Ledare; Arbetsgivaravgifterna
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Arbetsgivaravgifterna
För alla regeringar i demokratier är det
svårt att höja medborgarnas inkomstskatter. Det finns därför en naturlig strävan
hos styrande som vill bli återvalda att hitta mindre synliga finansieringsmetoder för
röstknipande reformer. I ·Sverige infördes
1960 omsättningsskatten, som i princip
var en skatt på företagens omsättning.
Huvudeffekten av denna skatt blev ökade
prisstegringar.
Snabba prisstegringar är emellertid ofta
till nackdel för en regring, -detta i synnerhet när det klart kan påvisas, att det är
.en skattehöjning som ökar priserna. Den
offentliga sektorns krav på ökade resurser
måste således tillgodoses på något mindre
ostentativt sätt. Ur de styrandes synvinkel
förefaller en skatt beräknad på företagens lönesumma som nära nog idealisk.
Kallas den dessutom för en avgift kan ordets makt över tanken medföra, att många
inte uppfattar skatten som en skatt. Arbetsgivaravgifter höjer inte priserna omedelbart, vilket är till fördel för de styrande, som också kan hävda, att det är företagen som får bekosta reformerna. Och
företagen anses i detta sammanhang ha
råd med det mesta.
Från demokratisk synpunkt synes emellertid arbetsgivaravgifter- löneskattervara något betänkliga. Vanliga inkomsttagare har svårt att bilda sig en uppfattning
om hur mycket de egentligen betalar i
skatt. Detta är man väl medveten om på
socialdemokratiskt håll, varifrån man förordat en mera fullständig övergång till
löneskatt just för att underlätta kommande skattehöjningar. Väljarna skall helt enkelt föras bakom ljuset vad beträffar skat·
tetryckets höjd.
En höjning av arbetsgivaravgifterna i
stället för en moms- eller inkomstskattehöjning har en snedvridande effekt på ut·
rikeshandeln. Den drabbar exportproduk·
tionen, men inte importen. En förutsätt·
ning för detta är naturligtvis, att den nor·
mala löneökningstakten inte dämpas. Mes.
tadels torde arbetsgivaravgifterna ha kommit ovanpå de normala löneökningarna
med starkare prisstegringar som följd. TiD
en del har de sannolikt också verkat lönsamhetsminskande på företagen. De företag, som legat på gränsen till olönsamhe~
har när de inte kunnat höja sina priser
blivit tvungna att avskeda en del av sina
anställda. I synnerhet oförutsedda höjningar av arbetsgivaravgifterna måste
starkt ha bidragit ti’ll ökad arbetslöshet.
Före 1960 bestod arbetsgivaravgifterna
endast av en sjukförsäkringsavgift och e11
yrkesskadeförsäkringsavgift på tillsammans 1,5 procent. Sedan infördes ATP·
avgiften, vilken steg i rask takt. Ar 1969
infördes en allmän arbetsgivaravgift på l
procent som därefter fördubblats vartannat år. Nästa år skall arbetsgivarna bek05o
ta både tandvårdsförsäkring, arbetslöshetJ.
försäkring och folkpensioner. Arbetsgivar·
avgifterna 1974 kommer att uppgå till20
procent ovanpå årslönen. Därtill kornmlf
avtalsenliga avgifter på närmare 4 procent.
Borttagandet av folkpensionsavgiftea,
menar den socialdemokratiska regerint
en, måste finansieras med en höjning aY
socialförsäkringsavgiften med 3,3 procent.
Samtidigt skulle löntagarorganisationerna
beakta denna extra kostnadsökning för
företagen i de kommande avtalsförhandlingarna. Talet om en finansiering av
skattesänkningen förefaller emellertid
egendomligt, då ju syftet med omläggningen är att upphäva den kombinerade effekten av marginalskatter och prisstegringar,
som medför att marginalskatten på realinkomstökningen överstiger 100 procent.
Den offentliga sektorn måste avstå från
en del av de med nuvarande skatteskalor
garanterade inkomstökningarna för att
löntagarnas köpkraft skall öka. Detta sker
i det aviserade förslaget genom att ingen
marginalskatt utgår på den del av löneökningen, som byts ut mot höjningen av
arbetsgivaravgiften. skatteunderlaget ökar
alltså inte lika kraftigt som det skulle gjort
om omläggningen inte hade genomförts.
En förutsättning är naturligtvis, att löntagarna räknar av den höjda arbetsgivaravgiften i lönekraven.
Eftersom skattesänkningen således inte
fullständigt kommer att finansieras inställer sig frågan: varför måste socialförsäkringsavgifterna höjas? Vore det inte mycket enklare att vidta en exakt så stor sänk- 381
ning av inkomstskatten som bedöms behövlig för höjandet av löntagarnas köpkraft och sedan inte höja arbetsgivaravgif”
ten?
En höjning av avgifterna med 3,3 procent kommer med största sannolikhet att
komma ovanpå de ”normala” kostnadsökningarna. En enkel kalkyl visar nämligen, att det inte finns någon möjlighet för
löntagarna att pruta på sina lönekrav om
de inte accepterar avtalsmässiga lönesänkningar. Avtalsenliga och lagstadgade arbetsgivaravgifter ökar 2,2 procent 1974,
vi’lket tillsammans med ”finansieringen”
av skattesänkningen gör 5,5 procent. Därtill kommer 4-5 procents löneglidning,
som företagen inte har råd att avstå ifrån,
samt krav på låglönesatsning och någon
liten avtalsmässig generell löneökning –
tillsammans kanske ytterligare 4-5 pro~
cent. sluträkningen stannar vid bortåt 15
procents lönekostnadsökning. Varifrån
skall de 3,3 procenten kunna avräknas?.
Enda lösningen måste vara, att regeringen mot avta1srörelsens slutskede själv gör
denna avräkning genom att avstå från de
3,3 procenten. I annat fall blir det både
extra prisstegringar och extra arbetslöshet.
För alla regeringar i demokratier är det
svårt att höja medborgarnas inkomstskatter. Det finns därför en naturlig strävan
hos styrande som vill bli återvalda att hitta mindre synliga finansieringsmetoder för
röstknipande reformer. I ·Sverige infördes
1960 omsättningsskatten, som i princip
var en skatt på företagens omsättning.
Huvudeffekten av denna skatt blev ökade
prisstegringar.
Snabba prisstegringar är emellertid ofta
till nackdel för en regring, -detta i synnerhet när det klart kan påvisas, att det är
.en skattehöjning som ökar priserna. Den
offentliga sektorns krav på ökade resurser
måste således tillgodoses på något mindre
ostentativt sätt. Ur de styrandes synvinkel
förefaller en skatt beräknad på företagens lönesumma som nära nog idealisk.
Kallas den dessutom för en avgift kan ordets makt över tanken medföra, att många
inte uppfattar skatten som en skatt. Arbetsgivaravgifter höjer inte priserna omedelbart, vilket är till fördel för de styrande, som också kan hävda, att det är företagen som får bekosta reformerna. Och
företagen anses i detta sammanhang ha
råd med det mesta.
Från demokratisk synpunkt synes emellertid arbetsgivaravgifter- löneskattervara något betänkliga. Vanliga inkomsttagare har svårt att bilda sig en uppfattning
om hur mycket de egentligen betalar i
skatt. Detta är man väl medveten om på
socialdemokratiskt håll, varifrån man förordat en mera fullständig övergång till
löneskatt just för att underlätta kommande skattehöjningar. Väljarna skall helt enkelt föras bakom ljuset vad beträffar skat·
tetryckets höjd.
En höjning av arbetsgivaravgifterna i
stället för en moms- eller inkomstskattehöjning har en snedvridande effekt på ut·
rikeshandeln. Den drabbar exportproduk·
tionen, men inte importen. En förutsätt·
ning för detta är naturligtvis, att den nor·
mala löneökningstakten inte dämpas. Mes.
tadels torde arbetsgivaravgifterna ha kommit ovanpå de normala löneökningarna
med starkare prisstegringar som följd. TiD
en del har de sannolikt också verkat lönsamhetsminskande på företagen. De företag, som legat på gränsen till olönsamhe~
har när de inte kunnat höja sina priser
blivit tvungna att avskeda en del av sina
anställda. I synnerhet oförutsedda höjningar av arbetsgivaravgifterna måste
starkt ha bidragit ti’ll ökad arbetslöshet.
Före 1960 bestod arbetsgivaravgifterna
endast av en sjukförsäkringsavgift och e11
yrkesskadeförsäkringsavgift på tillsammans 1,5 procent. Sedan infördes ATP·
avgiften, vilken steg i rask takt. Ar 1969
infördes en allmän arbetsgivaravgift på l
procent som därefter fördubblats vartannat år. Nästa år skall arbetsgivarna bek05o
ta både tandvårdsförsäkring, arbetslöshetJ.
försäkring och folkpensioner. Arbetsgivar·
avgifterna 1974 kommer att uppgå till20
procent ovanpå årslönen. Därtill kornmlf
avtalsenliga avgifter på närmare 4 procent.
Borttagandet av folkpensionsavgiftea,
menar den socialdemokratiska regerint
en, måste finansieras med en höjning aY
socialförsäkringsavgiften med 3,3 procent.
Samtidigt skulle löntagarorganisationerna
beakta denna extra kostnadsökning för
företagen i de kommande avtalsförhandlingarna. Talet om en finansiering av
skattesänkningen förefaller emellertid
egendomligt, då ju syftet med omläggningen är att upphäva den kombinerade effekten av marginalskatter och prisstegringar,
som medför att marginalskatten på realinkomstökningen överstiger 100 procent.
Den offentliga sektorn måste avstå från
en del av de med nuvarande skatteskalor
garanterade inkomstökningarna för att
löntagarnas köpkraft skall öka. Detta sker
i det aviserade förslaget genom att ingen
marginalskatt utgår på den del av löneökningen, som byts ut mot höjningen av
arbetsgivaravgiften. skatteunderlaget ökar
alltså inte lika kraftigt som det skulle gjort
om omläggningen inte hade genomförts.
En förutsättning är naturligtvis, att löntagarna räknar av den höjda arbetsgivaravgiften i lönekraven.
Eftersom skattesänkningen således inte
fullständigt kommer att finansieras inställer sig frågan: varför måste socialförsäkringsavgifterna höjas? Vore det inte mycket enklare att vidta en exakt så stor sänk- 381
ning av inkomstskatten som bedöms behövlig för höjandet av löntagarnas köpkraft och sedan inte höja arbetsgivaravgif”
ten?
En höjning av avgifterna med 3,3 procent kommer med största sannolikhet att
komma ovanpå de ”normala” kostnadsökningarna. En enkel kalkyl visar nämligen, att det inte finns någon möjlighet för
löntagarna att pruta på sina lönekrav om
de inte accepterar avtalsmässiga lönesänkningar. Avtalsenliga och lagstadgade arbetsgivaravgifter ökar 2,2 procent 1974,
vi’lket tillsammans med ”finansieringen”
av skattesänkningen gör 5,5 procent. Därtill kommer 4-5 procents löneglidning,
som företagen inte har råd att avstå ifrån,
samt krav på låglönesatsning och någon
liten avtalsmässig generell löneökning –
tillsammans kanske ytterligare 4-5 pro~
cent. sluträkningen stannar vid bortåt 15
procents lönekostnadsökning. Varifrån
skall de 3,3 procenten kunna avräknas?.
Enda lösningen måste vara, att regeringen mot avta1srörelsens slutskede själv gör
denna avräkning genom att avstå från de
3,3 procenten. I annat fall blir det både
extra prisstegringar och extra arbetslöshet.