Ledare; På kollisionskurs
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
På kollisionskurs
Hr Palme förklarade efter valne~erlaget
att regeringen skulle komma att eftersträ-
va samförståndslösningar. Hur det blir
med den saken lär visa sig under höstriksdagen, då socialdemokraterna fortfarande
har majoritet med kommunisternas stöd.
Man kan väl tänka sig, att hr Palme och
överhuvudtaget regeringens flertal gärna
skulle se en möjlighet att under något
års manövrerande med lock och pock
bringa in folkpartiet, eller en del därav,
i sitt politiska underlag.
Men frågan är om han får lov till det.
Den nye LO-ordföranden har på fackföreningsrörelsens vägnar kategoriskt förbjudit regeringen att ingå i organiserat samarbete med något borgerligt parti. Så beroende som det socialdemokratiska partiet
är av LO i valrörelserna, lär beskedet
inte ge hr Palme nämnvärt manöverutrymme. Även om han hellre skulle vilja
något annat, förefaller det troligast att
regeringen kommer att styra på kollisionskurs.
Ur oppositionens synpunkt skulle en så-
dan utveckling vara att hälsa med tillfredsställelse. Även om de tre borgerliga
partierna närmat sig varandra mycket under de senaste två åren och under valrö-
relsen bildat en väl fungerande enhetsfront, har det sina svårigheter för koalitioner att hålla samman. En kontinuerlig
konfrontation i riksdagen mellan regering
och opposition utmynnande i ett nyval i
juni skulle hålla oppositionen sammansvetsad. Oavsett vilken fråga regeringen
skulle välja att falla på, kommer ett så-
dant val att gälla regeringens respektive
oppos1t10nens förmåga att föra en trygghetsskapande politik. Sysselsättnings-, skat·
te- och inflationsfrågorna kommer då
hittills i förgrunden. Ett nyval blir i s
verket likt valet 1973. Så mycket mer
geläget blir det för oppositionen att
fram ett gemensamt, konsekvent och
kret trygghetsprogram. Lyckas man
det, borde en övertygande valseger
inom räckhåll. Med undantag för
års Utrikespolitiska krisval har OV~,1Q.l’U<011″”11
kraterna inte kunnat stärka sin o<<>wu•
i något val efter 1962. De är inne i
fallande trend.
I så måtto påminner läget om
lingen under 1950-talet, då
kratiens på den tiden starkt
karaktär av arbetarparti i takt
ningen av tjänstemannakategorierna
de till en kontinuerlig minskning av
socialdemokratiska väljarunderlaget.
lyckades emellertid bryta trenden
ATP-striden, som tillförde soc:lalOeino~:raot
terna ett betydande
1962 kan betecknas som det
Den avgörande politiska faktorn
denna utveckling har varit LO. I
av 1960-talet hade
möjlighet att bevara röstvinsterna i
valen genom att etablera sig som
r
f:
Sl
ti
k
t:
k
se
reformatoriskt välfärdsparti, där det socialistiska inslaget hölls i bakgrunden. Det
kan anmärkas att den västtyska socialdemokratiens starka ställning vunnits just i
kraft av en sådan politik.
Men LO ville inte. LO krävde jämlikhet,
främst långtgående ekonomisk utjämning
skattevägen, liksom en socialiseringspolitik inriktad på att steg för steg ge maktkombinatet SAP-LO kontrollen över företagens investeringar. Därmed skulle cirkeln slutas, politisk och ekonomisk makt
skulle till sist ligga i samma hand. Ett
socialistiskt Sverige skulle vara ett faktum.
Yrkespolitikerna inom socialdemokratiska partiet har fått betala sin undfallenhet inför LO-funktionärerna med försvagat inflytande både utåt och inåt. LOchefens röst blir alltmer husbondens röst.
Men partiets kris bekymrar uppenbarligen
inte den vänsterfalang, som har kontrollen
379
över LO. Det är betecknande, att LOordföranden efter valnederlaget angav
som en av orsakerna till detta att man inte
tagit makten över företagens investeringar – d v s inte fört en tillräckligt hård
socialistisk politik.
Om och när kollisionen mellan regering och opposition kommer, bör man alltså från oppositionens sida upplysa väljarna om att ett nyval inte endast är ett val
mellan två olika metoder att skapa social
och ekonomisk trygghet. Det blir i grund
och botten också ett socialiseringsval –
vad hr Palme än säger. Ty vill han eller
tvingas han gå in på en sådan linje, är
det liksom tidigare ytterst LO som utgör
den drivande kraften.
Dess ledning vill ha en målmedveten
socialiseringspolitik – och ytterst är det
denna politik oppositionen måste definitivt slå tillbaka.
l
l
l
l
Hr Palme förklarade efter valne~erlaget
att regeringen skulle komma att eftersträ-
va samförståndslösningar. Hur det blir
med den saken lär visa sig under höstriksdagen, då socialdemokraterna fortfarande
har majoritet med kommunisternas stöd.
Man kan väl tänka sig, att hr Palme och
överhuvudtaget regeringens flertal gärna
skulle se en möjlighet att under något
års manövrerande med lock och pock
bringa in folkpartiet, eller en del därav,
i sitt politiska underlag.
Men frågan är om han får lov till det.
Den nye LO-ordföranden har på fackföreningsrörelsens vägnar kategoriskt förbjudit regeringen att ingå i organiserat samarbete med något borgerligt parti. Så beroende som det socialdemokratiska partiet
är av LO i valrörelserna, lär beskedet
inte ge hr Palme nämnvärt manöverutrymme. Även om han hellre skulle vilja
något annat, förefaller det troligast att
regeringen kommer att styra på kollisionskurs.
Ur oppositionens synpunkt skulle en så-
dan utveckling vara att hälsa med tillfredsställelse. Även om de tre borgerliga
partierna närmat sig varandra mycket under de senaste två åren och under valrö-
relsen bildat en väl fungerande enhetsfront, har det sina svårigheter för koalitioner att hålla samman. En kontinuerlig
konfrontation i riksdagen mellan regering
och opposition utmynnande i ett nyval i
juni skulle hålla oppositionen sammansvetsad. Oavsett vilken fråga regeringen
skulle välja att falla på, kommer ett så-
dant val att gälla regeringens respektive
oppos1t10nens förmåga att föra en trygghetsskapande politik. Sysselsättnings-, skat·
te- och inflationsfrågorna kommer då
hittills i förgrunden. Ett nyval blir i s
verket likt valet 1973. Så mycket mer
geläget blir det för oppositionen att
fram ett gemensamt, konsekvent och
kret trygghetsprogram. Lyckas man
det, borde en övertygande valseger
inom räckhåll. Med undantag för
års Utrikespolitiska krisval har OV~,1Q.l’U<011″”11
kraterna inte kunnat stärka sin o<<>wu•
i något val efter 1962. De är inne i
fallande trend.
I så måtto påminner läget om
lingen under 1950-talet, då
kratiens på den tiden starkt
karaktär av arbetarparti i takt
ningen av tjänstemannakategorierna
de till en kontinuerlig minskning av
socialdemokratiska väljarunderlaget.
lyckades emellertid bryta trenden
ATP-striden, som tillförde soc:lalOeino~:raot
terna ett betydande
1962 kan betecknas som det
Den avgörande politiska faktorn
denna utveckling har varit LO. I
av 1960-talet hade
möjlighet att bevara röstvinsterna i
valen genom att etablera sig som
r
f:
Sl
ti
k
t:
k
se
reformatoriskt välfärdsparti, där det socialistiska inslaget hölls i bakgrunden. Det
kan anmärkas att den västtyska socialdemokratiens starka ställning vunnits just i
kraft av en sådan politik.
Men LO ville inte. LO krävde jämlikhet,
främst långtgående ekonomisk utjämning
skattevägen, liksom en socialiseringspolitik inriktad på att steg för steg ge maktkombinatet SAP-LO kontrollen över företagens investeringar. Därmed skulle cirkeln slutas, politisk och ekonomisk makt
skulle till sist ligga i samma hand. Ett
socialistiskt Sverige skulle vara ett faktum.
Yrkespolitikerna inom socialdemokratiska partiet har fått betala sin undfallenhet inför LO-funktionärerna med försvagat inflytande både utåt och inåt. LOchefens röst blir alltmer husbondens röst.
Men partiets kris bekymrar uppenbarligen
inte den vänsterfalang, som har kontrollen
379
över LO. Det är betecknande, att LOordföranden efter valnederlaget angav
som en av orsakerna till detta att man inte
tagit makten över företagens investeringar – d v s inte fört en tillräckligt hård
socialistisk politik.
Om och när kollisionen mellan regering och opposition kommer, bör man alltså från oppositionens sida upplysa väljarna om att ett nyval inte endast är ett val
mellan två olika metoder att skapa social
och ekonomisk trygghet. Det blir i grund
och botten också ett socialiseringsval –
vad hr Palme än säger. Ty vill han eller
tvingas han gå in på en sådan linje, är
det liksom tidigare ytterst LO som utgör
den drivande kraften.
Dess ledning vill ha en målmedveten
socialiseringspolitik – och ytterst är det
denna politik oppositionen måste definitivt slå tillbaka.
l
l
l
l