Osborne Bartley; Synpunkter på avtalsrörelsen

OSBORNE BARTI..;EY:
Synpunkter på avtalsrörelsen
Professor Osborne Bartley är ordförande
i SACO, och han framlägger i denna
artikel SACO:s synpunkter på den
kommande avtalsrörelsen. H an påminner
om hur organisationens medlemmar
blev misshandlade av politikerna i 1971
års avtalsr.örelse. Nu, menar han, är det
politiska klimatet mildare. SACO kommer
inte att få kompensation för förlusterna
under de gångna åren. Det vore inte
realistiskt att begära. De yrkanden, som
framlagts, avser att tillförsäkra medlemmarna oförändrad köpkraft och viss
andel av en standardstegring 1974.
SACO begär ett ettårigt avtal. Innan
politikerna genomför den skattereform,
som måste komma att bl a sänka
marginalskatterna, kan en organisation
enligt författarens mening inte överblicka
verkningarna av ett längre avtal.
De fackliga organisationernas roll har un·
dan för undan i viss mån förändrats. Ti·
digare var förhandlingsverksamheten den
helt dominerande. Den samhällsbevakande
funktionen får nu allt större betydelse. I
det sistnämnda hänseendet kommer de
fackliga organisationerna därför att ut·
göra ett komplement till de politiska par·
tierna. De förstnämnda är intresseorga·
nisationer, som bl a har att söka förbättra
medlemmarnas ekonomiska och sociala
förhållanden.
Av tradition har bruttolöneförhandlan·
det betraktats som en rent facklig ange·
lägenhet. Skatte-, pris- och socialpolitiken
inverkar höggradigt på individernas köpkraft, och dessa exempel räcker för att ge
en antydan om i vilken grad de politiska
besluten formar löntagarnas villkor.
Vad gäller bruttolönens storlek har politikerna ett avgörande inflytande även på
denna köpkraftsfaktor. Politikerna är ar·
hetsgivare på den statliga och kommu·
nala sektorn och därför ytterst vår för·
handlingspart på dessa områden. Det hän·
der emellertid att politikerna utnyttjar
sitt inflytande även i andra avseenden. Så
skedde senast i förra avtalsrörelsen, då
politikerna i december 1970 åstadkom en
omfattande låglönesatsning. Den behöver
i och för sig inte diskuteras här, men beslutet om åtgärden kom först då yrkan.
dena redan presenterats, vilket av för·
klarliga skäl medförde stora problem för
de förhandlande parterna, säkerligen även
för arbetsgivarnas egna förhandlare.
Det har i debatten tidigare i år antytts
att jag till skillnad från Lennart Bodström
och Gunnar Nilsson skulle acceptera en
politikerinblandning i själva avtalsrörelsen.
Så är emellertid ingalunda fallet. Alla
fackliga organisationer torde vara överens
om att politikerna inte skall ägna sig åt
den tekni:ska förhandlingsverksamheten.
Den skall skötas av experter på området.
Vad jag avsett är följande. Med hänsyn till politikernas avgörande inflytande
på samtliga faktorer av betydelse för köpkraften bör de in i avtalsrörelsen på så
sätt, att de med arbetsmarknadens parter
redan före avtalsrörelsens start och innan
yrkandena inlämnas diskuterar de grundläggande förutsättningarna från bland
annat samhällsekonomisk synpunkt. Mitt
önskemål är således, att politikerna skall
ta ställning före avtalsrörelsen i stället för
att som hittills ofta varit fallet komma i
efterhand. Då stör man ritningarna genom
att förändra förutsättningarna för organisationernas yrkanden.
Önskemålet om.ett samspel mellan fackliga organisationer och politiker före avtalsrörelsens start har i höst i viss mån
tillgodosetts genom de överläggningar som
fördes om skatteomläggningen från och
med den l januari 1974. Det vore önskvärt, att diskussioner också kom till stånd
om priser och sociala förmåner. De fackliga organisationernas rollförändring med
allt intensivare bevakning av frågor av
rent politisk karaktär gör det mera angeläget än tidigare att ha ofta förekommande kontakter med företrädare för de politiska partierna.
391
1971 års avtalsrörelse
SACO och SACO :s medlemmar har haft
anledning till stort missnöje med de två
senaste avtalsrörelserna på den offentliga
sektorn. Behandlingen under 1971 års avtalsrörelse var exempellös. Såväl 1970 års
valrörelse som 1971 års avtalsrörelse dominerades av krav på ökad jämlikhet.
SACO framhöll att man stödde kravet på
utjämning av löneskillnaderna men ansåg
att denna borde ske inom ramen för tillväxten. SACO ansåg således, att inkomstutjämningen skulle ske i sådan takt, att
inga grupper skulle få försämrad köpkraft. Vi vet alla hur det gick. SACO
gjorde allt som stod i organisationens
makt för att försöka hindra denna utveckling. Något stöd från politikerna –
med några undantag – kunde inte förmärkas. Efter en storkonflikt, i vilken
SACO satsade betydande delar av sina
konfliktfonder, slog statsmakterna till med
en fullmaktslag. Våra medlemmar tvingades tillbaka till sina arbeten av politikerna/arbetsgivarna. Det agerande som våra
motparter presterade har lett till att köpkraftförsämringarna för våra medlemmar
är högst påtagliga. Som en följd av de två
senaste avtalsrörelserna uppgår försämringarna till10 a20 procent för våra medlemmar. Sämst har det gått för dem som
är anställda i statens tjänst, medan de
med arbeten på enskilda sektorn klarat
sig minst dåligt.
Hur kommer det att gå i den kommande avtalsrörelsen? Det finns anledning förmoda att situationen nu är något annorlunda. Det politiska klimatet är utan tvivel
392
mildare för SACO. Årets valrörelse har
helt dominerats av arbetsmarknads- och
skattefrågor. Svåra sysselsättningsproblem
för allt större skaror av akademiker gör
att SACO-kollektivet inte utgör någon
lämplig måltavla i detta hänseende. Vad
gäller skattefrågorna har SACO med stor
tillfredsställelse kunnat registrera att allt
fler nu ansluter sig till vårt inkomstpolitiska synsätt, som innebär att det är köpkraften, dvs lönen efter skatt i fast penningvärde, som har verklig betydelse för
löntagarna.
Denna i och för sig helt självklara sanning betraktades så sent som 1971 som
nära nog samhäl}sfientlig. Då var det angeläget att betona de skenbara standardskillnader som bruttolönerna angav. Den
fortskridande inflationen med lönehöjningar och automatisk skatteskärpning i
kombination med bortfall av sociala förmåner har emellertid medfört att man
även i de andra organisationerna accepterat det berättigade i vårt reallöneresonemang. Att regeringen dessutom har samma uppfattning har man visat med förslaget till slopande av folkpensionsavgiften. Regeringen förutsätter att löntagarorganisationerna i sina yrkanden tar hänsyn till den skattelättnad, som förslaget
innebär.
Som framgår av ovanstående borde förutsättningarna för SACO :s vidkommande
vara bättre än i de två närmast föregående
avtalsrörelserna. Det politiska klimatet är
annorlunda. Det återstår emellertid att se
hur politikerna skall agera i den kommande avtalsrörelsen. Skall man än en gång
finna det förenligt med sina intressen att
försämra köpkraften för SACO-kollektivet och för individer i motsvarande inkomstlägen i andra organisationer? SACO
gör det definitivt inte.
SACO:s yrkanden
Vi har i årets avtalsrörelse yrkat på ett
generellt procentuellt tillägg om minst
7Y2 procent för att täcka prisökningarna
Därtill kommer några mindre, ännu icke
preciserade krav på lönegradsuppflytt·
ningar och vissa andra förmåner. På den
statliga sidan har vi lagt detta yrkande
tillsammans med statstjänstemännens riks.
förbund (SR) och på det kommunala
området tillsammans med TCO-K.
Det säger sig självt att SACO med dessa krav inte yrkar på kompensation för
vad som förlorats under den gångna av.
talsperioden. Oförändrad köpkraft fix
SACO :s medlemmar i förhållande tiD
1970 skulle med hänsyn till priser och
marginalskatter betyda yrkanden i stor·
leksordningen 50 procent eller därövet
Att gå ut med sådana yrkanden skull!
inte motsvara särskilt högt ställda krav~
realism.
SACO kommer att till sista öret beakta
den skatteomläggning som genomförs pu
1.1.1974. Våra yrkanden är ett led i IIJål.
sättningen att tillförsäkra medlemmarna
oförändrad köpkraft och därutöver vis
andel av 1974 års standardstegring. Vi
kommer inte att begära lika stor del at
utrymmet, som kommer övriga löntagan
till del, men vi anser det i hög grad rimligt att våra medlemmar nu kommer iåt· ’
njutande av v1ss del av den standardökning, som vi alla gemensamt bidrar till.
Vår inkomstpolitiska målsättning, som
bl a innebär att vi är positiva till en löneutjämning inom tillväxtens ram, står så-
ledes fast. Det medför att SACO lämnar
utrymme för speciella låglönesatsningar.
Det generella procentuella tillägget skall
enligt SACO vara stort nog för att täcka
prisökningarna. Glädjande nog delas denna uppfattning av nästan samtliga tjänstemannaorganisationer. Som ovan nämnts
har TCO-K och SR samma synsätt. Även
de privatanställda tjänstemännen har via
SIF-SALF-CF genom sitt femårsavtal
med SAF 1970 redan träffat ett i stort sett
motsvarande avtal för 1974. TCO-S delar inte vår principiella uppfattning i detta
hänseende, men åtskilliga medlemmar i
denna organisation har genom ledningen
för t ex Sveriges lärarförbund och militärförbunden givit uttryck åt uppfattningar
som i huvudsak överensstämmer med
SACO :s. Konstruktionen av de krav, som
TCO-S och statsanställdas förbund (SF)
inom LO gått ut med, visar att den förra
organisationen valt att stå helt isolerad
bland tjänstemännen. Det betyder att på
den statliga sektorn SACO och SR ensamma får föra talan för stora tjänstemannagrupper.
Avtalsperioden
SACO har krävt en ettårig avtalsperiod.
Den skatteomläggning som skall genomföras den l januari 1974 är ett provisorium. Eftersom vi bara känner premisserna för 1974 torde även statsmakterna
393
sikta på ett ettårsavtal. Speciellt på den
offentliga sektorn med nära nog obefintlig löneglidning medför en kort avtalsperiod fördelar. Så länge man saknar besked
om pris- och skatteutveckling är det mycket som talar för korta avtalsperioder. Vi
har under många år hävdat behovet av en
genomgripande skattereform, som gör det
möjligt för löntagarorganisationerna att
planera på längre sikt. En omläggning av
skattesystemet med bl a sänkning av marginalskatterna är enligt vår mening en
nödvändighet
Som ovan sagts har SACO på den offentliga sektorn missgynnats påtagligt i dr·
två senaste avtalsrörelserna. Den pohtli;.,
som då ~edrevs och som medfört en på-
tagligt bristandr balans mellan köpkraftsutvecklingen på olika arbetsmarknadssek·
torer, kan i längden inte tjäna något vettigt syfte. För särskilt yngre akademiker är
arbetsmarknadssituationen i dag utomordentligt bekymmersam, vilket emellertid
inte hindrar att det finns åtskilliga möjligheter för kvalificerade offentligt anställda att övergå till annat verksamhetsområde med bättre köpkraftsutveckling. Att
en politik av detta slag överhuvudtaget
kunnat bedrivas utan att vådorna klart
demonstrerats, beror inte på att dessa saknats utan i stället på det förhållandet, att
man inte har effektiva mätmetoder för bedömning av produktivitet i offentlig verksamhet. Fortsatta försämringar av standarden för medlemmar på den offentliga
sektorn kommer säkerligen att innebära,
att de som saknar möjlighet att byta arbetsgivare blir mindre motiverade att ut- 394
föra det kvalificerade arbete som vårt
samhälle är i behov av.
De kontakter som jag sedan 1971 års
avtalsrörelse haft med bl a politiker och
representanter för övriga löntagarorganisationer har tydligt visat, att ingen önskar
en upprepning av 1971 års händelser.
SACO har med sina yrkanden inför 1974
års avtalsrörelse i handling visat, att vi
eftersträvar en annan utveckling. Det ut.
vidgade samarbete som demonstreras på
löntagarsidan talar samma språk. Politikerna får i avtalsrörelsen tillfälle att visa
sitt ansvar. SACO-kollektivet, liksom sä-
kerligen också ännu fler medlemmar med
köpkraftsförsämringar i övriga löntagarorganisationer, avvaktar med intresse politikernas ställningstaganden.