Dagens frågor

Dagens frågor
EEC: nästa akt
I ett tal i Landskrona i slutet av augusti förklarade statsminister Palme att vi, för att
leva upp till vårt europeiska ansvar, måste
erkänna vår europeiska identitet. »Vi tillhör Europa på gott och ont.» Det är så sant
som det är sagt, och det var glädjande att
höra det sagt just av hr Palme. Ännu mera
glädjande blir det om han vill leva som
han lär.
Allmänhetens intryck har nämligen varit,
att hr Palme har lagt ned ett avsevärt arbete på att isolera oss från Europa. Sedan regeringen avlämnat sin s k öppna ansökan om
anslutning till EEC, vad nu denna innebar,
var det hr Palme som i våras överraskande
meddelade, att inte ens en associering var
tänkbar. Vilka konsultationer som föregått
detta regeringsbeslut har aldrig meddelats;
det var ej i samråd med Sveriges riksdag
som det fattades. I Bryssel blev man övertygad om att det skedde under påtryckning
från annat håll. Man kan inte begära av en
svensk statsminister att han skall erkänna
detta, och kanske underskattade han våra
möjligheter att handla självständigt. I varje
fall överskattade han påtagligt sitt inflytande i Bryssel via Västtysklands hr Brandt. Nu
svängde han alltså, och talet i Landskrona
var ett förhandsmeddelande om reträtten.
Den slutliga skrivelsen till EEC, överlämnad
i början av september, innehåller ingenting
om att en associering skulle vara omöjlig.
Kan Sverige nu få hyggliga villkor är vi
alla att lyckönska, och en kommande regering – vars nödvändighet bör framstå allt klarare – får försöka rätta till vad den nuvarande
misslyckas med. Det skall vilja till en naivitet eller en lust att förvränga verkligheten
som överträffar det mesta på de politiska
sidorna i Aftonbladet för att skriva vad LOorganet tryckte (6/8) om vad som väntar oss:
»Så länge regeringen har folkflertalet bakom sig och oppositionen saknar realistiska
alternativ är förhandlingspositionen i Bryssel stark.» Förhandlingspositionen är i själva
verket usel. Vad folkflertalet menar vet ingen, eftersom regeringen gjort sitt bästa att
mörklägga fakta om EEC-problematiken. Oppositionen har realistiska alternativ: moderaterna har energiskt gått in för en associationsansökan, och folkpartiet tycks ansluta sig härtill.
I och för sig skulle, som bl a ambassadör
Siegbahn visat i denna tidskrift, fullt medlemskap i EEC inte behöva vara oförenligt
med vår utrikespolitiska målsättning »alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krip.
EEC är ingen militärpakt. EEC och Nato var·
ken är eller kan vara identiska, om inte annat
av den anledningen att Natos viktigaste medlem, USA, ej kan vara med i EEC. Alla
vet, att skulle ett krig bryta ut igen i Europa, kommer den ekonomiska gemenskapen
EEC inte att fungera, lika litet som den politiska gemenskapen Europarådet, där Sverige redan är en aktiv medlem. Uppräkningen av argument kan fortsätta.
Regeringen har haft inrikespolitiska skäl
för sitt försök att slippa få oss in i den europeiska gemenskapen. Den har fruktat för
sina vänstergrupper, för sin skattepolitik och,
kort sagt, för sin socialiseringspolitik. Nu börjar riskerna bli för stora för vårt näringsliv,
som vi lever av, och regeringen inser naturligtvis att vi måste komma med, på ett
eller annat sätt. Det är angeläget att oppositionen driver på i den frågan. Men på grund
av regeringens handlande finns det ännu en
allt för svag opinion i landet för fullt medlemskap. Därför är det sannolikt klokt att
oppositionen kräver en associering och att
den samtidigt genom en kampanj upplyser
om vad EEC verkligen är och betyder för
oss. I fråga om kunskaper om den saken brister det fortfarande i vida kretsar.
Klasskampen mot SACO
I samband med vänsterstudenternas försök att
efterlikna sina franska kollegor och leka revolutionärer i Stockholm i maj 1968, ryckte –
som vi minns – dåvarande utbildningsministern
Palme ut och lovade omedelbart bot och bättring. Universiteten skulle »demokratiseras»
och »professorsväldet» brytas. Inom universitetskanslersämbetet upprättades olika alternativ till nya samarbetsformer, och från och med
läsåret 1969-70 fick ett antal universitets- och
högskoleinstitutioner pröva på fyra olika modeller. Sedan dess har utvecklingen löpt i en
bestämd riktning. FNYS (försöksverksamheten
med nya sama!!betsformer vid universitet och
högskolor) har successivt utvidgats. Den s k
utvärdering av den första tidens erfarenheter
som gjorts har uppfattats närmast som parodisk. Inte heller har det utrednings- och remissförfarande, som därefter fortsatt, ställt någon i
tvivelsmål om att det här är meningen att
snarast möjligt tvinga fram ett nytt system,
som definitivt ersätter universitetsstadgans
gamla bestämmelser om beslutandeformer. För
närvarande sysslar en arbetsgrupp på högsta
nivå med universitetskansler Löwbeer i spetsen
med att få fram ett förslag.
Det skall gärna medges, att universitetsstadgans beslutandeformer i många hänseenden kan tyckas förlegade. Det är av godo, att
nya grupper bereds tillfälle till inflytande,
även om fördelningen av representationen liksom befogenheterna väl tål att diskuteras. Det
är också uppenbart, att man bland universitetslärarna inte har något emot att formalisera de
kontakter med de studerande, som även tidigare i realiteten har funnits. Både bland universitetslärarna och bland de studerande är man
alltså i princip positiv till att försöksverksamheten fortsätter inom rimliga ramar.
På ett tidigt stadium stod det dock klart,
att försöksverksamheten medförde mycket
merarbete för universitetslärarna. Som alltid,
då inflytande skall formaliseras, har en byrå-
kratisering inträffat. Ett antal organ har bildats, och följden har blivit ett enormt sammanträdande. I vissa fall har man kunnat
undvika de värsta olägenheterna genom ett
351
vidsträckt delegationsförfarande. Inom andra
institutioner har en våldsam politisering uppstått, och arbetsförhållandena har blivit hart
när olidliga.
Mot denna bakgrund förvånar det inte, att
universitetslärarna redan från början förutsatte, att de skulle kompenseras för det nya
merarbetet. Även studeranderepresentanterna
fäste uppmärksamheten på ersättningsfrågan.
Inför starten av försöksverksamheten 1969/70
reste också flera av lärosätena krav på en ökad
medelstilldelning. UKÄ begärde dock inte några medel, utan i en skrivelse till regeringen
1969 förutsattes att kompensationsfrågan skulle
lösas genom förhandlingar mellan avtalsverket
och berörda personalorganisationer. Trots upprepade påstötningar från SACO sedan hösten
1969 har dock ingenting hänt. Enligt uppgift
upptog UKÄ i sitt första utkast till petita avseende budgetåret 1972/73 en summa på omkring åtta miljoner kronor för försöksverksamheten. I en senare version ströks dock denna
post efter – som det antas – påstötningar från
utbildningsdepartementet.
I september 1970 avgav SACO en formell
begäran om förhandlingar i frågan till Statens
avtalsverk. Inte heller därefter har något hänt.
Med tanke på att förtroendet bland universitetslärarna för arbetsgivaren-regeringen befinner sig i ett absolut bottenläge efter behandlingen av akademikerna i årets avtalsrörelse
förvånar det inte, att SACO nu meddelat
UKÄ, att dess medlemmar inte kommer att
delta i försöksverksamheten förrän frågan om
kompensation för merarbetet har lösts. UKÄ
ställer sig på universitetslärarnas sida och sä-
ger sig ånyo förutsätta, att regeringen »snarast
möjligt» vidtar åtgärder för att få igång förhandlingar. Ännu, nära tre månader sedan
SACO avlät sin skrivelse och två månader
efter UKÄ:s framställning, har ingen reaktion
inträffat från regeringens sida.
I en intervju i Sydsvenska Dagbladet (27/8)
utgår universitetskanslern från att försöksverksamheten nu kommer att upphöra. Det åvilar
352
emellertid konsistorierna att fatta beslut. Hela
situationen är minst sagt olustig. Ett på sina
håll värdefullt samarbete mellan universitetslärare och studenter riskerar att spolieras, och
förtroendeklyftan mellan universitetslärarna
och regeringen att vidgas ytterligare. Den
socialdemokratiska regeringen med sina klasskampsvisioner bär ensam ansvaret.
Dagstidningarnas upplagor 1971
Det förefaller klart att den svenska dagspressen under innevarande år har hamnat i en
besvärlig rävsax. Den ekonomiska utvecklingen har varit mycket dämpad med minskande annonsering i pressen som följd. I detta
läge har finansministern – med osvikligt sinne för att alltid vara i otakt med konjunkturen
i sin ekonomiska politik – introducerat en
skatt på denna annonsering vilket ytterligare
måste förvärra situationen för många tidningar.
AB Tidningsstatistiks upplagesiffror för
dagspressen l :a halvåret 1971 avspeglar den
försvagade konjunkturen, även om en viss
allmän tendens känns igen från tidigare år.
När tiden blir allt knappare, TV-programmen fler och pendelresorna längre köps alltfler kvällstidningar. Morgontidningarnas svå-
righeter att innan resorna till arbetet börjar
distribuera sina prenumerationsexemplar till
nybyggda bostadsområden allt längre ut från
stadscentrum kan vara ännu en anledning till
kvällspressens frammarsch, som dock 1971 inte
alls är lika markant som under åren 1967-
1970. Men alla kvällstidningar ökar alltjämt
sin vardagsupplaga. Expressen befäster sin
ställning som Sveriges största tidning med
620 000 ex (+ 11 000). Kvällsposten har passerat 100 000-strecket och har nu 102 000 ex
(+4 500). Göteborgs-Tidningen har också en
hygglig ökning med 2 000 ex till 82 000. För
Aftonbladet innebär 501 000 en ökning med
endast några hundra ex. Tidningens stagnation får troligen ses som ett resultat av den
mindre förmånliga publiciteten kring LO:s
inhopp i tidningsledningen och av den kritik som riktats mot AB för ett antal jouma·
listiska övertramp.
De två största morgontidningarna, Dagens
Nyheter och Göteborgs-Posten, har båda ökat
sin vardagsupplaga med 4 000 ex. DN har
nu 441 000 och GP 293 000. Sydsvenska Dagbladet har uppnått 117 000 ex (+ 2 000) och
Arbetet 103 000 (+ 700). Avståndet har alltså fortsatt att öka mellan dessa konkurrenter
sedan 1967, då de hade nästan lika stor upplaga, medan KvP i det närmaste nått upp
Arbetet. Det återstår att se om Arbetet i
längden kan upprätthålla sitt mycket stora
spridningsområde (som bekant utger tidningen t o m en särskild göteborgsedition vilken
utgör 18 000 ex av upplagan).
Svenska Dagbladet har trots sitt nya attraktiva ansikte – förstasidan med nyheter – inregistrerat en tillbakagång. Tidningen har nu
158 000 ex (- 4 000). SDS lyckades ju 1966
bra med sin motsvarande omläggning av
förstasidan och det finns ingen anledning att
tro att tillbakagången beror på motstånd mot
förändringar hos SvD:s läsare. Tidningen
uppger att minskningen hänför sig till landsorten medan stockholmsförsäljningen i stort
sett är oförändrad. Större delen av 1960-talet
innebar för SvD en mycket fin serie upplageframgångar. 1968 förbyttes denna tendens i
sin motsats och sedan dess har SvD haft svå-
righeter att hålla sin upplaga (bortsett från
år 1970 som innebar status quo).
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning lyckades hösten 1970 hejda en liknande utveckling. Man beslöt ändå att fr o m februari 1971
övergå till att bli en »annorlunda» tidning
utan sport och brott. Nu dominerar i HT
politik, kultur, utrikesnytt och ekonomi. Tidningen räknade kallt med en nedgång på
omkring 5 000 ex. Nu visar det sig att HT
blott förlorat några hundra ex och står på
48 000. Ett visst bortfall – främst i Göteborg
– har nästan helt kompenserats av ökningar
annorstädes.
Sydsveriges en gång – 1944 – största tidning Skånska Dagbladet har länge kämpat
med svårigheter och redovisar nu 34 000 ex
(- l 000). Däremot har de större landsortstidningarna klarat sig ganska bra och genomgående ökat med mellan ett par hundra och
tusen ex. Nya Wermlandstidningen är alltjämt den klart största landsortstidningen med
76 000 ex (+ 200). Med tanke på presstödsfö~laget är det av intresse att konstatera att
förhållandena mellan första- och andratidningarna i Gävle och Eskilstuna i princip inte
förändrats. Presstödet kommer alltså att gå
till Arbetarbladet och Folket och inte till
Eskilstuna-Kuriren och Gefle Dagblad.
Uppgifterna ovan avser som nämnts vardagsupplagorna som brukligt är. Det måste
nämnas att upplagan per utgivningsdag för
ett antal tidningar utvecklat sig klart sämre
än vardagsupplagan vilket beror på ett köpmotstånd med anledning av prishöjningarna
på söndagsnummer. Speciellt gäller detta DN
va~ ökning per dag endast är några hundra
ex. Aftonbladet redovisar enligt detta beräkningssätt en mindre upplagenedgång.
Dagstidningarnas sökande efter en framgångsrik linje i en besvärlig tid har tagit sig
många uttryck. Kvällstidningarna har klarat
sig bra med en från många synpunkter beklaglig satsning på sensationer, kändiskult,
brottmål och annat populärt material. Det kan
dock påpekas att den svenska »gula pressen»
i och för sig skiljer sig fördelaktigt från många
utländska kollegor genom att ge plats för
ibland informativa översiktsartiklar om politik och kultur. En annan, av vissa morgontidningar praktiserad metod, är att ägna stort utrymme åt lokala nyheter – som TV inte kan
bevaka – vilket brukar resultera i god spridning inom ett koncentrerat område och en
ökad tillströmning av detaljhandels- och eftertextannonser.
Regeringsombildningen
En vacker dag i slutet av juni kallade stats- 353
minister Olof Palme helt oförmodat massmedia till Kanslihuset och meddelade genom dem nationen att landet hade fått om
inte en ny regering (vilket kanske hade varit för mycket begärt), så dock en ny regeringsledamot. Det visade sig att Torsten Nilsson anmält sin önskan att avgå som utrikesminister, att Krister Wickman utsetts till hans
efterträdare och att Rune Johansson anmodats överta industridepartementet efter hr
Wickman.
Att denna regeringsombildning, som så
många andra av ministären PaJmes åtgärder,
bar prägeln av en brådskande improvisation
framgick redan av regeringschefens klädsel.
Men det var inte endast denna hans protokollära innovation, som gjorde det myckna
officiella talet om en sedan lång tid förberedd förändring föga trovärdigt. Om möjligt
tyngre vägde den ommöblering regeringen
kort innan företagit i AB Statsföretag varigenom Rune Johansson blev styrelsens ordförande, en befattning som han nu givetvis
måste lämna. Allra minst av en regering,
som bekänner sig till planhushållningens princip, har man anledning att vänta en sådan
total planlöshet vid hushållningen med personella resurser. Regeringsombildningen måste kort sagt ha kommit lika överraskande för
hr Palme som för oss andra.
Bakgrunden är ännu inte klarlagd, men
uppenbarligen blev hr Palme överrumplad
av Torsten Nilssons avskedsansökan. Hr Nilsson önskade av hälsoskäl dra sig tillbaka och
fann tidpunkten väl vald före budgetarbetets
början och före utrikesminister Schumanns
besök – hr Nilsson tycker inte om EEC och
talar inte franska. Hr Palme ville å ena
sidan ogärna mista hr Nilsson – det enda
tunga statsråd han försökt spela ut mot hr
Sträng – men insåg å andra sidan vilken
himlasänd chans han därmed fick att lösa
ett mycket besvärligt och ömtåligt personproblem. Hr Wickman var särskilt efter vå-
rens händelser förbrukad som industriminis- 354
ter och innebar i denna sin egenskap en belastning för regeringen. Samtidigt som inom
»rörelsen» krav höjdes på hans avgång, höjdes krav på att regeringen borde förstärkas
med Rune Johansson. Här erbjöd sig nu en
möjlighet att slå två flugor i en smäll. Hr
Palme försummade inte att begagna tillfället. Han känner trots allt en stark lojalitet
gentemot sin gamle kumpan Krister Wickman och ville ogärna nödgas anvisa honom
en lika simpel reträttpost som den man givit industriministerns »medbrottsling» hr Olhede. Krister Wickman lär ha önskat sig Riksbanken, eller om hr Åsbrink visat sig omöjlig
att flytta på åtminstone Kreditbanken. Nu
löstes detta dilemma genom att hr Wickman kunde sparkas snett uppåt till utrikesministerposten, medan den allmänt ansedde Rune Johansson kunde användas till den
angelägna uppgiften att söka återställa förtroendet för industridepartementet inom nä-
ringslivet likaväl som fackföreningsrörelsen.
Så blev alltså Krister Wickman utrikesminister. Det har ur flera synpunkter sitt pikanteri, men kanske främst därför att han
aldrig tidigare nämnts i samband med denna
befattning. Även om Torsten Nilssons avgång
kom oväntat, har den naturligtvis av rena
åldersskäl varit förutsedd och det har spekulerats en hel del om tänkbara efterträdare.
Av någon oförklarlig anledning har hr lngemund Bengtsson varit på tal i sammanhanget – måhända hade hans bragelöfte om att
lära sig jordbrukspolitiken på 14 dar ingivit
hans partivänner tanken att han skulle kunna lära sig den mindre krävande utrikespolitiken på en vecka. Namnet Bengtsson framstår emellertid som förhållandevis rimligt i
jämförelse med flera andra som varit i svang.
Många oroliga iakttagare, inte minst inom
UD, hade sålunda nästan resignerat inför tanken att en vår tids Xellgren skulle få anledning att dikta en diplomatisk strof i en kommande »Lidboms Leverne». Ändå gruvligare
pessimister såg som ett svart moln vid horisonten avteckna sig Socialdemokratiska kvinnoförbundets permanenta utrikesministerkandidat Inga Thorsson, låt vara att flertalet
av dem betecknade denna skräcksyn som
en mardröm.
Mot denna mörka bakgrund framstår onekligen Krister Wickman som en ljusgestalt.
Men alldeles oavsett detta måste man nog
med större eller mindre motvilja medge att
regeringsombildningen innebär en alldeles
avgjord förstärkning av regeringen. Man erinrar sig den gamle högerpolitikerns yttrande vid nyheten om att en av hans mindre
begåvade meningsfränder i riksdagen övergått till bondeförbundet: »Det kommer att
medföra en höjd nivå inom bägge partierna».
Utan alla jämförelser i övrigt innebar Krister
Wickmans övergång till UD och ersättande
i industridepartementet med Rune Johansson en höjning av nivån inom bägge departementen.
Rune Johansson brukar omtalas som Sveriges klokaste kommunalpolitiker, och det är
väl ett omdöme som snarast fått fördjupad
relief genom hans idiotiska uttalande om att
»Nixon borde rodna». Att han kommer att
hli en bra industriminister kan i varje fall
knappast betvivlas. Och att Krister Wickman
kommer att göra sig bättre som utrikesminister än som industriminister kan lika litet betvivlas – något annat är ju i själva verket
knappast möjligt. Men goda förutsättningar
finns för att hr Wickman kommer att bli en
riktigt bra utrikesminister. Han är en intelligent, kultiverad och språkkunnig person med
betydligt vidare internationella vyer än Torsten Nilsson, vars utblick vanligtvis stannat vid
Utö.
Torsten Nilsson har på många sätt varit
en besvikelse som utrikesminister, mindre
genom sin legendariska lättja – därvidlag kan
han ju åberopa sig på Talleyrands odödliga
»Surtout pas trop de zele» – än genom sin
outrotliga benägenhet att låta partipolitiska
hänsyn ta försteg framför utrikespolitikens
krav. Men något gott finns dock att säga om
den gamle, ärrade politiske slagskämpen, när
han efter mer än ett kvartssekel lämnat regeringskretsen. Han har förvisso inte varit
någon lysande företrädare för vår utrikespolitik (vilket dock kanske med hänsyn till
denna politiks beskaffenhet under alla förhållanden skulle varit en övermänsklig uppgift), men till hans ovanskliga heder bör
framhållas att han varit den förste utrikesminister i mannaminne, som visat ett positivt
intresse för personalfrågor.
En kulturkämpe
Det har kommit på modet i våra stora dagstidningar att under somrarna försörja läsekretsen med serier av kulturartiklar över något
upphöjt tema. Meningen är, förmodar man,.
att badstranden ger den tid till eftertanke, som
krävs för att följa med ideeroas flykt.
Dagens Nyheter har denna sommar lyckliggjort sina läsare med en serie »om mänskliga egenskaper». Somt har varit begripligt och
med förlov sagt tråkigt. Annat har rört sig
på höjder, där varje kritik förstummas inför
den totala omöjligheten att förstå författarens
tankegångar.
Men en av artiklarna förtjänar ett hedersomnämnande; den nämligen av Jörgen Eriksson: »Puritanismen – en politisk olycka». I en
ond och tröstlös värld är det alltför sällan man
får uppleva det i sig fullkomliga. Med stigande glädje märker läsaren av Jörgen Erikssons
opus att Dagens Nyheter gjort allmänheten
tjänsten att presentera det helt befängda: ett
så till den grad uttrycksfullt exempel på hur
en radikal kulturskribent nu för tiden umgås
med svensk historia, att det borde bli en i
universitetsundervisningen flitigt utnyttjad
klassisk text.
Man kan inte, vilket är synd, citera allt i
texten, men några smakprov bör förunnas den,
som till äventyrs inte hade förmånen att dagen ifråga läsa DN:s kultursida.
»Säg något svenskare», utropar förf, »från
355
Olaus Petri till Gunnar Sträng än en maktälskande och självhärlig puritan. Det är en
fyrahundrig massiv tradition med centrum i
stormaktstidens flinthårda lutherdom, vars
tryck fortplantat sig in i våra dagar.». Åtminstone Gustav III och Karl XV kan tänkas protestera. Vi andra trodde för den delen
att Sverige numera var »the land of the roidnight sin».
Denna lutherdom »var ett fruktansvärt vapen i överhetens händer,» sägs det vidare.
»Det var ju faktiskt så att de svenska barnen
lärde sig läsa och fick sin samhällssyn genom
att rabbla katekesen fram och baklänges och
i Luthers lilla katekes fanns ståndsläran inskriven med all önskvärd tydlighet. Det andliga ståndet förvaltade ordet och sakramenten, bar med andra ord himmelrikets nycklar
i byxfickan. Det politiska ståndet svarade för
kyrkans rimliga behov och övervakade tukt
och ordning enligt Guds och reformationens
påbud. Detta hade det tredje ståndet, allmogen, bara att rätta sig efter. Men även inom
dess led fanns det en överhet, nämligen de
husfäder och storbönder som var och en på
sin gård svarade för disciplinen och den rätta
trons utbredning. Det skedde med hjälp av
husandakter, husförhör och husaga i en otröstlig och aldrig sinande ström . . . och kyrkans
’stora bann’, uteslutning ur den kristna gemenskapen, utstötte den olycklige också ur
byns gemenskap. Han fick löpa på skogen
som fredlös.»
Man skall inte vara småaktig. Varför då
förarga sig över att Jörgen Eriksson bland
andra stolligheter blandar ihop den katolska
medeltidskyrkans och lutherdomens Sverige.
Något protestantiskt bann medförande »fredlöshet» är icke känt. Och det lutherska prästerskapet disponerade verkligen inte över himmelrikets nycklar. Inte heller hans beskrivning
av de olika ståndens samhällsfunktioner (vad
menas med »det politiska ståndet»), bör rimligen föranleda klagomål. En kulturskribent
bör ha rätt till licentia poetica.
356
Men har Jörgen Eriksson aldrig ägnat en
tanke åt sin egen troliga reaktion om han
som själavandrare kommit till det förkristna
svenska samhället. Som den humana och nå-
got vilsekomna idealist han är, skulle han förmodligen med ett skri ha flytt till kyrkans armar inför all vederstygglig ondska som mött
honom. Må vara att han kanske med järnnmod accepterat de högst opuritanska religiö-
sa riterna i hedendomen. Men hade han gillat kannibalismen? Det är vidare möjligt att
barnen tyckte katekesen var svår att lära sig.
Men de var i alla fall skyddade mot att bli
utsatta i skogen som små, om husfadern fann
försörjningsbördan besvärande. Genom kristendomen fick de växa upp i ett samhälle,
där människolivet uppfattades som heligt och
människorna som varandras andliga bröder.
Är det så svårt för kulturradikalerna att
förstå att deras egen humana idealism icke
är annat än det sekulariserade arvet från en
kristen ide- och miljötradition?
OM tiO ~R K~N DU
’fAR~ LIKA L~~G?-
·soM tRU\tiPtR!
En framtidsman?
357