Gud genast!
301
C>
.-.
c.- .:. ~·;.··,·
• .,o- .. •
.·~·· ··….. -6
Q • •
•· · c:.•
Lotsen lämnar fartyget (fritt efter Punch)