Klas Lithner; Kriminalvård under debatt
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KLAS LITHNER:
Kriminalvård under debatt
Det förefaller uppseendeväckande, att
Bibliotekstjänst i Lund, som till alla
Sveriges folkbibliotek tillhandahåller
ledning för inköp av böcker, väljer just
redaktör Hans Nestius- känd från
KRUM och i andra sammanhangför att ge ut en sammanställning om
böcker rörande kriminalvården. V alet
tyder på att Bibliotekstjänsts ledning
önskat anvisningar i en viss riktning.
Resultatet har blivit vad man velat ha.
Länsåklagare Klas Lithner har gått
igenom skriften och ger en stillsam
översikt av innehållet. Det är uppenbart
att Bibliotekstjänst, som nyligen
kritiserats för sitt sätt att välja granskare
på andra områden, inte heller i detta
fall visat gott omdöme.
I februari 1973 har i Svenska Dagbladet
förekommit flera artiklar av professor
Wilhelm Sjöstrand med kritiska synpunkter på AB Bibliotekstjänst i Lund och dess
lektörverksamhet. Jag skall här till granskning upptaga en annan mindre publikation från samma företag, nämligen den
månatligen utkommande VMB, Vandringar med böcker.
Detta är ett litet informationsblad, som
tillhandahålles på biblioteken och som
brukar ägnas åt ett specialområde eller en
viss författare. 1972 nr 7 är författat av
Hans Nestius och heter Kriminalvård under debatt. Då jag inte kände till Nestius’ speciella kvalifikationer på detta område, skrev jag till Bibliotekstjänst och frå-
gade. I svar den 20 februari 1973 från
sektionschef Jane Pamp upplystes: ”Innehållet i häftena måste vara lättillgängligt
och vi vänder oss därför ofta till erkända
journalister som i dagspressen behandlat
ämnen liknande dem vi tar upp i vår serie. För att Vandringar med böcker ska
vara användbar måste de förtecknade böckerna finnas på de flesta bibliotek.” Det
är alltså i egenskap av erkänd journalist
med erfarenhet av detta speciella område
som han anlitats. Däremot skulle jag vilja
diskutera hans sakkunskap inom området,
när jag ser hur urvalet gjorts.
Såvitt jag vet, var Nestius en av de ledande i KRUM under dess första år.
1967 deltog han tillsammans med meningsfränden Per Gahrton i Nordiska kriminalistmötet i Stockholm. Jag förmodar,
att de själva ansågo sitt deltagande som
KRUM :s internationella genombrott, men
352
även andra åsikter därom funnos bland
de övriga deltagarna. Vidare deltog han
1971 i en nordisk forskarkonferens i rättssociologi i Åbo, troligen som observatör,
eftersom hans namn icke fanns med på
deltagarförteckningen.
Urvalet
Informationsbladet upptager 36 böcker,
av vilka 19 närmare kommenteras. Bland
de uppräknade böckerna förekomma två,
som redigerats av Nestius själv. Det förefaller mig emellertid som om både urvalet
och framställningen äro ensidiga. Sålunda förekommer t ex Hugo Lindbergs Gallret – utanför och innanför (1963), som
vid det här laget bör betraktas som föråldrad, då den innehåller artiklar, skrivna
åren 1930-62 (se Hans Thornstedts recension, SvJT 1967 :559). De flesta av
Lindberg föreslagna reformerna äro också sedan länge vidtagna. Några andra böcker från advokathåll förekomma däremot
icke. Vidare saknas t ex de båda böckerna
om narkotikabrottslighet av vår främste
specialist, Nils Bejerot, Narkotika och narkomani (1969) och Inlägg i narkotikadebatten (1970). De äro nödvändiga som
bakgrund till diskussionen om narkotikans
stora roll i sammanhanget. Ytterligare
saknas som bakgrund till hela ämnet kriminalstatistikern Karl-Erik Forsström,
Brottslighet i siffror (1965) .
Det talas vidare om organiserandet av
förtroenderåden och hungerstrejkerna. I
samband med Jalmar Tornklint, Förtroende för fångar, är det värdefullt för de biblioteksbesökare, som ha tillgång till JO :s
ämbetsberättelser, att läsa hans uttalandel
1969 :199 om arbetsvägran vid Kuml
stalten och 1970:154 angående Krimin
vårdsstyrelsens påstådda motarbetande
KRUM.
Det sägs att den 1970 startade pock
I
I
c
tidningen ”R”, utgiven av KRUM I
dess systerorganisationer, hunnit utge s
10-tal olika temanummer. Ett av d r
är temanumret 2/71 ”Föranleder in I
åtgärd. En granskning av granskarna, I
är en unik dokumentation av hur s f
hållets högsta överklagningsinstanser d
JO, ]K, olika nämnder samt vårdo h
denas överinspektörer – i praktiken f j
gerar sett ur fångarnas och patiente I
perspektiv”. Jag har närmare gått igen e
både detta nummer och nr 1/71 som
ter ”I laga ordning” och behandlar ”d Il
oförnuftiga beslutsprocessen”. Mitt o a
döme om dem blir att man givetvis i b
kan kritisera en bok eller en ”pocketti
ning” för att den är tendentiös, bara fö~
fattarna öppet redovisa att de äro tendeoo 1′
tiösa och i vilken riktning. Däremot t:
man rimligen ställa vissa minimikrav pl r
uppgifternas riktighet, och det är i dettl n
avseende jag anser brister föreligga. s
Bland de författare, som bidragit ti1 h
dessa båda publikationer och vilkas fram- {;
ställningar jag kritiserar, finnas de även ay d
Nestius åberopade Göran Elwin, Stig k
ling och Sten Heckscher. Nestius säger all r
”Av samma bredd och tyngd i såväl E
kumentation som analys (som Bertil S l’
dins Individ, institution, ideologi) är Del s
första stenen (till vilken ABF också gell t
ut en studiehandledning) av Göran Elwil, d
Sten Heckscher och Alvar Nelson. Det är
den första bok som från kritiska utgångspunkter ger en samlad bild av kriminalpolitiken, hur systemet är tänkt och hur
det i verkligheten fungerar.” För det första
är det icke den första boken av detta slag.
Detta var i stället Sociala avvikelser och
social kontroll, redigerad av Joachim Israel, som kom ut i sin första upplaga 1964.
En andra, omarbetad upplaga utkom 1968.
I ”Den första stenen” har huvudavsnitten
författats av professor Alvar Nelson och
docent Göran Elwin. Mot vad de uttalat
har jag intet att invända. Däremot har
jur kand Sten Heckscher författat avsnitt
N, som heter Från misstanke till dom –
en beskrivning av förfarandet (s. 119-
151). Det har varit av största intresse för
mig som åklagare, men är så fullt av felaktigheter och bristfälligheter att detta
betydligt minskar verkets allmänt höga
standard.
Om några andra publikationer säger
Nestius, att ”ett 40-tal av Nordens främsta kriminalpolitiska forskare och debattö-
rer svara för två spännande antologier,
nämligen ”Behandling som straff” och ”I
stället för fängelse”. Av dessa båda böcker
har jag endast haft tillgång till I stället för
fångelse. Av de 21 medarbetarna där finns
det 10 stycken eller 48 % som jag skulle
kunna hänföra till den uppgivna kategorin. Däribland kunna nämnas Terstein
Eckhoff, Gustav Jonsson, Nils Christie,
Kettil Bruun och Gerd Benneche. De återstående 11 däremot har jag aldrig hört
talas om i nämnda egenskaper, t ex Anders Edwardsen, Nils Johan Lavik, Inger
353
Larsson, Mogens Jacobsen och Frank
Hirschfeldt.
Slutligen meddelar Nestius: ”Under vå-
ren -72 har det kommit ytterligare tre debattinlägg där den analytiska skärpan är
på högsta nivå. Det är ….. Obduktion
av en död utredning- en våldsam kritik
av förslaget till ny s. k. behandlingslag på
fängelserna :…_ av Stig Edling och Göran
Elwin.” Som ett enda exempel på bokens
standard skall följande uttalande citeras:
”De som hittills vistats på Kurniaspecialen
har inte varit särskilt rymningsbenägna
och inte heller särskilt farliga”.
Några specialarbeten
Bland de enbart i förteckningen angivna
böckerna förekommer Makt att vårda av
Berit Agevik-Magnusson m fl (1970). Boken är ett kollektivarbete av elva studerande vid Socialhögskolan i Stockholm
med undertiteln ”En kritisk granskning
av vårdideologier”. Den började med en
serie intervjuer med ett antal s k nyckelpersoner inom olika vårdområden, ända
från konsultativa statsrådet, docenten i
växtfysiologi, fil dr Camilla Odhnoff och
ned till den s k gräsrotsnivån. Boken bygger på en genomfört radikal för att ej
säga marxistisk ideologi, och författarna
åberopa ett antal större eller mindre auktoriteter, som de tydligen helt lita på och
vars uttalanden de anamma utan någon
kritik. Däremot förbigå de med tystnad,
om de ens känna till deras existens, andra
och måhända större auktoriteter med andra eller motsatta åsikter. Som slutomdöme
kan sägas, att om de elva författarna i sin
354
kommande verksamhet inom socialvården
komma att handla efter de i boken framförda åsikterna, har man som jurist all
anledning att ställa sig kritisk ur rättssäkerhetssynpunkt.
Vidare återfinnes i förteckningen utan
kommentar Kerstin Elmhorn, Faktisk
brottslighet bland skolbarn (1969). Hon
har behandlat dessa frågor även i flera
tidigare forskningsrapporter och artiklar.
Hon och den utredning vars arbete hon
lett har i stor utsträckning arbetat med
intervjuer bland minderåriga. Till detta
forskningsområde kan man anföra en kritisk synpunkt från etiska utgångspunkter,
nämligen i vilken utsträckning som det
är önskvärt eller lämpligt att barn bli fö-
remål för vetenskaplig utfrågning om sin
brottslighet, och om man inte då måste
kräva att de och föräldrarna underrättas
om att barnen äga vägra att besvara frå-
gorna utan några som helst menliga på-
följder.
Till de böcker, som med Nestius terminologi borde vara hänförliga till ”s. k.
rapportböcker – raka, nära, upplevelseskildringar skrivna inne på fängelserna och
av nyss frigivna f. d. fångar”, antar jag
att han räknar Maja Ekelöf och Tony
Rosendahl, Brev (1972). Det är den som
slutar på ett sätt som ger ett fullgott intryck för Rosendahls personlighet : ”Ja,
min käraste Maja – må så gott, du och
hela familjen … Sköt om dig. Power to
the people – och du vi ska sparka in tänderna på de jävla bastarderna. Kram din
Tony”.
Ett slutord
För ovanlighetens skull skall jag nu .. r
något positivt om Nestius bokfört t
ning, nämligen att det finns en bok, t
det är en lättnad att slippa se där. Jar
syftar på den år 1967 till 12 års internering dömde polismördaren Gunnar N
grens De tre skotten (1967), en ova ·
otäck spekulation i sensationssadism, IJI.
kommen på förlaget Alekto AB och IJo.
arbetad av Ernst Sjöström.
Om det är aktuellt att utgiva någon yt.
terligare upplaga av detta informatio011
blad, tillåter jag mig att föreslå att
borde kompletteras med två andra IJiio.
ker, där avsnittet om rättegångsförfaiU
det i brottmål och kriminalpolitiken kllJio
de giva en något annorlunda och måhä.JI.
da sannare belysning av problemet, nämligen delar av Stig Strömholm, Sverigt
1972 (1972), samt Roland Huntford, Dd
blinda Sverige (1972).
J ag har anfört många citat från olib
håll, och jag skall sluta med ett, SOII
jag tycker giver en utomordentligt sana
bild av den svenska kriminalpolitiken. Dd
är ett beslut hösten 1972 av justitieombudsmannen Bertil Wennergren som avvisar anklagelserna om att tjänstemän Ji
fångvårdsanstalten Hall skulle ha gjort s{
skyldiga till tjänstefel i samband med pero
mission för den s k ”polismördaren frå
Handen” hösten 1971. Internen, SOI
dömts till tolv års fängelse, greps i sin !Jo.
stad narkotikapåverkad och med 23 kaplar narkotika på sig. I sin utredning så-
ger JO att händelsen var ett beklaglif
undantag. Den intagne hade under hela
sin frigång skött sig utmärkt och studerat
med framgång vid Stockholms universitet. Detta gällde alltså en man, som den
6 februari 1968 dömdes till internering
355
minst 12 år för tredubbelt mord, eller med
andra ord en av Sveriges tre farligaste mördare. Härutöver finns det väl egentligen
inget att tillägga.
Kriminalvård under debatt
Det förefaller uppseendeväckande, att
Bibliotekstjänst i Lund, som till alla
Sveriges folkbibliotek tillhandahåller
ledning för inköp av böcker, väljer just
redaktör Hans Nestius- känd från
KRUM och i andra sammanhangför att ge ut en sammanställning om
böcker rörande kriminalvården. V alet
tyder på att Bibliotekstjänsts ledning
önskat anvisningar i en viss riktning.
Resultatet har blivit vad man velat ha.
Länsåklagare Klas Lithner har gått
igenom skriften och ger en stillsam
översikt av innehållet. Det är uppenbart
att Bibliotekstjänst, som nyligen
kritiserats för sitt sätt att välja granskare
på andra områden, inte heller i detta
fall visat gott omdöme.
I februari 1973 har i Svenska Dagbladet
förekommit flera artiklar av professor
Wilhelm Sjöstrand med kritiska synpunkter på AB Bibliotekstjänst i Lund och dess
lektörverksamhet. Jag skall här till granskning upptaga en annan mindre publikation från samma företag, nämligen den
månatligen utkommande VMB, Vandringar med böcker.
Detta är ett litet informationsblad, som
tillhandahålles på biblioteken och som
brukar ägnas åt ett specialområde eller en
viss författare. 1972 nr 7 är författat av
Hans Nestius och heter Kriminalvård under debatt. Då jag inte kände till Nestius’ speciella kvalifikationer på detta område, skrev jag till Bibliotekstjänst och frå-
gade. I svar den 20 februari 1973 från
sektionschef Jane Pamp upplystes: ”Innehållet i häftena måste vara lättillgängligt
och vi vänder oss därför ofta till erkända
journalister som i dagspressen behandlat
ämnen liknande dem vi tar upp i vår serie. För att Vandringar med böcker ska
vara användbar måste de förtecknade böckerna finnas på de flesta bibliotek.” Det
är alltså i egenskap av erkänd journalist
med erfarenhet av detta speciella område
som han anlitats. Däremot skulle jag vilja
diskutera hans sakkunskap inom området,
när jag ser hur urvalet gjorts.
Såvitt jag vet, var Nestius en av de ledande i KRUM under dess första år.
1967 deltog han tillsammans med meningsfränden Per Gahrton i Nordiska kriminalistmötet i Stockholm. Jag förmodar,
att de själva ansågo sitt deltagande som
KRUM :s internationella genombrott, men
352
även andra åsikter därom funnos bland
de övriga deltagarna. Vidare deltog han
1971 i en nordisk forskarkonferens i rättssociologi i Åbo, troligen som observatör,
eftersom hans namn icke fanns med på
deltagarförteckningen.
Urvalet
Informationsbladet upptager 36 böcker,
av vilka 19 närmare kommenteras. Bland
de uppräknade böckerna förekomma två,
som redigerats av Nestius själv. Det förefaller mig emellertid som om både urvalet
och framställningen äro ensidiga. Sålunda förekommer t ex Hugo Lindbergs Gallret – utanför och innanför (1963), som
vid det här laget bör betraktas som föråldrad, då den innehåller artiklar, skrivna
åren 1930-62 (se Hans Thornstedts recension, SvJT 1967 :559). De flesta av
Lindberg föreslagna reformerna äro också sedan länge vidtagna. Några andra böcker från advokathåll förekomma däremot
icke. Vidare saknas t ex de båda böckerna
om narkotikabrottslighet av vår främste
specialist, Nils Bejerot, Narkotika och narkomani (1969) och Inlägg i narkotikadebatten (1970). De äro nödvändiga som
bakgrund till diskussionen om narkotikans
stora roll i sammanhanget. Ytterligare
saknas som bakgrund till hela ämnet kriminalstatistikern Karl-Erik Forsström,
Brottslighet i siffror (1965) .
Det talas vidare om organiserandet av
förtroenderåden och hungerstrejkerna. I
samband med Jalmar Tornklint, Förtroende för fångar, är det värdefullt för de biblioteksbesökare, som ha tillgång till JO :s
ämbetsberättelser, att läsa hans uttalandel
1969 :199 om arbetsvägran vid Kuml
stalten och 1970:154 angående Krimin
vårdsstyrelsens påstådda motarbetande
KRUM.
Det sägs att den 1970 startade pock
I
I
c
tidningen ”R”, utgiven av KRUM I
dess systerorganisationer, hunnit utge s
10-tal olika temanummer. Ett av d r
är temanumret 2/71 ”Föranleder in I
åtgärd. En granskning av granskarna, I
är en unik dokumentation av hur s f
hållets högsta överklagningsinstanser d
JO, ]K, olika nämnder samt vårdo h
denas överinspektörer – i praktiken f j
gerar sett ur fångarnas och patiente I
perspektiv”. Jag har närmare gått igen e
både detta nummer och nr 1/71 som
ter ”I laga ordning” och behandlar ”d Il
oförnuftiga beslutsprocessen”. Mitt o a
döme om dem blir att man givetvis i b
kan kritisera en bok eller en ”pocketti
ning” för att den är tendentiös, bara fö~
fattarna öppet redovisa att de äro tendeoo 1′
tiösa och i vilken riktning. Däremot t:
man rimligen ställa vissa minimikrav pl r
uppgifternas riktighet, och det är i dettl n
avseende jag anser brister föreligga. s
Bland de författare, som bidragit ti1 h
dessa båda publikationer och vilkas fram- {;
ställningar jag kritiserar, finnas de även ay d
Nestius åberopade Göran Elwin, Stig k
ling och Sten Heckscher. Nestius säger all r
”Av samma bredd och tyngd i såväl E
kumentation som analys (som Bertil S l’
dins Individ, institution, ideologi) är Del s
första stenen (till vilken ABF också gell t
ut en studiehandledning) av Göran Elwil, d
Sten Heckscher och Alvar Nelson. Det är
den första bok som från kritiska utgångspunkter ger en samlad bild av kriminalpolitiken, hur systemet är tänkt och hur
det i verkligheten fungerar.” För det första
är det icke den första boken av detta slag.
Detta var i stället Sociala avvikelser och
social kontroll, redigerad av Joachim Israel, som kom ut i sin första upplaga 1964.
En andra, omarbetad upplaga utkom 1968.
I ”Den första stenen” har huvudavsnitten
författats av professor Alvar Nelson och
docent Göran Elwin. Mot vad de uttalat
har jag intet att invända. Däremot har
jur kand Sten Heckscher författat avsnitt
N, som heter Från misstanke till dom –
en beskrivning av förfarandet (s. 119-
151). Det har varit av största intresse för
mig som åklagare, men är så fullt av felaktigheter och bristfälligheter att detta
betydligt minskar verkets allmänt höga
standard.
Om några andra publikationer säger
Nestius, att ”ett 40-tal av Nordens främsta kriminalpolitiska forskare och debattö-
rer svara för två spännande antologier,
nämligen ”Behandling som straff” och ”I
stället för fängelse”. Av dessa båda böcker
har jag endast haft tillgång till I stället för
fångelse. Av de 21 medarbetarna där finns
det 10 stycken eller 48 % som jag skulle
kunna hänföra till den uppgivna kategorin. Däribland kunna nämnas Terstein
Eckhoff, Gustav Jonsson, Nils Christie,
Kettil Bruun och Gerd Benneche. De återstående 11 däremot har jag aldrig hört
talas om i nämnda egenskaper, t ex Anders Edwardsen, Nils Johan Lavik, Inger
353
Larsson, Mogens Jacobsen och Frank
Hirschfeldt.
Slutligen meddelar Nestius: ”Under vå-
ren -72 har det kommit ytterligare tre debattinlägg där den analytiska skärpan är
på högsta nivå. Det är ….. Obduktion
av en död utredning- en våldsam kritik
av förslaget till ny s. k. behandlingslag på
fängelserna :…_ av Stig Edling och Göran
Elwin.” Som ett enda exempel på bokens
standard skall följande uttalande citeras:
”De som hittills vistats på Kurniaspecialen
har inte varit särskilt rymningsbenägna
och inte heller särskilt farliga”.
Några specialarbeten
Bland de enbart i förteckningen angivna
böckerna förekommer Makt att vårda av
Berit Agevik-Magnusson m fl (1970). Boken är ett kollektivarbete av elva studerande vid Socialhögskolan i Stockholm
med undertiteln ”En kritisk granskning
av vårdideologier”. Den började med en
serie intervjuer med ett antal s k nyckelpersoner inom olika vårdområden, ända
från konsultativa statsrådet, docenten i
växtfysiologi, fil dr Camilla Odhnoff och
ned till den s k gräsrotsnivån. Boken bygger på en genomfört radikal för att ej
säga marxistisk ideologi, och författarna
åberopa ett antal större eller mindre auktoriteter, som de tydligen helt lita på och
vars uttalanden de anamma utan någon
kritik. Däremot förbigå de med tystnad,
om de ens känna till deras existens, andra
och måhända större auktoriteter med andra eller motsatta åsikter. Som slutomdöme
kan sägas, att om de elva författarna i sin
354
kommande verksamhet inom socialvården
komma att handla efter de i boken framförda åsikterna, har man som jurist all
anledning att ställa sig kritisk ur rättssäkerhetssynpunkt.
Vidare återfinnes i förteckningen utan
kommentar Kerstin Elmhorn, Faktisk
brottslighet bland skolbarn (1969). Hon
har behandlat dessa frågor även i flera
tidigare forskningsrapporter och artiklar.
Hon och den utredning vars arbete hon
lett har i stor utsträckning arbetat med
intervjuer bland minderåriga. Till detta
forskningsområde kan man anföra en kritisk synpunkt från etiska utgångspunkter,
nämligen i vilken utsträckning som det
är önskvärt eller lämpligt att barn bli fö-
remål för vetenskaplig utfrågning om sin
brottslighet, och om man inte då måste
kräva att de och föräldrarna underrättas
om att barnen äga vägra att besvara frå-
gorna utan några som helst menliga på-
följder.
Till de böcker, som med Nestius terminologi borde vara hänförliga till ”s. k.
rapportböcker – raka, nära, upplevelseskildringar skrivna inne på fängelserna och
av nyss frigivna f. d. fångar”, antar jag
att han räknar Maja Ekelöf och Tony
Rosendahl, Brev (1972). Det är den som
slutar på ett sätt som ger ett fullgott intryck för Rosendahls personlighet : ”Ja,
min käraste Maja – må så gott, du och
hela familjen … Sköt om dig. Power to
the people – och du vi ska sparka in tänderna på de jävla bastarderna. Kram din
Tony”.
Ett slutord
För ovanlighetens skull skall jag nu .. r
något positivt om Nestius bokfört t
ning, nämligen att det finns en bok, t
det är en lättnad att slippa se där. Jar
syftar på den år 1967 till 12 års internering dömde polismördaren Gunnar N
grens De tre skotten (1967), en ova ·
otäck spekulation i sensationssadism, IJI.
kommen på förlaget Alekto AB och IJo.
arbetad av Ernst Sjöström.
Om det är aktuellt att utgiva någon yt.
terligare upplaga av detta informatio011
blad, tillåter jag mig att föreslå att
borde kompletteras med två andra IJiio.
ker, där avsnittet om rättegångsförfaiU
det i brottmål och kriminalpolitiken kllJio
de giva en något annorlunda och måhä.JI.
da sannare belysning av problemet, nämligen delar av Stig Strömholm, Sverigt
1972 (1972), samt Roland Huntford, Dd
blinda Sverige (1972).
J ag har anfört många citat från olib
håll, och jag skall sluta med ett, SOII
jag tycker giver en utomordentligt sana
bild av den svenska kriminalpolitiken. Dd
är ett beslut hösten 1972 av justitieombudsmannen Bertil Wennergren som avvisar anklagelserna om att tjänstemän Ji
fångvårdsanstalten Hall skulle ha gjort s{
skyldiga till tjänstefel i samband med pero
mission för den s k ”polismördaren frå
Handen” hösten 1971. Internen, SOI
dömts till tolv års fängelse, greps i sin !Jo.
stad narkotikapåverkad och med 23 kaplar narkotika på sig. I sin utredning så-
ger JO att händelsen var ett beklaglif
undantag. Den intagne hade under hela
sin frigång skött sig utmärkt och studerat
med framgång vid Stockholms universitet. Detta gällde alltså en man, som den
6 februari 1968 dömdes till internering
355
minst 12 år för tredubbelt mord, eller med
andra ord en av Sveriges tre farligaste mördare. Härutöver finns det väl egentligen
inget att tillägga.