Den allmänna säkerheten
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den allmänna säkerheten
En av det rika samhällets mest svårsmälta
paradoxer är den stigande brottsligheten.
Inte nog med att egendomsbrotten ökar;
trots välfärd och humaniserad samhällsmiljö framträder en förskräckande stegring av våldsbrottsligheten, som innebär
att den allmänna säkerheten till liv och
lem blir alltmer bristfällig. I de stora tätorterna känner sig människorna otrygga
på offentliga platser och på allmänna trafikmedel. I icke så få av Amerikas och
Europas stora städer är det inom stora
stadsdelar bokstavligen talat livsfarligt att
vistas utomhus nattetid.
Även det lilla och glesbefolkade Sverige
har fått sin beskärda del av denna det moderna industrisamhällets problematik. Under efterkrigstiden har brottsligheten, och
i samband därmed den elementära uppgiften att upprätthålla den allmänna sä-
kerheten, växt upp till stora politiska frå-
gor. Där nian på 1950-talet klagade över
den meningslösa förstörelsen av gatlyktor
och parksoffor, där står man nu förfärad
inför den terror på tunnelbanorna, som
bedrivs av kriminella eller asociala. Där
man på sin tid irriterades av bråk mellan
ungdomsligor, där får man nu bevittna
veritabla upplopp av raggare. Polisen kan
ibland nätt och jämnt skydda sig själv och
sina lokaler.
Den dystra sanningen är förmodligen,
att dessa företeelser har så komplicerade
orsaker att vi står och länge till kommer
att stå förvirrade och tveksamma. Ännu
för något decennium sedan trodde man
allmänt att en generös ungdornsvårdande
politik i förening med en individualpreventivt inriktad kriminalvård ganska
snabbt skulle skapa ett samhälle med minskande brottslighet. Det gällde bara att
göra vad man i fattigsamhället inte hade
råd med, nämligen att över hela linjen gå
fram med ideella principer och humanitära metoder.
Naturligt nog i ett sådant läge höjs röster för en återgång till »effektivare» metoder. Hårdare polis och strängare straff,
skulle inte det vara lösningen?
Så enkelt är emellertid inte problemet.
Då skulle man för länge sedan ha löst det
i USA. Där har man kämpat med storstadens och den teknologiska civilisationens
brottslighet mycket längre än vi. Där är
också den politiska opinionen beredd att
taga till drastiska metoder, långt hårdare
än vad vi i Sverige skulle acceptera. Men
huvudlinjen i amerikansk kriminalpolitik
är inte – trots tragedierna i Attica och
annorstädes – att skärpa samhällets polisiära och straffrättsliga motvärn. I de fall
man försökt göra så har man nämligen inte nått bestående pacificering utan en
ökad brutalisering på båda sidor. I stället
satsar man på forskning, experiment med
förbättrade anpassnings- och vårdmetoder
samt på allmänna socialpolitiska åtgärder.
Så gör vi också tillsvidare i Sverige, fast
inte alls i den utsträckning som egentligen
skulle behövas. Förklaringen är helt enkelt att inte ens det rika samhället orkar
med att lösa alla sina problem på en gång.
Med de stora framsteg som görs inom medicin, psykiatri och samhällsforskning är
det antagligt att vi, främst med hjälp av
forskningsresultat och erfarenheter utifrån,
efterhand skall kunna utveckla en mera effektiv social anpassningspolitik och kriminalvård än den vi nu har.
Det frågas då med rätta om vi skall passivt åse hur våldsbrottsligheten breder ut
sig och medborgarnas otrygghet ökas –
i väntan på förhoppningsvis kommande
framsteg inom kriminalpolitisk teori och
praktik.
Dessbättre inte. Vi kan göra två saker.
Den första är att kvantitativt och kvalitativt stärka den utmärkta polis, som vi i
Sverige har. Trots alltför knappa resurser
har den lyckats att hålla en linje, som innebär fasthet utan brutalitet och klok lagtillämpning utan eftergivenhet. Det är en
svår linje att följa, och den innebär ofta
utomordentliga påfrestningar på den enskilde polismannens lojalitet och omdöme.
Just därför att vi har ett högtstående
polisväsen är det värt överväga, vad som
kan göras för att stärka dess ställning och
öka förståelsen för dess uppgift inom den
allmänna opinionen. Man kan gå ett steg
längre och fråga vad som kan göras för
att förstärka medborgarnas villighet att
spontant och aktivt ingripa på polisens
sida, när den kommer i trångmål, liksom
överhuvudtaget villigheten att hjälpa
människor, som utsätts för våldsbrott. För
närvarande är det, skamligt nog, så att busen eller våldsmannen kan härja fritt på
gatan i tryggt medvetande om att folk
nästan aldrig hjälper hans offer. Om polis
inte finns i närheten är han herre på täppan. Förr i tiden skulle han inte ha varit
det; då låg ansvaret för lag och ordning
mera direkt och konkret på varje enskild.
347
Med institutionaliseringen av samhällsfunktionerna har på detta liksom på
många andra områden följt en känsla av
personlig ansvarsfrihet.
Detta samhälle, som i sina mekanismer
måste rationalisera bort så mycket av den
enskilda människans känsla av självansvar
och medansvar borde anstränga sig att
vända på denna attityd. Det borde och
kunde ske redan genom skolan. Men det
finns möjlighet att också vidtaga åtgärder,
som sannolikt skulle verka både snabbt och
effektivt. Samhället borde direkt belöna
den som ingriper mot våldsbrott eller till_
polisens hjälp. Sålunda borde justitiedepartementet ha en fond disponibel för ekonomiska belöningar till den aktivt ingripande medborgaren. Nivån på dylika
räddningspremier bör sättas så högt, :allt- .
efter faran vid ingripandet, förslagsvis från·
5 000 till 25 000 kronor, att medvetandet
om möjligheten till belöning skulle utgöra
ett starkt incitament till handling,
Till den som invänder -att människor.
bör göra det rätta utan att belönas, kan
frågas: när gör de det? Dessutom är det
väl ändå mera upplyftande att se människor tävla om att komma hjälplösa vålds-_
offer eller nödsatta poliser till hjälp i stäl~
let för att som nu se dem likgiltiga. En
mera aktiv inställning från medborgarnas
sida när det gäller att upprätthålla den
allmänna säkerheten skulle sannolikt också få en tillbakahållande verkan på aggressiva element. Medvetandet om att polis och våldshotade människor kan vänta
hjälp skulle få våldsmannen att tänka sig
för innan han terroriserar andra. .
En av det rika samhällets mest svårsmälta
paradoxer är den stigande brottsligheten.
Inte nog med att egendomsbrotten ökar;
trots välfärd och humaniserad samhällsmiljö framträder en förskräckande stegring av våldsbrottsligheten, som innebär
att den allmänna säkerheten till liv och
lem blir alltmer bristfällig. I de stora tätorterna känner sig människorna otrygga
på offentliga platser och på allmänna trafikmedel. I icke så få av Amerikas och
Europas stora städer är det inom stora
stadsdelar bokstavligen talat livsfarligt att
vistas utomhus nattetid.
Även det lilla och glesbefolkade Sverige
har fått sin beskärda del av denna det moderna industrisamhällets problematik. Under efterkrigstiden har brottsligheten, och
i samband därmed den elementära uppgiften att upprätthålla den allmänna sä-
kerheten, växt upp till stora politiska frå-
gor. Där nian på 1950-talet klagade över
den meningslösa förstörelsen av gatlyktor
och parksoffor, där står man nu förfärad
inför den terror på tunnelbanorna, som
bedrivs av kriminella eller asociala. Där
man på sin tid irriterades av bråk mellan
ungdomsligor, där får man nu bevittna
veritabla upplopp av raggare. Polisen kan
ibland nätt och jämnt skydda sig själv och
sina lokaler.
Den dystra sanningen är förmodligen,
att dessa företeelser har så komplicerade
orsaker att vi står och länge till kommer
att stå förvirrade och tveksamma. Ännu
för något decennium sedan trodde man
allmänt att en generös ungdornsvårdande
politik i förening med en individualpreventivt inriktad kriminalvård ganska
snabbt skulle skapa ett samhälle med minskande brottslighet. Det gällde bara att
göra vad man i fattigsamhället inte hade
råd med, nämligen att över hela linjen gå
fram med ideella principer och humanitära metoder.
Naturligt nog i ett sådant läge höjs röster för en återgång till »effektivare» metoder. Hårdare polis och strängare straff,
skulle inte det vara lösningen?
Så enkelt är emellertid inte problemet.
Då skulle man för länge sedan ha löst det
i USA. Där har man kämpat med storstadens och den teknologiska civilisationens
brottslighet mycket längre än vi. Där är
också den politiska opinionen beredd att
taga till drastiska metoder, långt hårdare
än vad vi i Sverige skulle acceptera. Men
huvudlinjen i amerikansk kriminalpolitik
är inte – trots tragedierna i Attica och
annorstädes – att skärpa samhällets polisiära och straffrättsliga motvärn. I de fall
man försökt göra så har man nämligen inte nått bestående pacificering utan en
ökad brutalisering på båda sidor. I stället
satsar man på forskning, experiment med
förbättrade anpassnings- och vårdmetoder
samt på allmänna socialpolitiska åtgärder.
Så gör vi också tillsvidare i Sverige, fast
inte alls i den utsträckning som egentligen
skulle behövas. Förklaringen är helt enkelt att inte ens det rika samhället orkar
med att lösa alla sina problem på en gång.
Med de stora framsteg som görs inom medicin, psykiatri och samhällsforskning är
det antagligt att vi, främst med hjälp av
forskningsresultat och erfarenheter utifrån,
efterhand skall kunna utveckla en mera effektiv social anpassningspolitik och kriminalvård än den vi nu har.
Det frågas då med rätta om vi skall passivt åse hur våldsbrottsligheten breder ut
sig och medborgarnas otrygghet ökas –
i väntan på förhoppningsvis kommande
framsteg inom kriminalpolitisk teori och
praktik.
Dessbättre inte. Vi kan göra två saker.
Den första är att kvantitativt och kvalitativt stärka den utmärkta polis, som vi i
Sverige har. Trots alltför knappa resurser
har den lyckats att hålla en linje, som innebär fasthet utan brutalitet och klok lagtillämpning utan eftergivenhet. Det är en
svår linje att följa, och den innebär ofta
utomordentliga påfrestningar på den enskilde polismannens lojalitet och omdöme.
Just därför att vi har ett högtstående
polisväsen är det värt överväga, vad som
kan göras för att stärka dess ställning och
öka förståelsen för dess uppgift inom den
allmänna opinionen. Man kan gå ett steg
längre och fråga vad som kan göras för
att förstärka medborgarnas villighet att
spontant och aktivt ingripa på polisens
sida, när den kommer i trångmål, liksom
överhuvudtaget villigheten att hjälpa
människor, som utsätts för våldsbrott. För
närvarande är det, skamligt nog, så att busen eller våldsmannen kan härja fritt på
gatan i tryggt medvetande om att folk
nästan aldrig hjälper hans offer. Om polis
inte finns i närheten är han herre på täppan. Förr i tiden skulle han inte ha varit
det; då låg ansvaret för lag och ordning
mera direkt och konkret på varje enskild.
347
Med institutionaliseringen av samhällsfunktionerna har på detta liksom på
många andra områden följt en känsla av
personlig ansvarsfrihet.
Detta samhälle, som i sina mekanismer
måste rationalisera bort så mycket av den
enskilda människans känsla av självansvar
och medansvar borde anstränga sig att
vända på denna attityd. Det borde och
kunde ske redan genom skolan. Men det
finns möjlighet att också vidtaga åtgärder,
som sannolikt skulle verka både snabbt och
effektivt. Samhället borde direkt belöna
den som ingriper mot våldsbrott eller till_
polisens hjälp. Sålunda borde justitiedepartementet ha en fond disponibel för ekonomiska belöningar till den aktivt ingripande medborgaren. Nivån på dylika
räddningspremier bör sättas så högt, :allt- .
efter faran vid ingripandet, förslagsvis från·
5 000 till 25 000 kronor, att medvetandet
om möjligheten till belöning skulle utgöra
ett starkt incitament till handling,
Till den som invänder -att människor.
bör göra det rätta utan att belönas, kan
frågas: när gör de det? Dessutom är det
väl ändå mera upplyftande att se människor tävla om att komma hjälplösa vålds-_
offer eller nödsatta poliser till hjälp i stäl~
let för att som nu se dem likgiltiga. En
mera aktiv inställning från medborgarnas
sida när det gäller att upprätthålla den
allmänna säkerheten skulle sannolikt också få en tillbakahållande verkan på aggressiva element. Medvetandet om att polis och våldshotade människor kan vänta
hjälp skulle få våldsmannen att tänka sig
för innan han terroriserar andra. .