Thede Palm; Resa till Lofoten
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDEPALM:
Resa till Lofoten
”Det finns i dag gott om författare och skribenter, såväl i Norge som i Sverige, som tror
sig kunna lösa trassliga samhällsproblem med
hjälp av politiska besvärjelser. Deras funderingar är i och för sig intressanta men de saknar betydelse för de nordnorska fiskarna.” Så
skriver Per Olof Sundman i sin nyutkomna
bok ”Lofoten, sommar” (Norstedts). Om det
inte stått någonting annat av värde i boken,
borde den ändå bli köpt på grund av denna
så väl uttryckta sanning.
Det skrivs mycket om miljön, om förstörda
sjöar, om förgiftade sälar, om vägsaltets fördärv för bilar och grundvatten och om annat
som med skäl bör rättas och förbättras. Förmodligen i miljövårdande syfte försöker också
politiker av en viss riktning att hindra människor att flytta ut på landet; de föredrar att
ha dem under kontroll i 12-våningars betongkaserner, som har den lilla egenheten att ännu har ingen arkitekt eller konstruktör, som
varit med om att bygga dem, självmant flyttat
in i dem. Dit når också Konsumentombudsmannens vakande öga lättare, för att kontrollera vad folk äter.
I Henningsvaer i Lofoten finner man ingen
KO. Där äter man okontrollerad fisk som
man också själv kan fånga. Det förekommer
att gubbar – pensionärer skulle man säga i
Sverige, där ordet numera fått en anstrykning
av att gubben inte kan taga vara på sig själv
och måste underhållas – alldeles ensamma far
ut i öppna båtar och dörjar torsk, som de
kanske rent av säljer. Mycket är annorlunda
i Nordnorge.
Sundman har varit där förr. Han vet vilka
människorna är, hur han skall fråga, var han
skall finna statistik. Sådan finns att tillgå också i Norge. Folk och fakta är båda viktiga,
men Sundman är inte sociolog utan författare.
Han lyssnar först på folk.
Det finns brister i miljövården i Lofoten.
Sedan gammalt har man vunnit land med
hjälp av kökkenmöddingar. Generationer lur
vräkt sitt avskräde i havet, och så sker fOlio
farande. Vid ebb går man torrskodd, IliCI
kanske bäst i stövlar, till öar som förr inlr
hade landfäste. Trutar och måsar tycker 111
systemet och besväras i vart fall inte av Iiiten. Människor som i sitt dagliga arbete hl
att göra med skrei som torkar på hässjor i
inte heller överkänsliga.
På kommunikationernas område finns m)tket att göra. Vägarna är ofta underhaltf
och slits hårt av turister någon månad av åi’Cij
med midnattssolen är dessa borta. Fler br111
behövs. Färjor går mellan öarna, men de k11
tar också pengar.
Fisket har undergått de största förändrilt
arna. Inte oväntat krävs numera stora båta
med dyra redskap för att få arbetet löllSalll
Nordlandsbåtarna finner man i norsk litten
tur, hos Johan Bojer och Bernt Lie och amin
och som något enstaka museiföremål. De stOll
båtarna försörjer fiskerifabrikerna. Findus od
Frionor håller på att ersättta torrfisk m«
frysfisk. Torskhässjornas tid kan snart vu
förbi, även om Syrlitalien och Afrika föredrl
den billigare konserveringsformen.
Sundman ägnar många tankar åt fiskupt
köparna. Mellanledet i en hantering får Ii
misstankar mot sig. Han frågar nästan i~
om man inte försökt med kooperation. Dl
har man, men det har inte gått så bra. Ha
letar efter en förklaring och får den till sis
Vi norrmän är nog för mycket individualister.
säger någon.
Man behöver inte resa till Lofoten för x
göra den upptäckten. När nu Per Olof Sum
man rest dit, är det bra att han funnit nåp
genuint och oförstörbart norskt i en omgj.
ning som är under förändring – så som al
miljöer alltid varit det, fastän hastigheten
rit olika. Det är också bra att han skrivit al
vad han sett och hört. Alltigenom är det m
bra bok.
THEDEPALM:
Resa till Lofoten
”Det finns i dag gott om författare och skribenter, såväl i Norge som i Sverige, som tror
sig kunna lösa trassliga samhällsproblem med
hjälp av politiska besvärjelser. Deras funderingar är i och för sig intressanta men de saknar betydelse för de nordnorska fiskarna.” Så
skriver Per Olof Sundman i sin nyutkomna
bok ”Lofoten, sommar” (Norstedts). Om det
inte stått någonting annat av värde i boken,
borde den ändå bli köpt på grund av denna
så väl uttryckta sanning.
Det skrivs mycket om miljön, om förstörda
sjöar, om förgiftade sälar, om vägsaltets fördärv för bilar och grundvatten och om annat
som med skäl bör rättas och förbättras. Förmodligen i miljövårdande syfte försöker också
politiker av en viss riktning att hindra människor att flytta ut på landet; de föredrar att
ha dem under kontroll i 12-våningars betongkaserner, som har den lilla egenheten att ännu har ingen arkitekt eller konstruktör, som
varit med om att bygga dem, självmant flyttat
in i dem. Dit når också Konsumentombudsmannens vakande öga lättare, för att kontrollera vad folk äter.
I Henningsvaer i Lofoten finner man ingen
KO. Där äter man okontrollerad fisk som
man också själv kan fånga. Det förekommer
att gubbar – pensionärer skulle man säga i
Sverige, där ordet numera fått en anstrykning
av att gubben inte kan taga vara på sig själv
och måste underhållas – alldeles ensamma far
ut i öppna båtar och dörjar torsk, som de
kanske rent av säljer. Mycket är annorlunda
i Nordnorge.
Sundman har varit där förr. Han vet vilka
människorna är, hur han skall fråga, var han
skall finna statistik. Sådan finns att tillgå också i Norge. Folk och fakta är båda viktiga,
men Sundman är inte sociolog utan författare.
Han lyssnar först på folk.
Det finns brister i miljövården i Lofoten.
Sedan gammalt har man vunnit land med
hjälp av kökkenmöddingar. Generationer lur
vräkt sitt avskräde i havet, och så sker fOlio
farande. Vid ebb går man torrskodd, IliCI
kanske bäst i stövlar, till öar som förr inlr
hade landfäste. Trutar och måsar tycker 111
systemet och besväras i vart fall inte av Iiiten. Människor som i sitt dagliga arbete hl
att göra med skrei som torkar på hässjor i
inte heller överkänsliga.
På kommunikationernas område finns m)tket att göra. Vägarna är ofta underhaltf
och slits hårt av turister någon månad av åi’Cij
med midnattssolen är dessa borta. Fler br111
behövs. Färjor går mellan öarna, men de k11
tar också pengar.
Fisket har undergått de största förändrilt
arna. Inte oväntat krävs numera stora båta
med dyra redskap för att få arbetet löllSalll
Nordlandsbåtarna finner man i norsk litten
tur, hos Johan Bojer och Bernt Lie och amin
och som något enstaka museiföremål. De stOll
båtarna försörjer fiskerifabrikerna. Findus od
Frionor håller på att ersättta torrfisk m«
frysfisk. Torskhässjornas tid kan snart vu
förbi, även om Syrlitalien och Afrika föredrl
den billigare konserveringsformen.
Sundman ägnar många tankar åt fiskupt
köparna. Mellanledet i en hantering får Ii
misstankar mot sig. Han frågar nästan i~
om man inte försökt med kooperation. Dl
har man, men det har inte gått så bra. Ha
letar efter en förklaring och får den till sis
Vi norrmän är nog för mycket individualister.
säger någon.
Man behöver inte resa till Lofoten för x
göra den upptäckten. När nu Per Olof Sum
man rest dit, är det bra att han funnit nåp
genuint och oförstörbart norskt i en omgj.
ning som är under förändring – så som al
miljöer alltid varit det, fastän hastigheten
rit olika. Det är också bra att han skrivit al
vad han sett och hört. Alltigenom är det m
bra bok.