Olle Wijkström; Utsugning eller u-hjälp
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
rOLLE WIJKSTRÖM:
Utsugning eller u-hjälp?
När svenska industrier etablerar sig i
K-länder, eller när svenska företag
tillfälligt går in i större utbyggnadsprojekt,
börjar man på vänsterhåll att tala i
brösttoner om utsugning och dylikt.
U-landshjälp skall vara dirigerad till
\Iinder med regeringar som har den rätta
wcialistiska tron, bara då är allt väl.
Detta bygger på missuppfattningar av
verkligheten. Direktör Olle Wijkström
iLamco, som har egen erfarenhet
av hur det går till, understryker i denna
11tikel, att afrikanska regeringar är
’JIIerst obenägna att släppa utländska
etableringar utan kontroll. Samtidigt
ir det inte så lönande, som många tror,
att bygga upp industrier där, och om
!lågon utsugning är det inte tal.
Ty det är inte bara löner, som betalas,
Klan man måste också bygga upp en hel
infrastruktur och kanske också ett helt
undervisningsväsen. Det hela kan gå ihop,
men det kan också bli en dålig affär,
om industrin etablerades på felaktiga
premisser och i längden inte kan
klara sig själv.
l
Den välkända argumentarsenal som den
nya vänstern – gunås inte längre så ny
– brukar mobilisera mot den fria företagsamheten i princip och praxis är i flitigt bruk redan när det gäller våra hemmaförhållanden. Då talet kommer in på
svenska industrietableringar i u-länder
går kritiken upp i brösttoner. Den frie
företagaren förmenas vara ute i ännu
skummare ärenden. Profitintresset sägs
driva honom till att spekulera i billig arbetskraft och ägna sig åt att muta korrupta regeringar.
Det är ju så lätt, menar man, att utsuga försvarslösa och mestadels obildade
arbetare. U-landets samhällsmaskineri är
vanligen föga utvecklat. Statens korrigerande roll blir därför obetydlig i ett land
som saknar ett väl etablerat och fungerande rättsväsende. Detta och åtskilligt annat
gör att man ser extra misstänksamt på
den fria företagsamhet, som bedrivs av
utlänningar i u-länderna.
Att klyftan mellan den rika och den
fattiga världen måste minskas är vi alla
ense om. Det fria näringslivets opponenter anser att privata investeringar i fattiga
länder inte bidrar därtill, att de i sina
extrema former rentav har motsatt
effekt.
Lamco är en av de större industrietableringar som gjorts i ett u-land. I år har
tio år gått sedan det första malmtåget
efter flera års förberedelser avgick på sin
265-kilometersfärd från Nimbabergets fot
till den nybyggda djuphamnen vid kusten.
Det kan därför ha sitt intresse att med
detta exempel för ögonen se i vad mån
412
kritiken mot privat företagsamhet i ett
fattigt land stämmer med verkligheten.
Lamco
Först kan det kanske vara skäl att erinra
om varför Lamco kom till. Var det förekomsten av billig arbetskraft eller tron på
förekomsten av en manipulativ miljö,
lämplig för utsugning, som drev fram projektet? Förvisso inte. Skälet var en malmkropp – som skulle ha legat slumrande,
outnyttjad och till ringa glädje för u-landet Liberia om ingen varit beredd att
bearbeta den.
Redan utgångspunkten för kritiken mot
en u-landsinvestering kan alltså vara oriktig, eftersom motiven för dess tillkomst
inte är de som vedersakarna vill göra gällande. I det övervägande antalet fall är
skälen tvärtom helt hedervärda. Undantagen bara bekräftar regeln.
Också teorin om att den utländske företagaren på ett oförsvarligt sätt utnyttjar
billig arbetskraft tarvar sina kommentarer. Man bör till att börja med hålla i
minnet, att den arbetskraft som finns att
tillgå med få undantag är helt yrkesokunnig och oftast t o m illiterat. Arbetsgivaren får därför lägga ned väsentliga kostnader på både allmän utbildning och
yrkesutbildning. I Lamco deltar tusentals
anställda liberianer, huvuddelen av personalen, i de utbildningsprogram som fö-
retaget bekostar.
Ett u-lands infrastruktur är mestadels
illa utvecklad eller inte utvecklad alls. Det
ankommer på den industri, som etablerar
sig där, att bygga upp en infrastruktur
runt sin verksamhet. I fallet Lamco har
det inneburit att företaget har byggt moderna bostäder för sina anställda, skolor
där undervisning av god kvalitet står till
buds, välutrustade sjukhus med högklassig personal. Allt detta måste självfallet
tas i beaktande, när man talar om löner
och om företagens kostnader för sina an·
ställda. Gör man det, blir inte mycket
kvar av talet om billig arbetskraft. Skulle
man ändå för ett ögonblick glömma bort
alla de infrastrukturella kostnader vid sidan av lönen som direkt gagnar den anställde, kan man likafullt konstatera, att
en Lamcoanställd i gemen får ut betydligt
mer redan i ren lön än han kan få någon
annanstans i landet.
Företag och regeringar
Teorin om att en fri företagare i ett U·
land får arbeta ostörd av dirigering från
landets regering och fri från offentlig
övervakning har inte heller någon förank·
ring i den verklighet jag har mött. San·
ningen är i stället den, att utländska industrietableringar – särskilt på afrikansk
botten – är minutiöst påpassade. Det är
också ganska naturligt. Varje u-land behöver kapital för att klara sin utveck·
lingsprocess och vill därför givetvis få ut
så mycket som möjligt av de industrier
som är verksamma i landet. Någon ”låt·
gå-politik” ägnar sig av högst förklarliga
skäl dagens u-landsregeringar inte åt
Tvärtom skulle jag vilja säga, att de i
regel nog är extra besjälade i sin kontroll
och sin strävan att dirigera. Många gång·
er har de också till sin hjälp engagerat
kvalificerade experter och rådgivare från
industriländer. Därför är de ingalunda i
underläge på grund av bristande kunskap
och erfarenhet, när de utövar sin statliga
övervakningsverksamhet.
Till detta kommer, vad gäller afrikanska länder, att nationalkänslan är hög och
rasstoltheten stor. Historien har givit dem
anledning att vara på sin vakt intill stingslighet gentemot vita makthavare. Att en
utländsk företagare är enormt påpassad
i sin roll som arbetsgivare åt afrikaner
råder ingen tvekan om. Han bevakas på
detta område i detalj såväl av individer
som av regering och massmedia i det land
där han verkar- för att inte tala om den
uppmärksamhet han kan utsättas för från
sitt eget hemland.
Låt mig gå vidare till tanken, att industrietableringar i u-världen skulle medverka till att vidmakthålla korrupta regeringar. Samhällsmaskineriet är som sagt
föga utvecklat i dessa länder. Att korruption i större eller mindre omfattning förekommer är inte heller obekant. På grund
av sin fattigdom tvingas de fattiga länderna att betala dåliga löner. Det är visserligen fortfarande otillständigt av en
statstjänsteman att ta mutor, även om
han ibland gör det i avsaknad av andra
inkomstmöjligheter. Hans omoral får dock
ett förmildrande drag, om vi ser den i
detta perspektiv. De välbeställda personer,
som kritiserar korruptionen i u-länderna,
gör sig enligt min uppfattning skyldiga till
grova övertramp, då de stämplar hela
regimer som omoraliska.
Var kommer då industriföretagen in i
413
den här bilden? Min tro är att det finns
ett visst positivt samband mellan hederlighet, utbildning och ekonomi. En industri som etablerar sig i ett u-land måste
föra med sig disciplinära system, regler,
revisorer, en produktiv anda. Utbildningsmöjligheter för flera, anständiga löner till
de anställda, bättre finanser för värdlandet hör till de frukter som skördas. Jag
har svårt att se att inte en sådan verksamhet snarare motverkar än befrämjar
korruptiva tendenser.
Mat, arbete och kunskap
Ernst Michanek har någonstans sagt, att
de tre ting som u-världens befolkning
främst behöver är mat, arbete och kunskap. I Lamco har bortåt 4 000 liberianer
arbete. De har hyggliga löner och bostä-
der. De får själva yrkesutbildning och
deras barn skolundervisning. Kunskapen
är det således också sörjt för. Ernst Michaneks tre krav uppfylls väl av Lamco,
även om företagets primära syfte inte är
att ge u-hjälp utan att bryta malm.
sekundärt har emellertid den effekten
uppstått, att Lamco lika väl som många
andra u-landsinvesteringar bidrar till ett
lands utveckling. Det gäller inte bara förhållandet mellan arbetsgivare och anställda. Det gäller också relationerna mellan företaget och landet som sådant.
Genom gruvföretaget har värdlandet
fått en ny djuphamn, en järnväg som lö-
per genom hela Iandet och två moderna
samhällen. Förutom malm transporterar
järnvägen också palmkärnor, cement, timmer och annat byggnadsmaterial, maski- 414
ner, latex och petroleumprodukter åt
plantager, skogsföretag och industrier i
både Liberia och grannlandet Guinea.
Järnvägen har öppnat en landsända.
Hamnen gör det möjligt att exportera
produkter och att också få in maskiner
och annan nödvändig utrustning.
Liberianska staten är delägare i Lamco
och får sin andel av vinsten. Till statskassan pumpas därför årligen in belopp
som väger tungt i landets inkomstbudget.
Den utveckling i form av nya vägar, utbyggt skolväsende och annat som ägt rum
i Liberia under de senaste åren hade sä-
kerligen inte kunnat genomföras i samma
utsträckning utan Lameos existens i landet.
I sin roande bok ”Six Lectures” berättar Charles P Kindleberger om vad han
kallar zero-sum-games och non-zero-sumgames. De förra är sådana spel, där den
ene deltagaren alltid vinner lika mycket
som den andre förlorar. Som exempel på
denna typ av spel nämner Kindleberger
bridge och roulette. Summan av vad den
ene får på plussidan och den andre får
på minussidan blir alltid noll.
I ett non-zero-sum-game däremot kan
båda spelarna tänkas vinna eller båda
spelarna tänkas förlora. Kindleberger
nämner här som exempel äktenskap och
industrietableringar i u-länder. Det är
inte så, menar han, att en industriidkare
i ett u-land nödvändigtvis bedriver utsugning. Oftast är det i stället så, att båda
parterna vinner på spelet. Någon gång
kan det också inträffa att båda förlorar,
nämligen om industrin etablerades på fe~
aktiga premisser.
Kindleberger har säkerligen mycket
rätt i sin teori. Det är inte fråga om ut·
sugning utan snarare om ömsesidigt vin·
nande.
En delvis annan fråga är om företagJetableringar i u-länder över huvud taget
är särskilt vinstgivande. Som framgått av
exemplet Lamco måste dylika etableringar
ofta åtföljas av speciella, kostnadskrävande åtgärder av olika slag, utbyggnad av
infrastrukturen, sociala engagemang och
intensiv utbildningsverksamhet för att
blott nämna några.
En studie som gjorts av Sidney R RoUe
och Walter Damm och framlagts i verket
”The Multinational Corporation in tht
World Economy” visar att industrietableringar i u-länder inte kan betraktas som
lysande affärer. Tvärtom framgår det av
deras undersökningar, att en u-landsin·
vesterare i genomsnitt erhåller lägre för·
räntning än i sitt hemland.
Mot den bakgrund, jag redogjort för
här ovan, har jag svårt att förstå att de
personer, som talar och förmodligen även
känner varmt för att klyftan mellan rika
och fattiga länder skall utjämnas ställer
sig negativa till förekomsten av privat ut·
ländsk företagsamhet i u-länderna. Jag
har en känsla av att de motarbetar sin
egen sak. Det bidrag till utveckling som
industriprojekt i u-länderna kan innehän
bör inte underskattas.
Utsugning eller u-hjälp?
När svenska industrier etablerar sig i
K-länder, eller när svenska företag
tillfälligt går in i större utbyggnadsprojekt,
börjar man på vänsterhåll att tala i
brösttoner om utsugning och dylikt.
U-landshjälp skall vara dirigerad till
\Iinder med regeringar som har den rätta
wcialistiska tron, bara då är allt väl.
Detta bygger på missuppfattningar av
verkligheten. Direktör Olle Wijkström
iLamco, som har egen erfarenhet
av hur det går till, understryker i denna
11tikel, att afrikanska regeringar är
’JIIerst obenägna att släppa utländska
etableringar utan kontroll. Samtidigt
ir det inte så lönande, som många tror,
att bygga upp industrier där, och om
!lågon utsugning är det inte tal.
Ty det är inte bara löner, som betalas,
Klan man måste också bygga upp en hel
infrastruktur och kanske också ett helt
undervisningsväsen. Det hela kan gå ihop,
men det kan också bli en dålig affär,
om industrin etablerades på felaktiga
premisser och i längden inte kan
klara sig själv.
l
Den välkända argumentarsenal som den
nya vänstern – gunås inte längre så ny
– brukar mobilisera mot den fria företagsamheten i princip och praxis är i flitigt bruk redan när det gäller våra hemmaförhållanden. Då talet kommer in på
svenska industrietableringar i u-länder
går kritiken upp i brösttoner. Den frie
företagaren förmenas vara ute i ännu
skummare ärenden. Profitintresset sägs
driva honom till att spekulera i billig arbetskraft och ägna sig åt att muta korrupta regeringar.
Det är ju så lätt, menar man, att utsuga försvarslösa och mestadels obildade
arbetare. U-landets samhällsmaskineri är
vanligen föga utvecklat. Statens korrigerande roll blir därför obetydlig i ett land
som saknar ett väl etablerat och fungerande rättsväsende. Detta och åtskilligt annat
gör att man ser extra misstänksamt på
den fria företagsamhet, som bedrivs av
utlänningar i u-länderna.
Att klyftan mellan den rika och den
fattiga världen måste minskas är vi alla
ense om. Det fria näringslivets opponenter anser att privata investeringar i fattiga
länder inte bidrar därtill, att de i sina
extrema former rentav har motsatt
effekt.
Lamco är en av de större industrietableringar som gjorts i ett u-land. I år har
tio år gått sedan det första malmtåget
efter flera års förberedelser avgick på sin
265-kilometersfärd från Nimbabergets fot
till den nybyggda djuphamnen vid kusten.
Det kan därför ha sitt intresse att med
detta exempel för ögonen se i vad mån
412
kritiken mot privat företagsamhet i ett
fattigt land stämmer med verkligheten.
Lamco
Först kan det kanske vara skäl att erinra
om varför Lamco kom till. Var det förekomsten av billig arbetskraft eller tron på
förekomsten av en manipulativ miljö,
lämplig för utsugning, som drev fram projektet? Förvisso inte. Skälet var en malmkropp – som skulle ha legat slumrande,
outnyttjad och till ringa glädje för u-landet Liberia om ingen varit beredd att
bearbeta den.
Redan utgångspunkten för kritiken mot
en u-landsinvestering kan alltså vara oriktig, eftersom motiven för dess tillkomst
inte är de som vedersakarna vill göra gällande. I det övervägande antalet fall är
skälen tvärtom helt hedervärda. Undantagen bara bekräftar regeln.
Också teorin om att den utländske företagaren på ett oförsvarligt sätt utnyttjar
billig arbetskraft tarvar sina kommentarer. Man bör till att börja med hålla i
minnet, att den arbetskraft som finns att
tillgå med få undantag är helt yrkesokunnig och oftast t o m illiterat. Arbetsgivaren får därför lägga ned väsentliga kostnader på både allmän utbildning och
yrkesutbildning. I Lamco deltar tusentals
anställda liberianer, huvuddelen av personalen, i de utbildningsprogram som fö-
retaget bekostar.
Ett u-lands infrastruktur är mestadels
illa utvecklad eller inte utvecklad alls. Det
ankommer på den industri, som etablerar
sig där, att bygga upp en infrastruktur
runt sin verksamhet. I fallet Lamco har
det inneburit att företaget har byggt moderna bostäder för sina anställda, skolor
där undervisning av god kvalitet står till
buds, välutrustade sjukhus med högklassig personal. Allt detta måste självfallet
tas i beaktande, när man talar om löner
och om företagens kostnader för sina an·
ställda. Gör man det, blir inte mycket
kvar av talet om billig arbetskraft. Skulle
man ändå för ett ögonblick glömma bort
alla de infrastrukturella kostnader vid sidan av lönen som direkt gagnar den anställde, kan man likafullt konstatera, att
en Lamcoanställd i gemen får ut betydligt
mer redan i ren lön än han kan få någon
annanstans i landet.
Företag och regeringar
Teorin om att en fri företagare i ett U·
land får arbeta ostörd av dirigering från
landets regering och fri från offentlig
övervakning har inte heller någon förank·
ring i den verklighet jag har mött. San·
ningen är i stället den, att utländska industrietableringar – särskilt på afrikansk
botten – är minutiöst påpassade. Det är
också ganska naturligt. Varje u-land behöver kapital för att klara sin utveck·
lingsprocess och vill därför givetvis få ut
så mycket som möjligt av de industrier
som är verksamma i landet. Någon ”låt·
gå-politik” ägnar sig av högst förklarliga
skäl dagens u-landsregeringar inte åt
Tvärtom skulle jag vilja säga, att de i
regel nog är extra besjälade i sin kontroll
och sin strävan att dirigera. Många gång·
er har de också till sin hjälp engagerat
kvalificerade experter och rådgivare från
industriländer. Därför är de ingalunda i
underläge på grund av bristande kunskap
och erfarenhet, när de utövar sin statliga
övervakningsverksamhet.
Till detta kommer, vad gäller afrikanska länder, att nationalkänslan är hög och
rasstoltheten stor. Historien har givit dem
anledning att vara på sin vakt intill stingslighet gentemot vita makthavare. Att en
utländsk företagare är enormt påpassad
i sin roll som arbetsgivare åt afrikaner
råder ingen tvekan om. Han bevakas på
detta område i detalj såväl av individer
som av regering och massmedia i det land
där han verkar- för att inte tala om den
uppmärksamhet han kan utsättas för från
sitt eget hemland.
Låt mig gå vidare till tanken, att industrietableringar i u-världen skulle medverka till att vidmakthålla korrupta regeringar. Samhällsmaskineriet är som sagt
föga utvecklat i dessa länder. Att korruption i större eller mindre omfattning förekommer är inte heller obekant. På grund
av sin fattigdom tvingas de fattiga länderna att betala dåliga löner. Det är visserligen fortfarande otillständigt av en
statstjänsteman att ta mutor, även om
han ibland gör det i avsaknad av andra
inkomstmöjligheter. Hans omoral får dock
ett förmildrande drag, om vi ser den i
detta perspektiv. De välbeställda personer,
som kritiserar korruptionen i u-länderna,
gör sig enligt min uppfattning skyldiga till
grova övertramp, då de stämplar hela
regimer som omoraliska.
Var kommer då industriföretagen in i
413
den här bilden? Min tro är att det finns
ett visst positivt samband mellan hederlighet, utbildning och ekonomi. En industri som etablerar sig i ett u-land måste
föra med sig disciplinära system, regler,
revisorer, en produktiv anda. Utbildningsmöjligheter för flera, anständiga löner till
de anställda, bättre finanser för värdlandet hör till de frukter som skördas. Jag
har svårt att se att inte en sådan verksamhet snarare motverkar än befrämjar
korruptiva tendenser.
Mat, arbete och kunskap
Ernst Michanek har någonstans sagt, att
de tre ting som u-världens befolkning
främst behöver är mat, arbete och kunskap. I Lamco har bortåt 4 000 liberianer
arbete. De har hyggliga löner och bostä-
der. De får själva yrkesutbildning och
deras barn skolundervisning. Kunskapen
är det således också sörjt för. Ernst Michaneks tre krav uppfylls väl av Lamco,
även om företagets primära syfte inte är
att ge u-hjälp utan att bryta malm.
sekundärt har emellertid den effekten
uppstått, att Lamco lika väl som många
andra u-landsinvesteringar bidrar till ett
lands utveckling. Det gäller inte bara förhållandet mellan arbetsgivare och anställda. Det gäller också relationerna mellan företaget och landet som sådant.
Genom gruvföretaget har värdlandet
fått en ny djuphamn, en järnväg som lö-
per genom hela Iandet och två moderna
samhällen. Förutom malm transporterar
järnvägen också palmkärnor, cement, timmer och annat byggnadsmaterial, maski- 414
ner, latex och petroleumprodukter åt
plantager, skogsföretag och industrier i
både Liberia och grannlandet Guinea.
Järnvägen har öppnat en landsända.
Hamnen gör det möjligt att exportera
produkter och att också få in maskiner
och annan nödvändig utrustning.
Liberianska staten är delägare i Lamco
och får sin andel av vinsten. Till statskassan pumpas därför årligen in belopp
som väger tungt i landets inkomstbudget.
Den utveckling i form av nya vägar, utbyggt skolväsende och annat som ägt rum
i Liberia under de senaste åren hade sä-
kerligen inte kunnat genomföras i samma
utsträckning utan Lameos existens i landet.
I sin roande bok ”Six Lectures” berättar Charles P Kindleberger om vad han
kallar zero-sum-games och non-zero-sumgames. De förra är sådana spel, där den
ene deltagaren alltid vinner lika mycket
som den andre förlorar. Som exempel på
denna typ av spel nämner Kindleberger
bridge och roulette. Summan av vad den
ene får på plussidan och den andre får
på minussidan blir alltid noll.
I ett non-zero-sum-game däremot kan
båda spelarna tänkas vinna eller båda
spelarna tänkas förlora. Kindleberger
nämner här som exempel äktenskap och
industrietableringar i u-länder. Det är
inte så, menar han, att en industriidkare
i ett u-land nödvändigtvis bedriver utsugning. Oftast är det i stället så, att båda
parterna vinner på spelet. Någon gång
kan det också inträffa att båda förlorar,
nämligen om industrin etablerades på fe~
aktiga premisser.
Kindleberger har säkerligen mycket
rätt i sin teori. Det är inte fråga om ut·
sugning utan snarare om ömsesidigt vin·
nande.
En delvis annan fråga är om företagJetableringar i u-länder över huvud taget
är särskilt vinstgivande. Som framgått av
exemplet Lamco måste dylika etableringar
ofta åtföljas av speciella, kostnadskrävande åtgärder av olika slag, utbyggnad av
infrastrukturen, sociala engagemang och
intensiv utbildningsverksamhet för att
blott nämna några.
En studie som gjorts av Sidney R RoUe
och Walter Damm och framlagts i verket
”The Multinational Corporation in tht
World Economy” visar att industrietableringar i u-länder inte kan betraktas som
lysande affärer. Tvärtom framgår det av
deras undersökningar, att en u-landsin·
vesterare i genomsnitt erhåller lägre för·
räntning än i sitt hemland.
Mot den bakgrund, jag redogjort för
här ovan, har jag svårt att förstå att de
personer, som talar och förmodligen även
känner varmt för att klyftan mellan rika
och fattiga länder skall utjämnas ställer
sig negativa till förekomsten av privat ut·
ländsk företagsamhet i u-länderna. Jag
har en känsla av att de motarbetar sin
egen sak. Det bidrag till utveckling som
industriprojekt i u-länderna kan innehän
bör inte underskattas.