Birger Hagård; Valrörelsen i mikroperspektiv

BIRGER HAGARD:
Valrörelsen i mikroperspektiv
Svensk Tidskrift har bett universitetslektor
Birger Hagård i L inköping att skriva
en artikel om sina personliga erfarenheter
av valkampanjen i Östergötland.
Han deltog flitigt i denna, på riksplanet
som fjärde man på M oderata samlingspartiets lista. H an beskriver upptakten,
den kampanj som började redan ett år
före valet, och han har erfarenheter
från torgmötena under de sista veckorna.
Dem tillskriver han stor betydelse.
Men han pekar också på den intensiva
slutspurt, som socialdemokraterna gjorde,
och han döljer inte vad han anser om
vissa av deras metoder. V ad beträffar
moderaterna menar han, att partiet
skulle lagt ännu mera vikt vid sådant
som abortfrågan, utbildningspolitiken och
framför allt grundlagsfrågan. Enligt hans
åsikt borde partiet aldrig ha gått med
på den s k Torekovkompromissen.
Antagligen var v1 ratt många, som inför
1973 års val sade, att nu skulle det bära
eller brista. Just det här valet ställde stora
krav på alla, som önskade en förändring.
Ingen skulle i efterhand kunna säga, att
man inte gjort sitt för att åstadkomma
den så hett eftertraktade förändringen. I
varje fall var detta nog rätt mycket min
egen argumentation inför mig själv och
inför min familj, som under rätt lång tid
kom att sitta emellan.
Inför årets val kandiderade jag till kommunfullmäktige i Motala blivande storkommun och till riksdagen på fjärde plats,
en given suppleantplats, som jag för egen
del fann i hög grad hedrande med tanke
på att jag verkat i länet endast under en
relativt kort tid. Östgötarna är inte alltför
lättflörtade vare sig det gäller nya ideer
eller nya personer.
För mitt vidkommande kom den direkta
valkampanjen att föras på tre plan. Det
första var Vadstena, som tvingas samman
med Motala vid årsskiftet. Det andra planet var den blivande storkommunen Motala och det tredje Östergötlands län. Min
redogörelse i fortsättningen bygger uteslutande på subjektiva upplevelser från i första hand dessa nivåer.
På länsnivån fungerar organisationen i
Östergötland väl. Fem av oss fick i egenskap av riksdagskandidater ta på oss det
aktiva ”kampanjandet” över hela länet,
nämligen de båda riksdagsmännen PerOlof Strindberg och Kurt Söderström
samt nuvarande MUF-ordföranden Per
Unckel, pol mag Lars-Olof Torfgård och
jag själv. Vi träffades regelbundet under
•
416
våren och försommaren tillsammans med
förbundsombudsmannen och länsvalledaren Per-Olof Thulin för att lägga upp ritningarna. För mitt vidkommande kom
tyngdpunkten helt naturligt att ligga i
västra Östergötland.
Den blivande Motala storkommun kommer att få ca 50 000 invånare, av vilka
3/5 är bosatta i egentliga Motala och resten i ytterområdena med Vadstena och
Borensberg som främsta tätorter. Geografiskt kommer den nya kommunen att
sträcka sig från Närkesgränsen i norr till
Omberg i söder och gränsar i öster till
Linköping. Redan 1971 gick Borensbergs,
Bobergs och Godegårds kommuner samman med Motala, och från årsskiftet skall
detta också ske för Tjällmos, Askas och
Vadstenas vidkommande. Östgöta-Dals
kommun slogs redan 1967 samman med
Vadstena, dit senare också Hovs församling har förts.
Motala har sedan gammalt haft en kompakt socialdemokratisk majoritet, medan
socialdemokraterna i Vadstena 1970 fick
ett mandats övervikt i kommunfullmäktige, som under perioden dessförinnan
hade haft en borgerlig majoritet. I organisatoriskt hänseende är Moderata samlingspartiet starkare i Vadstena än i det
fyra gånger större Motala. Inför årets val
förenades partiets olika delorganisationer
i en kretsstyrelse. Det allvarligaste problemet har dock varit den svaga kaderorganisationen i Motala.
Vid en bedömning av aktiviteten kan
det vara rimligt att göra en uppdelning i
tiden, arten och sakinnehållet. Kampanjen inför årets val började mycket tidigt.
Redan i augusti-september 1972 prö-
vades organisationen med en särskild kam.
panjvecka, varvid torgmöten dominerade
den externa verksamheten. Under vinter·
månaderna följde årsmötessäsongen, som
även innebar en förstärkning av den egna
organisationen. Och i april och maj följde
nya kampanjer, där torgmötena åter ut·
gjorde huvudingrediensen. Från mitten av
juni fram till mitten av augusti hände inte
mycket utåt. Det var en period av uppladdning och förberedelser. För Östergöt.
lands vidkommande började sedan den
egentliga valkampanjen med en valupptakt den 25 augusti.
Förvalskampanjen
Den tidvis mycket stora aktiviteten med
början redan ett år före valet har tvekliii
varit av stor betydelse. Kanske har den
till och med haft större betydelse än den
visserligen intensiva men korta aktiviteten
omedelbart före valet. De vinster som
gjordes av de borgerliga partierna torde
allt väsentligt ha inkasserats senast under
vårmånaderna. Vi vet ju också av opinionsundersökningarna, att den egentr
valkampanjen påverkar en mycket lit
andel av medborgarna. Till detta komrn
att kampanjerna före den egentliga
rörelsen sannolikt nådde ganska lå d
Publiciteten var hygglig och mottagan n
från allmänheten positivt. Människo r
var inte på sin vakt mot det politiska b v
skapet då som under själva valrörelsen. g
Ser jag på mitt eget engagemang v· v
det sig också, att huvudparten faller på
förvalsperioden. Från den l september
1972 till den 30 ma:j 1973 hade jag 28
framträdanden och under den egentliga
valrörelsen 13. Även om i den första siffran ligger ca tio föredrag utanför det egna
länet, ändrar det likväl inte resonemanget.
Beträffande arten av aktivitet har redan
berörts interna sammankomster av typ årsmöten etc samt torgmöten. Till min förvåning konstaterar jag nu i efterhand, att
jag under valrörelsen inte deltagit i en
enda valdebatt, vilket dock torde stämma
rätt bra med den totala bilden. Även om
socialdemokraternas ovilja att ställa upp
i debatter i allmänhet utgör den främsta
förklaringen, kan man nog våga påstå,
att den traditionella valdebatten kommit
i skymundan vid de senaste valrörelserna.
Likaså har de traditionella valmötena, som
ihuvudsak endast besöks av de redan övertygade egna anhängarna, spelat ut sin roll.
Mycket få sådana arrangerades överhuvudtaget av Moderata samlingspartiet.
Däremot har torgmötena kommit som
en ny aktivitetsform. Jag minns att ~,i redan i början av 1960-talet experimenterade
med olika typer av torgmöten i stockholmstrakten, men det är nog först i de
båda senaste valen som de slagit igenom
över hela landet.
Moderata samlingspartiet har varit tidigt ute ifråga om torgmöten. Partiet har
nu ett stort antal medarbetare, som är beredda att ställa upp. För Östergötlands
vidkommande kom detta inslag att fungera utomordentligt väl. Det fanns utan
vidare kapacitet för att kunna arrangera
417
ett tiotal torgmöten samtidigt i länet en
lördagsförmiddag.
Fördelen med torgmöten är givetvis att
man når ut till en publik, som det annars
kunde vara omöjligt att få kontakt med.
För egen del har jag alltid betraktat torg~
möten som en stimulerande aktivitetsform.
Allting kan hända. Man vet ingenting i
förväg om vare sig frågor från publiken
eller om yttre omständigheter.
För att ett torgmöte skall bli lyckat
fordras dock en ingående kännedom om
de lokala förutsättningarna. Vid vilka tider råder den största aktiviteten? Var får
man den bästa överblicken? Var finns det
risk att man uppträder störande – t ex
att grönsakshandlare drabbas av avbräck
i sin kommers?
Högtalarkrig?
Ett problem finns i samband med torgmöten, nämligen att de kräver polistillstånd. Sådana är förvisso inte svåra att få,
men cruxet är, att många partier kan få
tillstånd att hålla till på samma plats vid
samma tidpunkt. Då kollisioner inträffade,
löstes de i regel genom överenskommelser
partierna emellan. Hade både M och S
fått beviljat en timme samtidigt, kunde
man dela på tiden och ta en halvtimme
var. Men man kan i andanom se hur de
olika partierna ligger i startgroparna vid
ett torg, och då timmen T är inne brytet
en våldsam kakafoni ut. Högtalarkrig på
våra torg! Också en framtidsvision. FråJ
gan är om inte polismyndigheterna för
framtiden tvingas att fördela tiden mellan
:l
’
418
partierna, vilket dock kan leda till rättviseproblem.
Vilken effekt torgmötena har är svårare
att säga. Men jag tror, att de bidragit till
att öka respekten för Moderata samlingspartiet. Själva uppläggningen av dessa
sammankomster, som ju ger envar i publiken möjlighet att ställa frågor och polemisera, uppskattas. Mot denna uppläggning kontrasterade skarpt flertalet av de
socialdemokratiska valmötena. På dessa
uppträdde i regel någon partikoryfe med
ett brandtal, varefter han omedelbart gav
sig iväg utan att ge publiken någon möjlighet att delta. Själva förfaringssättet utnyttjades naturligtvis av socialdemokraternas motståndare. ”När”, kunde man fråga
publiken, ”fick ni en chans att fråga en
socialdem&rat?” Jag har dock en känsla
av att socialdemokraterna mot slutet av
valrörelsen lade om sin taktik och försökte
att åstadkomma en dialog med publiken.
Endast en stor manifestation arrangerades av Moderata samlingspartiet i Östergötland under valrörelsen, nämligen ett
valupptaktsmöte i Linköping den 25 augusti. Det började med s k corner meetings. Avsikten var att ett antal kandidater,
indelade i olika patruller, skulle svara på
frågor från vetgiriga väljare. MSU-are
med plakat – ”Fråga M:s kandidater!”
– och propagandamaterial skulle dra
fram de frågvisa. Det var emellertid dåligt
beställt med frågvisheten, varför kandidaterna myc’ket snabbt själva grabbade tag
i broschyrer och började att dela ut dessa.
Man måste ha någon anledning att gå på
människor. Roligast var det kanske när en
kvinna, förvirrad efter att ha fått en broschyr i handen av mig, frågade: ”Finns
det inte något från högern?”
Det hör också till saken, att socialdemokraterna samtidigt skulle hålla ett torgmöte med sin partisekreterare Sten Andersson som talare. De trogna fick praktiskt taget ”gå gatlopp” mellan M-skyltar
och M-propagandister. Det berättades om
en socialdemokrat från Finspång, som
vandrade från järnvägsstationen till Lilla
Torget i centrum och som till sist efter att
väl rimligtvis ha stött på kanske 50-75
M-aktivister bekymrat frågade, om det
bara fanns moderater i Linköping.
Valupptakten fortsatte med torgmöte av
Staffan Burenstam-Linder samt på eftermiddagen ”Kvällsöppet – fast på eftermiddagen” i Folkets Hus, ett program med
växelvis underhållning och politik inför en
publik på bortåt 300 personer. Bland de
medverkande var bl a Leif Cassel. Meningen är att denna programform skall
återkomma regelbundet i Linköping.
Personlig bearbetning
På vissa håll i länet var valaktiviteten särskilt stark och en konsekvent personlig
bearbetning kunde genomföras. Det visar
sig efteråt, att sådana valdistrikt också gi.
vit särskilt goda resultat. Inte något av
de tre borgerliga partierna torde dock ha
resurser för att över hela linjen kunna
genomföra sådana bearbetningar. Även
denna gång visade det sig på slutet vilken
oerhörd genomslagskraft som den socialdemokratiska apparaten har. På ett nästan
otäckt effektivt sätt arbetar arbetsplatsombuden, och på valdagen tisslades och tasslades det bland socialdemokratiska valförrättare, varefter någon gick ut för att se
till att den eller den, som ännu inte röstat,
ringdes upp och tillsades att komma och
göra sin plikt.
Beträffande sakinnehållet i propagandan kan inte många speciella iakttagelser
göras för ”mitt” län. Några särskilda ”östgötafrågor” fanns inte, och i den västra
delen av länet existerar ingen egentlig
arbetslöshet. Tvärtom har det ganska länge
rått efterfrågan på arbetskraft till industrierna i både Motala och Vadstena.
I detta sammanhang skall dock en reflexion göras. Enligt de valsociologiska
undersökningar, som redovisas av Seymour
M Lipset i hans ·klassiska arbete ”Den
politiska människan”, strider det mot regeln att borgerliga partier skulle kunna
vinna något på att göra en sådan fråga
som arbetslöshetsfrågan till ett huvudtema.
Och ändå var detta vad som skedde. Nu
skall det väl sägas, att förutsättningarna
var speciella för Sverige med en socialdemokrati, som regerat i över fyrtio år
och som måste ta ansvaret, när den egna
politiken går på sned. Men det är uppenbart, att t ex Moderata samlingspartiet
skulle ha vunnit på att föra fram sådana
frågor som abortfrågan, utbildningspolitiken och grundlagsfrågan i förgrunden.
Hade inte partiet gjort den enastående
blundern att binda sig för den tvivelaktiga
Torekovkompromissen, hade monarkifrå-
gan ensam sannolikt varit tillräcklig för
att definitivt stjälpa regeringen Palme,
oavsett den speciella situation som inträf- 419
fade i och med Konungens sjukdom och
bortgång. Moderata samlingspartiet i Östergötlands län uppmanade redan efter hr
Palmes utspel på den socialdemokratiska
partikongressen partiets ledning att säga
nej till grundlagskompromissen. Vid några tillfällen fanns det i valrörelsen anledning att peka på, att östgötamoderaterna
inte stödde partiet i denna fråga, men av
naturliga skäl kunde detta inte bli något
huvudnummer.
Åtskilliga gånger mötte jag dock irriterade anmärkningar från väljare över att
de nämnda frågorna inte med större kraft
togs upp i valdebatten. ”Har partierna
kommit överens om att smussla dessa
frågor under mattan?”, kunde det heta.
S-valdemagogi
Socialdemokraterna var alldeles tydligt i
ett underläge, då den egentliga valrörelsen började i augusti. Så började Konung
Gustafs Adolfs sjukdom, och kort därefter
hade vi dramatiken kring Norrmalmstorg.
Detta gjorde, att valrörelsen kom av sig.
Den var inte längre i fokus för människorna.
Mitt bestämda intryck är, att detta skadade socialdemokraterna. Den socialdemokratiska apparaten, som torde vara den
effektivaste i världen, brukar i regel ha
svårt att komma igång men accelererar
därefter desto snabbare. Under de två
sista veckorna före ett val brukar man få
se hur den praktiskt taget väller fram, medan de tre borgerliga partierna, som arbetar var för sig, inte har någonting att sätta
emot.
420
Konungens sjukdom och Norrmalmstorgshändelserna försenade accelerationen
för den socialdemokratiska ångvälten. För
att hämta in vad som förlorats i tid tvingades socialdemokraterna med hr Palme i
spetsen att kasta alla hämningar och ge
sig hän åt en absolut hänsynslös valdemagogi. Gick det inte på annat sätt, skulle
väljarna skrämmas in i de socialdemokratiska fållorna. Otaliga exempel finns på
skrämselpropagandan. Men den var svår
att komma åt. Det fördes än viskningskampanjer, än högljudda sådana på arbetsplatserna. Och det ryktades, att socialdemokraterna som en sista åtgärd efter
Konungens bortgång organiserade telefonkedjor för att övertala tvehågsna väljare
med argumentet: ”Vi kan inte både byta
kung och regering på samma gång.”
En glädjande iakttagelse kunde göras
under valrörelsen. De borgerliga partierna
höll fred inbördes. Jag känner av egen
erfarenhet endast till ett lokalt fall, då en
centerpartist vid ett torgmöte gjorde sig
skyldig till en förlöpning med ett fult
personangrepp på en moderat fullmäktigekandidat, som av olika skäl vägrar att vara
medlem i LRF. Själv försökte jag i de artiklar, som jag regelbundet skrev i den lokala avisan Östgöta-Bladet, att hålla på
tesen ”borgerligheten främst – sedan det
egna partiet”.
På det kommunala området togs utöver
vissa speciella och för utomstående mindre
intressanta problem upp två frågor framför andra. Det var den ”frivilliga tvångssammanslagningen”, ett typexempel på socialdemokratisk koncentrationspolitik, som
inte är populär i Vadstena med omnejd
Det var också själva valkretsindelningen i
Motala storkommun. Socialdemokraterna
har mot ett enigt borgerligt block mani·
pulerat med valkretsindelningen och dri·
vit igenom en indelning i inte mindre än
fyra valkretsar. Förutom Norrköping har
ingen annan kommun i länet så många
valkretsar. Därmed lyckades man som be.
räknat också trygga majoriteten. Men det
innebar, att nära 2 000 VpK- och KdS.
röster inte gav någon representation alls.
Vår lagstiftning om indelning av kommu·
ner i valkretsar bör med det snaraste ses
över. Motala är ett förskräckande exempel
på hur manipulerandet kan gå till. Ingen
trodde, att denna ganska speciella fråga
skulle engagera väljarna, men detta visade
sig vara felaktigt. Socialdemokraternas
agerande var inte fair-play, menade
många.
Resultatet
Hur gick det då i valet? För den blivande
Motala storkommun blev resultatet: M8
(+ l) , C 15 ( +4), Fp 5 (–4), S 34
(-2), VpK O (-2), Alternativ Kommun
3 ( +3) . Det sistnämnda partiet bildades
av den uteslutne förre VpK-chefen, som
står i hård opposition mot socialdemokraterna, och har framför allt inriktat sig på
miljöfrågor, särskilt vissa vägfrågor. Det
har sannolikt också dragit till sig en hel
del borgerliga röster.
I Östergötland var M nära att ta ett
tredje riksdagsmandat, men det räckte inte
riktigt. Kunde valet ha gått bättre? Ja,
även om det inte finns någon anledning
till direkt missnöje, är Östergötland ännu
en bra bit ifrån de siffror, som en gång
gjorde länet till ett av de bättre högerfästena. Organisationen är på vissa håll
mycket svag och måste byggas ut. Därtill
421
kan också en frän oppositionspolitik i de
kommuner, som ännu inte har borgerlig
majoritet, hjälpa till.
Det varken bar eller brast 1973. Men
resultatet ger mersmak!