Näringsliv och regionplanering

CHRISTER MANNERFELT:
Näringsliv och regionplanering
Samhället ställer allt större krav på insyn i och information från näringslivet.
Då kraven syftar till en bättre planering
’till gagn för företagen och därmed för
människorna som arbetar där, måste de
mötas med positiva åtgärder, skriver
verkställande direktör Christer Mannerfelt
i Handelskammaren i Gävle för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län. I det
syftet har näringslivet inte bara rätt utan
också skyldighet att ställa krav på samhället. Mannerfelt redogör här för vad
som gjorts och bör göras i dessa viktiga
frågor och för handelskamrarnas avsikt
att ställa sina resurser till förfogande i
samhällsplaneringens tjänst.
Under 1960-talet planerade statsmakterna en rad åtgärder med sikte på en förstärkt fysisk och ekonomisk regional pla·
nering. På länsplanet inrättades år 1964
planeringsråden, och år 1967 påbörjades
en omfattande länsplanering, som löpande skall hållas aktuell. På basis av resul·
taten av den sistnämnda har under 1970/
71 utarbetats och remissbehandlats regionala handlingsprogram benämnda Lämprogram 1970. Länsprogrammen, vilka i
stora delar bygger på uppgifter som infordrats från kommunerna och som av·
ser kommunalekonomisk långsiktsplanering, skall ligga till grund för ett landsomfattande regionalpolitiskt program att
behandlas av riksdagen 1972. I planeringsarbetet tillkommer vidare de pågående förarbetena till en fysisk riksplan, som i sina
grunddrag beräknas bli färdigställd under
de närmaste åren.
Från den l juli 1971 har vidare inrät·
tats särskilda verksstyrelser för länsstyrel·
serna. Samtidigt har de nuvarande länsplaneringsråden avvecklats. Ansvaret för
den översiktliga planeringen i länen, som
hittills varit delat mellan länsstyrelserna
och ett antal fackmyndigheter, koncentre·
ras till de nya länsstyrelserna. Länsarkitekterna infogas i dessa. Vidare överförs
till dem bl a den beslutanderätt, som tidi·
gare tillkommit länsarbetsnämnderna i
fråga om prioriteringen av objekt för sysselsättningspolitiska åtgärder inkl reglerad byggnads- och anläggningsverksamhet,
länsbostadsnämnderna i fråga om bostadskvoternas fördelning samt länsskolnämnderna i fråga om skolväsendets lokalisering
och dimensionering. Planeringen blir i
fortsättningen av särskilt intresse med hänsyn till dess anknytning till såväl regionalpolitiken som riksplaneringen. Med tiiikomsten av de nya länsstyrelserna avslutas ett tioårigt reformarbete, som förskjutit tyngdpunkten i länsstyrelsernas verksamhet från allmän förvaltning till samordning av den fysiska och ekonomiska
samhällsplaneringen.
De nya länsstyrelserna består av landshövdingen jämte 10 ledamöter. Av dessa
utser landstinget fem och Kungl Maj :t
fem. De sistnämnda förutsättes representera bl a näringslivet i resp län. Näringslivets företrädare i styrelserna kommer så-
lunda tillsammans med arbetsgivarledamöterna i länsarbetsnämnderna och länsskolnämnderna att spela en nyckelroll i de
regionala kontakterna mellan näringsliv
och samhälle.
Näringslivets representation
Handelskamrarna i landet framförde i
samråd med de centrala näringslivsorganisationerna förslag till Kungl Maj:t om nä-
ringslivets representation i de nya länsstyrelserna. Förslagen följdes endast i ringa
mån, varför förhoppningarna om en intern mångsidig företagarsakkunskap inom
länsstyrelserna grusades. Risk föreligger att
ltskilliga frågor inom länsstyrelsen kommer att avgöras genom politiska ställningstaganden i stället för på rent saklig grund.
Näringslivet hänvisas härigenom till att
alltfort huvudsakligen påverka planeringen genom »extern» verksamhet. Desto
333
större anledning finns att intensifiera denna.
Den fortgående utbyggnaden av den
statliga regionala planeringen speglar de
ökade ambitionerna i samhällsplaneringen. Samtidigt är det uppenbart att samhällsplaneringen i väsentliga hänseenden
måste utgå från aktuella och förväntade
förändringar inom näringslivets olika sektorer. Förändringar inom olika branscher
och företagsgrupper i fråga om sysselsättning, produktionsvolym, lönsamhet, transportbehov osv kan få mer eller mindre
långtgående konsekvenser för samhällsplaneringen inom olika sektorer, samtidigt
som de kommunala och statliga myndigheternas åtgärder kan påverka förutsättningarna för sådana förändringar liksom
de har avgörande betydelse för företagens
möjligheter att klara snabba omställningar. Samhällsplaneringen kräver därför ett
intimt samspel mellan företagens och de
olika samhällsorganens planering och aktivitet. Härför fordras i första hand att kommunikationerna mellan näringsliv och
myndigheter förbättras. Förslag härom har
framförts i Samarbetsutredningens betänkande, som framlades i höstas. Förslaget
bygger på en utvidgad uppgiftsskyldighet till myndigheterna och anvisar länsstyrelserna som det informationsuppsamlande och -beredande samhällsorganet.
På grund av statsmakternas krav på information från och insyn i näringslivet
och genom de visserligen begränsade men
dock ökade möjligheterna för näringslivet självt att påverka sin egen situation
som representationen i de nya länsstyrel- 334
serna ger, är kraftfulla och målmedvetna insatser nödvändiga för att tillvarata
det samlade näringslivets intressen i förhållande till en utbyggd apparat för samhällsplaneringen. Företagens möjligheter
att på olika områden påverka samhällsplaneringen torde i väsentlig grad sammanhänga med möjligheterna att åstadkomma ett gemensamt agerande på det
regionala planet. För ett effektivt utbyte
av informationer, önskemål och synpunkter mellan myndigheter och företag behöver samhället ett representativt regionalt organ inom näringslivet, sammansatt
av företrädare för olika näringsgrenar.
Planeringsarbetet
Vilka konkreta planer skall utarbetas, vilka beslut skall fattas? Behöver näringslivet verkligen vara med och bestämma?
Räcker det inte att företagen ägnar sig
åt sin naturliga uppgift: att producera och
distribuera varor och tjänster? Nej, det
räcker inte! Inledningsvis konstaterades att
samhället ställer stora krav på informationer från näringslivet. Naturligtvis är
inte dessa något självändamål. De är ointressanta så länge inte infordrade upplysningar leder till åtgärder i form av planering eller – inte lika positivt – otillbörlig
påverkan eller försök till styrning. Det är
därför väsentligt att näringslivets sakkunskap om sin egen situation och om sina
egna förutsättningar till utveckling inte
bara tas till vara utan även hävdas.
Men sker då inte detta? Jo, i viss utsträckning: På riksplanet verkar de stora
näringslivsorganisationerna genom opinionsbildning, information och kritik och
även i direkt samarbete med departement
och verk. Men någon beslutsfunktion i
samhällsplaneringsarbetet har de inte. Politikerna då? Ja, de medverkar i beslutsfunktionen men påverkas självklart av
partipolitiska ställningstaganden. Och –
med all respekt för det politiska kunnandet – de saknar ofta den direkta kontakten på »industriell gräsrotsnivå» med fö-
retagens aktuella problem.
På lokal- (kommunal-) planet råder i
stort sett en liknande situation. Där finns
emellertid – förutom den politiska verksamheten – ofta ett förtroendefullt samförstånd mellan branschorganisationer,
handelskammare, företagareförening och,
inte minst, enskilda företag å ena sidan
och kommunerna å den andra.
Hittills har på länsplanet näringslivet
saknat möjlighet att med beslutsansvar
deltaga i samhällsplaneringsarbetet Men
i och med tillkomsten av lekmannastyrelserna har företagen fått en unik möjlighet
att lägga sina synpunkter på den regionala
näringspolitiken och att med kraft hävda
sina intressen och påverka utformningen
av de villkor under vilka de har att arbeta. Det är därför väsentligt att företagarna verkligen tar denna utsträckta hand,
eller om man så vill kastade handske, och
inser att i företagsledandet på lång sikt
även ingår deltagande i samhällsplaneringen.
Arbetsformerna
Utan att man kunnat lämna något säkert
besked härom har dock antytts att de nya
länsstyrelserna kommer att sammanträda
var fjortonde dag. Mellan sammanträdena kommer – får man förmoda – föredragningslistor med digert bilagt utredningsmaterial som beslutsunderlag att utsändas för att behörigen inhämtas av ledamöterna. Det är inte rimligt att begära
att ledamöterna från näringslivet utan bistånd från det övriga regionala näringslivet skall gå igenom beslutsunderlaget, bilda sig en representativ uppfattning och
slutligen ta ställning till exempelvis ett
visst planeringsalternativ. Det är inte heller
rimligt att begära att dessa ledamöter i
tillräcklig mån skall få tid att ta egna initiativ till gagn för det regionala näringslivet. Det är slutligen inte rimligt att ställa
sådana krav när samtidigt ledamöternas
egna företag har berättigade anspråk på
sin företagsledare för produktionen. En
lösning vore att näringslivet lät sig representeras i länsstyrelsen av, i stället för en
aktiv företagare, en sakkunnig, en »yrkesombudsman». Men en sådan åtgärd skulle
just få den från gräsrotsnivå fjärmande effekt som måste undvikas.
Vad man i stället måste sträva efter är
att ge de aktiva företagsledarna i länsstyrelsen det bistånd som krävs för ett underbyggt ställningstagande i sakfrågorna.
Ett sådant bistånd kan lämnas genom att
näringslivet i sin helhet engagerar sig i de
näringspolitiska frågorna och visar detta
engagemang genom att våga inta en ståndpunkt. Hur skall då frukterna av detta
engagemang komma näringslivsrepresentanterna i länsstyrelsen tillgodo? Jo, genom att de får tillgång till ett debatt- och
335
beslutsforum, i vilket näringslivets ofta divergerande åsikter bör kunna smältas samman och utmynna i en samverkan företagen emellan till gagn för hela det fria
näringslivet.
Handelskammaren i Gävle för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län har
liksom flera andra handelskamrar i landet sedan mitten av 60-talet inom sitt distrikt arbetat för att bygga upp en organisation för det regionala näringslivet, avsedd att svara emot medlemmarnas och
samhällsorganens behov av för näringslivet gemensamma ställningstaganden. I ett
vart av distriktets tre län verkar s k länskommitteer med uppgift att svara för synpunkter på och kritik av samhällsorganens
förslag och åtgärder, men också att komma med initiativ till förbättringar eller
andra åtgärder av betydelse för det regionala näringslivets utveckling. Länskommitteerna är sammansatta av företrädare
för olika branscher och företagsstorlekar
och representerar en god geografisk spridning inom sina län.
Även om kommitteernas huvudsakliga
uppgift kommer att vara att utgöra en
stöd- och referensgrupp för näringslivsrepresentanterna i länsstyrelserna (till nytta för dessa som helhet) skall de även biträda företagen i det nya systemet för information mellan företag och samhälle.
Parallellt med länskommitteerna arbetar i de tre länen Handelskammarens trafikkommitteer, sammansatta av transportoch vägkunniga representanter från såväl
produktionsföretag som åkeribranschen.
Dessa kommitteers verksamhet är konti- 336
nuerligt inriktad på bevakning av länens
behovsplaner och prioriteringsbeslut och
har i glädjande stor utsträckning lett till
samråd med vägförvaltningarna. Resultatet har ofta blivit att företagens önskemål
beaktats.
Det vore inte realistiskt att tänka sig att
en länskommitte eller en trafikkommitte
utan stöd av ett kansli och en verkställande och utredande funktion skulle kunna
driva någon framgångsrik verksamhet.
Därför står Handelskammarens kansli och
personal till kommitteernas förfogande för
utredningar eller beredning av särskild
fråga.
Länsprogram 70
Länsprogram 70, som ovan nämnts, utgör ett detaljerat och konkret länsvis utarbetat handlingsprogram för utvecklingen fram till i första hand 1975 vad avser
befolkningsförändringar, lokalisering av
samhällsservice, sysselsättningsskapande åtgärder m m. Programmet använder en
planeringsmetod, som går under namnet
»ortsklassificering». Om denna klassificering som styrinstrument kan delade meningar råda. Vad som däremot är ostridigt är att programmets genomförande
i hög grad berör näringslivets villkor.
Det är därför av största vikt att företagarna i sin egen planering uppmärksammar i programmet angivna utvecklingstendenser och samhälleliga avsikter att styra
utvecklingen. Men eftersom Länsprogram
70 enligt min uppfattning inte får uppfattas som ett statiskt, en gång för alla fastlagt utvecklingsschema, måste företagarna genom engagemang följa utvecklingen
och söka påverka denna i för näringslivet
positiv riktning. Samhällets resurser, d v s
de statliga investeringarna vad avser vä-
gar, bostäder, skolor, sjukhus osv, kommer att disponeras i enlighet med prioriteringar i Länsprogram 70. Näringslivet
är beroende av dessa investeringar för sin
egen existens. Det finns alltså skäl att engagera sig före besluten om den definitiva resursfördelningen. Kritik efteråt kan
vara befogad, men är tyvärr ofta gagnlös. Det är till större nytta att söka på-
verka sakfrågorna innan de blir föremål
för beslut. Det är skälet till att handelskammarväsendet ställt sig till sina huvudmäns och samhällsorganens förfogande för
att sakfrågorna skall få den allsidiga och
sakkunniga behandling de utan tvekan
förtjänar, men inte alltid bestås.
I vissa län är emellertid länskommitteorganisationen ännu obefintlig eller endast
obetydligt utbyggd. De centrala näringslivsorganisationerna har därför upprättat
ett tillfälligt organ, Näringslivets Regionalbyrå, med uppgift att dels bygga upp länskommitteer i de län där sådana ännu saknas och dels lämna service till samtliga
länskommitteer med utredningar i centra·
la frågor med regional näringspolitisk betydelse. När de sålunda »centralt» bildade
länskommitteerna fått egen stabilitet är
det meningen att de skall få erforderlig
service från den handelskammare, inom
vilkens distrikt de arbetar, varefter regionalbyrån bör kunna avvecklas.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas:
att statsmakterna har valt att lägga samhällsplaneringsfunktionen hos länsstyrelserna,
att näringslivet måste för sin egen skull
deltaga i samhällsplaneringen,
att så i viss utsträckning sker genom att
näringslivet är representerat i de nya
länsstyrelserna,
att näringslivet därutöver behöver en representativ regional organisation oberoende av branschtillhörighet, företagsstorlek eller lokalisering inom lä-
net,
att handelskamrarna tillhandahåller denna organisation,
att näringslivet behöver en utredningsoch beredningsfunktion på länsplanet
med uppgift att bistå länskommitt~er- 337
na och näringslivsrepresentanterna i
länsstyrelsen,
och att handelskamrarna allaredan fyller
en sådan funktion och är beredda att
bygga ut sin kapacitet i samverkan
med näringslivets regionalbyrå.
Samverkan mellan företag och samhälle kräver insatser från ett samlat näringsliv. Handelskamrarna representerar inom
sina distrikt det fria näringslivet och ät
en naturlig kanal för information i båda
riktningarna och ett självklart forum för
samråd. Handelskamrarnas förmåga att
verka grundar sig emellertid på näringslivets vilja att genom dem med kraft hävda sina intressen. Ett regionalt och lokalt
engagemang från näringslivet är sålunda
den viktigaste förutsättningen för att kamrarnas verksamhet skall ge resultat.