Den engelska sjukan
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARVID FREDBORG:
Den engelska sjukan
Storbritannien lider som många andra
länder av en stark inflation. D enna
blir ej bättre av att förhållandena på
arbetsmarknaden med de typiska vilda
strejkerna förblivit oförändrade. Utom
iett fall. När elektrikerna »maskade»
före jul, lyckades regeringen mobilisera
allmänheten mot de strejkande: tredje
man blev alltför mycket lidande. Därmed
finns förutsättningar för att den av
regeringen framlagda arbetslagstiftning,
som skall göra slut på de vilda strejkerna,
kan komma att bli lag. Men kommer
den att fungera, frågar här fil dr
Arvid Fredborg, som gjort en snabböversikt av vad han kallar »den engelska
sjukan». Så mycket är säkert, menar
han, att om Storbritannien skall kunna
komma in i EEC, måste inflationen
hejdas och arbetsmarknadens oarter
saneras bort, innan portarna öppnas i
Bryssel.
Sedan någon tid har det blivit tydligt, att
valutgången den 18 juni 1970 i Storbritannien ej blott ledde till ett regeringsskifte i sedvanlig mening utan till en ny
regim med en ny politik. Denna bygger på en fundamental ändring av åtskilliga hittills mer eller mindre accepterade
vanor. Det viktigaste är, att britterna
åter måste lära sig att stå på egna ben.
Staten bör endast ingripa i undantagsfall.
Detta innebär en övergång från en kvantitativ socialpolitik till en selektiv, där man
blott hjälper dem, som verkligen behöver
det, men i gengäld ger dem bättre service.
För premiärminister Heath är huvudorsaken till Storbritanniens tillbakagång
och till uppkomsten av den »engelska
sjukan», att myndigheterna sedan 1945
konsekvent vant medborgarna av med ett
eget ansvar för sina liv. Vid minsta svårighet har staten ingripit. Dess »featherbedding», för att använda det engelska
uttrycket, har producerat ett klimat, som
sänkt Storbritanniens konkurrensförmåga
på en rad vitala områden.
Att ändra den hittillsvarande utvecklingen kräver politiskt kurage och tillräcklig tid. Det är icke gjort i en handvändning. Det måste innebära smärtsamma beslut. Kommer den sittande regeringen att ha mod att fatta dem?
Inflationen
Ett problem står i dag framför alla andra
i betydelse. Det är den pågående inflationen. Den har i Storbritannien nått siffror, som svarar mot Sveriges. Man räknar
28
med en genomsnittlig höjning av levnadskostnaderna i fjol, 1970, med 7,5 %.
Hur har britterna kommit i detta läge?
Svaret är att det skett till följd av den
politiska utvecklingen. Hösten 1969 öppnade den dåvarande regeringen slussarna
genom att passivt godta löneökningar på
12-15 % inom den statliga sektorn, följda
av motsvarande höjningar inom det enskilda näringslivet. I och för sig kan ingen
påstå, att lönerna i Storbritannien är för
höga. Men de plötsliga ökningarna måste
bli inflationsdrivande, om de ej åtföljdes
av två saker. Den ena var en stram penningpolitik från myndigheternas sida, som
resulterade i en betydande arbetslöshet till
följd av falissemang av de företag, som
ej kunde betala de höga lönerna. Den
andra måste vara en kraftig stegring av
produktiviteten. För en sådan finns det
sannerligen utrymme nog.
Men penningpolitiken förblev oförändrad och »the restrictive practices» fick
alltjämt prägla Storbritanniens näringsliv.
Till råga på allt släpptes nya betalningsmedel ut av Bank of England på order
av regeringen våren 1970. Följden blev
allmänt välbefinnande, »goda tider» som
var avsedda att producera ett så gynnsamt
klimat, att Labour vann valet i juni. Sedan
hade man fått gripa sig an med den febrila
inflation, som redan börjat visa sig i våras
och måste accentueras under resten av
1970.
Räkningen uppgjordes som bekant utan
värden, den brittiska väljarkåren. I stället
konfronterades regeringen Heath med problemet. Vad har den gjort?
Regeringens åtgärder
Motståndarna är redo med svaret – ingenting. Så enkelt är det icke. Regeringens
strategi har varit att undvika direkta
statsingripanden, »inkomstpolitik a la Labour» med löne- och eventuellt prisstopp,
trots de många råd i motsatt riktning som
premiärministern mottar. I stället skull
man mobilisera allmänhetens reaktion mot
inflationen. Med dess hjälp och inskränkning av statens utgifter samt stram penningpolitik hoppades Heath kunna bli
herre över den genom att tvinga fackfö-
reningarna att reducera sina löneanspråk.
Det gällde då att välja rätt valplats för
striden. Man ansåg sig ha funnit den när
de statliga elektricitetsverkens arbetare tillgrep långsamt arbete som stridsåtgärd före
jul i fjol för att få drygt 20 % löneförhöjning. Arbetsgivarparten hade bjudit 10,
vilket enligt allmän uppfattning redan var
för mycket.
stridsåtgärderna väckte mycket riktigt
en så allmän ovilja, att elektrikerna tvingades godta tillsättandet av en skiljenämnd
under en opartisk ordförande. Dylika åtgärder hade tidigare i regel inneburit en
mer eller mindre fullständig seger för arbetarparten. skiljedomstolen skulle med tidigare erfarenheter ha föreslagit en »kompromiss» mellan 10 och 20 % på låt
oss säga 16. Men denna gång måste elektrikerna gå med på både att i instruktionerna ingick ett tydligt uttalat hänsynstagande till samhällsintressena och att regeringen ej skulle vara bunden av utslaget.
Utgången är med andra ord uppskjuten.
Men regeringen har de facto vunnit en
seger. Det är så mycket viktigare som en
rad personalgrupper står i kö för att få
lönehöjningar på upp till 30 %.
Men det räckte icke med tryck från
allmänheten. Staten reducerar sina anspråk på landets resurser och vill dessutom
såsom redan nämnts föra en stram penningpolitik. Åtgärder på dessa två områ-
den kan emellertid först verka på längre
sikt.
Den mini-budget, som skattkammarkanslern Arthur Barber framlade i oktober i fjol, innebar en viss, första, minskning av statens utgifter i förening med
kungärandet av en skattesänkning, som
träder i kraft vid framläggandet av den
nya budgeten i vår.
Det kan förefalla djärvt att vilja bekämpa en inflation med en skattesänkning.
Ger denna i stället icke en ny näring till
brasan? Svaret blir, att detta beror på hur
de pengar användes, som folk sparar på
lägre skatter. Konsumeras de, kan en utspädning av penningvärdet inträda, nota
bene om mängden utelöpande penningmedel tillåter det. Den brittiska regeringen är
skeptisk gentemot försöken att »skatta
bort» inflationen, att dra in köpkraft genom skatter. Den vill för det första nå effekten att den offentliga sektorn tager
mindre av de tillgängliga medlen i anspråk
främst genom reduktion av statens uppgifter och utgifter. För det andra önskar
den åstadkomma en situation, där folk
ökar sparandet och den onda cirkeln lö-
ner-priser brytes genom att företag icke
med oförändrad eller blott som hittills
svagt stigande produktivitet skall kunna
29
betala de oerhörda löneökningarna. Kraftmätningen med elektrikerna är en förpostfäktning. I fortsättningen blir Bank of
England den avgörande.
Arbetsmarknadens villkor
En annan åtgärd, som främst syftar till
att nå en psykologisk effekt, är den nya
lagstiftningen på arbetsmarknadsområdet.
Den går väsentligen fram efter samma
linjer som det förslag, som år 1969 framlades av Mrs Barbara Castle men som
måste dragas tillbaka, sedan premiärminister Wilson kapitulerat för fackföreningarnas ultimatum och oppositionen inom
regenngen.
Alla inser, att en modern lagstiftning
i fråga om arbetsmarknaden är nödvändig. Alla inser också i princip, att det är
oundgängligt att göra något åt den hittillsvarande industriella anarkin. I intet annat
land har det varit så lönande att gå
till vild strejk som i Storbritannien. Den
nya lagen i förening med en rad andra
väntade åtgärder på det sociala området
och i fråga om beskattningen syftar bland
annat till att göra det dyrbart för en brittisk arbetare att bryta existerande avtal
genom en w a l k o u t. Det gäller att
stärka fackföreningarna, som har alldeles
för liten kontroll över sina medlemmar.
Något dylikt har ett stöd av den brittiska nationens stora massa, inklusive majoriteten av de organiserade arbetarna.
Men kommer den nya lagen att fungera?
Det är den stora frågan. Eller kommer
det att visa sig, att den brittiska mentaliteten är så mycket annorlunda än
30
exempelvis den svenska (ty en av förebilderna är just Sverige efter saltsjöbadsavtalet år 1928) att oppositionen får rätt?
Den anser, att det nya lagkomplexet blott
blir »ett juristernas paradis.»
Naturligtvis måste dess kritik tagas med
en hel del salt. Mrs Barbara Castle har
förstört mycket av sitt anseende genom
att i debatten i december framföra synpunkter som ej på något sätt kunde förenas med hennes eget ställningstagande år
1969. Hon har också av sin partivän
Christopher Mayhew fått höra, att hon då
lyckades övertyga honom om nödvändigheten av en lagstiftning och att intet som
hänt senare rubbat hans övertygelse att en
överväldigande majoritet av allmänhet
och fackföreningsmedlemmar vill stoppa
de vilda strejkerna.
Men frågan kvarstår. Kommer den nya
lagen att ändra det industriella klimatet
i den riktning som måste eftersträvas?
Kommer den att bringa ordning i anarkin,
skapa förutsättningar för en inskränkning
och så småningom helt upphörande av
»the restrictive practices», en höjning av
produktiviteten och därmed också ett hejdande av inflationen? Svaret kornmer till
icke ringa del att bero på vilket stöd allmänheten i fortsättningen ger strävandena
att få bukt med den engelska sjukan.
Detta i sin tur har största betydelse för
en andra, nästan lika revolutionerande
förändring, som planeras av den nya regeringen. Det är den avsedda anslutninge
till EEC. Sedan några månader förhand·
lar Europa-ministern Geoffrey Rippon so
bekant med de Sex. Han har visat sig var
en skicklig förhandlare, som vetat att spela
på strängar, som gett ljud ifrån sig. Me
underhandlingarna befinner sig blott i sit
begynnelsestadium. Det är ännu omöjlig
att överblicka, om resultatet blir sådan
villkor, att de kommer att godtas av e
majoritet i underhuset i höst eller börja
av nästa år.
Stämningen bland gemene man i Storbritannien är till övervägande del kritisk
Frestelsen för oppositionen att utnyttja
detta måste vara utomordentligt stor. Flertalet inom Labours parlamentsgrupp ä
redan inställt på detta och de hjälpe
av en betydande grupp konservativa, som
är skeptiska eller motståndare. Skulle betingelserna vara någorlunda gynnsamma
torde arbetarpartiet icke officiellt gå emot.
Men vad är »någorlunda»?
Allt som händer i Storbritannien i dag
rör sig kring en enda kärnpunkt: den
ekonomiska utvecklingens möjligheter. Om
Heath kan skapa ordning bland den
engelska arbetsmarknadens egendomligheter, eller om han i varje fall kan visa
konkreta resultat under detta år, är Storbritannien med ens en attraktiv partner
inom ett utvidgat EEC. Om ej, ökas svå-
righeterna att få det eftertraktade inträ-
det.
Den engelska sjukan
Storbritannien lider som många andra
länder av en stark inflation. D enna
blir ej bättre av att förhållandena på
arbetsmarknaden med de typiska vilda
strejkerna förblivit oförändrade. Utom
iett fall. När elektrikerna »maskade»
före jul, lyckades regeringen mobilisera
allmänheten mot de strejkande: tredje
man blev alltför mycket lidande. Därmed
finns förutsättningar för att den av
regeringen framlagda arbetslagstiftning,
som skall göra slut på de vilda strejkerna,
kan komma att bli lag. Men kommer
den att fungera, frågar här fil dr
Arvid Fredborg, som gjort en snabböversikt av vad han kallar »den engelska
sjukan». Så mycket är säkert, menar
han, att om Storbritannien skall kunna
komma in i EEC, måste inflationen
hejdas och arbetsmarknadens oarter
saneras bort, innan portarna öppnas i
Bryssel.
Sedan någon tid har det blivit tydligt, att
valutgången den 18 juni 1970 i Storbritannien ej blott ledde till ett regeringsskifte i sedvanlig mening utan till en ny
regim med en ny politik. Denna bygger på en fundamental ändring av åtskilliga hittills mer eller mindre accepterade
vanor. Det viktigaste är, att britterna
åter måste lära sig att stå på egna ben.
Staten bör endast ingripa i undantagsfall.
Detta innebär en övergång från en kvantitativ socialpolitik till en selektiv, där man
blott hjälper dem, som verkligen behöver
det, men i gengäld ger dem bättre service.
För premiärminister Heath är huvudorsaken till Storbritanniens tillbakagång
och till uppkomsten av den »engelska
sjukan», att myndigheterna sedan 1945
konsekvent vant medborgarna av med ett
eget ansvar för sina liv. Vid minsta svårighet har staten ingripit. Dess »featherbedding», för att använda det engelska
uttrycket, har producerat ett klimat, som
sänkt Storbritanniens konkurrensförmåga
på en rad vitala områden.
Att ändra den hittillsvarande utvecklingen kräver politiskt kurage och tillräcklig tid. Det är icke gjort i en handvändning. Det måste innebära smärtsamma beslut. Kommer den sittande regeringen att ha mod att fatta dem?
Inflationen
Ett problem står i dag framför alla andra
i betydelse. Det är den pågående inflationen. Den har i Storbritannien nått siffror, som svarar mot Sveriges. Man räknar
28
med en genomsnittlig höjning av levnadskostnaderna i fjol, 1970, med 7,5 %.
Hur har britterna kommit i detta läge?
Svaret är att det skett till följd av den
politiska utvecklingen. Hösten 1969 öppnade den dåvarande regeringen slussarna
genom att passivt godta löneökningar på
12-15 % inom den statliga sektorn, följda
av motsvarande höjningar inom det enskilda näringslivet. I och för sig kan ingen
påstå, att lönerna i Storbritannien är för
höga. Men de plötsliga ökningarna måste
bli inflationsdrivande, om de ej åtföljdes
av två saker. Den ena var en stram penningpolitik från myndigheternas sida, som
resulterade i en betydande arbetslöshet till
följd av falissemang av de företag, som
ej kunde betala de höga lönerna. Den
andra måste vara en kraftig stegring av
produktiviteten. För en sådan finns det
sannerligen utrymme nog.
Men penningpolitiken förblev oförändrad och »the restrictive practices» fick
alltjämt prägla Storbritanniens näringsliv.
Till råga på allt släpptes nya betalningsmedel ut av Bank of England på order
av regeringen våren 1970. Följden blev
allmänt välbefinnande, »goda tider» som
var avsedda att producera ett så gynnsamt
klimat, att Labour vann valet i juni. Sedan
hade man fått gripa sig an med den febrila
inflation, som redan börjat visa sig i våras
och måste accentueras under resten av
1970.
Räkningen uppgjordes som bekant utan
värden, den brittiska väljarkåren. I stället
konfronterades regeringen Heath med problemet. Vad har den gjort?
Regeringens åtgärder
Motståndarna är redo med svaret – ingenting. Så enkelt är det icke. Regeringens
strategi har varit att undvika direkta
statsingripanden, »inkomstpolitik a la Labour» med löne- och eventuellt prisstopp,
trots de många råd i motsatt riktning som
premiärministern mottar. I stället skull
man mobilisera allmänhetens reaktion mot
inflationen. Med dess hjälp och inskränkning av statens utgifter samt stram penningpolitik hoppades Heath kunna bli
herre över den genom att tvinga fackfö-
reningarna att reducera sina löneanspråk.
Det gällde då att välja rätt valplats för
striden. Man ansåg sig ha funnit den när
de statliga elektricitetsverkens arbetare tillgrep långsamt arbete som stridsåtgärd före
jul i fjol för att få drygt 20 % löneförhöjning. Arbetsgivarparten hade bjudit 10,
vilket enligt allmän uppfattning redan var
för mycket.
stridsåtgärderna väckte mycket riktigt
en så allmän ovilja, att elektrikerna tvingades godta tillsättandet av en skiljenämnd
under en opartisk ordförande. Dylika åtgärder hade tidigare i regel inneburit en
mer eller mindre fullständig seger för arbetarparten. skiljedomstolen skulle med tidigare erfarenheter ha föreslagit en »kompromiss» mellan 10 och 20 % på låt
oss säga 16. Men denna gång måste elektrikerna gå med på både att i instruktionerna ingick ett tydligt uttalat hänsynstagande till samhällsintressena och att regeringen ej skulle vara bunden av utslaget.
Utgången är med andra ord uppskjuten.
Men regeringen har de facto vunnit en
seger. Det är så mycket viktigare som en
rad personalgrupper står i kö för att få
lönehöjningar på upp till 30 %.
Men det räckte icke med tryck från
allmänheten. Staten reducerar sina anspråk på landets resurser och vill dessutom
såsom redan nämnts föra en stram penningpolitik. Åtgärder på dessa två områ-
den kan emellertid först verka på längre
sikt.
Den mini-budget, som skattkammarkanslern Arthur Barber framlade i oktober i fjol, innebar en viss, första, minskning av statens utgifter i förening med
kungärandet av en skattesänkning, som
träder i kraft vid framläggandet av den
nya budgeten i vår.
Det kan förefalla djärvt att vilja bekämpa en inflation med en skattesänkning.
Ger denna i stället icke en ny näring till
brasan? Svaret blir, att detta beror på hur
de pengar användes, som folk sparar på
lägre skatter. Konsumeras de, kan en utspädning av penningvärdet inträda, nota
bene om mängden utelöpande penningmedel tillåter det. Den brittiska regeringen är
skeptisk gentemot försöken att »skatta
bort» inflationen, att dra in köpkraft genom skatter. Den vill för det första nå effekten att den offentliga sektorn tager
mindre av de tillgängliga medlen i anspråk
främst genom reduktion av statens uppgifter och utgifter. För det andra önskar
den åstadkomma en situation, där folk
ökar sparandet och den onda cirkeln lö-
ner-priser brytes genom att företag icke
med oförändrad eller blott som hittills
svagt stigande produktivitet skall kunna
29
betala de oerhörda löneökningarna. Kraftmätningen med elektrikerna är en förpostfäktning. I fortsättningen blir Bank of
England den avgörande.
Arbetsmarknadens villkor
En annan åtgärd, som främst syftar till
att nå en psykologisk effekt, är den nya
lagstiftningen på arbetsmarknadsområdet.
Den går väsentligen fram efter samma
linjer som det förslag, som år 1969 framlades av Mrs Barbara Castle men som
måste dragas tillbaka, sedan premiärminister Wilson kapitulerat för fackföreningarnas ultimatum och oppositionen inom
regenngen.
Alla inser, att en modern lagstiftning
i fråga om arbetsmarknaden är nödvändig. Alla inser också i princip, att det är
oundgängligt att göra något åt den hittillsvarande industriella anarkin. I intet annat
land har det varit så lönande att gå
till vild strejk som i Storbritannien. Den
nya lagen i förening med en rad andra
väntade åtgärder på det sociala området
och i fråga om beskattningen syftar bland
annat till att göra det dyrbart för en brittisk arbetare att bryta existerande avtal
genom en w a l k o u t. Det gäller att
stärka fackföreningarna, som har alldeles
för liten kontroll över sina medlemmar.
Något dylikt har ett stöd av den brittiska nationens stora massa, inklusive majoriteten av de organiserade arbetarna.
Men kommer den nya lagen att fungera?
Det är den stora frågan. Eller kommer
det att visa sig, att den brittiska mentaliteten är så mycket annorlunda än
30
exempelvis den svenska (ty en av förebilderna är just Sverige efter saltsjöbadsavtalet år 1928) att oppositionen får rätt?
Den anser, att det nya lagkomplexet blott
blir »ett juristernas paradis.»
Naturligtvis måste dess kritik tagas med
en hel del salt. Mrs Barbara Castle har
förstört mycket av sitt anseende genom
att i debatten i december framföra synpunkter som ej på något sätt kunde förenas med hennes eget ställningstagande år
1969. Hon har också av sin partivän
Christopher Mayhew fått höra, att hon då
lyckades övertyga honom om nödvändigheten av en lagstiftning och att intet som
hänt senare rubbat hans övertygelse att en
överväldigande majoritet av allmänhet
och fackföreningsmedlemmar vill stoppa
de vilda strejkerna.
Men frågan kvarstår. Kommer den nya
lagen att ändra det industriella klimatet
i den riktning som måste eftersträvas?
Kommer den att bringa ordning i anarkin,
skapa förutsättningar för en inskränkning
och så småningom helt upphörande av
»the restrictive practices», en höjning av
produktiviteten och därmed också ett hejdande av inflationen? Svaret kornmer till
icke ringa del att bero på vilket stöd allmänheten i fortsättningen ger strävandena
att få bukt med den engelska sjukan.
Detta i sin tur har största betydelse för
en andra, nästan lika revolutionerande
förändring, som planeras av den nya regeringen. Det är den avsedda anslutninge
till EEC. Sedan några månader förhand·
lar Europa-ministern Geoffrey Rippon so
bekant med de Sex. Han har visat sig var
en skicklig förhandlare, som vetat att spela
på strängar, som gett ljud ifrån sig. Me
underhandlingarna befinner sig blott i sit
begynnelsestadium. Det är ännu omöjlig
att överblicka, om resultatet blir sådan
villkor, att de kommer att godtas av e
majoritet i underhuset i höst eller börja
av nästa år.
Stämningen bland gemene man i Storbritannien är till övervägande del kritisk
Frestelsen för oppositionen att utnyttja
detta måste vara utomordentligt stor. Flertalet inom Labours parlamentsgrupp ä
redan inställt på detta och de hjälpe
av en betydande grupp konservativa, som
är skeptiska eller motståndare. Skulle betingelserna vara någorlunda gynnsamma
torde arbetarpartiet icke officiellt gå emot.
Men vad är »någorlunda»?
Allt som händer i Storbritannien i dag
rör sig kring en enda kärnpunkt: den
ekonomiska utvecklingens möjligheter. Om
Heath kan skapa ordning bland den
engelska arbetsmarknadens egendomligheter, eller om han i varje fall kan visa
konkreta resultat under detta år, är Storbritannien med ens en attraktiv partner
inom ett utvidgat EEC. Om ej, ökas svå-
righeterna att få det eftertraktade inträ-
det.