Narkotikafrågan

ASTRID KRISTENSSON:
Narkotikafrågan
Sverige har den högsta narkomanifrekvensen i världen. Trots att det här finns
inte mindre än 50% fler injicerande
narkomaner i relation till befolkningstalet
än i USA vägrar regeringen och socialstyrelsen att inse att narkotikafrågan
måste lösas med det snaraste, skriver riksdagsledamoten Astrid Kristensson. Den
nuvarande behandlingen kan inte vara
adekvat, när läkare enligt narkomanvårdskommittens betänkande uppger att de
aldrig lyckats rehabilitera någon patient
som varit intagen på mentalsjukhus. Så
länge det finns ett stort antal narkomaner
som får driva omkring utan vård och
tillsyn, så länge det finns ett kraftigt sug
efter narkotika, så länge kommer antalet
narkomaner att öka. Så länge kommer
också Sverige att utgöra en attraktiv
marknad för internationella narkotikaligor. Därför är effektiva vårdresurser det
centrala men får naturligtvis inte undanskymma angelägenheten av att polisen
får resurser för narkotikabekämpning.
Under sin tid som inrikesminister besvarade Gunnar Hedlund år 1954 en interpellation om narkotikaproblemet. Han sade att medicinalstyrelsens kontroll inte gett
vid handen att det förekommit något anmärkningsvärt. Under åren därefter har
narkotikaproblemet aktualiserats i riksdagen med jämna mellanrum, och de ansvariga statsråden har haft samma sangviniska inställning. Regeringspartiet är optimistiskt beträffande läget och visar en
avsevärd belåtenhet med samhällets insatser.
Regeringen har egentligen inte någon
gång tagit itu med narkotikafrågan på ett
seriöst sätt. Ändå visar utvecklingen, att
missbruket sedan slutet av 40-talet, när
narkomanin började i vårt land, har fördubblats var 30 :de månad. Man räknar
nu med att Sverige har den högsta narkomanifrekvensen i världen, och vi har inte
mindre än 50% fler injicerande narkomaner än USA i relation till befolkningstalet. Det är en utomordentligt skrämmande utveckling och det är hög tid att
sätta in effektiva motåtgärder. Narkomanvårdskommitten beräknade år 1968 antalet gravt skadade narkotikamissbrukare
till drygt 10 000. Antalet har säkerligen
stigit avsevärt sedan dess. Missbruket ökar
i omfattning och sprider sig i allt lägre
åldrar. Många ungdomar i tonåren har
fått sätta livet till på grund av narkotikan.
Vårt land har också blivit en allt attraktivare marknad för välorganiserade internationella gangstersyndikat, som gör stora
pengar på våra ungdomars undergång.
LSD och råopium börjar vinna insteg,
och många skolungdomar har redan prö-
vat heroin.
Ett stort ansvar åvilar socialstyrelsen,
som av prestigeskäl eller andra skäl inte
tar klart avstånd från den tidigare förda
politiken, då man accepterade fri förskrivning av narkotika som botemedel. Slappheten är också stor ifrån olika socialbyråers
sida där man slentrianmässigt utbetalar
sociala bidrag trots att man vet att pengarna går till narkotika. Den allmänt omfattade strävan att så långt möjligt prö-
va öppnare vårdformer ansågs böra tilllämpas också vid behandling av narkomaner. Det kan dock nu konstateras att narkomanvård i frihet inte är vård utan snarare vanvård. Giftberoendet är så starkt
att tvångsvis isolering under lång tid är
nödvändig.
Inhuman vård
Den vård som samhället idag erbjuder
snarare uppehåller än hejdar missbruket.
Människor skrivs in på sjukhus, de får
äta upp sig, skrivs ut igen. Detta upprepas gång på gång. Det är den s k pingpong-vården. Varje gång någon skrivs ut
har langama åter en tacksam och utvilad kund. Vården blir härigenom dels
inhuman och dels meningslös och innebär därtill ett fruktansvärt slöseri med
skattebetalamas medel. Fortfarande tror
både anhöriga, domstolar och även läkare att det är vård det är frågan om. Det
innebär också en tragedi, därför att många
betraktar en narkoman som obotligt sjuk
och ger upp hoppet om honom när det
istället är bristen på adekvat vård som
305
gör att han inte kan rehabiliteras.
Ett fall kan nämnas, som för övrigt nyligen anmälts till JO. En ung flicka på
20 år var dömd till sluten psykiatrisk vård.
Inte mindre än 26 gånger inom loppet av
9 månader avvek hon från sjukhuset och
fick med polisens hjälp föras tillbaka,
varje gång i allt sämre tillstånd. Tyvärr
är detta bara ett av många fall. I narkomanvårdskommittens betänkande anges
också uppgifter från olika läkare, som konstaterar att de inte känner till något enda
fall, som varit intaget på ett mentalsjukhus, där man har kunnat få patienten rehabiliterad. Borde inte sådana uttalanden
och erfarenheterna i övrigt leda till att
socialstyrelsen tänkte om, när det gäller
narkomanvården, och presenterade riktlinjer för en effektiv vård?
Det ansvariga statsrådet och socialstyrelsens representanter brukar med förkärlek nämna att Sverige rönt icke obetydliga framgångar på det internationella
området när det gäller att få fram en
effektiv internationell narkotikakontroll
omfattande bland annat centralstimulerande medel. Det finns all anledning att
uppskatta Sveriges insatser på det internationella området, men man bör nog
ha i minnet att Sverige var det land i
Europa där missbruket började. Och det
är först sedan detta har spritt sig härifrån
till andra länder som man i dessa har börjat få förståelse för lagstiftningsåtgärder.
ökad brottslighet
Att narkotikamissbruket är den främsta
orsaken till den snabbt stigande brotts- 306
ligheten i vårt land är uppenbart. För en
van narkotikamissbrukare kan normalförbrukningen kosta hundratals kronor per
dygn. Det säger sig självt att sådana belopp inte kan förtjänas på legalt vis. Narkomanen har därför s.tarkt intresse av att
dra in andra i missbruket för att kunna
göra pengar på försäljning.
Den starka satsning på narkotikabekämpning, som polisen gjorde under första halvåret 1969, fick stor effekt när det
gällde efterspaning av illegal narkotikahantering. Den snabba ökningen av brottsligheten kunde hejdas. Polisen kunde
emellertid inte i längden avsätta så stora
styrkor för narkotikabekämpning, och
brottsligheten har nu åter ökat på ett
skrämmande sätt.
Så länge det finns ett stort antal narkomaner i detta land som får driva omkring utan vård och tillsyn, så länge det
finns ett kraftigt sug efter narkotika, så
länge kommer antalet narkomaner att öka
och så länge kommer Sverige att utgöra
en attraktiv marknad för internationella
narkotikaligor. Därför är effektiva vårdresurser det centrala. Men angelägenheten
av att polisen får resurser för narkotikabekämpning får naturligtvis inte undanskymmas.
Ett handlingsprogram
Jag skulle vilja sammanfatta min syn på
narkotikafrågan i följande tio punkter:
l) Det måste bli slut på den meningslösa »ping-pong-vården». Det enda humana och realistiska är ökade möjligheter
till tvångsvis intagning och tvångsvis kvarhållande för vård. Vården måste under
den första tiden ske på specialkliniker,
där narkomaner vårdas åtskilda från övriga patienter eller intagna. Därefter behövs en lång tids eftervård.
2) Socialstyrelsen får i uppdrag att dra
upp riktlinjer för hur vården skall bedrivas.
3) Nykterhetsvårdslagen görs tillämplig
på narkotikamissbrukare.
4) Nykterhets- och barnavårdsnämnder
måste ingripa på ett tidigare stadium och
på ett mera adekvat sätt än hittills. De
kommunala »knarkarkvartarna» måste
rensas upp och narkomanerna få vård.
Jourtjänst bör övervägas för barnavårdsnämnderna, i varje fall i storstadsområ-
dena.
5) Fortlöpande statistik över antalet
narkomaner bör föras.
6) Narkomaner måste hindras att disponera över sina tillgångar. Bankkonton
o d måste kunna spärras utan att omyndigförklaring behöver tillgripas.
7) skolläkare och skolsköterskor måste
ha skyldighet att i ökad utsträckning kontakta föräldrarna när de misstänker narkotikamissbruk.
8) Ökade polisiära resurser för narkotikabekämpning erfordras.
9) Skärpta straff för illegal narkotikahantering genomföres både genom högre straffmaximum och strängare praxis.
10) En effektiv och adekvat information om narkotikamissbrukets art och
spridningssätt måste genomföras.
legeringen och narkotikafrågan
Erfarenheten visar att regeringen inte tar
itu med en fråga som den saknar spontant intresse för förrän opinionstrycket
blir så starkt att man inte längre kan komma ifrån att vidta åtgärder.
Det måste därför bli en kraftig opinion
ifrån allmänheten mot narkotikaeländet.
Varje dag händer hundratals tragedier.
Familjesplittring, självmord, brott begångna under narkotikaberusning, kollapser,
nervsammanbrott – allt medför omätliga
mänskliga lidanden förutom stora ekonomiska förluster.
Som en röd tråd i regeringens förkunnelse när det gäller brottsutvecklingen, narkotikaproblemet eller andra missförhållanden i samhället går påståendet att roten till
det onda ligger i dåliga miljöer, dåliga
uppväxtförhållanden och bristande jämlikhet och att förhållandena blir bättre först
307
när samhället har löst de sociala missförhållandena. Det skorrar falskt när företrä-
dare för en regering, som suttit vid makten
i nästan 40 år, anklagar samhället för att
det finns så stora sociala missförhållanden.
Kärnfrågan är emellertid att regeringspartiet genom detta resonemang tar ifrån
den enskilde det viktigaste – det egna
ansvaret. Självklart kommer många från
dåliga miljöer och har därigenom ett
handikapp i sin start i tillvaron. Men erfarenheten visar, att det inte endast är så-
dana ungdomar som dras in i narkotikaträsket utan att narkomaner lika ofta rekryteras ifrån välsituerade hem.
Vår ungdom och vi alla kommer att få
betala ett pris för denna sangviniska inställning ifrån en regering, som valt att
alltför länge nonchalera ett av de största
samhällsproblem vi för närvarande har att
brottas med i vårt land.